torsdag 3 september 2015

Jillian Michaels - Killer buns and thighs

2012 var jag på road trip i USA och hittade (säkert på någon Walmart) tränings-DVD:er med Jillian Michaels, legendarisk Biggest Loser-tränare. Jag köpte två och har nu dammat av dessa igen då jag vill bygga upp lite ben och rumpa.

Jag har bestämt mig för att ändå köra på med styrketräning eftersom jag tänker att det är viktigare att jag börjar träna mot Vasaloppet än att jag ska vara i perfekt form inför tjej-Lidingö. Anledningen till att jag gör den tävlingen är för att göra min kompis sällskap medan hon avslutar tjejklassikern, så jag har egentligen inget behov av en målsättning där.

Tränings-DVD:er är ett ganska märkligt fenomen idag. Men satan vad det tar! Tycker det är skönt att slippa ta sig till gymmet för att träna. Jag har en yogamatta och två vikter hemma och klarar mig väldigt långt med det. Att köra dessa DVD:er blir ett utmärkt sätt för mig att träna hemma men ändå utmana mig själv, även fast de små skämten och "lustiga" felsägningarna inte är så lustiga längre när man hört dem fjorton gånger...

Jag hittade faktiskt hela DVD:n, verkar det som, på youtube. Kolla här om du är intresserad:
https://www.youtube.com/watch?v=DZ_1fI3Wl1I
(ser nu i efterhand att klippet "inte funkar", men det gör det om man söker på youtube. Sök bara på Jillian Michaels Killer buns and thighs och välj klippet som är upplagt av FitTV+).

Det finns tre olika nivåer och jag har bestämt mig för att stanna på nivå ett tills att jag klarar av/orkar göra alla övningar ordentligt. Av någon anledning - kanske för att jag är svag, kanske för att jag är lång, kanske för att mina höfter är enorma, kanske D) all of the above? - är övningar som involverar plankan så FETT JÄVLA JOBBIGA för mig. Sidoplanka speciellt. Vad är det som händer?! Klarar knappt av att lyfta upp mig, och i alla typer av plankor krossas mina händer till små smulor om jag måste stå i en planka på händer istället för på underarmar.

Särskilt svår är övningen där man ska stå i planka och liksom sparka upp mot motsatt axel. Det är nästan omöjligt! Övningen finns på klippet vid 28:45 in.

Jag kan också starkt rekommendera övningen som du hittar efter 7:45, sumo-squats. AAAAAAAJ! Har gjort denna övning några gånger på gymmet, och jag vet inte om det är en slump, men efter ett tag började jag se andra som också gjorde den. Har jag verkligen lärt någon annan denna suveräna rumpövning?

Det blir minst ett killer buns and thighs i veckan ett tag framöver så får vi se vad det gör för skillnad.

måndag 31 augusti 2015

Årstaviken runt

Idag valde jag att hoppa upp i sadeln och utmana mig själv igen. Jag sprang ut för att ta mig runt Årstaviken, vilket är väldigt backigt och dessutom är halva vägen på grusunderlag vilket jag tycker är extremt jobbigt att springa på.

Nu råkar jag gilla att springa i backig terräng, med två reservationer: jag vill att det ska vara branta backar, och jag vill att det ska komma nedförsbackar efter uppförsbackarna. Bland det värsta jag vet är att springa i lätt uppförslutning. Att däremot ta i för kung och fosterland i en brant uppförsbacke och sedan få en lång återhämtningsperiod är perfekt. Om nedförsbacken är tillräckligt lång känner jag mig helt förfriskad och full av energi när jag kommer ner.

Årstaviken är inte riktigt så eftersom nedförsbackarna är ganska korta, men det är fortfarande ganska bra. Dock blir jag väldigt slutkörd på denna runda och idag körde jag dessutom en typ av intervaller som jag läste om i min avdammade bok om löpning av Malin Ewerlöf.


Rundan är 8,9 km och tanken var att jag skulle springa i normalt tempo och sedan kötta på i uppförsbackarna. Det gick bra. Mitt enda problem med denna träningsform är att om jag väl kommit upp i så hög puls (194), så återhämtar jag mig aldrig. När jag väl passerat delen med backarna och kom ut på en två kilometer lång raksträcka joggade jag väldigt lugnt, och ändå låg min puls aldrig under 180. När jag därför läser om tips för löpning blir jag jävligt nedslagen. Malin Ewerlöf talar till exempel om att ett bra "normaltempo" är när man fortfarande kan prata obehindrat med en medlöpare. Nej. Nej, nej, nej, jag kan aldrig prata obehindrat medan jag springer. Och att "springa lite långsammare" i min värld är att gå.

Även fast jag hade ett helt okej löpningspass var jag nedslagen när jag kom hem. Så deppigt att alltid vara så jävla dålig. Tobias fick ta denna stöt när han kom hem från badminton och han tycker självklart att jag är jätteduktig och att jag inte ska hålla på att upprepa att jag är dålig och sämst. Och det är klart att det påverkar mig, men jag är trött på att hur mycket jag än tränar är jag aldrig bättre än någon som tränat i ett halvår. Min motivation är verkligen inte på topp just nu.

Totaldistans: 8.91 km
Totaltid: 58:44
Min/km: 06:36




Diagram över pulsen från mitt aktivitetsarmband/pulsband:


söndag 30 augusti 2015

Playlists

Jag, likt väldigt många, blir riktigt pepp av att lyssna på bra musik när jag springer. Jag har ungefär samma playlist när jag springer som när jag festar. Förut började jag alla löppass med Martin Solveigs låt Hello som gjorde mig extremt pepp. Nu har jag tappat min peppiga känsla när jag hör den, men har som tur var hittat en ny låt med samma effekt; Lady Gaga's Applause.

Playlist "Spring glatt!"
  • Martin Solveig - Hello
  • Bruno Mars - Marry you
  • Alina Devecerski - Flytta på dig
  • AronChupa - I'm an albatraoz
  • Avicii - Addicted to you
  • Thomas Stenström - Slå mig hårt i ansiktet
  • Ellie Goulding - Anything could happen
  • Martin Tungevaag - Wicked wonderland
  • Medina - Miss Decibel
  • Robin Thicke - Blurred lines
  • David Guetta feat Sia - She Wolf (Falling to pieces)
  • John Newman - Love me again
  • Icona Pop - I love it
  • Katrina & the Waves - Walking on sunshine
  • Pitbull - Timber
  • Avicii - Wake me up
  • Mumford & sons - I will wait
  • Alex Gaudino feat Crystal Waters - Destination Calabria
  • Asaf Avidan - One day / reckoning song
  • Familjen - Det snurrar i min skalle
  • DEV - In the dark
  • David Guetta feat Akon - Sexy bitch
  • George Ezra - Cassy O'
  • Suzie McNeil - Believe (låten från Taras tributevideo)
  • Galantis - Peanut butter jelly
  • Icona Pop - Emergency
  • Lady Gaga - Applause
  • Jessie J - Bang Bang

Jag har även en playlist med arga låtar för dagarna när jag inte alls är pepp på att träna och jag kanske behöver få utlopp för negativa känslor. Denna playlist kommer oftare fram på backträningen än någon annan träningsform.

Playlist "spring argt"
  • AWOLNATION - Sail
  • Johnossi - What's the point
  • The Hives - Hate to say I told you so
  • Johnossi - Gone forever
  • Wolfmother - Woman
  • The Cranberries - Zombie
  • Johnossi - Man must dance
  • The Hives - Main offender
  • Johnossi - Into the wild
  • Woldmother - Joker and the thief
  • The Hives - Die, all right!

Kom gärna med förslag på nya låtar!

fredag 28 augusti 2015

Morgon-trappträning

Jag tänkte reprisera gårdagens pass idag. Ursäkter för att inte träna när jag vaknade:

- Jag har en lång och mentalt ansträngande dag framför mig som jag behöver all energi för.
- Jag somnade närmare elva och klockan ringde kvar i sju. En timme till skulle inte skada.
- Den extra timmen skulle inte skada eftersom jag ska direkt på en kräftskiva och röja efter jobbet. Dumt att gå upp för tidigt och somna i en soffa klockan elva.

Jag ignorerade alla ursäkter och gick upp. Kände inte så mycket för en joggingtur, så jag bestämde mig för att köra trappträning i Maria Trappgränd. Vanligtvis kör jag i Tanto, men det är ca 1,5 km dit, och dessutom brukar jag bli störd av fyllona som hänger i Tanto och tycker att det är kul att jag hoppar jämfota, så de kommer fram och pratar och "kör med mig". Suck.

Maria Trappgränd ligger i kvarteret, så jag körde en liten omväg ner på Södermälarstrand som uppvärmning innan. Trappträningen går inte till historien. Även om det var kyligare idag, faktiskt så att jag domnade lite i smalbenen när jag hoppade jämfota, så var jag mer loj i benen idag än igår. Jag hade inte mycket juice att trycka ut, och upplevde redan i andra rundan vad jag börjat kalla Vätterneffekten ("ju snabbare jag kör, desto snabbare får jag sluta").

Men är ändå nöjd med mig själv att jag kom ut, känns bra eftersom jag misstänker att jag kommer vara för bakis för att träna imorgon.


Morgonjogg

Min utmaning just nu är att återgå till att sluta med ursäkter. I våras var jag motiverad och ställde väldigt sällan in ett planerat träningspass. Nu är jag tillbaka i gamla mönster av ursäkter.

Ursäkter för att inte träna igår:
- Vattnet var avstängt i huset fram till sen eftermiddag, så jag ville inte träna på förmiddagen eftersom jag inte skulle kunna duscha efter (legitim ursäkt).
- Jag var ute på stan längre än jag trott att jag skulle vara, och ville därför söla på soffan lite när jag kom hem (inte legitim ursäkt).
- Jag började laga kalops klockan sju och därför var det för nära inpå middagsdags för att springa innan, och för sent efter (inte legitim ursäkt). Dessutom insåg jag lite väl sent hur länge kalopsen skulle stå på spisen (1,5 timme) och åt till slut yoghurt och müsli till middag.
- Det hade blivit mörkt och då måste jag springa på tråkiga vägar (inte legitim ursäkt).
- Jag vill inte köra styrketräning hemma eftersom jag ska prova att inte köra benstyrka innan Lidingöloppet (halvlegitim ursäkt).
- Jag pallar inte torka och fixa håret efter att jag duschat så sent på kvällen (verkligen inte legitim ursäkt, men jag tror att ni tjejer förstår vad jag menar).

Så eftersom jag missbrukat mina icke-legitima ursäkter till att inte springa fick jag kompensera genom att springa i morse. Jag har några gånger provat att träna på morgonen, och det är verkligen inte min grej. Jag är trött och svag och brukar dessutom vara vrålhungrig. Därför blev jag förvånad över hur fräsch jag kände mig i morse. Jag gick upp kvar över sex och stack ut tio i sju och sprang drygt 4,5 km i lugnt tempo. Det blev lite väl varmt i långbyxor, men annars var det trevligt.

Kanske var det på grund av den arla timmen det gick så pass bra, jag har märkt att jag lustigt nog blir mer pigg ju tidigare jag går upp (gräns 06:00). Dessutom grymt skönt att ha tränat klart för dagen. Ska försöka ge mig på någon tidig löprunda även i framtiden och se om jag kan få in någon typ av rutin där.

onsdag 26 augusti 2015

Simma lugnt

Jag skulle vilja lära mig att crawla ordentligt. Jag har fått lära mig lite grunder, men för mig är det verkligen omöjligt att crawla längre sträckor eftersom jag blir så fruktansvärt andfådd. Jag tror att jag har lite samma symtom vad gäller simning som jag har med cykling.

Huvudet i början av cyklingen:
Så, vad härligt. Nu ska jag i lugnt och stilla tempo cykla till jobbet. Jag har tagit väldigt gott om tid på mig, så jag behöver verkligen inte stressa. Jag vill inte bli svettig, så jag cyklar bara lugnt och fint och utan större ansträngning de fyra kilometerna till jobbet.

Kroppen under cyklingen:
Men vad i hela helvete, jag har ju en hel jävla hjord blodtörstande, köttätande zombier efter mig! Shit, nu måste jag verkligen trampa på för allt jag är värd. Kadens 700, brassa brassa brassa! Lång uppförsbacke, mjölksyranivå på max! KÄMPA!

Huvudet till kroppen:
Men tagga ner nu, jag sa ju att jag inte vill bli svettig.

Kroppen till huvudet:
Svett väger 1 gram som jag nu blir lättare när jag måste fly från bakomvarande fara!

Jag vet inte om någon annan känner igen detta, men jag kan verkligen inte bara ta det lugnt när jag cyklar. Jag bränner på utav bara helvete även fast jag inte planerat att göra det. Och samma sak är det under simningen de få gånger jag försökt träna crawl.

Huvudet i början av simningen:
Okej, nu ska jag simma tvärs över den här 50-meterbassängen. Lugna, fina tag nu.

Kroppen under simningen:
Shit, shit, shit, hela bassängen är ju full av pirayor! Step on it, Jackson! Jag måste simma så att jag spräcker kaklet i andra änden av bassängen!

Huvudet till kroppen:
Men vad fan, ska vi vara tvungna att ha denna konversation även vad gäller simning. Det är ingen som försöker äta upp dig. Simma nu bara lugnt, eeeeeen, tvåååååå, treeeee och andas.

Kroppen till huvudet:
Jag är Therese Alshammar!

Tjugofem meter senare kommer jag frustande upp ovanför ytan och kippar efter andan. Förstår inte varför jag trots försök efter försök verkligen inte kan simma i lugnt tempo. I dagsläget känns det som en omöjlighet att kunna crawla, säg en triathlondistans på 1 500 meter, i ett sträck. Förhoppningsvis kan lite ihärdig träning åstadkomma detta inför Vansbrosimningen nästa år. Jag hoppas även, om jag får in mer simträning, att detta kan förbättra min kondition vid löpning och cykling betydligt också.

måndag 24 augusti 2015

Stockholm Triathlon 2015

Då var det avklarat och som beräknat var det skitjobbigt. Jag märkte på mer än ett sätt att det var mycket svårare att hålla fokus uppe när jag inte hade något mål, och heller inte ville köra max eftersom jag inte riktigt visste vad max är just nu. Jag ville inte ta slut på mig själv innan löpningen, och det var därför lite svårt att veta hur mycket jag kunde satsa på simning och cykling. Jag körde därför ganska lojt vilket gjorde det tråkigare än förra året då jag hela tiden tänkte strategi och visste när jag kunde trycka på och när jag måste vila.

Tobias - pojkvän - och Lucas - storebror - startade 8:30 och 8:40 respektive och jag gick efter att ha installerat mig på räcke L2 för att heja in dem från simningen. Tobias simmade riktigt snabbt för att inte ha tränat simning (typ någonsin) på strax under 37 minuter. Lucas simmade på 45 och var lite förvirrad när han kom till växlingsområdet, men annars såg han fräsch ut.

Tobias växlar från simning till cykling
Själv startade jag klockan tio och gick halv tio på obligatoriska toabesöket innan jag gick till min plats för att byta om och lägga i ordning sakerna. Tog en selfie och kände mig taggad. Medan jag drog på mig våtdräkten råkade jag dra vänsterfoten över högerfoten och jag insåg att... tånageln ramlade av. Efter nästan tre jävla månader ramlar nageln av 20 minuter innan start på triathlon. Yuck! Som tur var gjorde det inte ont.



Vid startlinjen i vattnet träffade jag Micaela som jag hängde med innan starten förra året. Hon har börjat blogga för Stockholm Triathlon sedan dess och kom in som 23:e tjej i år. Hon är gaaanska mycket bättre än jag alltså, vilket gör att det känns extra lustigt att jag guidade henne lite förra året då hon aldrig gjort ett triathlon innan. Sjukt duktig tjej!

Simningen var för övrigt horribel. Det var så jävla långt till den första vändpunkts-bojen. Jag bara simmade och simmade och kom fan ingenstans. Och så hade jag två kvinnor som crawlade i jämnhöjd med mig väldigt ofta, men som ändå simmade lika snabbt som jag simmade bröstsim. Men eftersom de crawlade och inte såg något simmade de in framför mig hela tiden och störde min rytm, och jag var tvungen att simma runt dem vilket var jävligt störande.
Riddarfjärdens vatten smakar illa och är väldigt vågigt, och det är inte bara vågigt åt ena hållet. Nej nej, först kommer fem vågor från vänster, och sen antar jag att de slår emot kajen och vänder för efter en stund kommer fem vågor från höger.
Jag simmade till slut på 46:14 och tappade då lite mer än fem minuter jämfört med förra året. Jag kan säga att 46 minuter i det där vattnet känns som en och en halv timme minst. När jag skulle upp ur vattnet snubblade jag i trappan och fick nästan en kallsup, och då hade dessutom nästa grupps supermotionärer hunnit ikapp och jag kände mig som en riktig sopa bland dem.

Cyklingen gjorde jag i vanliga gympaskor och utan mina kamikaze-pedaler. Tobias hade skruvat på de vanliga pedalerna som jag fick med när jag köpte cykeln. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga om cyklingen, så jag sammanfattar i lite punkter:
- Dåligt väglag som vanligt. Massa ojämn väg, djupa vattenbrunnar, lagningar, hål och bucklig asfalt.
- Asskönt på sista varvet när de flesta männen var borta från banan. De är så jävla hetsiga på sina tempocyklar med velodrom-hjälmar.
- Fortfarande rätt missnöjd med att det inte varnas mer för hur smalt det blir vid botten av Västerbron. Jag hade lagt mig i mitten eftersom jag vet att trottoaren går ut i vägen i slutet av bron (när man kommer i världens fart) och precis när det smalnade av, ungefär 1,5 meter brett, kommer en tjej bakom och skriker "kommer vänster!". Inte läge att köra om här!!!
- Kändes som att det tog en fucking evighet att cykla, men jag försämrade mig bara sju minuter från förra året.
Totaltid: 1:36:57.

Löpningen. Fuck löpningen. Jag hade sån jävla krampkänsla i mitt högra lår nästan hela vägen. Gav mig själv en paus på varje varv där jag vid vätskedepån drack ett glas energidryck och ett glas vatten, dels för att få vila lite och dels för att få i mig vätska för att slippa kramp.
Mamma, pappa och Tobias stod vid Kornhamnstorg och hejade. När jag sprungit i värmen i tusen och en natt kändes det så grymt skönt att snart vara i mål. Det var ungefär då jag började dividera om hur många gånger jag egentligen sprungit upp för slottsbacken.

Ni vet det jag sa i början, att jag hade lite svårt att fokusera. Det gällde även att hålla koll på varvräkningen. Jag hade redan varit tvungen att dividera lite på cyklingen. Jag vet att jag måste springa upp för slottsbacken fyra gånger, men jag kunde verkligen inte minnas om jag sprungit två eller tre gånger upp. Jag stannade och frågade två volontärer om det fanns något sätt att ta reda på hur många varv man kört (nej) och sprang sedan fram till publiken och bad att få låna en mobiltelefon. Jag ringde pappa och frågade hur många gånger jag sprungit förbi dem.

Två.

Skit.

Tog det sista varvet, men energin var verkligen slut. Jag hade varit så inställd på att jag skulle gå i mål, och att då springa ett varv till, 2 km eller vad det nu är, var verkligen inte lätt mentalt. Jag verkligen lunkade fram och när jag äntligen kom till slottsbacken fanns det ingen must att klämma ur benen, ingen depå att hämta en slutspurt ur. Jag nästan gick över mållinjen och slängde mig på mattan.

Totaltiden blev 03:48:53 vilket var ungefär tjugo minuter sämre än förra året. Inte helt uselt med tanke på hur lite jag tränat och hur pass dålig jag är även när jag tränar kontinuerligt.



Tobias tid blev imponerande 02:45:56, och Lucas tid blev 03:01:28

Jag och Tobias firar vår årsdag den 24 augusti, och arrangerar vartannat år. I år var det Tobias tur, och han fick skynda på mig lite på hemvägen. Mina ben var verkligen helt slut och det sista jag kände för att göra var att cykla hem, även om det var skonsamt kort. På vägen hem sa jag att om han hade fixat en nybörjarlektion i break dancing skulle jag inte följa med. Han frågade vad jag skulle vilja göra, om jag fick välja, och jag svarade direkt: "jag skulle vilja gå på spa".



Och det var precis vad vi skulle göra. Awesome. Vi checkade in på Clarion vid T-centralen och jag var så trött och slut att jag skulle ha kunnat somna stående. Vi började med 25 minuters massage, sen gick vi till poolen och jag stod vid super-jetstrålen som sprutar ut nytt vatten och lät den massera mina ben. Fruktansvärt skönt. Lite bastu och frukt och sen en dusch. Lite powernap innan middagen och vi tog notan innan klockan tio. Tobias däckade nästan direkt när vi kom upp på rummet, och jag somnade vid 22:20. Vi åt världens brakfrukost i morse, och jag kände mig pigg och ganska fräsch. I typ en timme. Resten av dagen har jag varit supertrött och seg i kroppen. Det var en fröjd att komma hem från jobbet och slänga sig på soffan.

Nu när tån är ordentligt tvättad kan man se att en ny nagel redan växt ut en bit


Under löpningen igår mötte jag Shahrzad fyra gånger och fy fan vad hon kämpade! Jag såg att hon hade ont, och misstänkte att det var svårt att springa på kullerstenen. Första gången ropade jag "Heja Shahrzad" och hon log lite mot mig, andra gången hade hon stannat för att fixa med proteserna och reste sig precis när jag sprang förbi henne. Jag sa "Kämpa på!" och hon log igen, men jag såg hur trött hon var. De andra två gångerna ville jag inte störa henne.

Det sjuka var att det enda roliga med löpningen var att se henne springa. Jag vet inte varför, men jag är så otroligt berörd av henne vad gäller den här tävlingen. Jag föreställer mig hur otroligt det måste kännas att göra detta efter det hon gått igenom, efter att ha velat ta livet av sig eftersom livet känns ovärdigt att leva. Faktiskt höll jag på att börja gråta tre gånger när jag tänkte på henne under löpningen, jag var verkligen tvungen att rycka upp mig.

Jag såg henne aldrig gå i mål, och hennes chip hade tydligen inte registrerats eftersom hon hade det på handleden, därför gick det inte att se om hon gått i mål på nätet. I morse googlade jag och hamnade då på hennes instagram och såg ett kort klipp där hon får medaljen, och självklart blev jag blödig igen. Så glad för hennes skull, och tacksam för att hon delat sin resa med oss andra så att vi fått en chans att uppleva allt tillsammans med henne.