fredag 11 september 2015

A trip down memory lane - Halva Lidingöloppet

Halsen är mycket bättre än igår, men eftersom halsont och lock för öronen är mina två säkra tecken på att en förkylning lurar behandlar jag min kropp som att den är döende och vårdar den likt en ljuv sparvunge.

Eftersom jag inte tränar nu under några dagar tänkte jag ta en återblick på ett av mina tidigare lopp: halva Lidingöloppet.

Det var i september 2012 och jag hade haft ett långt löpuppehåll på grund av benhinnorna och dessutom bilat över USA i sju veckor från slutet av juni till början av augusti där det inte blev så mycket träning. Minns inte riktigt hur jag låg till träningsmässigt, men detta var fortfarande tiden då jag aldrig sprungit en mil.

Jag minns det eftersom jag, Tobias och mamma skulle åka ut till Lidingö och springa en kväll någon vecka innan loppet. Jag drog på mig träningsbyxorna bredvid sängen och lyckades på något sätt slå i foten i sängkanten när jag skulle sätta ner benet, hoppade omkring och ajade mig och började efter några minuter fråga mig hur länge det egentligen gör ont utan att tån brutits.
Mamma kom i alla fall och hämtade oss och vi åkte ut till Lidingö. Vi sprang i mörkret, sprang lite vilse, sen började det regna och sen sprang vi över ett fält som var helt vattendränkt vilket vi insåg när vi var mitt i det, och sen hystade vi uppför Karins backe och tillbaka till Grönsta gärde där bilen stod. När vi väl satt i bilen visade jag mamma tån som var helt blå under nageln, på knölen och längs med benet över fotryggen. Mamma sa "jaha, var det det där du menade, ja den tån är ju stenbruten".

Det låter fruktansvärt, men tro det eller ej - även med en bruten tå gjorde jag mitt bästa löppass någonsin. Jag kände mig sjukt stark, jag blev typ aldrig trött och vi skrattade och flamsade åt hur makaber vår situation var. Det var första gången jag sprang en mil; på grund av vårt irrande efter rätt väg sprang vi 12 kilometer.

Mamma tyckte att jag skulle springa i samma tempo som henne på loppet, men jag ville inte riktigt göra det eftersom mamma springer ganska långsamt och jag upplever det som att jag blir tröttare av att springa långsamt än av att ta i lite.

Tji fick jag. Mamma sprang om mig efter fem kilometer. Jag var så jävla trött redan. Hade tagit långärmat och var på tok för varm. Rullade upp tröjan i ärmarna så gott det gick, och även upp över magen och klämde fast den i sporttoppen. Tog till det klassiska knepet: att inte springa en mil till, utan att bara springa till nästa kilometermarkering. Tio gånger.

Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig stark under detta lopp, det var bara skitjobbigt hela vägen. Jag hade en vision om att komma under två timmar men det kändes rätt omöjligt mot slutet. Dock går det lite nedför under sista kilometern och jag hämtade juice ur alla små utrymmen i mina benmuskler och sprang på astmanivå över Grönsta gärde när jag såg målet.

Klarade det på 1:57:30 till slut, men jävlar vilken pärs det var.

onsdag 9 september 2015

Usch och nej och fy!

Nej fy fan! Jag jobbade sent igår och gick och la mig först efter midnatt. Var så frusen när jag lagt mig i sängen, kurade upp mig mot Tobias och försökte få lite kroppsvärme. Vaknade sedan mitt i natten (möjligtvis av min fruktansvärda träningsvärk i axlarna efter Fight Club) och hade så ont i halsen. Drömde dessutom mardrömmar om jobbet, ska inte gå in på de tekniska detaljerna men det var väldigt mycket jobbiga saker med tekniken i alla fall (jag jobbar som grafikoperatör på trav och på Viasat, kanske inte nämnt det).

När Tobias kom och så hej då hade jag fortfarande ont i halsen, och det kändes tjock och strävt även en timme senare när jag gick upp. Jag vill verkligen inte bli sjuk, det är samma historia varje gång. Så fort jag kommit igång med en bra träningsrutin blir jag dunderförkyld.

Jag ska känna efter under dagen om jag ska hoppa över träning i kväll eller om halsontet känns som något övergående. Och så ska jag trycka en massa ingefära och C-vitamin.

Bästa receptet på anti-förkylningsdricka:
Koka en liter vatten med en skivad citron, två kanelstänger, ca 6 msk honung och några skivor färsk ingefära. Variera mängden av de olika ingredienserna efter smak, ju mer ingefära desto starkare blir det, ju mer honung desto sötare. Vattnet får också mer smak ju längre du kokar, jag brukar låta det koka mellan fem och tio minuter.

Vilodag idag

Idag är det skola 11-13 och jobb 14-22, så idag blir det en vilodag. Jag kände under intervallerna i förrgår och under uppvärmningen igår att benhinnorna kändes lite ömma, men kunde inte sätta fingret på om det var den klassiska inflammationen eller om det bara var träningsvärk i omkringliggande muskler. Efter Fight Club igår stretchade jag dock och kände definitivt igen känslan av benhinneinflammation när jag skulle stretcha insidan av låren och därmed stå hukad på ena benet så att vaden trycks ihop. Aj aj aj! Så nu blir det löpuppehåll resten av veckan så ska jag känna lite under något intervallpass nästa vecka om det gått över. Förhoppningsvis blir det ingen långkörare denna gång eftersom jag har nipped it in the bud. Min tidigare erfarenhet har varit att det är 1-3 veckor utan löpning som gäller för att stävja det. Jag får prova mig fram helt enkelt.

tisdag 8 september 2015

Låt mig berätta en hemlighet för dig

Hemligheten är att ju mer jag tränar, desto starkare blir jag. Och jag menar inte i tråkig traditionell mening. Jag menar att när jag lägger in tunga pass tätt inpå varandra, när jag tränar med jobbig träningsvärk eller när kroppen körts slut på – jag vet inte om det är att musklerna är vakna eller om adrenalindepåerna kickar in men jag blir stark. 

Efter intervallerna och KBAT (killer buns and thighs) igår cyklade jag idag istället för att ta tunnelbanan. Det kan knappast kallas träning eftersom det är så SJUKT mycket folk som cyklar inne i stan på morgnar och eftermiddagar (alltså trettio meter lång kö med cyklister i dubbelled vid rödlysena). Jag känner mig dessutom färdig med att cykla snabbt inne i stan och riskera att krascha igen just på grund av hur mycket som kan gå fel – bilar, fotgängare och andra cyklister överallt, och en massa dåligt vägunderlag. Inte värt det!

Så smidigt ändå att cykla, även fast det är ett jävla krångel med upp och ner på cykelbanor, över vägar och förbi rödlysen. Jag behövde åka till jobbet på HDR i Värtahamnen innan skolan började klockan tolv. Det finns inga direkta och bra kollektiva färdmedel mellan Socialhögskolan, som ligger på Sveaplan (bredvid Wennergren Center, "Z-huset"), och Värtahamnen som har Gärdet som närmsta T-bana. Bara promenad till och från t-banan tar totalt 25 minuter. Med cykel bara swish! Tjugo minuter från dörr till dörr inklusive trafikrelaterade fördröjningar.

Så efter dubbelpass igår och cykling idag provade jag ett nytt pass på gymmet idag som heter Fight Club, träning (inte överraskande) inspirerat av boxning och MMA. Det var lite sparringövningar, men i huvudsak dynamisk styrketräning med hög hjärtfrekvens. Mycket träning med femkilos sandsäckar som skulle slängas runt, slås på, hållas över huvudet och kramas medan man tog sig upp och ner från golvet och så vidare. Brottningsövningar mot partner och sprintrusher. Sjukt jobbigt, roligt, nytt, utmanande. Jag hade ett riktigt Tara-moment där jag kände hur jag bara fortsatte köra istället för att ge upp när jag blev trött och svetten forsade och rann in i min mun och jag bara svalde den som en bad ass.

Kvinnan jag parades ihop med var också grym! Någonstans mellan 40-50 år och så sjukt fokuserad. Vi skulle göra tio sit-ups i ena änden av rummet och high-five:a vår partner på varje, sedan rusha över rummet och byta när vi kom tillbaka. Hon bara "hjälp mig upp sen!", och jag tog tag i hennes händer på sista high-fiven och drog upp henne och hon bara satte av för allt vad hon var värd. När vi sparrade så stod hon och bara "kom igen, upp med garden, kör kör kör!". Sjukt rolig partner, hoppas jag stöter på henne igen.

När jag gick hem tog jag gympåsen i ena handen och spurtade upp för Blecktornsgränd, 50 meter backe och 50 meter trappa. Bara för att.

Jag kände mig så stark och grym, en 360 från förra veckan! Känner att jag är tillbaka, jag är taggad, jag är fokuserad, nu kör jag!!!

måndag 7 september 2015

Platträning, killer buns and thighs och podcast

Lite spridda tankar idag.

Idag blev det platträning, mitt namn på intervaller på platt mark. Hittills kör jag bara en variant, och jag kan med eftertryck intyga att jag inte tycker om denna träningsform: pyramiden.

Principen är enkel:

1) Hitta en runda på några hundra meter. Jag springer nere i Tantolunden bredvid minigolfbanan. Det är en nästan kvadratisk runda på ca 400-500 meter med ett lätt nedförslut och en liten uppförsbacke.

2) Jogga någon/några kilometer för uppvärmning. Stretcha lite innan du börjar om du vill, eller bara vila lite för att få ner pulsen om du likt jag ligger på 160 när du joggar lätt.

3) Spring ett varv så snabbt du kan. Vila tills pulsen är under 125. Spring två varv. Vila. Tre varv. Vila. Två varv. Vila. Sista varvet köttar du för allt du är värd. Jogga hem som nedvärmning.

Det finns ett uttryck som Bob Harper (tränare i Biggest Loser) använder som perfekt beskriver min inställning till denna träning: "trust the process". Jag tycker verkligen inte om denna träning till skillnad från back- eller trappträning. Jag är så dålig på det och känner mig aldrig stark till skillnad från tidigare nämnda intervallträningssätt. Och det är så fruktansvärt oskönt att springa och lägga all energi på att andas kontrollerat, och sedan känna vad jag antar är mjölksyra, det känns som att energin är vätska som rinner neråt i kroppen, ner genom armarna och benen och jag blir helt lealös. Men jag trustar the process, att det kommer att förbättra min löpning i längden och att detta självplågeri är värt det.

Dessutom tycker jag att detta varv är bra och vill gärna köra där, men jag börjar verkligen tröttna på fyllona som hänger i Tanto. De går i vägen, röker weed och cigaretter när man springer förbi, öppet stirrar på mig när jag springer förbi (vilket inte störde mig förut, men det börjar göra det), ibland sträcker sig efter mig så att jag måste väja. Det är bara allmänt störigt att bli så störd i sitt fokus på varje varv och de är där varje gång.

Det gick i alla fall okej idag, vilket kan bero på att formen börja komma tillbaka, likaväl som det kan bero på att jag drack en Celsius (uäk!) innan jag stack ut.

Hade faktiskt en positiv tanke om mig själv idag, hör och häpna. Det slog mig när jag sprang trevarvet att det återigen bevisar sig: jag är fan inte snabb, men jag är ganska seg. Det är väl därför jag fastnat för dessa sega, långa tävlingar. Jag blir liksom bättre och bättre ju längre jag håller på. När jag kör pyramiden behöver jag ligga en stund på hög puls och få kontroll över andningen, och då brukar jag kunna öka och köra hårdare än om jag skjuter i puls under tre minuter.

Klockade pyramiden idag för första gången (inklusive vila). Totaltid: 32:22.

När jag kom hem körde jag ett Killer buns and thighs och lyssnade på podcast. Jag har letat lite efter någon bra träningspod att lyssna på och hittade en på topplistan som heter Coltings Nakna Sanning. Senaste avsnittet handlade om... Shahrzad! Lyssnade med stort intresse trots att jag redan läst/hört hennes story flera gånger vid det här laget. Hon är så härlig, verkligen en helt vanlig tjej vilket är mycket lättare för mig att relatera till än t.ex. Coltings tjej som intervjuades i ett annat avsnitt och typ skrattade åt att hon hade tyckt att det var bra att springa milen på 47 minuter. För mig är det förmedlade budskapet: "Hej hallå alla sopor, ni är så jävla sämst!" Det funkar inte för mig, jag blir inte ett dugg taggad av människor som är svinbra på att träna eftersom jag har noll igenkänningsfaktor. Shahrzad har inga fötter, absolut, men hon är utöver det liksom så normal, inte sån där hysterisk träningsmänniska som jag inte kan relatera till alls.

Var så härligt att höra henne prata om triathlon och träningen inför, blir återigen så imponerad. Bara det faktum att hon inte har någon vadmuskel på ena benet - det har jag inte ens tänkt på! Jag tänker bara att man blir av med sina fötter, men det är ju faktiskt en massa muskler som man förlorar när man amputerar och som man måste träna utan. Sjukt kul att lyssna på medan jag tränade i alla fall, gjorde det lite roligare att stå hemma och harva.

lördag 5 september 2015

Improviserade intervaller

Min träningsplan just nu är fem pass i veckan bestående av:

- Ett långdistanslöpningspass (rekord i långt ord).
- Ett intervallöpningspass.
- Två styrkepass.
- Ett övrigt pass (typ kort löprunda, pilates, extra styrkepass eller dylikt).

Jag kommer nog trappa upp detta med tiden, men det är detta som gäller just nu när jag försöker återfå formen.


Jag tränade aldrig igår eftersom latmasken kom fram och jag var trött och skulle iväg vid sex och det var varmt och bla bla bla. Därför uppskattar jag verkligen att jag numera känner att jag kan träna hyfsat bra på morgnarna.

Jag stack i morse ut vid sju och körde mitt korta standardpass på fyra kilometer. Istället för att bara springa helt enkelt provade jag en grej som Tobias berättade att hans kollega brukar göra. Man joggar som vanligt, men slänger in lite spurtar här och var, till exempel mellan några lyktstolpar. Jag fick in nio spurtar på ungefär 50 meter och det var riktigt nice! Blev mycket piggare, det var kul att dra på för kung och fosterland och det livade upp en ganska uttjatad runda. Hur nu Södermälarstrand kan vara uttjatad?


torsdag 3 september 2015

Fantastisk löpning!

Jag vet att jag kallar det löpning, men i sanningens namn är jag ingen löpare, jag är en joggare. Det går i ett sävligt tempo. Men inte ikväll! Ikväll var jag faktiskt en löpare!

Jag vette fan vad grejen är, men ju senare på dagen jag tränar desto bättre är jag - även med ett kilo fajitas i magen. Idag "pluggade" jag hela dagen, och eftersom "pluggandet" aldrig blev klart av någon märklig anledning kunde jag inte förmå mig att träna. Visste inte riktigt heller vad jag ville göra, inte sugen på varken styrka eller intervaller. Skulle dessutom på middag hos Elin och Mange. Till slut bestämde jag mig för att promenera dit och springa hem. De bor bortanför Odenplan och jag bor vid Mariatorget så det är ganska exakt fyra kilometer.

Det blev ganska sent då vi satt och tittade på lägenhetsalternativ för en skidresa till Andorra, och jag kom inte iväg hemåt förrän efter tio. Började springa ner för Hagagatan och Sveavägen och jag bara flög! Det var helt effortless, den där underbara känslan jag inte känt på så länge. I alla fall i kroppen, magen var ju packad av tre fajitas, en kaffe och en liter vatten så den var ju lagom glad. Det var en välbekant känsla, ungefär som att man precis "kommit tillbaka från" att ha tappat luften. Mitt bästa knep för att undertrycka denna känsla är att hela tiden spänna magen, att andas in i bröstkorgen och "trycka ut" luften med magen, verkligen trycka till med magmusklerna på varje utandning.

Hur som helst tog jag första kilometern på lite över fem minuter enligt Runkeeper och jag beslöt mig för att satsa. En sak jag märkte var att jag tog korta steg, men hade högre frekvens än vanligt. Detta är någonting jag vet är bra, men jag har aldrig känt att jag har energi över för att tänka på sådana tekniker. Nu kände jag mig stark i kroppen och då fokuserade jag på att hålla frekvensen tight hela tiden, att återgå om jag kom ur fas (typ väjde för turister och fulla människor).

Tryckte upp för Slussen och Hornsgatspucken, uppför uppför uppför hela sista kilometern! Fokus andning, in och ut, aldrig tappa tempo i andning utan kontrollera den stadigt, annars kommer hysterisk flåsattack. Runkeeper sa fyra kilometer precis innan stället jag bestämt mig för att "stanna" på för att hinna jogga/gå och varva ner sista biten hem. Yes! Under sex minuter, tjihoo!

Sen vanliga noteringen när jag inspekterar rundan. Vet inte vilken GPS Runkeeper använder men den GPS:en är i alla fall konstant full. Man har ofta vinglat fram och tillbaka över hela jävla vägen, genom byggnader, över vatten, och då och då tagit en avstickare hundra meter ur kurs. Min första min/km-tid var 5:32 (FUCK YEAH!) men efter justerande av rutten blev den 5:47 (bara yeah). Fortfarande nöjd över att vara under sex minuter. Framför allt nöjd över att detta pass, i likhet med flera andra av mina legendariska pass, varit ett sånt pass jag egentligen inte planerat alternativt inte riktigt ville genomföra som sedan visar sig bli ett sånt där riktigt motivationshöjande superpass.

LÄGGDAGS! Föreläsningen imorgon börjar 08:00 och klockan är halv tolv (läser termin 3 på socionomprogrammet på SU för den som är intresserad). God natt!