söndag 3 januari 2016

A trip down memory lane - Tjejvasan 2015

Japp, förkylningen igår blev bara värre och värre tills jag knappt kunde svälja p.g.a. halsont. Idag är halsen mycket bättre men jag har varit stentäppt i näsan hela dagen medan jag suttit och pluggat med Anna. Hoppas ändå att det redan vänt mot det bättre. Under tiden tar jag en liten trip down memory lane och tänker tillbaka på ytterligare ett lopp: Tjejvasan 2015.

Tjejvasan var andra etappen i Tjejklassikern som genomfördes med mamma, hennes guddotter Lovisa och mina vänner Elin och Malin H-man (jag är vän med tre Malin så jag måste selektera dem lite). Elin hoppade på först på vasan vilken även blev hennes första tävling av denna typ. Hon genomförde hela Tjejklassikern och bedyrade sedan att hon aldrig mer ska göra ett lopp i hela sitt liv. Malin verkar dock blivit en aning peppad, men vi får se vad framtiden håller (kan man säga så på svenska...?).

Jag och mamma skulle starta vid tio medan Elin och Malin startade först närmare tolv. Vi lämnade alltså vännerna i Tällberg vid åttatiden och pappa körde oss till starten. Vi hade tänkt åka på vänstra sidan om sjön, men blev dirigerade till den högra av arga vägskyltar. Och sen satt vi i kö. Sån. Jävla. Fet. Kö.
Jag blev så jävla nervös, jag hade inte vallat mina skidor ännu eftersom jag ville se snön vid Oxberg först (jag vallar inte som ett proffs som ni hör). Men tiden rann iväg och fyllde på den där klumpen jag redan brukar ha i magen inför starten. Mådde illa, hade mensvärk (fast jag inte hade mens), kände mig bajsnödig och hade lite svårt att andas. Allt var alltså precis som vanligt.

Jag jobbar enbart med live-TV-sändningar vilket jag tycker är grymt skönt för att ja, man har alltid en deadline, nej, deadlinen bryr sig inte om huruvida jag är färdig eller min dator kraschat eller jag blir akut sjuk utan deadline är deadline och då måste man sitta på sin plats och vara redo oavsett vad (eller bara göra det bästa av situationen), MEN - så fort deadlinen är över så är det över. Det spelar ingen roll hur det gick, det blev som det blev. Man kan försöka prata om hur man bäst löser situationen i framtiden, men just den stunden är förbi och du kan aldrig göra om det eller påverka hur det gick.

Jag känner att det är lite samma sak när det gäller denna typ av stress, tänk: missa tåg, komma på att man glömt något när man redan åkt iväg, komma för sent till starten. När jag liksom insåg att vi aldrig skulle hinna i tid så gled nervositeten av mig. Det fanns verkligen ingenting att göra åt saken. Däremot kunde vi hinna valla mina skidor i bilen så sparade vi tid när vi kom fram. Mamma är ju inte direkt typen som väntar på en...
Jag hoppade ut och öppnade takboxen med skruvmejseln som agerar nyckel, tog in skidorna en i taget i bilen och smetade på fästvalla medan mamma applicerade glid på änden i framsätet. Pappa rullade lite allt eftersom kön masade sig fram i sakta mak. När jag skulle stänga takboxen igen fick jag dock inte igen låset med skruvmejseln och pappa fick hoppa ut för att försöka medan jag tog plats vid ratten och rullade med kön. Jag rullade fram några meter och pappa gick efter, rullade lite och pappa gick efter. Sen fick jag dock en lång lucka framför mig och pappa sinkade efter. Han började småjogga lite och jag och mamma satt i hysteriska fnitterattacker i bilen. Pappa började vinka med armarna för att visa att jag skulle stanna och jag och mamma asgarvade åt hur kul de i bilen bakom måste ha det. Vi tittade i backspegeln och de två männen satt och skrattade hysteriskt bakom oss. De måste ha haft den roligaste platsen i kön av alla.

Väl framme, nästan en timme sena, skulle en grupp precis starta och mamma - i klassisk mamma-manér - ställde sig lite i vägen väldigt långt fram i ledet och satte på sig skidor och stavar och drog iväg, lämnandes mig att med bästa förmåga hänga med henne.
Vi hade ju pratat lite om detta med att hon "vill åka tillsammans" och sedan bara drar, men jag hade ändå sagt att jag gärna kunde åka tillsammans. Mamma ville dock inte sinkas av mig så det var under "om du kan hänga med"-premisser. Jag kunde inte riktigt hänga med. Snön var som slushy av värmen och det var hysteriskt trångt. Jag stannade och tog av mig mössan ganska snart eftersom jag var väldigt varm. Jag stannade även och drog på mer valla eftersom jag hade bakhalt. Hett tips: se till att ha ett stick i fickan. Det är sååå värt det.
Jag åkte ändå ikapp mamma efter kanske åtta kilometer, men försökte så mycket att komma ikapp henne att jag fällde mig själv på en raksträcka. Därefter kom en lång, brant backe som var upplogad till två isskåror med en stor snövall i mitten. Jag ramlade två gånger och gick sen ner för att inte vara i vägen för folk (det var kö för att åka ner).

Vid första depån efter en mil kom jag ikapp mamma och hon var skitförbannad på att alla åkte sönder och plogade bort spåren. Vilket är sant eftersom många som åker tjejloppen inte har någon ambition om att faktiskt åka bra utan att bara göra det som en rolig grej. Och alltså är i vägen om man vill göra en bra tid (jag ska dock inte säga något när det gäller skidor eftersom jag är sämst).
Mammas varma inbjudan till att samåka resten av vägen löd ungefär: "jävla skithelvetesfan, jag blir galen. Vänta på mig medan jag sätter på plåster.... Så, nu åker vi."
- Men mamma, du behöver inte åka med mig.
- JO! Nu åker vi, kör nu, kom igen (ilsken röst). Fan, jag har sånt jävla skavsår...

Så vi åkte vidare och jag var rätt trött eftersom man var tvungen att spänna benen extra mycket för att skidorna inte skulle glida ut ur spåren då kanterna på spåren var mjuka som socker. Mamma instruerade mig självklart i hur jag skulle åka med bättre teknik, vilket ju är lätt att göra när man är jättetrött och bara hasar sig fram.

När det var ungefär åtta kilometer kvar kom en nedförsbacke som likt alla andra bara var is efter att alla plogat sönder den och mamma fick ett totalt psykbryt och inledde en hysterisk och arg dialog (monolog) med ett par som stod och såg på om hur jävla dåliga spåren var och hur fan alla körde sönder dem och i helvete att hon aldrig skulle göra en enda jävla tjejtävling igen.

När det var ungefär fem kilometer kvar stod en fotograf vid sidan av spåret och jag ropade till mamma att le och göra något roligt så att vi fick en fin bild. Mamma åkte upp bredvid mig, jättesur, och sa (detta är alltså en personlig coach och före detta elitidrottare som talar): "Det var en man på Skavlan förra veckan som pratade om positivt tänkade... och att det inte fungerar".

När det var två (2!) kilometer kvar fick mamma ett till psykbryt och bad mig stanna. Vi gick ur spår och hon stod och bara tog djupa, frustrerade andetag eftersom hon var så sjukt arg på spåren och människorna och tävlingen i allmänhet. Jag passade på att dra ner hennes tröja som hela tiden åkte upp i ryggen och sätta fast den ordentligt i byxorna. Jag själv var på omåttligt bra humör när mamma var på så uselt humör. Det är liksom rätt nice att se någon som är likadan som man själv annars är och få vara den som är så här "kom igen, nu är det inte långt kvar!". Och det är också nice att se mamma - som annars är den som alltid ska förklara psykologiska processer och hur motivation fungerar - totalt haverera i sitt eget fält och vara lite mänsklig.

Vi gick i mål på typ 4.20 (oklart eftersom vi inte fick någon tidtagning), duschade och hejade in Malin och Elin. Den senare hade haft jättetråkigt och tyckte att jag var en dålig kompis som fått henne att göra detta. Den tidigare var skitglad när hon gick i mål och överraskade oss alla som trodde att hon skulle vara förstörd som människa.

Tjejklassikern i all ära, men tyvärr bevisade detta lopp, likt Lidingöloppet, att det mest är en tävling i att försöka ta sig runt masiga motionärer.

fredag 1 januari 2016

Jogging med Malin H-man

Min gode vän Malin har börjat springa med ambitionen att springa varje dag i en månad. Hon är nu halvvägs och vi tog en runda tillsammans dagen innan nyår när hon var i Stockholm på besök. För att avlasta hennes benhinnor och knän joggade vi ner till Tantolunden där jag visade henne intervallövningarna jag fått lära mig av Attila. Först visade jag mördarbacken där jag kör backträning, 7 gånger tre olika distanser. Malin stirrade på mig när vi tryckte upp för backen en gång och flåsade "springer du hela vägen upp?!" och jag svarade "ja, sju gånger hela vägen" och hon flås-skrek "SJU GÅNGER??!".
Jag visade hur hon bättre springer i uppförsbackar (spring på tå, lyft knäna, sträck på kroppen och luta dig framåt, korta och rappa steg, pendla armarna bakom dig), men vi sprang bara några få korta rundor upp och ner och sedan en gång till toppen.

Därefter sprang vi ner till parken bredvid minigolfen där jag brukar springa pyramiden. Vi körde inte några varv, men jag förklarade hur hon skulle göra övningen och visade ungefär hur rundan såg ut. Därefter joggade vi vidare till trappan där jag brukar köra trappträning och vi körde alla övningar en gång vardera uppför halva trappan innan vi joggade hem igen.

Malin började bli trött med en kilometer kvar hem, men kämpade på, och jag hade bestämt att vi skulle sluta i uppförsbacken bakom Münchenbryggeriet. Malin flåsade på upp för backen men frågade om vi inte kunde börja med att bara springa halva och jag röt "nej, vi ska hela vägen upp!" och hela vägen upp sprang vi. Så att Malin nästan kräktes när vi kom upp. Jag kanske borde bli PT, jag verkar ha talang för att få folk att springa tills de spyr.

Efter löprundan avrådde jag Malin från att springa mer eftersom hon både hade ont i benhinnor och knän. Jag intygade att det INTE är värt att upprätthålla ett träningsmål på två veckor för att sedan gå med kroniska problem i flera månader eller år.

Själv gick jag till gymmet och körde en lugn halvtimme på trappmaskinen. Jag gjorde magövningar, draken (stå på ett ben och fäll kroppen neråt så att benet bakom bildar en horisontell linje med överkroppen) samt utfall med bakre foten på en balansbräda.

Oh... my... god.

Helt sjukt jobbigt att göra utfall på detta sätt. Stod statiskt och körde tio sänkningar per ben och sedan bytte jag. Körde tre set och var helt skakig i benen efteråt.

Nyår gick till att plugga innan det relativt tidigt bar av mot middag, och jag hade dessutom lite ont i halsen igår vilket inte oväntat har hängt kvar även idag ackompanjerat av lock för öronen och täppt näsa. Det blir alltså några dagars vila så att detta inte bryter ut och blir ytterligare en ny, jobbig förkylning.

fredag 18 december 2015

Nyckelbenet är brutet

Det är verkligen inte mitt år. Nyckelbenet är nu röntgat och bekräftat brutet. Jag har ändå ganska stor rörlighet i armen, men kan uppenbarligen inte belasta axeln på ett tag. Det har varit en hektisk vecka så jag har faktiskt varit lat och inte tagit mig till gymmet en enda gång. Det får bli bättring efter helgen!

Jag har i alla fall börjat stå på ett ben och blunda när jag borstar tänderna. Svajigt värre!

måndag 14 december 2015

Skidläger!

Tillbaka från skidläger i Orsa Grönklitt! Det var endast tre kilometer spår eftersom det inte snöat där ännu, men det räckte gott för helgens ändamål. Jag var på Bengt Hassis skidskola för att lära mig åka längdskidor som ett proffs. En sak har jag verkligen lärt mig denna helg, och det är att jag har usel balans. Jag lyfte tydligen alldeles för lite på pendelbenet och satte i foten för tidigt, och allt eftersom jag försökte förbättra detta insåg jag att det handlade om att jag tappar balansen annars. Träningen framöver blir alltså i huvudsak balansträning, vilket kan vara bra inte minst med tanke på att jag ramlade när jag åkte inför sista passet och tror att jag bröt nyckelbenet igen.

Jag kom i en lång nedförsbacke där jag hann få upp ganska mycket fart, och precis när spåret svängde skarpt åt vänster kom en man bakom mig och körde om på höger sida. Högerspåret försvann och jag försökte snabbt komma på hur jag skulle klara av att stå på benen, om jag kunde hoppa ur spåret eller om han var i vägen och jag blev distraherad och ramlade hårt rakt på vänstra axeln. Jag hörde ett knak och kände direkt att det kändes som när jag ramlade med cykeln i somras.
Tobias kom bakom mig och han fick ta mina skidor medan vi gick tillbaka till skidstadion. Jag stod med under den sista lektionen medan de andra fick instruktioner, men efter ett tag skulle de iväg i spåret och då fick jag avsluta och gå och äta lunch istället.

Jag känner mig ändå ganska optimistisk. Det var ju inför sista passet, så jag hann slutföra nästan hela lägret och jag har lärt mig massor. Och eftersom det känns likadant som i somras, och det läkte väldigt stadigt på sex veckor, hoppas jag att jag är helt återställd i god tid innan Vasaloppet.

De negativa effekterna är ju att jag inte kommer kunna träna obehindrat ett tag framöver, och jag kommer att vara ännu mer rädd för nedförsbackar på Vasan än vad jag redan var. Men den främsta träningen nu kommer att vara balansträning, och jag inleder med att stå på ett ben och blunda medan jag borstar tänderna vilket visade sig helt omöjligt för mig men inte alls omöjligt för andra. Ska även införskaffa en balansbräda under julshoppingen.

Utöver detta vill jag varmt rekommendera Orsa Grönklitt om du ska iväg och träna längdskidor. Så himla trevlig anläggning. Har inte stenkoll på priserna, men om det kommer snö så finns det en massa spår av varierande längd att välja på i jättefin natur. Omklädningsrum och bastu finns så klart, samt en superfin restaurant med en helt okej buffé och dessutom bar för lite skön after ski.

fredag 4 december 2015

Livet

Det kan vara så att jag är på väg att bränna ut mig. Jag vet inte riktigt, för jag är väldigt bra på att stänga av känslor och bara fokusera på nuet när allt känns övermäktigt. Men just nu är jag helt knäckt över att jag måste jobba imorgon. Jag tänker att det är som den sista kilometern på löpningen. Man kan kliva över trösklar och tvinga sig vidare hur många gånger som helst, men när det bara är en kilometer kvar så ser man slutet och då är det som att krafterna rinner ut ur näsborrarna och ner på de neonfärgade skorna. Man bara klappar ihop.

I skolan har jag läst två kurser parallellt senaste månaden, jag har jobbat massor och jag och Tobias har i två omgångar försökt sälja lägenheten utan resultat. Nu är tentan på ena kursen inlämnad, och den andra kursen börjar ljumna inför juluppehållet.
Nästa vecka skulle jag ha jobbat onsdag, men jag ska tyvärr på begravning då och tog ledigt. Nästa helg är det skidläger i Orsa.

Jag ser slutet. Snart får jag lite paus i jobbet och uppehåll i skolan. Snart är hetsen med lägenheten över, antingen för att vi lyckas sälja, eller för att vi ger upp tills vidare.

Snart får jag vila. Så nu kollapsar jag.

Har inte orkat träna mer än onsdag förmiddag denna vecka. Jag bara orkar inte. Jag bara vill inte. Jag vill bara ligga hemma. Och sova.


torsdag 26 november 2015

PT-Tom, första passet

Idag hade jag mitt första riktiga PT-pass med PT-Tom. Vi körde lite i stakmaskinen vilket var väldigt bra eftersom han visade en helt annan rörelse än den jag gjort. Jag ska inte säga om det är rätt eller fel, jag tänker att skidlägret i Orsa 10-13 december kommer att avslöja det. Jag har ju böjt mig nästan dubbelt när jag stakar medan Tom menade att det tar jättemycket energi och att man istället ska "dra med magen". Jag tyckte att magen är magen och hur mycket jag än spänner den hindrar det inte att jag måste dra med armarna och då blir svintrött i dem.
Men likt det ofta är när jag lär mig någonting nytt handlar det bara om att jag ska förstå en grej för att fatta hela grejen. Den grejen nu var att jag ska krumma ryggen.  Tom sa åt mig att skjuta fram höften och typ vika ihop bröstkorgen, eller vika bröstkorgen inåt eller nåt sånt. Då fattade jag hur rörelsen skulle gå till. Man skjuter rygg lite, eller skjuter skuldrorna snarare, till skillnad från att svanka som jag gör när jag stakar. Som att man drar ihop överkroppen till en boll medan höfter och ben är stilla. Nu ska jag köra på denna metod och se hur det känns fram till skidlägret.

Jag fick även en suverän övning som tränar skuldrorna och jag upplevde verkligen att jag tränade muskler jag aldrig tränat förut. Det var helt enkelt bara att stå vid en sån där vajerställning (ja, ni hör hur jävla insatt jag är i gym) och har handtaget med ett rep ovanför sig. Sen ställer man sig en bit bort, så att man kan ha armarna raka och sedan dra dem in mot höfterna, låren eller midjan (beroende på vilken stakrörelse man vill träna). Tog sååå hårt, och då hade jag knappt något motstånd.
Jag fick även några nya varianter på gamla ryggövningar som kändes som fan.

Ser fram emot gymmet! Ska nog gå dit imorgon kväll ändå, trots att jag inte tänkt träna i helgen.

tisdag 24 november 2015

De senaste veckorna

Hej hej träningsdagboken, det var ett tag sen.

Nu är jag äntligen igång igen, trots att skolan, jobbet och livet är äckligt jobbigt just nu. Försök två på lägenhetsförsäljningen då vi inte fick priset vi ville ha förra gången, forskningsmetoder i skolan, vilket borde vara kul men det är svintråkigt för att lärarna gjort jordens tråkigaste kursupplägg, samt en massa, massa jobb för närvarande (fyra heldagar denna vecka).

Jag stod i kafeteriakön i skolan igår och flörtade med en chocolat chip cookie (som jag till slut köpte) och funderade över detta med att man "unnar sig" en chokladkaka, men man "unnar sig" aldrig att gå och träna. Men sanningen är att jag i nuläget unnar mig att träna. Jag har aldrig varit med om att ha ett så späckat schema under en så lång tid som just nu. Därför har jag varje dag tre alternativ de cirka tre timmar om dagen som kan räknas som fritid:
1) Skriva hemtenta.
2) Vila, chilla, kolla på tv, läsa, måla i målarböcker.
3) Träna.

Jag borde kanske välja bort att vila. Fast i ärlighetens namn tycker jag absolut inte det, för om det är någonting tio år i tv-branschen har lärt mig så är det att man behöver ge sig själv tid för återhämtning och avkoppling. Jag väljer alltså generellt bort hemtenta-skrivning och unnar mig att träna den tiden jag har på eftermiddagar/kvällar.

Jag har kommit igång bra nu och trycker in så många pass jag kan. Eftersom vissa dagar blir för hektiska eller bara suger för mycket must ur mig så blir det naturliga vilodagar där jag i förväg bestämmer att det inte blir någon träning, och jag försöker därför träna alla andra dagar vilket just nu i snitt ligger på fyra dagar i veckan.

För min egen del, här är träningsschemat för november:
  • 3/11 - Fight Club
  • 8/11 - Apjobbig löprunda från pappa i Västertorp till brorsans lägenhet i Fruängen.
  • 9/11 - Någon träning, minns inte vad.
  • 10/11 - Fight Club
  • 12/11 - Sprang hem från jobbet på HDR i Värtahamnen. Asjobbigt. Kände mig femhundra kilo tung. Störde ihjäl mig på att folk går mitt på trottoaren istället för till höger på trottoaren. Är ni från en ort där det inte bor några andra människor, ELLER?
  • 14/11 - 4 km i stakmaskinen på gymmet innan det bar iväg på dop.
  • 16/11 - Toms rekommenderade styrkepass på gymmet. Jag är fortfarande i vad jag kallar "slänga ihop något av det som finns hemma"-stadiet, alltså att jag bara öppnar alla skåp hemma och tittar på maten men inte har någon aning om vad jag ska göra med allt detta. På samma sätt går jag runt på gymmet och typ tittar/tar lätt på maskiner och övriga verktyg utan att riktigt veta vad jag ska göra. Har verkligen lika lite kreativitet när det gäller styrketräning som när det kommer till matlagning. Fick ändå in några bra övningar.
  • 17/11 - En mil i stakmaskinen. Mostånd 8. Tid: 1:06:15.
  • 20/11 - En mil i stakmaskinen. Motstånd 10. Tid: 1:00:30.
  • 23/11 - Cirkelträning. Tio minuter stakmaskin. 12-6-4-2-1-repetitioner i diverse övningar med tyngre och tyngre belastning. Benböj med skivstång, rygglyft med viktplatta, bicepcurls med hantlar, plankan 8x20 sek (tabata-timer). Hela varvet två gånger.
  • 24/11 - Fight Club.
På torsdag ska jag träffa PT-Tom igen, ska bli kul. Nu bränner benen efter hysteriska benböj igår och massa squats och annat på Fight Club idag.

Har även tagit en tripp till XXL i Kungens Kurva och utnyttjat den 25 procents rabatt på ett köp som jag och Tobias får då och då eftersom vi har Mastercard hos SEB (scoooooooore). Köpte två gymväskor i olika storlekar, nya pjucks till gymmet (hade haft mina gamla i typ åtta år, gummit var stenhårt), handskar för att slippa blåsor i stakmaskinen samt matchande byxor och linne. Nu är man bra stylish när man glider in på gymmet.