onsdag 6 april 2016

Cykelpremiär


Då var jag officiellt igång med cyklingen. Förutom en tur hem med cykeln från Söder där den övervintrat, varpå bytte Tobias ut mina vanliga pedaler mot kamikaze-pedalerna, har jag nu tagit min första tur med cykelskor. Det är så jäkla läskigt i början, framför allt när jag redan ramlat en gång och vet hur jävla snabbt det går. Jag och Tobias cyklade lugnt hem till Lucas och plockade upp honom. Han var först på väg att cykla iväg utan hjälm. Hur kan man glömma hjälmen?! Han bara "oj, just det!" och Catrin fick slänga den till honom genom köksfönstret.

Eftersom jag har tenta på fredag kunde jag inte vara ute så länge, och jag ville dessutom cykla någonstans lugnt så att jag fick vänja mig vid cykeln igen. Mina shorts ligger dessutom någonstans i förrådet och jag hade bara mina triathlon-shorts med vaddering lika tjockt som ett trosskydd. Inte superbekvämt. Vi cyklade ungefär till Fittja och tillbaka, och jag vågade mig på att stå i en uppförsbacke för första gången på denna vingliga cykel. Baby steps. Totalt blev det 2,5 mil på 1,5 timme med lite trafik och ett halvtidsstopp där vi diskuterade teknik.

Det här med att cykla med clips är verkligen någonting som man kommer in i snabbt. Redan tredje gången jag skulle klicka i gick det som av en reflex. Det känns ju väldigt skönt.

Har även tagit två lugna och korta joggingrundor de senaste dagarna, men jag har jobbat 28 timmar fre-sön, och varit i skolan 9-17 måndag och tisdag så det har inte funnits supermycket tid så här när tenta nalkas för att träna. Man får smyga in det där man kan helt enkelt. Lite är bättre än inget.


måndag 28 mars 2016

Andorra, återupptagen träning och detta med "starkt psyke"

Andorra kan starkt rekommenderas! Väldigt bra skidåkning enligt en halvbra piståkare. Även de som åkte off pist hade mycket att välja på, ofta direkt bredvid pisten vilket gjorde att vi slapp dela på oss. Det var många system som det var lätt att ta sig emellan. God mat, och en öl gick i snitt på 25 kronor. Inte mycket till after ski, men det kan också ha varit för att vi var där under en slö vecka. Vilket i och för sig var bra eftersom det extremt sällan var kö till liften. Tror bara vi köade mer än någon minut vid två tillfällen. Grymt! Det blev även en blöt kväll i Barcelona på vägen hem för att slippa fakirflyget, och vi hade av en slump bokat in oss på ett hotell som erbjöd 24 hour buffet inklusive San Miguel på fat. Sweeeeeeeeet!

 --------------------------------------------

Jag drog på mig en massiv hosta i slutet av veckan tyvärr, men klarade mig ändå bättre än Elin som hade 39,8 graders feber när hon kom hem på söndagskvällen. Detta var alltså med alvedon i kroppen. Jag fick som tur var aldrig mer än hosta och hade energi och kände mig frisk i övrigt, men som all hosta har den hållit i extremt länge. Omotiverat länge! Nu är det nere på kanske tio hostningar om dagen och därför beslöt jag mig för att testa lungorna.

Jag och Tobias var på lunch hemma hos hans föräldrar på Nackagatan på Södermalm, där min cykel stått och frusit på balkongen sedan i höstas när vi skulle sälja lägenheten. Tobias och hans pappa pumpade däcken och sedan cyklade jag mycket lugnt hem den. Alltid lite skakigt att ta första turen, speciellt på en cykel som man kraschat med en gång och på väldigt grusiga vägar. Jag tyckte ändå inte att jag kände av någon sjukdom i kroppen så jag bestämde mig för att springa en kort runda för att testa löparlungorna.

Jag sprang exakt två kilometer på 6.42-tempo (enligt ständigt berusade och vingliga Runkeeper), och det kändes som förväntat tungt. Men inte tyngre än förväntat vilket kändes extremt positivt. Ska ta en till kort runda imorgon förmiddag innan skolan och sedan får jag öka distanserna pö om pö.

Det är verkligen grejen för mig. Om jag väl kommer ur löparrutinen och inte springer på några veckor är jag direkt tillbaka på ruta ett. Det är klart att ruta ett för tre år sedan var över sju minuters-tempo och inkluderat en sträcka av gång, vilket förbättrats, men jag kan aldrig dra på mig löparskorna och gå ut med en härlig känsla i kroppen. Det är alltid en slakt. Men men, jag vet att det kommer tillbaka. Det är bara att ta sig igenom de där första rundorna. Om och om igen.

--------------------------------------------

Jag har givetvis pratat mycket om Vasaloppet med intresserade människor. Det leder alltid in på psyket. "Man måste ha starkt psyke för att klara en sån grej". Jag har dock alltid sett mig själv som en som absolut inte har ett starkt psyke när det gäller träning. Snarare har jag alltid bara velat sluta när jag blir trött. Jag tror kanske att det är därför jag fastnat för tävlingarna; jag har lärt känna en sida av mig själv som jag verkligen aldrig trott existerat.
Jag tycker också att detta med "starkt psyke" är så generaliserat. Jag tänker direkt på härliga citat som "what doesn't kill you makes you stronger", "pain is weakness leaving the body" och andra gamla godingar. Jag tänker på människor som njuter av smärta, och av att pressa sig igenom den. Jag tänker absolut inte på mig själv.

Så vad innebär det då att jag har ett "starkt psyke"? Alltså... Jag skulle snarare säga att jag har "rätt" psyke för långdistans snarare än att jag har ett starkt psyke. Och vad innebär detta "rätta" psyke? Jo, att jag har en naturlig förmåga att fokusera på nuet under tävlingarna. Jag tänker inte på att det är nio mil kvar. Jag tänker på att åka till nästa depå som att den depån är slutdestinationen. Och där emellan åker jag till nästa kilometermarkering. Och mellan kilometermarkeringarna åker jag den här raksträckan, upp för den här backen, ner för den här backen, runt det där krönet. Och där emellan åker jag bara. Alltså punkt. Jag åker bara och tänker på ingenting egentligen. Bara åker. Det är bara att fortsätta åka. Jag tänker på att jag är trött, och jag undrar om jag kommer klara det, och jag tänker på att det är väldigt långt kvar. Men de tankarna går liksom aldrig ner i kroppen. Jag tror att det i slutänden återkommer till det pappa sa:

"Det är bara att fortsätta springa".

Jag kan ju liksom inte göra mer än att åka vidare. Fastnar jag på repet så fastnar jag, och bryter jag något så gör jag det. Men tills dess kan jag liksom inte göra annat än att bara åka, staktag för staktag.

Jag tror faktiskt att tävlingarna är de enda tillfällena när jag bara lever i nuet konstant. Tiden blir en helt annan än den är i övriga livet. När min kompis utbrister "men du höll på i tolv timmar", kan jag liksom inte förklara det på annat sätt än att säga att det inte känns som tolv timmar. Det är inte så att tiden känns som att den går snabbare. Det är mer som att tiden inte finns. När jag insåg att det innebar att jag åkt i sju timmar när klockan var två kunde jag inte riktigt uppleva vad sju timmar innebar. Det är inte som att det kändes kortare än sju timmar, eller längre än sju timmar, eller som att jag inte åkt långt. Det är som att de sju timmarna bara är en enda konstant, som ett enda tillfälle som jag kan bryta upp i delmoment, i minnen, men som ändå upplevs som att allt skedde samtidigt på något sätt. Det är en extremt skön känsla som jag verkligen bara upplevt på tävlingar.

Fan vad jag älskar tävlingar.

fredag 4 mars 2016

I efterdyningarna av Vasan

Med tanke på hur outhärdligt mör och öm och trött jag var i måndags trodde jag att det bara skulle bli värre i tisdags, men det har faktiskt gradvis blivit bättre varje dag. Vilket är tur eftersom jag ska till Andorra för en veckas utförsåkning imorgon bitti.

I måndags kunde jag inte riktigt lyfta mina ben högre än ett knappt trappsteg, och jag har varit tvungen att lyfta benen med händerna om jag vill lägga dem i kors när jag sitter. Förutom att jag har lite ont i lungorna ibland när jag andas, och att det känns som att jag hostat sönder mina stämband om jag springer fem meter är jag nu tillbaka i normal form. Hoppas på att detta med lungorna mest är en följd av att jag andades på så hög puls i så kalla temperaturer så länge, alternativt bara var ansträngd så länge, snarare än att jag håller på att bli sjuk på något sätt. Jag har trots allt aldrig varit igång i tolv timmar tidigare, sju på Halvvättern, och det var nog inte riktigt lika ansträngande för andningen som Vasan och definitivt inte lika kallt.

Hoppas på ingen sjukdom nu när jag hållit mig frisk i två månader, och en underbar vecka i Andorra!

måndag 29 februari 2016

Etapp 1 - Vasaloppet

Okej, då var det dags för första och värsta etappen: Vasaloppet. För att avlasta både mig själv och andra från stressen av att vara i vägen valde jag att göra Öppet Spår istället för "riktiga" Vasaloppet. Vi åkte på söndagen den 28 februari. Med mig på färden var Tobias, min bror Lucas och våra barndomsvänner Johan och Martin. Vi hämtade de vallade skidorna i Mora på lördagskvällen och åkte till Sälen. Vi bodde cirka en kilometers promenad (över isen) från starten vilket var väldigt skönt. De serverade buffé på kvällen och vi tryckte lasagne och annat kolhydratrikt.
På rummet lade jag fram allting jag behövde, stoppade lypsyl, mandlar, solglasögon och pannband i fickorna på skidjackan och Lucas preppade midjeväska och camelback. Jag staplade alla kläder jag skulle ha och gjorde i ordning en väska som mamma skulle få att ta med till depåerna med torr mössa, vantar, halsduk och strumpor samt geler och bars ifall vi skulle göra slut på våra.
Vi gick och la oss vid nio, halv tio och både jag och Tobias somnade ganska omgående. Johan, Lucas och Martin fick in ett par timmar i alla fall. Vi steg upp vid femtiden och åt frukost i stora matsalen innan vi klädde oss och packade in oss i bilen. Johan – som gjorde Vasan med Lucas förra året och gick in i år med målsättningen att klara det under åtta timmar – var överdrivet taggad. Nästan så att han vibrerade. Jag blev lite stressad och hoppade därför över att kissa när det var dags att dra.
Vi tog bilen en dryg kilometer och parkerade på andra sidan älven från starten och gick därifrån. Mamma kom senare dit och hämtade bilen vilket var väldigt smidigt för oss.

Tobias och jag inför start

Väl på plats vid halv sju-tiden var det hur mycket folk som helst. Vi sprang till slutet av "kön" till starten och lade ner våra skidor innan vi gick för att gå på toa och lämna påsar med överdragskläder. Johan – duracellkaninen – och Lucas försvann som ett pistolskott, och i jakten på dem tappade jag och Martin bort Tobias också, så det var tur att vi lagt skidorna i spåret så att vi hade en uppsamlingsplats. Jag och Martin ställde oss i kön till Bajamajorna, men alltså... Alla går ju in för att provskita, och det tar väldigt mycket längre tid än om alla bara ska in och kissa. Det hände ingenting i kön och jag blev mer och mer stressad. Vi hade sagt att vi skulle stå i spåret kvart i (starten gick klockan sju), och klockan var nu tjugo i. Vi struntade därför i toa – trots att jag var väldigt kissnödig – och gick och kastade våra påsar i containrarna som skulle till Mora.

Väl i startfållan igen träffade vi Tobias, och ungefär fem i sju kom Johan och Lucas också. Ingen av oss hade hunnit till toaletterna. Startskottet gick klockan sju och det hände ingenting. Vi var nog några hundra eller tusen pers som stod på skidorna i spåren, men sedan trängde sig folk in från sidorna med skidorna i händerna så vi kom inte iväg över startlinjen förrän klockan 07:13:10. I början var det folk överallt som skulle in i spåren, folk som ramlade och blockerade spåren, folk som ville förbi och bytte spår. Lätt kaos. Jag kunde knappt göra en diagonalspark för jag höll på att kissa på mig och var därför lagom stressad av hetsen runt mig.

Sedan kom backen, ni vet den där kända backen som är typ tre kilometer lång och uppför? Där är det bara att gott stå och vänta och promenera i sann Jan Boklöv-anda uppför i typ 40 minuter. Jag och Lucas stannade vid ett ställe där en väg "korsade" spåren och där jag kunde parkera skidorna. Jag sprang in bakom en gran i diket och kissade i typ en minut. Sen behövde jag inte kissa mer på hela dagen.

Efter backen följde i princip enbart raksträcka i de resterande kilometerna. Det var några mindre nedförsbackar och jag blev vid de första tre, fyra gråtfärdig när jag såg dem. Kände verkligen skräck inför att åka utför, framför allt med så mycket folk runt omkring mig som skulle kunna ramla framför mig eller köra in i mig bakifrån. Men jag satsade nedför och det gick bra, spåren höll fint.

11 kilometer in i loppet kommer man till den första depån, Smågan. Redan här kände jag mig väldigt trött i benen. Jag pustade ut det i en utandning efter en mil drygt och Lucas sa med skräck i rösten: "redan?". Jepp, redan efter kanske sju kilometer började jag bli redigt trött i ljumskarna. Jag kände dock att stakmaskinen hade gjort sitt, och att jag tack vare PT-Tom lärt mig en annan stakteknik där jag krummar ryggen istället för att ha den rak. Fick mycket mer kraft och blev inte alls trött i triceps som jag brukar bli. Orkade därför staka mycket, mycket mer än jag brukar.

I Smågan (reptid 10:30 - inne 08:52) stannade vi inte mer än några minuter och åkte sedan vidare mot Mångsbodarna som var 13 kilometer bort. Det var ganska mycket lätta nedförsbackar dit och spåren var fantastiska! Krispiga och hårda så man fick fantastiskt glid och så många meter gratis när man hukade sig ner och bara gled med som i en berg-och-dalbana. Det behövde jag verkligen, för jag var så trött. Började tappa orken och pallade inte riktigt åka ordentligt utan tog mig bara fram på två staktag, några meter diagonalt, någon stakning med benspark, diagonal någon meter till. Bara det som drev mig framåt, utan att vara vackert. När vi precis skulle in i Mångsbodarna kom den första nedförsbacken som kunde ses som en utmaning; inga spår och en skarp högerkurva. Och tänka sig, jag stod hela vägen!

Jag kom in vid gott mod i Mångsbodarna (reptid 12:15 - inne 10:30) efter att för första gången någonsin klarat av 2,5 mil utan att ramla. Mamma mötte oss i depån och det kändes fantastiskt att se henne. Hon hade kokat någon "häxbrygd" med honung och ingefära och salt och magnesium och jag vet inte vad som hon hällde i oss. Sedan sa hon att i slutet av depån började kön till en brant nedförsbacke som var helt uppkörd. Jag funderade en stund på om jag skulle gå ner, men jag beslöt mig för att möta mina demoner. Jag tog ett spår som mamma pekade ut som bra och väntade tills att gubben framför var halvvägs ner innan jag började ploga ner. Gubben ramlade så klart. Jävla gubbe. Jag var tvungen att slänga mig åt vänster utan att hamna i spåret som gick där. Lyckades väldigt bra med det, slog bara i lilltån lite, men det kände jag inte av förrän senare och då väldigt lite. Flera backar följde, men jag lyckades hålla mig på benen. Dagen då jag började våga "hoppa" på skidorna, lyfta på fötterna, förändrade verkligen mitt skidliv. Så otroligt mycket lättare att stå på benen.

Dessutom var snön en dröm. Spåren var hårda, men där de var upplogade var de som strösocker. Om man åkte igenom vallarna med skidorna fastnade de inte i snön utan gled ganska lätt igenom snön så det var enormt mycket lättare att styra än om det hade varit tung snö som huggit i skidorna. Jag kunde inte ha drömt om bättre förutsättningar vad gäller spåren. Tack alla vädergudar!

Vi åkte vidare mot Risberg, en sträcka på 11 kilometer. Efter de branta nedförsbackarna vände det. Uppåt. Backe uppför följdes av ännu en backe uppför följdes av ännu en backe uppför.

Jag kan nog inte ens beskriva hur otroligt trött jag var. Här tröt hela mitt psyke. Jag var så trött i hela kroppen. I benen, armarna, skuldrorna, ryggen, nacken. Och jag hade varit trött. Så. Himla. Länge. Jag kunde liksom inte se framför mig att jag skulle återfå någon kraft för jag hade varit trött och haft ont i ljumskarna i flera timmar. Jag började inse att jag nog aldrig egentligen hade trott att det skulle gå. Jag kände att jag förmodligen kommer behöva bryta – och vad hade jag egentligen förväntat mig?
Samtidigt sa jag till mig själv att detta är hur det alltid är. Jag är alltid trött i början, och sedan blir jag stark efter ett tag. Men kunde jag verkligen bli starkare när jag varit trött i tre timmar? När skulle det egentligen vända? Skulle det någonsin göra det den här gången? Jag hade gråten i halsen och bara gick fram på skidorna, knappt utan en ambition att ens försöka glida.
Jag beslöt mig för att jag måste göra en deal, så som jag alltid gör. Jag sa att jag enbart skulle bryta om jag själv bröt något, eller om jag fastnade på ett rep. Annars skulle jag bara fortsätta åka tills jag inte kunde stå på benen längre.
Jag sa på väg upp för en backe till Lucas att min största motivation med att klara loppet idag var att jag då aldrig mer skulle behöva göra om det, varpå en man som stod i diket börjat asgarva. Antar att han kände igen sig i det jag sa.

Efter alla uppförsbackar kom några nedförsbackar och här började jag ramla. Inte alls så ofta som jag brukar, men lite då och då. Innan Risberg kom backen jag tror att åskådare brukar filma i då så många ramlar. Backen var brant, upplogad, svängde på två ställen och jag kunde inte se vad som hände efter den. Jag tog därför beslutet att gå ner. Lucas råkade halka till i botten av backen när han stod och väntade och bröt då sönder bindningen på ena skidan (Madshus kanske inte har de bästa bindningarna trots allt...).

Vi kom in till Risberg (reptid 13:45 - inne 12:04) där mamma stod och väntade och jag kramade henne och grät utan tårar mot hennes axel och snyftade "mamma, jag är så trött..." och hon svarade "ja, det är de där jobbiga uppförsbackarna va?" och jag snyftade "jaaaaaaaa....". Lucas kom åkande på en skida och mamma tog hans trasiga skida och slängde in den i en bod där de bytte bindning medan vi drack buljong, sportdryck och vatten. Jag var hungrig och försökte äta en mealbar, men allt jag åt växte i munnen på mig. Jag sa att jag var stressad över reptiderna, men både mamma och Lucas sa att vi hade gott om tid.

När Lucas fått en ny bindning åkte vi vidare, men jag var måttligt road. Det var 13 kilometer till Evertsberg och jag försökte harva på. Jag kände mig positiv inför tanken att jag skulle vara mer än halvvägs när jag kom till Evertsberg. Jag började även känna mig ett uns piggare och bättre till mods, förmodligen mycket för att det var en del nedför och jag började bli bättre på att ta mig an nedförsbackarna. Jag passade även på att prata lite med folk i spåren, bland annat en äldre herre som fått hjärnskakning för en månad sen och skulle kliva av i Evertsberg, och en kvinna som startat med sin sambo men som åkt själv nästan sedan starten. Jag var väldigt glad att jag slapp det, att jag hade Lucas med mig.

Väl framme i Evertsberg (reptid 14:30 - inne 13:55) var jag på helt okej humör. Mamma hade åkt och köpt pasta med köttsås som vi började glufsa i oss. Dock hade jag väldigt svårt att äta fortfarande och mamma fick tvinga i mig den sista pastan. Hon sa att vi var beräknade i Oxberg 16:02 och att det skulle gå jättebra. Så vi åkte på där och pratade inte så mycket, bara gled fram i ett okej tempo. Lucas log mot mig och sa att vi nog skulle bli tvungna att åka nio mil idag trots allt.
Vi missade två skyltar med kilometermarkeringar vilket ju alltid är en god överraskning, att hoppa från sju kilometer, till fem, till tre. Mot slutet av sträckan började det komma några rejäla uppförsbackar och musten för dessa var slut. Jag gick upp i makligt tempo. Helt plötsligt står Lucas i toppen av en backe och tittar på klockan och säger att vi börjar få lite ont om tid. Jag blev skitskraj. Hade ingen aning om vad klockan var eller när repet skulle dras. Jag försökte trycka på lite extra, men det var bara två kilometer kvar eller så.
När jag kom in mot Oxberg går vägen i en u-sväng för att komma in i depån och mamma stod och skrek som en galning: "kom igen nu Fanny, kör på, glid på skidorna, kör!" och jag fattade inte varför hon var så jävla hetsig, men mamma är mamma och hon tenderar att vara hetsig ibland. Hon och Lucas stod en bit innan chip-kontrollen och jag stannade någon sekund innan mamma manade på mig att åka genom kontrollen innan vi möttes upp på andra sidan. De sa ingenting till mig då, men mamma hade ringt Lucas och varnat för att vi höll på att fastna på repet. Tiden för repet i Oxberg var 16:05, och vi kom in 15:55, alltså med cirka tio minuters marginal. Puh!

I villervallan här förstod jag i alla fall att det inte alls var gott om tid längre. I själva verket har jag bara en timme och femton minuter på mig att åka de nio kilometerna till Hökberg. Jag fick lite panik. Jag kände ju i kroppen och huvudet att jag skulle klara det, och att fastna på repet i Hökberg, efter att ha åkt sju mil, kändes outhärdligt. Jag stack ifrån Oxberg som ett skott och insåg att jag måste pressa mig själv hela milen till Hökberg för att ha en chans.

Det tog emot så mycket. Jag hade så ont i kroppen. Vid ett tillfälle tänkte jag: "jag har ont i ryggen", och direkt svarade jag mig själv med: "du, det skiter jag i. Kör nu!". Jag tryckte på, genom smärtan i musklerna, stakade hårdare, tryckte ifrån bättre i diagonalåkningen, gled uppför backarna trots att jag ville gå på skidorna. Fokuset var bara framåt, framåt, framåt. Lucas åkte i förväg och stod i toppen av backarna med vatten och Enervit-tabletter med energi som smälter i munnen redo för mig att slänga i mig. Jag hade – fortfarande – svårt att svälja mat, inklusive tabletterna. Jag tuggade dem sakta med öppen mun och bitar föll ur munnen och ner i spåret. Kände mig sjukt läcker.

Kvart över fem skulle de dra repet i Hökberg och jag kände att jag var tvungen att fråga Lucas hur mycket klockan var när det var typ tre kilometer kvar. Klockan var då kvart i fem när jag önskade att den skulle vara halv fem. Jag tryckte på hela vägen in och vi kom in i Hökberg (reptid 17:15) klockan 16:58, alltså med en kvart till godo. Nu hade jag bara en depå, Eldris, kvar. Detta är den sista reptiden man har att förhålla sig till, och jag hade en timme och fyrtiofem minuter på mig att ta mig de tio kilometerna som jag från tidigare lopp vet är väldigt plana och lättåkta. Trots detta ville jag inte chansa och körde därför på i samma tempo. Efter Hökberg kommer två branta backar rakt på varandra som jag vurpat i båda gånger jag åkt lopp tidigare. Även denna gång, dock bara i den första backen och jag landade på sidan med skidorna i rätt färdriktning så det var bara att ställa sig och åka vidare. Jag stod på benen i nästa backe och fick därmed en jävla skjuts när det planade ut igen.

Ungefär här, efter nio timmar i spåren, började jag komma in i andra andningen. Efter att ha pressat kroppen på nästan maximal nivå i en mil (och efter att ha fått en ipren intryckt i käften av mamma i Hökberg) började jag känna mig stark igen. Jag orkade räta upp kroppen, staka mer och skjuta ifrån bättre med benen i diagonalåkningen. Jag började åka om andra trötta motionärer och kunde hålla ett hyfsat tempo utan att ligga nära max på smärttröskeln.
Mamma hade lyckats ta sig till spåret mitt på sträckan någonstans, och kom springande ut mot mig med sin häxbrygd i högsta hugg. Jag försökte förklara att jag inte vill ha, jag ville fortsätta åka, Lucas hade drickat i camelbacken och vi drack då och då, men mamma kom ändå älgande över spåren mot mig. "Måste du vara så jävla pushig!?" skrek jag, och mamma svarade: "Ja, det måste jag!" och gav mig flaskan. När jag slutade dricka fortsatte hon att hålla upp flaskan mot munnen på mig så att det rann gelaktig dricka nerför hakan på mig. Jag och Lucas åkte vidare och jag frågade honom när mamma skulle inse att jag är 29 år gammal och kan fatta egna beslut?

Kilometerskyltarna gled förbi en efter en och det började skymma ganska rejält. När vi närmade oss Eldris var det nästan helt mörkt och vi såg lamporna från depån i mörkret och hörde musiken och rösterna från högtalarna. På väg in i depån är det lätt nedförslutning och jag stakade mig fram. Insåg att jag klarat det. Jag kanske hade nio kilometer kvar in i mål, men jag visste att enbart en skada skulle kunna hindra mig nu.

Jag grät. Jag grät hela vägen in i Eldris (reptid 18:45 - inne 18:08). När jag mötte Lucas hade han plockat upp filmkameran och jag pep fram "jag kommer klara det" mellan tårarna. Vi unnade oss ett lite längre stopp, men Lucas var blöt och kall om fötterna så jag skyndade mig lite för att komma iväg. Vi körde på i ett hyfsat tempo, inte lika högt som till Hökberg men nära. Spåren var superfina. Det var som att folk tröttnat på att ploga och bara brände mot mål. Nedförsbackarna var som en skänk från ovan. Bara att huka sig ner och bränna längs med spåren i säkert tjugo kilometer i timmen. Hundratals meter gratis.

Den här gången kändes det inte absurt att se de ensamma siffrorna på kilometerskyltarna. Dagen hade varit så oändligt lång att jag liksom inte ens mindes hur den börjat. Fokus låg hela tiden mellan den förra depån och nästa, jag hade aldrig tänk på mil till mål utan bara på kilometer till nästa depå. Och nu var nästa målet. Jag var så oändligt förundrad och in awe of my body. Jag kan inte fatta att denna kropp, som aldrig framhävt sig i någon idrott, aldrig varit exceptionellt snabb eller stark och som aldrig sprungit milen under en timme, klarar av att köra NIO MIL på skidor med en usel teknik och knappt någon skidträning. Hur den kan glida in på någon form av grundfysik, allmän träning och sötsaksdiet och ändå klara det. Tackade den här stora, klumpiga kroppen för hur jävla fantastisk den är, så otroligt imponerad av dess oväntade styrka.

Lucas frågade om han skulle åka före mig i mål och filma, men jag sa att jag ville åka in tillsammans med honom. Han filmade mig från sidan istället. I kröken innan upploppet stod folk och hejade halvengagerat och jag skrek "jag klarade det! Det är helt sjukt!" och de började skrika och heja helt frenetiskt. Jag insåg att jag skulle få min medalj, att jag skulle få bocka av denna första tävling i klassiker-försöket, den tävling jag fruktat så mycket i flera år... och jag började gråta igen. Jag hade knappt några tårar, men känslan av gråt var där, blandat med lycka och trötthet och förundran och overklighetskänslor. Mamma, Tobias och Martin stod och hejade in mig, och när jag gled över mållinjen sträckte jag händerna i luften och skrek "JAAAAAAA!".

Jag nästan skakade och försökte få av mig stavarna snabbt så att jag kunde ge Lucas en kram. Jag är på riktigt inte säker på om jag klarat det utan honom. Bara energin och tiden jag sparat in på att slippa ha midjeväska, fippla med vattenflaska och geler och energitabletter (i brist på bättre ord) och att hålla koll på tider och klockan. Nu kunde jag bara åka och han såg till att jag fick i mig energi och vätska regelbundet och snabbt. Detsamma gäller mamma i depåerna, trots att hon kan vara störigt pushig ibland.

Jag kunde heller inte ha haft mer perfekta förhållanden. Sol och några minusgrader. Hårda, krispiga spår. Sockeraktig lössnö där spåren var borta. Perfekt valla från proffsen som höll utmärkt hela vägen. Bra klädd, varken för varm eller för kall (underställ, en funktions-t-shirt jag lånat av Tobias över, kompressionsstrumpor och överdragsställ, mössa, tubhalsduk och vantar). Jag blev inte blöt. Jag fick inte skavsår. Jag slog mig aldrig hårdare än en smäll på höften. Ingen körde in i mig och jag körde inte in i någon annan. Kunde alltså knappt varit bättre förutsättningar.

Så nu är det gjort. Jag har klarat Vasaloppet, något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra utan att ha tränat massor inför. Nu känner jag verkligen till etthundra procent:

INGENTING ÄR OMÖJLIGT!!





lördag 27 februari 2016

Dagen innan Öppet Spår

Idag är det dagen innan Vasaloppet. Jag har tränat så himla dåligt de senaste månaderna. Inte sprungit så mycket pga isiga vägar (bara harvat lite på löpbandet). Inte tränat armar och axlar så mycket pga brutet nyckelben. Inte tränat målinriktat mot Vasaloppet pga lite fritid. Inte åkt skidor pga ingen snö + brutet nyckelben + jobbar helg alla veckor i månaden förutom den där helgen när jag är bjuden på dop/fest/fyller år/ska på viktig husvisning.

Det här var ett dåligt år att ta sig an denna utmaning. Jag ser inte ens målet i huvudet, jag måste ta det mil för mil om jag ska ha en chans att klara det. Bara en mil i taget. Bara till nästa mil.

Tobias satte på bevakningen av Tjejvasan nu på morgonen och jag blev så nervös att jag mådde illa. Var tvungen att sluta kolla på tv:n. Får ångest av tanken på nedförsbackarna. Känner instiktivt att jag kommer ramla och slå ihjäl mig den här gången också.

Åkte på morgonen med Lucas och Tobias till XXL i Kungens Kurva och köpte extra mössa och vantar (ifall det första paret blir blöta), solglasögon för att inte bli snöblind och 75 liter energigel- och bars. Känner mig lite lugnare nu. Om nu bara Lucas kunde komma med bilen så vi kan montera den jävla takboxen och komma iväg någon gång.

GAAAAH!


tisdag 2 februari 2016

Löpning i regnet

Nu är jag igång med träningen lite sisådär. Jag tränar runt jobbet och skolan, men på grund av snön har jag inte kunnat (velat) springa ute.

Vi var uppe på landet utanför Norrtälje förra lördagen för att åka skidor. Jag, mamma, Lucas, Lucas tjej Catrin och Adolf (hunden) åkte ut på golfbanan norr om Norrtälje. Jag och mamma stod i toppen av en backe där spåren var mosiga, det var ganska brant och det svängde skarpt höger i botten av backen. Jag var livrädd. Sa till mamma att jag skulle ramla och bryta nyckelbenet igen. Målade upp hemska scenarior. Mamma bara: "du kommer stå på benen. Du kommer hålla balansen. Du kommer klara dig hela vägen ner" och jag upprepade. Sen åkte mamma och Lucas ner för backen och jag och Catrin - som åkte för första gången - stod kvar på toppen. Jag skrapade lite med skidan i marken för att få loss snön som packats under den, och då halkade jag baklänges och bröt sönder bindningen på skidan. 

Det kan inte vara annat än ett tecken på att jag inte bör åka skidor.

Lucas lyckades sätta på bindningen på skidan igen, men en liten bit av den hade brutits loss. Eftersom jag använder pappas skidor och Lucas och pappas skidor är exakt likadana bytte vi skida så att han åkte på den trasiga. Jag klarade av att stå på benen hela vägen faktiskt, men var helt skakig i hela kroppen när jag kom ner.

Sju kilometer kom vi ungefär, men spåren var lite halvdåliga så det var svårt att få in någon riktig teknikträning. Jag repeterade dock det jag lärde mig på Hassis skidskola och instruerade mamma.

På gymmet har jag nu lagt upp en liten rutt med rygg-, arm- och axelträning och tio intervaller på löpband som avslutning. Känner att jag måste fokusera på armstyrka och bål snarare än ben till Vasan. Och kondition så klart. Hoppas på att få lite mer träningstid nu när jag kan springa ute igen och inte måste förhålla mig enbart till gymmets tider.

Ikväll gick jag en vända förbi gymmet och körde lite armar innan jag gick ut och sprang 4,6 km. Mådde jätteilla hela tiden vilket var tråkigt då jag verkligen sett fram emot att träna hela dagen (det kröp i kroppen i morse). Tror att det kanske är halsbränna, och jag googlade det och läste spekulationer om att det kan finnas koppling till att magen skumpar runt mycket, att man är stressad (låter logiskt...) eller att man ätit för tätt inpå. Nu åt jag "hälsomat" ca två timmar innan så det borde ha hunnit sjunka undan. Men men. Nu är det gjort i alla fall.

söndag 17 januari 2016

Jahapp, ska man börja igen då kanske?

Ok, ny förkylning avverkad, samt hysteriska två skolveckor likaså. Åter till gymmet alltså. Jag var där i tisdags och sprang fem kilometer på löpbandet. Jag la mig ganska högt i tempo och de sista 1,5 kilometerna låg jag mellan 188-195 i puls. Det var tufft.

OBS! Tiden är inkluderat uppvärmning. Vilket slår mig nu innebär att jag sprang mina snabbaste fem kilometer någonsin. Fuck... me. I'm awesome. Och jag märkte det inte ens då.
Mellan tre och fyra kilometer kom låten från Taras tribute-video, Believe med Suzie McNeil. Då tänkte jag på Tara och Shahrzad och hur tufft de har haft det och jag kände in i mina muskler hur extremt mycket energi det faktiskt finns i dem och hur mycket potential de har for greatness. Jag såg framför mig hur jag gick i mål på Vasaloppet och Lidingöloppet och jag kände mig så taggad och energisk. Sen ramlade jag ur de tankarna och då hamnade jag i en dålig andningstakt, blev trött, började säcka ihop och allmänt hade min 3-5 kilometerssvacka. Lustigt hur mycket huvudet kan påverka.
Körde även lite styrka efter i vanlig ordning, bengrejer då jag har (i dagsläget) en vecka kvar innan mitt nyckelben är helt läkt.

I övrigt ser ju inte denna månad så jävla spännande ut. Rapportskrivning i 1,5 vecka där vi suttit mellan 8-13 timmar om dagen i kombination med en förkylning har inte varit så bra för aktivitetsarmbandet. Nästan så att det känts omotiverat att ha det på sig.


Nu ska jag till gymmet! Kära Saga Motion, jag kommer sakna dig så när jag flyttar... Bästa gymmet någonsin.