tisdag 19 april 2016

Cykeltur till Ekerö och SATS-kort!

 I torsdags samlades jag, Tobias och hans kompis Linus vid stora rondellen vid Thorildsplan och cyklade över Tranebergsbron och ut mot Ekerö. Jag har vissa problem med att inte veta hur långt/länge jag ska träna. Det sabbar min motivation på ett delvis medvetet, delvis omedvetet plan. Idag visste jag till exempel inte hur långt vi skulle cykla, och jag blir dessutom alltid lite psykad av att träna långdistans med folk som är väldigt mycket snabbare än jag. Jag försöker att inte låta det påverka mig, men jag kan inte låta bli att känna mig som en fotboja.

Man är ju så stört snygg när man cyklar!

Det var ganska kallt i torsdags och jag hade långa tights under cykelbyxorna och skidjackan över linnet. Trots detta var det iskallt. En o-charm med cykling är ju att det blåser, och blåst är det naturelement jag tycker absolut minst om. Jag hade tagit mina ofodrade 2XU-byxor (misstag) och inte satt på mig den långärmade tröjan jag hade i ryggsäcken (misstag). Vi cyklade drygt 3,5 mil i en riktning och stannade sedan på en pizzeria och åt middag. Jag var fullkomligt stelfrusen och hade ingen känsel i fötterna från hålfoten och framåt.
Trots att jag tog av mig skorna och bytte till gympaskor medan jag åt, samt masserade fötterna och vickade på tårna, fick jag inte tillbaka känseln. Jag krängde på mig alla tröjor jag hade - totalt fyra lager - och satte på mig tunna vantar ovanpå cykelhandskarna (vilket är läskigt då man tappar grepp). Men eftersom jag hade tunna byxor, bara anklar och inget överdrag på skorna var mina fötter totalt och övermäktigt stelfrusna.

Hemåt visste jag i alla fall hur långt det var, och mina kalla, stumma fötter drev på tempot hela vägen. Linus och Tobias cyklade på lugnt och pratade om prinsesstårta och gjorde trick på cykeln som man gjorde när man var liten. Vi kan väl säga att ansträngningen varierade mellan deltagarna.

Linus svängde av när vi närmade oss Bromma, och jag och Tobias körde hem ASAFP (As Soon As Fanny Possible). Vi var, inkluderat paus, ute i drygt fyra timmar och kom ca 6,5 mil.

Väl hemma hade jag tappat känseln i hela foten, inte bara i framfötterna. Mina tånaglar var dessutom blå. Jag tappade upp ljummet vatten i badkaret och det kändes som att kliva ner i 44-gradersbassängen på laugardalslaug i Reykjavik (badhus - uttalas typ löjgardalslöjg).

Tobias föreslog att vi ska flytta fram clipsen på skorna för att jag ska slippa tappa känseln. Provar det till nästa gång och hoppas att det funkar. Tänkte även köpa lite bättre strumpor för att underlätta blodflöde.





I fredags var jag på SATS Sveavägen och skrev upp mig på ett medlemskap. Jag trodde att det skulle vara mycket dyrare än att träna på Saga, men med studentrabatt var det bara drygt femtio kronor dyrare, och då har jag dessutom tillgång till alla gym i Stockholm.
I söndags eftermiddag hade jag drygt 40 minuter på mig att träna, så jag åkte till Liljeholmen och sprang åtta hårda intervaller på löpband och körde tre varv med utfall på balansbräda, tådopp och squats x10. En kort och intensiv träning som inte desto mindre ledde till grava svettningar och tomatröd fejja. Kanske hjälpt av att det var tretusen grader inne på gymmet.


Igår gick jag efter skolan på passet Shape på Odenplan. För att påminna mig om att jag inte tränat styrka sedan innan Vasaloppet hade jag träningsvärk i låren från dagen innan. Den är mycket värre idag. Shape ser nog olika ut beroende på vem som är instruktör, men igår var det någon flummig norrman som körde mycket som kändes inspirerat av yoga och pilates fast svinhårt för musklerna. Mycket egen vikt och balans. Jobbigt, men inte så roligt. Blir nog inget återkommande pass.

onsdag 13 april 2016

Varför säger du så, Kalle Z.W.?

Igår såg jag på Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström på SVT. Jag har inte sett några tidigare avsnitt, men jag har förstått på det folk berättat och på vad jag såg igår att programmet är menat att belysa att ungdomar i Sverige rör sig för lite och att Kalle på olika sätt försöker få barnen/ungdomarna på en skola att aktivera sig mer och vara delaktiga på gympalektionerna. All heder åt detta!

Dock blev jag väldigt, väldigt irriterad vid ett tillfälle under programmet. Kalle har gått med en tjej på ett Bodypump-pass som hennes mamma är instruktör för. Efteråt ligger de på golvet och Kalle säger något i stil med:

"Vad kul det var. Men jag är ju liksom tränings-Kalle med svenska folket. Och så mitt under passet tittar jag i spegeln och ser att det står en gammal tant bakom mig som har samma vikter som jag. Det var hemskt!"

Varför, Kalle? Varför var det hemskt? Jag inser att det är troligt att du sagt någonting mer kring detta och att man klippt i redigeringen (jag jobbar ju trots allt också med tv), men ändå har man valt att klippa ihop det du sagt till ovanstående (ungefärliga) uttalande. Jag förstår även att programmet är tänkt att innehålla lite humoristiska inslag. Men...

Kalle Zackari Wahlström och tv-team: om ni nu gör ett tv-program som är avsett att öka incitament till att träna och röra på sig, tror du/ni att det är en bra idé att i princip säga: "Jag är en stor och stark man, men sen var en äldre kvinna lika stark som jag. Fan vad dålig jag kände mig då".
Problemet för mig är egentligen varken "äldre" eller "kvinna" (jag tror kommentaren varit densamma även om det varit en äldre man). Problemet är "bättre än", eller till och med "lika bra som". Detta innebär ju att vi ska gå runt på träningsanläggningar och jämföra oss med varandra i en tävlan om att vara bäst, inte att träna utifrån våra egna förutsättningar och mål. Dessutom har du ingen aning om "tantens" träningshistorik. For all I know så kan hon ha gått på det där passet tre gånger i veckan i två år, vilket självklart gör att hon klarar av att ha tunga vikter i övningar hon gjort hundratals gånger.

Istället för att använda den äldre kvinnan som ett uppmuntrande exempel använder du/ni henne som ett redskap för att vara rolig och klanka ner på Kalle. Kommentaren hade kunnat vara: "det stod en äldre kvinna bakom mig som hade samma vikter som jag. Jag hoppas att jag kommer vara så aktiv och stark när jag är så gammal!".

Men nej. Istället cementerar Kalle den rädsla som så många som inte går till gymmet har och uttrycker: om jag går till gymmet kommer folk titta på mig, jämföra mig med andra och tycka att jag är dålig. En rädsla som gör att många aldrig börjar träna, eller mår dåligt när de gör det.

Nu frågar jag alla: hur många av er ser någon äldre, överviktig, tanig eller annan person som inte ser särskilt tränad ut på gymmet och inom er fnyser och tänker "vad fan gör den där jävla losern här?". Jag tror inte att det är så många människor som gör det. Jag tror dessutom att de som gör det är väldigt osäkra och måste jämföra sig med andra för att bekräfta sitt eget värde inför sig själva. Jag, och jag antar många med mig, ser dessa träningsovana människor och tänker "Good for you! Fan vad kul att du börjat träna! Jag har också varit nybörjare och jag vet att det är tufft!"

Kalle Zackari Wahlström... Jag förstår att kommentaren om hur hemskt det var att se att en gammal tant var lika stark som du var menad att vara rolig. Men den går helt emot allt jag tror att du vill förmedla. Och även skämt träffar i hjärtat på den som är skör.

Joggingbrudar

Idag blev det en joggingtur i Hagaparken med Elin, Sophie och Billan. Jag har aldrig joggat så många förut, förutom när det varit lopp så klart. Det var väldigt trevligt. Sophie hade sprungit på lunchen, Billan har en liten bebis hemma och har inte riktigt kommit igång med träningen ännu och Elin har inte sprungit sedan tjejlidingö förra året så vi bestämde tidigt att ta en runda på ungefär fyra kilometer i lugnt tempo.
Elin hade tyvärr väldigt ont i benen och klarade inte av att springa hela vägen så vi varvade med gång emellanåt. Sjukt trevligt att träna tillsammans, även om jag kanske inte utvecklas så mycket under de passen då jag hellre tar det lite lugnt och springer och pratar. Men träning måste få vara njutningsfullt ibland och inte bara prestationsinriktat. En trevlig eftermiddag och ett roligt sätt att umgås på!

Jag, Billan, Sophie och Elin i språnget

Cykla till jobbet

Igår skulle jag in till jobbet för att göra lite datatester. Eftersom jag hade inte hade en strikt call time tog jag tillfället i akt och provade att cykla dit med mina cykelskor på. Jag bor för tillfället hos pappa i Västertorp och jobbet ligger i Värtahamnen. Jag måste alltså igenom hela stan för att komma dit, och den trippen har jag inte velat göra med cykelskor tidigare eftersom det är så många stopp på vägen och oväntade saker som händer hela tiden.

Jag tog det extremt lugnt eftersom jag fortfarande inte känner mig helt säker på cykeln. Jag har även fått mina slangar kidnappade av Tobias, som redan lyckats få punka två gånger, och ville därför inte riskera att köra på någonting så hårt att jag fick punktering.
Det gick ändå ganska bra att cykla. Få ur foten är inga problem (höll på att glömma det en gång och kom på det precis innan jag skulle sätta ner foten). Däremot har jag fortfarande lite problem att klicka i snabbt. Men det utgör inget större hinder. Folk däremot... är ju dumma i huvudet. Framför allt tonåringar. Jag mötte en hel skolklass på Skeppsbron och även om de första tio 13-åringarna som gick över hela cykelbanan flyttade på sig var det självklart två grabbar längst bak i ledet som bråkade och inte tittade framåt. Den ena killen knuffade till den andra som klev ut i banan precis framför mig. Vi slog i axlarna i varandra, men jag tappade inte balansen. Blev däremot jävligt irriterad. Jag ska i alla fall lära mina jävla truliga tonåringar att det gör jääävligt ont att bli träffad av en cykel, även om den kommer i relativt låg fart.

När jag skulle cykla hem var jag inte så sugen på att ta mig förbi hela Nybrokajen, Kungsträdgården och ombyggnads-Slussen, så jag körde istället ner för Odengatan och bort mot Rålis och västerbron. Det gick lite bättre, men det är så mycket bilar och folk och andra cyklister, det är fan inte kul! Jag har blivit mycket mer försiktig sen olyckan, men var redan innan dess alltid på helspänn för att inte råka ut för något när jag cyklade i stan. Tror faktiskt inte jag kommer sikta på detta igen, det blir knappast någon träning.

När jag kom hem åt jag lite godis och stack sedan ut och sprang 3,88 km. Usch. Mådde illa och om man tänker att man har 100% juice i benen när man är svinpigg och har all energi i världen låg jag på kanske 10% igår. Jag satte inga ambitioner på fart och distans alls, men sprang en liten omväg för att göra turen längre än tre kilometer i alla fall. Tempot låg på 6.50/km ungefär, och jag mådde absurt illa och hade ont i magen och håll. En sån runda där jag hela tiden tänker "det här är för att jag ska kunna bli bättre om fem pass". Uppstartsfas, javisst!

onsdag 6 april 2016

Cykelpremiär


Då var jag officiellt igång med cyklingen. Förutom en tur hem med cykeln från Söder där den övervintrat, varpå bytte Tobias ut mina vanliga pedaler mot kamikaze-pedalerna, har jag nu tagit min första tur med cykelskor. Det är så jäkla läskigt i början, framför allt när jag redan ramlat en gång och vet hur jävla snabbt det går. Jag och Tobias cyklade lugnt hem till Lucas och plockade upp honom. Han var först på väg att cykla iväg utan hjälm. Hur kan man glömma hjälmen?! Han bara "oj, just det!" och Catrin fick slänga den till honom genom köksfönstret.

Eftersom jag har tenta på fredag kunde jag inte vara ute så länge, och jag ville dessutom cykla någonstans lugnt så att jag fick vänja mig vid cykeln igen. Mina shorts ligger dessutom någonstans i förrådet och jag hade bara mina triathlon-shorts med vaddering lika tjockt som ett trosskydd. Inte superbekvämt. Vi cyklade ungefär till Fittja och tillbaka, och jag vågade mig på att stå i en uppförsbacke för första gången på denna vingliga cykel. Baby steps. Totalt blev det 2,5 mil på 1,5 timme med lite trafik och ett halvtidsstopp där vi diskuterade teknik.

Det här med att cykla med clips är verkligen någonting som man kommer in i snabbt. Redan tredje gången jag skulle klicka i gick det som av en reflex. Det känns ju väldigt skönt.

Har även tagit två lugna och korta joggingrundor de senaste dagarna, men jag har jobbat 28 timmar fre-sön, och varit i skolan 9-17 måndag och tisdag så det har inte funnits supermycket tid så här när tenta nalkas för att träna. Man får smyga in det där man kan helt enkelt. Lite är bättre än inget.


måndag 28 mars 2016

Andorra, återupptagen träning och detta med "starkt psyke"

Andorra kan starkt rekommenderas! Väldigt bra skidåkning enligt en halvbra piståkare. Även de som åkte off pist hade mycket att välja på, ofta direkt bredvid pisten vilket gjorde att vi slapp dela på oss. Det var många system som det var lätt att ta sig emellan. God mat, och en öl gick i snitt på 25 kronor. Inte mycket till after ski, men det kan också ha varit för att vi var där under en slö vecka. Vilket i och för sig var bra eftersom det extremt sällan var kö till liften. Tror bara vi köade mer än någon minut vid två tillfällen. Grymt! Det blev även en blöt kväll i Barcelona på vägen hem för att slippa fakirflyget, och vi hade av en slump bokat in oss på ett hotell som erbjöd 24 hour buffet inklusive San Miguel på fat. Sweeeeeeeeet!

 --------------------------------------------

Jag drog på mig en massiv hosta i slutet av veckan tyvärr, men klarade mig ändå bättre än Elin som hade 39,8 graders feber när hon kom hem på söndagskvällen. Detta var alltså med alvedon i kroppen. Jag fick som tur var aldrig mer än hosta och hade energi och kände mig frisk i övrigt, men som all hosta har den hållit i extremt länge. Omotiverat länge! Nu är det nere på kanske tio hostningar om dagen och därför beslöt jag mig för att testa lungorna.

Jag och Tobias var på lunch hemma hos hans föräldrar på Nackagatan på Södermalm, där min cykel stått och frusit på balkongen sedan i höstas när vi skulle sälja lägenheten. Tobias och hans pappa pumpade däcken och sedan cyklade jag mycket lugnt hem den. Alltid lite skakigt att ta första turen, speciellt på en cykel som man kraschat med en gång och på väldigt grusiga vägar. Jag tyckte ändå inte att jag kände av någon sjukdom i kroppen så jag bestämde mig för att springa en kort runda för att testa löparlungorna.

Jag sprang exakt två kilometer på 6.42-tempo (enligt ständigt berusade och vingliga Runkeeper), och det kändes som förväntat tungt. Men inte tyngre än förväntat vilket kändes extremt positivt. Ska ta en till kort runda imorgon förmiddag innan skolan och sedan får jag öka distanserna pö om pö.

Det är verkligen grejen för mig. Om jag väl kommer ur löparrutinen och inte springer på några veckor är jag direkt tillbaka på ruta ett. Det är klart att ruta ett för tre år sedan var över sju minuters-tempo och inkluderat en sträcka av gång, vilket förbättrats, men jag kan aldrig dra på mig löparskorna och gå ut med en härlig känsla i kroppen. Det är alltid en slakt. Men men, jag vet att det kommer tillbaka. Det är bara att ta sig igenom de där första rundorna. Om och om igen.

--------------------------------------------

Jag har givetvis pratat mycket om Vasaloppet med intresserade människor. Det leder alltid in på psyket. "Man måste ha starkt psyke för att klara en sån grej". Jag har dock alltid sett mig själv som en som absolut inte har ett starkt psyke när det gäller träning. Snarare har jag alltid bara velat sluta när jag blir trött. Jag tror kanske att det är därför jag fastnat för tävlingarna; jag har lärt känna en sida av mig själv som jag verkligen aldrig trott existerat.
Jag tycker också att detta med "starkt psyke" är så generaliserat. Jag tänker direkt på härliga citat som "what doesn't kill you makes you stronger", "pain is weakness leaving the body" och andra gamla godingar. Jag tänker på människor som njuter av smärta, och av att pressa sig igenom den. Jag tänker absolut inte på mig själv.

Så vad innebär det då att jag har ett "starkt psyke"? Alltså... Jag skulle snarare säga att jag har "rätt" psyke för långdistans snarare än att jag har ett starkt psyke. Och vad innebär detta "rätta" psyke? Jo, att jag har en naturlig förmåga att fokusera på nuet under tävlingarna. Jag tänker inte på att det är nio mil kvar. Jag tänker på att åka till nästa depå som att den depån är slutdestinationen. Och där emellan åker jag till nästa kilometermarkering. Och mellan kilometermarkeringarna åker jag den här raksträckan, upp för den här backen, ner för den här backen, runt det där krönet. Och där emellan åker jag bara. Alltså punkt. Jag åker bara och tänker på ingenting egentligen. Bara åker. Det är bara att fortsätta åka. Jag tänker på att jag är trött, och jag undrar om jag kommer klara det, och jag tänker på att det är väldigt långt kvar. Men de tankarna går liksom aldrig ner i kroppen. Jag tror att det i slutänden återkommer till det pappa sa:

"Det är bara att fortsätta springa".

Jag kan ju liksom inte göra mer än att åka vidare. Fastnar jag på repet så fastnar jag, och bryter jag något så gör jag det. Men tills dess kan jag liksom inte göra annat än att bara åka, staktag för staktag.

Jag tror faktiskt att tävlingarna är de enda tillfällena när jag bara lever i nuet konstant. Tiden blir en helt annan än den är i övriga livet. När min kompis utbrister "men du höll på i tolv timmar", kan jag liksom inte förklara det på annat sätt än att säga att det inte känns som tolv timmar. Det är inte så att tiden känns som att den går snabbare. Det är mer som att tiden inte finns. När jag insåg att det innebar att jag åkt i sju timmar när klockan var två kunde jag inte riktigt uppleva vad sju timmar innebar. Det är inte som att det kändes kortare än sju timmar, eller längre än sju timmar, eller som att jag inte åkt långt. Det är som att de sju timmarna bara är en enda konstant, som ett enda tillfälle som jag kan bryta upp i delmoment, i minnen, men som ändå upplevs som att allt skedde samtidigt på något sätt. Det är en extremt skön känsla som jag verkligen bara upplevt på tävlingar.

Fan vad jag älskar tävlingar.

fredag 4 mars 2016

I efterdyningarna av Vasan

Med tanke på hur outhärdligt mör och öm och trött jag var i måndags trodde jag att det bara skulle bli värre i tisdags, men det har faktiskt gradvis blivit bättre varje dag. Vilket är tur eftersom jag ska till Andorra för en veckas utförsåkning imorgon bitti.

I måndags kunde jag inte riktigt lyfta mina ben högre än ett knappt trappsteg, och jag har varit tvungen att lyfta benen med händerna om jag vill lägga dem i kors när jag sitter. Förutom att jag har lite ont i lungorna ibland när jag andas, och att det känns som att jag hostat sönder mina stämband om jag springer fem meter är jag nu tillbaka i normal form. Hoppas på att detta med lungorna mest är en följd av att jag andades på så hög puls i så kalla temperaturer så länge, alternativt bara var ansträngd så länge, snarare än att jag håller på att bli sjuk på något sätt. Jag har trots allt aldrig varit igång i tolv timmar tidigare, sju på Halvvättern, och det var nog inte riktigt lika ansträngande för andningen som Vasan och definitivt inte lika kallt.

Hoppas på ingen sjukdom nu när jag hållit mig frisk i två månader, och en underbar vecka i Andorra!