tisdag 16 augusti 2016

Löpning på landet

Jag kom som förutspått aldrig iväg på någon distanslöpning i fredags på grund av att jag hade Adolf. På kvällen fick jag dock feeling och Tobias fick hitta på fem övningar till mig, bestämma hur många repetitioner jag skulle göra av varje och hur många set. Det blev tre set med:

1) 10 burpees (byttes sedan ut mot utfall för mina knän protesterade mot burpees)
2) 20 armhävningar (på knä)
3) 30 tådipp
4) 50 axelrotationer (ni vet, när man står med armarna rakt utåt och rör dem i cirklar)
5) 10 tricepdips med stöd på soffarmstödet

Ingen mästerlig workout, men alltid något! Adolf blir ju också lyrisk när någon ligger på golvet, så han kom och peppade mig och slickade svett ur pannan när jag gjorde tådipp.


Kan för övrigt tipsa om mina träningsbyxor här. De är från Aim'n som säljs bland annat på nelly.com. Jag har två par och tycker de är supersköna. Har använt dem lika mycket som mjukisbyxor som jag använt dem som träningsbyxor. De är en aning varma och ger ju absolut inte lika mycket kompression som 2XU, så jag har dem generellt inte när jag ska springa, men väl för annan funktionsträning och framför allt pilates. Dessutom är de ju skitsnygga!

I helgen var vi på landet för att fira en släktings åttioårsdag. Min familj åkte upp i lördags, men jag var av någon anledning halvt deprimerad i lördags. Hade ingen energi i kroppen överhuvudtaget, fick konstant blodtrycksfall och var helt sänkt mentalt. Ingen träning.
I söndags gick jag och Tobias upp "tidigt" (typ halv åtta) och gav oss ut på ett distanspass. Jag kände att det gick väldigt långsamt trots att jag försökte hålla tempot uppe. Ändå gick det på nästan sju minuter per kilometer. Vi hittar inte riktigt runt i Spillersboda och chansade på att en väg skulle leda oss runt, och det gjorde den till slut. Men jag totaldog efter typ sex kilometer. Jag orkade nästan inte springa alls, och absolut inte trycka på någon fart. Jag kände mig som världens sämsta idrottare. Började lista allt som var emot mig:
1) Det var varmt (det värsta jag vet när jag springer)
2) Det var mycket gräs, grus och sten (jag gillar asfalt)
3) Det var på morgonen med bara en pyttefrukost i magen (jag tränar helst sent på kvällen)
4) Jag var trött i låren från tidigare träning redan i starten
5) Jag har typ slutat stretcha sen jag fick lära mig att man inte behöver göra det direkt, och jag känner mig mycket stelare sedan dess
6) Huvudet var inte med ÖVERHUVUDTAGET. Hjärnpower: 0%. Kämpaglöd: nada. Självömkan: 100%


Det blev till slut en mil ganska precis på en timme och en kvart. Snittempo typ 7:20 per kilometer (vi frågade om vägen lite så blev av med några minuter på det). När jag var på kilometer sju typ, och var helt knäckt, sa jag till Tobias att jag inte har musklerna att springa så långt sedan jag ändrat min löpstil i ett försök att bli snabbare. Men Rune (Larsson, som skrivit boken jag läser) har berättat för mig att om jag bara fortsätter springa långdistans så kommer de musklerna byggas upp. Så jag kommer falla tillbaka på Bob och Biggest Losers gamla slagord:

TRUST THE PROCESS!

fredag 12 augusti 2016

Långdistanslöpning

Just nu läser jag Löparglädje - Från motion till ultradistans av Rune Larsson som jag spontanshoppade på Pocket Shop för några veckor sedan. Det känns som att jag lärt mig väldigt mycket om löpning redan baserat på hur mina konversationer om löpning numer fortlöper. Men man kan alltid plocka upp något nytt. Efter att ha läst Malin Ewerlöfs bok började jag till exempel med fartlek, alltså att springa improviserade intervaller istället för att springa i ett jämt tempo. Jag kör detta oftast antingen om jag inte har tid att springa längre än några kilometer eller om jag börjar på en runda och känner mig som en 75-kilos kettelbell som försöker springa. Då känns det bara onödigt att jogga på i vanligt tempo, så istället går jag och varvar med spurtar som jag bestämmer allt eftersom, typ "nu ska jag springa till den där lyktstolpen" eller "vid det där krönet börjar jag springa och stannar vid det där elskåpet".

Jag har ännu inte kommit så långt i Runes bok, men jag gillar honom än så länge. Stor förespråkare för att springa utefter sin egen smak och inte baserat på olika forskningsresultat och/eller andra människors instruktioner. Han säger dock att långdistans är det man ska satsa på om man vill bli snabbare. Det går ju fint hand i hand med att jag ändå ska springa långdistans, så jag lyssnar på Rune just nu och satsar på att springa fler pass mellan 1,5-2 timmar.

I tisdags var jag på The Trip på SATS med Elin och Desi, ett spinningpass där man cyklar framför en stor skärm med en animerad väg. Ja, lite poppigare spinning alltså, inte så mycket roligare än vanlig spinning som ju heller inte är någon favorit. Igår var jag på pilates, men i onsdags fick jag in mitt "första" distanspass. Det är ju inte så att jag inte sprungit distans tidigare, men sedan jag bestämde mig för att göra det till en träningsstrategi.

Jag har ju tyvärr inte lärt mig området så superbra ännu, men jag satte runkeeper att ge mig tid var tjugonde minut och började irra omkring i Huddinge. Den första sträckan jag sprang, förbi Källbrinks IP och ner till Gömmaren och tillbaka, har jag sprungit förut och den är ganska backig. Jag har ändrat min löpstil lite för att försöka bli snabbare. Nu lyfter jag mer på knäna och koncentrerar mig mycket på att ha en stolt hållning och att vrida mina händer så att tummarna kommer uppåt. Jag har alltid sprungit med handryggarna uppåt.
Jag märker tydligt av att jag ännu inte har benmuskler för att hålla länge i denna typ av löpning. Min lår värkte efter ungefär sex kilometer, och efter ytterligare några backar var jag tvungen att dra ner på tempo, stil och hållning. Sprang som en potatissäck sista halvtimmen. Gick även ungefär tio minuter mitt i för att vila och kolla kartan var fan jag skulle för att komma hem.

13 kilometer blev det i alla fall, och även fast det sög musten ur mig är jag glad att det var ganska backigt eftersom det är den typen av bana jag har som målsättning (fast i terräng).


Nu vet jag i alla fall vilka muskler jag behöver träna upp för att kunna hålla löpstilen längre, men Rune lovar å andra sidan att man bygger de musklerna när man springer långdistans. Jag ska försöka ge mig ut på en runda idag också, men vi får se hur det går med tanke på att jag är hundvakt till Adolf som trots allt är tolv år nu och inte så superbra på att gå i koppel. Dessutom är hans ben typ två decimeter höga, och då har han ändå långa ben för att vara en gårdshund.

I annat fall får jag ta långdistansaren när jag åker till landet i Spillersboda utanför Norrtälje imorgon.


måndag 11 juli 2016

Etapp 3 - Vansbrosimningen

I lördags bar det av mot Vansbro. Lucas skulle som sagt iväg på bröllop och kunde inte följa med, och Johan var opepp att åka upp hela vägen från Malmö för att simma (förståeligt). Tobias var supergullig och tog Lucas plats för att jag skulle ha sällskap. Det kändes väldigt skönt med tanke på hur orolig jag varit för att få panikångest medan jag simmar.

Bilresan upp var outhärdlig. Eftersom jag fått panik i bilen två gånger har det förmodligen satts en trigger där, så om jag sätter mig i bilen medan jag är stressad så känns det som att luften har en densitet fem gånger så hög som vanligt. Jag måste liksom aktivt dra in varenda andetag för att luften känns tjock och svår att andas. Detta är givetvis inte fallet, det är väl snarare så att jag spänner varenda muskel jag har runt bröstkorgen.
Det var i alla fall väldigt obehagligt och jag låg på bristningsgränsen till att få panik flera gånger. Vi stannade till två gånger och jag var helt skakig i benen när jag gick ut, men det var skönt att få andas lite frisk luft och röra på sig.

Vi kom i alla fall fram i god tid vid halv tolv. Gick till tävlingsområdet och hämtade nummerlapparna och utnyttjade sedan matbiljetterna inför loppet istället för efter. Kletig potatissallad och påläggskalkon... Blä. Varför spanade jag inte in det vegetariska alternativet för? Jag äter ju veg 95% av tiden nu, framför allt när jag inte vet var köttet kommer från.



Efter maten gick vi i lugn takt till starten, och åskan började smått rulla över himlen. Efter ett toabesök gick vi för att vänta ut vår start klockan 14:03 vid tågrälsen. Vi hade knappt hunnit sätta oss när det började regna. Jag drog snabbt som attan av mig kläderna för att de inte skulle bli blöta, och satte på mig våtdräkten. Sedan kurade jag och Tobias ihop oss med grejerna under våra stora plastpåsar som man lämnar in grejerna i. Det började hagla, åska och blixtra.


Vi bytte om helt till våtdräkt och packade ner alla saker i plastpåsarna för att hålla de torra. Sedan stod vi och kramades i säkert en halvtimme för att hålla värmen. De höll flera startgrupper för att se om ovädret blåste förbi, vilket det till slut gjorde vid tvåtiden. Ungefär 14:20 släpptes vi iväg tillsammans med två andra startgrupper. Det var alltså skitmycket folk i fållan och jag blev lite nojig för att det skulle bli hetsigt och trångt. Jag och Tobias gick ner i mitten av folkmassan, men det var lite som att alla köpte läget. Det var ett lugnt och sansat tempo ner i vattnet, som var varmt och skönt eftersom det var samma temperatur som i luften (17-18 grader). Jag simmade till höger nära repet med flytbojar för att ha något att hålla i om jag skulle få panik.
När jag blev andfådd påminde det mycket om panikkänslan och jag blev därför lite stressad av det. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt ta det lugnt och stadigt, hitta ett bra tempo och hålla det. Inte bli för andfådd eller trött, utan bara glida på så som kändes bekvämt.

Min fördel här var att det finns många saker med att simma i öppet vatten som folk tycker är obehagligt. Följer lista:
1) Att vattnet är mörkt.
2) Att det är djupt.
3) Att det finns vass, fiskar och annat som man kommer åt ibland.
4) Att det är trångt och att folk simmar på en ibland.
5) Att det är strömt.
Och så vidare. Inget av detta har jag dock problem med, vilket kändes väldigt bra.

Efter ungefär 500 meter hittade jag en tjej som höll exakt samma tempo som jag och jag la mig bakom henne. Jag och Tobias småpratade lite ibland, och tjejen föll in lite i vårt samtal. Ibland kom det folk hetsigt crawlandes bakom oss, men det är ju bara att försöka göra sig så liten som möjligt och låta dem simma förbi. Jag förstår inte riktigt varför de simmar till höger där det är mest folk om de är så snabba. Det är väl mer medströms ju närmare mitten av älven man är, men det kan ju inte vara tidseffektivt när man samtidigt måste ta sig förbi flera hundra simmare som simmar bröstsim?

Hur som, vi upplevde den vanliga kylan och motströmmen när vi svängde in i Västerdalälven. Det var dock inte jätteströmt så jag låg längre ut från bryggan under längre perioder än tidigare lopp då det känns som att jag knappt kommit någonstans när jag varit långt från bryggan. Jag försökte dock hålla mig nära bryggan så fort det fanns en bra lucka. Simmade om den andra tjejen lite om vartannat, men jag hann faktiskt med att ge henne lite backträningstips med 400 meter till mål.

Jag slängde handen på plattan efter 1 timme, 20 minuter och 21 sekunder. Väldigt nöjd med den tiden för hur pass lugnt jag tog det. Tror knappt jag hade puls över 150, det kände inte som det i alla fall. Alltid lika spännande att gå upp ur vattnet efter en lång stunds bröstsim, det är som att kroppen rör sig framåt fastän jag inte har för avsikt att gå framåt. Tobias fick stabilisera mig lite.

Dusch och hemfärd, sen film i soffan.



onsdag 6 juli 2016

Nya hoods

Jag och Tobias bor ju sedan drygt sex veckor i Fullersta i Huddinge. Jag har inte riktigt haft tid att undersöka området förrän nu. Jag och Tobias hade tänkt köra intervaller i måndags, men vi beslöt oss istället för att köra en lugn löprunda ner till sjön Gömmaren, ungefär 7 km. Jag var dock otroligt seg i benen. När vi kommit runt två kilometer hade jag en kilometertid på 6:57 ungefär, vilket är grymt dåligt för att vara jag. Jag brukar åtminstone kunna ligga på runt 6:40 en seg dag och upp emot 6:10 på en bra dag.

Jag försökte därför med att trycka upp tempot lite. Jag gör det genom att lyfta mer på låren när jag springer, skapa mer av en cirkelrörelse med benen. Det funkade. Jävligt bra. Fick upp farten massor och kände mig tusen gånger starkare än när jag hasat fram på benen. Kilometersnittet droppade stadigt. I slutet av rundan, men ungefär 500 meter kvar, högg det till i axeln på mig. Det kändes ungefär som att någon stack ner en fet kanyl rakt ner i axeln. Jag hade råkat ut för det förut och jag antar att det är en nerv som kommer i kläm eller nåt. Stannade i alla fall och masserade axeln lite och sedan gick vi hem. Kilometertiderna enligt Runkeeper blev:

1 - 06:56
2 - 06:59
3 - 06:43
4 - 06:34
5 - 06:16
6 - 06:17
7 - 06:17

Väldigt härligt att springa i grönska och natur, även om det är på asfaltsvägar. Skönt att komma bort från stan!



Igår hade jag bokat in mig på pilates i Älvsjö, men jag var ganska knäckt igår och extremt stressad trots att jag knappt gjorde någonting på hela dagen. Ställde därför in passet. Idag är jag ledsen och inte alls sugen på att träna, men jag tänkte sätta på mig löparstuss och gå ut på en promenad. Om jag känner för att börja springa gör jag det. Annars blir det bara en promenad i solen.

måndag 4 juli 2016

Igång med träningen + panikångest

Efter intervallerna i måndags körde jag lite spontan, slö styrketräning på SATS i Huddinge i tisdags. Första besöket där, fy fan vad många spänniga människor! Det är typ som att man inte får träna på SATS om man inte redan är supervältränad. Roligaste var en kille som gnällde på att det var varmt och att de borde sätta in en fläkt. Hans kompis svarade att han kanske borde ta av sig tjocktröjan. My thought exactly.

I onsdags var jag tillbaka på gymmet och körde crosstraining, vilket är cirkelträning. Självklart ställde jag mig på benstationen först och var helt slut efter fem minuter. En annan sak: varför är alltid uppvärmningarna så jävla jobbiga? Den var typ jobbigare än alla "riktiga" övningar vi skulle göra sen. Burpies och snabba fötter, ner och ny burpie, snabba fötter. Maxpuls deluxe.
Mot slutet av passet var jag på stationerna som mer fokuserade på överkropp och kunde ge lite mer.

I torsdags körde jag och Sophie backträning i vackra Klubbens Borg. Vi körde sex gånger tre distanser som en kompromiss mellan fem - eftersom hon hade lite tidsbrist - och sju - eftersom det är mitt vanliga set. Det kändes bra även om jag fortfarande var trött i benen.

Jag jobbade förberedelser i fredags, vanliga kontorstider, och sedan sändning i lördags i Eskilstuna. Igår jobbade jag på kontoret i Stockholm med två olika sändningar och åkte hemifrån vid halv nio på morgonen.

För en dryg månad sen fick jag en panikattack när jag satt på motorvägen själv på väg hem från Malmö. Jag skulle göra en omkörning och blev lite överrumplad av hur kort sträckan för omkörning var, men det var inga problem vilket jag snabbt märkte. Men när jag väl kört om höll den där adrenalin-skräck-känslan i sig och eskalerade. Hjärtat slog stenhårt och fort, det kändes som att det inte fanns något syre i luften, jag domnade av i armar och ben och det såg ut som att synen gled bort från mina ögon. "Svimmar jag nu?" tänkte jag och fokuserade bara på att andas stadigt och hålla ratten stenhårt. Jag svängde så fort jag kunde av på en rastplats, och när jag släppte ratten skakade händerna jättemycket. Jag pratade med Tobias medan det hände och sa bara "vad sjukt, vad är det som händer, jag fick panik, jag bara skakar". Jag gick ur bilen och gick omkring lite, men så fort jag satte mig bakom ratten kom känslan tillbaka. Jag ringde mamma, som är personlig coach, och med henne i handsfree körde jag tillbaka ut på motorvägen och körde vidare, ibland under lugna former, ibland hyperventilerandes och gråtandes hela vägen tillbaka till Stockholm i fyra timmar.

Så vadan detta? Jo, stress så klart. Jag har alltid varit bra på att hantera stress och att ta det lugnt när jag är ledig, men på sista tiden har det var dubbelt så stressigt i skolan och på jobbet, en krånglig lägenhetsförsäljning, boende i pappas källare och flytt till hus, knackigt mellan mig och Tobias på grund av den stökiga livssituationen, arrangerande och deltagande i kompisens bröllop och tillhörande aktiviteter då jag är tärna samt en del annat. Dessutom klassikern på det. Det har helt enkelt blivit för mycket. Jag har inte fått panik igen sedan jag körde hem från Malmö, men får ibland känslan av att det inte finns tillräckligt med syre i luften, det känns som att jag befinner mig på 6000 meters höjd.

Igår då, när jag körde till jobbet, började jag tänka på att jag borde simma borta i sjön Gömmaren i veckan som en mjukstart inför Vansbro (som är på lördag). Men jag erkände för mig själv att jag inte vågar simma ensam eftersom jag är rädd att få panik och drunkna. Jag hade redan den där 40%-känslan (säger så eftersom det känns som att det bara är 40% syre i luften jämfört med normalt) och började genast känna att jag blev rädd för att få panik. Och varför får jag panik? För att jag är rädd för att få panik och försöker trycka undan känslan. Alltså fick jag panik. Igen. På Essingeleden.
Jag märkte förra gången att det hjälpte att prata högt med mig själv, så jag satt och sa "jag är okej, jag är okej, jag kan köra den här bilen, jag har luft i mina lungor, jag har syre i kroppen, jag är okej". Jag ville inte köra av vägen och stanna eftersom jag är rädd att om jag gör det kommer jag utveckla en skräck för att köra som bara kommer förvärra situationen. Så jag fortsatte köra och pratade med mig själv och lugnade snart ner mig, men min vänsterfot hoppade på kopplingen för att jag var så skakig.

Jag satt en stund i bilen när jag kommit till jobbet och pratade med Tobias. Kändes extremt jobbigt att gå in och veta att jag skulle sitta i två direktsändningar idag. Jag har varit rädd att få panik på jobbet, dels för att det inte är så kul att bryta ihop framför sina kollegor, dels för att det påverkar sändningen om jag helt plötsligt tappar fattningen. Jag hoppades att jag skulle bli av med olustkänslan i och med att jag fick annat att fokusera på, och det kändes bättre efter ett tag. Men mot slutet av den första sändningen kom känslan tillbaka, och trots att jag vet att det egentligen är bättre att ge känslorna utrymme tryckte jag ner paniken i fyrtio minuter tills att vi gått off air. Jag messade med en kollega som var snäll nog att komma in för att köra den andra sändningen, och jag gick direkt in på toaletten för att jag inte kunde hålla emot paniken längre. Stod och grät och ringde Tobias och bad honom komma och hämta mig. Jag vågade inte köra hem själv ifall jag skulle få panik igen.
Mina kollegor var väldigt snälla och sa åt mig att krya på mig och ta det lugnt, och Tobias åkte över en timme kommunalt för att köra hem mig och bilen. I det läget känns det ju så dumt, för då mådde jag ju bra igen. Men jag vet också att det som gör att detta känns så obehagligt är att det kommer så oprovocerat och att jag inte kan avstyra det. Kommer det så kommer det. Och det håller i sig i flera timmar.

Jag har aldrig tidigare haft problem med detta, och för mig är det verkligen en signal på att min kropp ligger på en så hög stresströskel att den inte klarar av mer. Jag vill verkligen inte bli utbränd och ska lägga allt mitt fokus på att hitta lugn och harmoni i vardagen. Träning är - i alla fall till stor del - en avkoppling för mig, ett fokus på något som inte handlar om ekonomi, relationer, framtid eller livsavgörande beslut, utan bara på mig och vad jag tycker är kul: att göra lopp. På sista tiden, med klassikern i sikte, har väl träningen kanske blivit mer av ett måste. Fokus får därför ligga på att träna efter lust och inte plikt. Inte räkna antal pass i veckan och si och så många intervallpass och intervaller under intervallpassen. Bara träna så som jag njuter av.

Förhoppningsvis kommer jag snart känna att luften alltid innehåller 100% syre. Tills dess får jag ta dagen som den kommer.

tisdag 28 juni 2016

Intervallträning med Tobias

Då var återhämtningen efter Vätternrundan, midsommar och jobbhelgen avslutade och det är dags att komma igång med en träningsrutin igen! Vansbrosimningen är om en och en halv vecka, and let's be honest - det finns inget jag kan åstadkomma för att bli en bättre simmare tills dess. Jag kommer köra som jag alltid gjort under simgrenarna och simma bröstsim med inslag av någon typ av improviserad halv-crawl vid omkörningar. Det finns inte i min värld att jag skulle kunna försöka crawla tre kilometer när jag i dagsläget inte ens kan crawla tjugo meter. Jag har alldeles för dålig teknik, även om jag har fått lära mig grunderna av en simlärare vid ett tillfälle, och även om jag hade tekniken på plats skulle jag behöva extremt mycket mer träning.

Jag kommer därför sikta på att börja träna mot Lidingöloppet enbart, vilket jag faktiskt är extremt taggad inför. Med tanke på att jag är en långsam löpare har jag nu siktet inställt på att klara mig under 3:30. En timme och tio minuter per mil på ett så långt lopp känns som ett rimligt mål för mig som vanligtvis springer milen på strax över timmen. Jag vet inte om jag kommer ta pauser på samma sätt som jag gjort på Vasaloppet och Vätternrundan, men jag vågar i alla fall inte räkna bort några minuters vila eftersom jag aldrig sprungit längre än 15 kilometer.

Igår körde jag och Tobias intervaller tillsammans. Det finns ett IP i närheten av vårt nya hus, men det var ganska mycket aktivitet där så vi struntade i att se om det gick att köra på löparbanan där. Istället sprang vi runt på små asfalterade vägar och använde lyktstolpar och elstolpar som markörer. Sprang fem lyktstolpar och gick sedan mellan tre. Fick in sex intervaller innan parkvägen tog slut och vi kom ut på en liten bilväg och tog elstolpar som markör istället. Det var lite längre mellan dem, så vi sprang mellan fyra och gick mellan två. Jag tappade räkningen efter ett tag, men jag tror att vi fick in ungefär femton intervaller. Ingen av oss hade Runkeeper, men jag skulle höfta att rundan var ungefär fyra kilometer.

Jag hade så himla ont i låren! Jag har ju tidigare nästan aldrig känt av någon smärta i kroppen när jag sprungit, inte förrän jag börjat styrketräna mer. Nu måste det varit cyklingen som gjorde sig påmind, för jag fick efter fyra intervaller ett ordentligt sug i framsidan av låren. För mig är det väldigt udda att behöva pressa musklerna mer än andningen, men så var det igår.

Kul att se lite av området, och att göra någonting tillsammans med Tobias! Idag ska jag för första gången besöka SATS Huddinge tänkte jag, och köra lite styrketräning. Om jag ska kunna träna ordentligt inför Lidingöloppet får jag inte dra på mig någon benhinneinflammation, och jag kommer därför ha ett tak på tre eller max, max, max fyra löpträningar i veckan. Däremellan blir det styrketräning och annat.

onsdag 22 juni 2016

Etapp 2 - Vätternrundan

Halvvägs!

Vätternhelgen började med ett organiserat packande (som alltid), upphämtning av Lucas på Kungsholmen och sedan avfärd mot Motala. På Essingeleden bjöd jag Lucas på en persika och han lyckades i höjd med Aspudden bita av sin tandprotes på kärnan. Han slog av halva sin framtand i lågstadiet, och porslinsdelen av tanden bröts av och Lucas tvingades se ut som en hillbilly hela helgen. Helt. Hysteriskt. Roligt.


Johan hade genom sitt jobb fixat boende åt oss tillsammans med ungefär tio andra personer, och vi anlände vid ungefär halv fyra där Johan redan var på plats direkt från Malmö. Efter fotbollen gick vi och åt lasagne och gick sedan för att hämta nummerlappar och köpa sista-minuten-saker som gels och extra strumpor. Vi la oss bekvämt på luftmadrasserna vid tiotiden och jag tror väl att alla fick mellan 3-5 timmar sömn. Vi gick upp kvart över fyra och åt salladerna vi plockat ihop i mataffären till frukost, drack magnesium och åt geler, klädde oss och fyllde vattenflaskorna. Vi cyklade till starten som bara låg några minuter bort vid kvart över fem och ställde oss i startfållan.

Lucas, jag, Tobias och Johan inför start

I vanlig ordning var jag spyfärdig precis innan start och rullade skakad iväg 05:30, en väldigt behaglig starttid i min mening (inte så mycket i Lucas mening). Vi hade noga följt väderprognosen som lovade regn, med vid starten var det ljummet i luften, torrt på marken och växlande molnighet som ni ser.
Tobias och Johan tänkte eventuellt köra tillsammans och rullade iväg direkt. Jag och Lucas hamnade innan vi ens kommit ut ur Motala längst bak i vår startgrupp. Mina växlar var inte bra! Kedjan hade hoppat av på fredagen eftersom vi tog av hjulen på cyklarna när vi åkte ner eftersom Tobias var fullkomligt övertygad om att man inte skulle se lamporna på bilen annars (hjulen satt dock på när vi skulle åka hem). Det måste ha bråkat lite med växlarna, för de fastnade inte direkt utan tog några sekunder på sig att fästa vilket var extremt irriterande.

Jag var ganska trött direkt, låg på väldigt hög puls. Hade dessutom jätteont i rumpan från kilometer ett vilket inte kändes så kanon. Lucas sa dock att han också haft det förra året, men att det aldrig blivit värre under dagen vilket jag kunde tro på. Jämndåligt liksom!
Vi hakade på fyra personer, två män och två kvinnor, som hade ett tempo på ungefär 25 km/h. De verkade inte superförtjusta över att vi låg bakom dem, men jag cyklade en gång om och låg framför dem och jag kunde verkligen inte hålla tempot. Det känns typ som att cykla i vatten. Det händer ingenting, jag kommer ingenstans. Det var en ganska rejäl blåst, och jag föll in bakom paren ganska snabbt igen.
De vek av efter fem mil i den första depån, men vi åkte förbi den. Framför oss kom en stor klunga av färgglada personer ut. De var ungefär tio personer och kändes lite som att de kom från ett företag eller så. De hade ett tydligt system där de roterade någon gång i minuten. De var fantastiska att ligga bakom! De höll ett jämt tempo på ungefär 30 km/h och det flöt som smör. Jag ville inte titta bakåt mer än om jag behövde köra om, men jag tror vi hade en ganska stor klunga bakom oss som också åkte snålskjuts. Det var ett jämt och bra tempo, ingen låg för nära eller tvärnitade, alla signalerade tydligt vid omkörningar och om det var saker på vägen.
Vi låg bakom färgglada gänget från mil fem till mil åtta ungefär. Där släppte de en lite äldre man som inte orkade med tempot, och genast när de sagt hej då till honom drog de iväg i en jävla fart och försvann som en prick på horisonten till min stora sorg.


Depåstopp i Ölmstad

Jag och Lucas gick in i vår första depå efter 8,3 mil i Ölmstad klockan 8:45. Så grymt skönt att stå upp och vila rumpan. Jag lämnade in cykeln i verkstaden för att fixa växlarna, gick på toa, åt och drack. 09:01 rullade vi ut ur depån och nu följde många ensamma mil. Det kom några klungor som jag försökte hänga på, men jag kände mig väldigt tung i benen och orkade inte hålla deras tempo. Jag sa till Lucas att jag inte orkade ligga på så höga pulser, jag hade legat mellan 150-185. Nu försökte jag ligga under 160, helst nere på 140. Mamma hade förklarat för mig att om man ligger på fettförbränning får man en annan energi eftersom fett bryts ner tre gånger långsammare än kolhydrater. Jag ville också ge mig själv tid att ta det lugnt och på så sätt hitta andra andningen.
Vi hittade några enstaka cyklister som vi hängde på ibland. Bland annat låg vi bakom två män i en mil ungefär, vilket fungerade bra. De svängde in i en parkeringsficka, och när jag cyklade vidare sa jag "tack för skjutsen" och den ena mannen svarade "ja, varsågod!".

Vi åkte förbi Jönköpingsdepån efter 10 mil eftersom den brukar vara full med folk på grund av att det finns varm mat där. När vi cyklade genom Jönköping kom det. Regnet. Det fullkomligen öste ner i ordets sanna bemärkelse. Jag kände snabbt att benen blev blöta samt min vänstra fotled, trots damaskerna. Allt eftersom kröp sig vattnet in i skorna, förmodligen underifrån. Efter tjugo minuter kändes det som att jag hade en halv deciliter vatten i vardera sko. Jag var ändå vid ganska gott mod då det ändå var ljummet i luften, så även om jag blev blöt blev jag inte kall för det. Jag hoppades också att damaskerna skulle skapa en våtdräktsfunktion i skorna och göra att vattnet blev varmt där inne så jag slapp bli kall.
En bit efter Jönköping började modet ändå brytas ner lite av vattnet. Det var en evighetslång nedförsbacke där jag hade kunnat få så mycket gratis energisparande vid torrt väder, men nu hängde jag istället på bromsarna eftersom det både var rännilar över hela vägen som utlovade risk för vattenplaning, samt rondeller och kurvor som blir extra knepiga i regn. Vi var även tvungna att åka igenom några enorma vattenpölar, och i en av dessa mötte jag en Jeep som drog en riktigt filmisk dusch av gatuvatten över mig. Inte för att jag kunde bli mer blöt än jag redan var. Tack och lov för min regnjacka som får mycket gott omdöme av undertecknad! Svårt att avgöra hur vattentät den var eftersom min t-shirt var fuktig av svett som det var, men jag var i alla fall väldigt varm och god där inne. Ger även högsta betyg till mina separata byxben och tröjärmar från Craft som höll sig uppe, var mjuka, inte skavde någonting och dessutom höll mig varm under regnet utan att bli för varma när solen senare sprack fram.

Vi stannade i depån i Fagerhult klockan 11:15 efter 13,3 mil. Regnet hade slutat - det regnade i ungefär en halvtimme skulle jag gissa (även om jag är lite dålig på att uppskatta tid under tävlingar). Standarden: åt, drack, kissade. Kastade skräp och sorterade om placering av mealbars och geler. Lastade ut lite från ryggfickorna till ramväskan för att slippa ha tyngden på kroppen. Tyckte att jag blev lite mindre trött i ryggslutet efter att jag gjort det.

Vi lämnade depån 12:00 - jag älskar vår oplanerade punktlighet! Milen bort till Hjo kändes väldigt bra! Jag kände mig stark och energisk. Hade ont i rumpan, men det kom och gick under hela dagen precis som Lucas sagt. Ofta blev det sämre när jag kom ut ur depå och jag fick försöka placera om mig på sadeln några gånger i kanske en halvtimme. Därefter tänkte jag inte så mycket på det.

Vi kom in i Hjo klockan 12:50 efter 17,1 mil. Det fanns två reptider även på Vättern; Jönköping 11:30 och Hjo 16:00. Det kände vi direkt i starten, att det var inga problem rent sportsmässigt (annat om man får punka eller kraschar så klart). Lucas pratade med mamma som informerade att vi var beräknade till klockan 20:00 ungefär.
I Hjo gick vi till tältet för att äta varm mat. Jag mötte Tobias moster Bibbi och hennes man Kenneth på vägen, de bor i Mariestad och hade kommit för att heja på Tobias. När jag ätit lasagne gick jag för att hämta en till mjölk och mötte då även Tobias morfar Åke.


När jag kom tillbaka till bordet stod där också Marcus, min klasskompis från grundskolan som jag har sprungit på säkert fem, sex gånger nu på olika tävlingar. Det är så sjukt! Jag tror vi träffades första gången på något av halvklassikerloppen, sedan på Stockholm Tunnel Run i startfållan, sedan i målfållan på tjejvasan, i tävlingsområdet på tjejvansbro och säkert på något mer ställe. Det är klart att vi skulle ses i Hjo av alla jävla ställen, trots att Marcus startat en halvtimme tidigare än jag och är väldigt mycket snabbare egentligen! Han hade inte haft en så trevlig dag som jag. De hade stannat hos en som kraschat, de hade fått punka och hans kompis hade gått in i väggen mentalt. Å andra sidan föranledde det att vi kunde ses, det var ju trevligt! Han har en Iron Man framför sig, lycka till med det!

Jag och Marcus möttes av gammal tradition

Jag och Lucas gick på toa igen - jag la nog fan en halvtimme på att kissa den här jävla dagen. Fattar inte varför vattnet vägrade stanna i kroppen som det gjorde på Vasaloppet. Istället var jag kissnödig hela tiden och hade krampkänningar i två timmar. Suck!

Vi körde ut ur depån 13:20 (återigen väldigt punktligt) och cyklade till Karlsborg, depån som ligger efter 20,4 mil. Jag hade bestämt att nedräkningen började där, med tio mil kvar. Jag tog det lugnt dit eftersom min högra vad hoppade oroväckande och jag var väldigt rädd för att få kramp eftersom det gör så fruktansvärt ont att få kramp i vaden och jag ville inte få det när jag sitter fast på en jävla cykel i tjugofem kilometer i timmen. Jag hade inget större behov av att stanna i Karlsborg, men Lucas ville det och jag ville ändå dricka en massa vatten för att förhindra kramp. Vi åkte alltså in och stannade säkert en kvart. Vi åt pastapåsar som jag fixat (fryspåsar med hälften pasta, hälften linspasta) och drack en massa vatten och tog magnesiumtabletter. Solen sken igenom molnen och det var varmt och härligt. Många låg på gräsmattan och vilade och det var allmänt ganska chill stämning.

Passar på att kolla kartan i Karlsborg

Jag kände mig ganska pigg även här efter Karlsborg och kunde hålla ganska god fart även fast vi låg själva ofta. Vi hade inte tänkt stanna i Boviken efter 22,5 mil, men jag blev så klart superkissnödig en kvart efter att vi lämnat Karlsborg och vi stannade därför i fem minuter för att kissa och packa om sadelväskorna lite så att Lucas kunde ta av sig regnjackan.
Det var dock lite onödigt att ta av den, för den åkte på igen ganska snart då det började dugga. Det bröt aldrig ut i någon skur som tur var. Jag började räkna tiderna mellan milmarkeringarna. Min trippmätare vill inte gå igång av någon anledning som jag inte orkat engagera mig i, men jag hade i alla fall klocka på styret och klockade oss. Vi åkte förbi tvåsiffrigt - 90 km - klockan 15:20. Sedan mätte jag mellan 7-6 mil, men jag tror att de måste ha dragit av de där tre "minuskilometerna" (loppet är ju inte riktigt 300, utan 297 km) på den sträckan, för det tog 12 minuter. Inte särskilt troligt! Mellan 6-5 tog det 18 minuter, sedan 18 igen och sedan 21 mellan 4-3. Lovade gott om tiden!

När det var 4 mil kvar började uppförsbackarna. De där superlånga och ganska branta där det var mycket biltrafik, men också många cyklister. Några gick uppför med cyklarna. Det var backe efter backe. Bilar köade för att komma förbi cyklisterna så det var jättesmalt och svårt att köra om, så det gick inte att hålla ett stadigt tempo. Om man väl fått lite fart inför en uppförsbacke var man tvungen att bromsa ibland för att det var andra cyklister och bilar i vägen.
Jag var så jävla sur. Jag blir ju ganska lätt provocerad när jag tränar, och att få typ åtta mastodontuppförsbackar de sista milen är en sådan typ av grej som gör att jag blir väldigt arg väldigt snabbt. Det hade ju varit toppen om jag även var en sån person som triggas och blir starkare av att vara arg, men det är jag inte. Jag är fortfarande långsam och klen, fast arg samtidigt.

Jag bad Lucas öppna en gelflaska som är omöjlig att skruva av korken på när vi kom till den sista depån Medevi efter 27,4 mil. Lucas ville att vi skulle köra in i depån. Jag ville inte det, men han körde in och jag körde efter. Sen stod jag i depån och drack gel och sa "jag vill inte stanna här. Jag vill köra i mål. Jag vill inte stå här. Varför har vi stannat? Vilka jävla uppförsbackar. Kan vi åka eller? Jävla fitt-vättern. Jävla fittbackar. Jävla fittbilar. Jävla fittcykel." och sen slängde jag min tomma gelflaska på marken och Lucas fick gå och slänga den i papperskorg.

Efter mitt lilla meltdown cyklade vi vidare och jag blev på bra humör igen när backarna slutade och det blev mer plats på vägen. Det blev en fin asfalterad väg i skogen med i princip obefintlig trafik och det var väldigt idylliskt. När det var ungefär 1,5 mil kvar började det spöregna igen, men det gjorde oss ingenting. Vi diskuterade fenomenet att de sista milen alltid är så outhärdligt långa. Jag sjöng "Believe" från Taras tribute-video jättefalskt. Vi cyklade om hur mycket folk som helst. Bara segoberts och vi kvar på banan verkade det som.

När vi körde in i Motala stod en hejaklack och gjorde vågen. Det var lite kringelkrokiga vägar, men vi försökte hålla uppe farten. Sen cyklade vi ner mot målområdet, det var omvänt från hur det var på halv- och tjejvättern. Vi var själva i målfållan och tog varandras händer och cyklade med händerna sträckta ovanför huvudet in i mål på tiden 13 timmar och 15 minuter. Officiellt 13 timmar och 14 minuter, men vi hade väl kanske tio sekunder till godo för att komma in på kvarten.

Jag var extremt nöjd med dagen! Kroppen var liksom jämnpigg hela dagen. Jag kände mig ungefär likadan efter tretton timmar som efter en halvtimme. Rumpan var inte så farlig som jag fasat för. Det regnade, men inte alls så mycket som vi trott och det var aldrig kallt. Jag frös inte och jag torkade ganska snabbt efter att det regnat i Jönköping. Vi fick inte punka eller ramlade. Vi hade bra med kläder på oss och tillräckligt med geler, bars, mat och dricka.
Jag hade dessutom varit tveksam till om jag skulle klara det på 15 timmar, alltså två mil i timmen och dessutom pauser på det. Sedan sa mamma att vi var beräknade till klockan åtta. Men istället gled vi in utan problem och utan att ha lidit klockan kvart i sju på 13:15. Fantastiskt!


Tobias och Johan hade hållit ihop hela vägen och cyklade på grymma tiden 9:32, mer än en timme bättre än Lucas och Johan cyklade på förra året. De hann äta, duscha, sova och komma tillbaka för att se oss gå i mål. Det var lite kö till duschen och jag stod och pratade med en man en stund. När han gick in för att duscha satte jag mig på en stol för att vänta på min tur, och då gick luften ur. Lite svårt att andas, det känns lite som att jag inte får in luft även fast jag andas. Kom in i duschen och insåg när jag började tvåla in mig att jag inte hade någon känsel i lill- och ringfingrar och i botten av handflatan efter att ha hängt på styret så länge. Hade också så klart väldigt ont i hela "sitt-delen" av kroppen, om vi kallar det så. Ingen känsel i huden heller. Kände mig riktigt miserabel.
Grabbarna gick och köpte pizza och jag la mig och vilade. Kände mig helt knäckt. När de kom tillbaka orkade jag inte sitta upprätt. Jag hade samma känsla i kroppen som jag hade när jag hade malaria - att jag inte har någon energi att hålla upp kroppen utan bara smälter ihop.


Inte sover jag bra på nätterna heller efter tävlingar. Jag somnade sent, vaknade flera gånger, låg vaken mellan fyra och sex och sov sedan en stund till mellan sex och åtta. Det var outhärdligt att sitta i bilen tre timmar hem, det kändes som att jag satt i en konservburk helt ihopvecklad. Mådde också väldigt illa. Helgens största njutning var att få lägga sig på soffan och kolla på film när vi väl kom hem. Aaaaah.

Nu är det onsdag och känseln i händerna är nästan helt återställd. Om jag trycker ner med handflatorna känns de lite stumma fortfarande. Men det är inget jag är orolig över. Lite trötta nervändar bara!



Nu är det tre veckor till Vansbrosimningen. Lucas kommer tyvärr inte kunna göra det med mig då han ska på sin tjejs kusins bröllop. Tobias pratar om att ta startplatsen och simma med mig istället. Tråkigt, men det är ändå det minsta loppet.