söndag 27 september 2015

Tjejlidingö 2015

Färdig!

Jag och Elin hamnade i olika startgrupper trots att vi anmälde oss exakt samtidigt eftersom jag sprungit tidigare och förmodligen blev seedad. Jag beslöt mig för att skita i det och startade därför en timme sent. Eftersom jag skulle göra loppet enbart för att hålla Elin sällskap när hon avslutade Tjejklassikern, och jag inte hade någon vision av att klara milen på under timmen, tyckte jag att det bästa skulle vara att springa tillsammans med Elin hela vägen. Vi körde ju Tjejvättern tillsammans och det var jättekul, så vi körde på en favorit i repris.

Vi var väldigt tidigt på plats, nästan två timmar innan start vilket var lite onödigt. Vi tog en promenad i skogen som "uppvärmning" och såg eliten gå iväg (hann även se dem gå i mål...) innan vi lämnade in våra påsar och gick till start. Elins jobbarkompis Maja-Lisa sprang i samma startgrupp och vi körde uppvärmningen innan starten gick.

Elin har inte löptränat någonting inför detta lopp, och inte direkt tidigare heller. Som tonåring spelade hon basket, och hon är sjukt stark, men har väl aldrig riktigt satsat på löpning. Hon brukar ha lite problem med att hon är trött och stum i benen, och personligen är ju det vad jag tycker är värst.

Hon var väldigt trött i början, enligt standard. Vid fyra kilometer kändes det bättre. Vi gick upp för Abborrbacken och joggade sen en bit till. I vissa backar satte jag handen i ryggen på henne och gav lite skjuts så att hon skulle orka springa upp för hela backen. Med tre kilometer kvar kroknade hon lite till, och sedan kom Karins backe vid två kilometer som vi gick upp för.

Jag hade sagt att vi skulle satsa efter Karins backe, och det gjorde Elin. Jag försökte sätta handen i ryggen på henne en gång, men då skrek hon "sluta!", hon var redan på max. Sista kilometern fick vi upp mer och mer fart, och vi gjorde en riktig spurt på upploppet på Grönsta gärde. När vi kom över mållinjen, på tiden 1:12:30, försökte jag krama Elin, men hon bara sköt bort mig och hulkade några gånger. Hon tog emot medaljen och gick sedan fram till en papperskorg och kräktes.

"Du sprang så att du spydde, Elin" sa jag. Ja, sa Elin och ställde sig igen och kräktes upp all spaghetti vid ett räcke.

Sjukt imponerad, hon har sånt jävla pannben. Jag kallar henne Maskinen Alpne när hon tränar, hon är så jävla stark.

Jag, Elin och Maja-Lisa efter mål. Elin är superlycklig att Tjejklassikern är över och bedyrar att hon aldrig mer ska göra en tävling.

lördag 26 september 2015

A trip down memory lane - Halva Vätternrundan

Oj oj oj säger jag bara.

Min bakgrund från cykling är att jag alltid avskytt att cykla. Det är obekvämt, man blir svettig, man måste kånka omkring på den om man cyklat in till stan och kan inte vara spontan eller ta sällskap, man riskerar att dö hela tiden. Helt enkelt ingenting positivt med att cykla.

Jag hade dessutom haft problem med skador inför loppet och hade därför inte kunnat cykelträna. Jag hade även bara min hederliga 21-växlade stadscykel eller touringcykel som det så fint heter. Jag hade alltså så här mycket förväntningar på loppet: noll.

Jag var ändå inte värst. Tobias hade inte ägt en cykel sen... ja, någonsin? Typ sen han var barn? Och hans "träning" bestod i att åka till Karlaplan, hyra en touringcykel på Bike Sweden och cykla den fyra kilometer hem dagen innan avfärd.

Pappa hade på den tiden bilfirma och hade lyckats komma över en skåpbil som vi packade in cyklarna, oss själva och hunden i. Jag tar detta på en gång: vår hund heter Adolf. Ja, Adolf. Nej, vi är inte nazister. Han ingick i en av min morfars kennels kullar där alla skulle heta något på A (eftersom man döper i alfabetisk ordning och morfar precis startat ny kennel ensam). Jag, Lucas och pappa tyckte Austin (pappa älskar bilmärket Austin Healey), Ashton, Arne, Ajax m.m. Mamma tyckte Adolf, för att tvätta bort stämpeln på namnet.

Han heter Adolf. Vi kallar honom ofta "mini" offentligt.


Hur som helst åkte även Adolf med eftersom vi inte fick tag på någon hundvakt. Vi lämnade honom någonstans i närheten av Motala på ett hundpensionat. Ägaren sa att vi måste hämta honom så tidigt vi bara kunde dagen efter. Alla tittade på Lucas - som var den enda med en racercykel och som hade cykeltränat - och sa unisont "Lucas".

Vi hämtade startkit och köpte lite grejer i Team Sportias tält i Motala. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför Motala, cyklade runt på parkeringen lite på kvällen för att känna på lufttryck och annat, spelade kort och åt middag. På morgonen smorde vi in rumpan med ormsalva, ska man tydligen göra för att inte få skavsår av sadeln. Vi puttrade in mot Motala, parkerade på en stor parkeringsplats ungefär 10 minuters gångväg från starten och gjorde oss i ordning.

Jag var så jävla nervös att jag nästan var kräkfärdig. Tänk om jag blev för varm? Tänk om jag blev för kall? Tänk om det började regna? Tänk om jag skulle få mens? Tänk om jag skulle bli hungrig? Tänk om jag skulle få punka? Tänk om jag skulle bli attackbajsnödig?

Vi gick omkring lite inför start, gick på toa och pumpade däcken en extra gång i servicetältet. Vi var i den näst sista startgruppen och hade ganska exakt åtta timmar på oss att ta oss i mål innan tidtagningen stängde, och vi hade räknat på att kunna ta oss ungefär två mil i timmen vilket alltså satte en ganska hård press på oss.
Vi gick därför fram till startfållan och pratade med en funktionär som snällt lät oss starta en grupp tidigare. Vi ställde upp och jag var typ så här nära på att spy, darrade i hela kroppen och stirrade på klockan som räknade ner. Och sen startade det och vi rullade iväg i sävligt tempo bakom en motorcykel. Det var väl ungefär femtio cyklar i gruppen och alla var tvungna att hålla ganska låg fart fram tills att vi kommit ut ur "city".

Mamma hade sagt till mig att vi skulle cykla ihop, och därför hade jag lagt min vattenflaska i hennes cykelkorg. Mamma drog iväg efter ungefär tio minuter. Som vanligt.

Jag var så obotligt törstig. Jag tror att senast jag var så törstig var när jag var elva och hade airconditionförkylning på planet hem från Asien och drömde att jag stod vid japanska automater och köpte läsk efter läsk, eller om thailändska vattenfall som jag stod under och  drack ur. Min strupe var snustorr och jag tror att om jag försökt säga "water... water..." som de gör i amerikanska filmer hade det varit precis så där väsande och brutet.

Jävla mamma alltså.

Min taktik eftersom jag inte kunnat träna var att jag skulle cykla så att jag inte behövde ta i med låren. Alltså minsta möjliga motstånd i femton mil. Jag cruisade alltså fram längs vägen och lät mig inte hetsas av de andra cyklisterna som swishade förbi. Jag rullade förbi en gul skylt och tänkte "nää, var det där första milmarkeringen...?". Tänkte att jag måste ha sett någon annan skylt, för jag hade verkligen inte hållit på så länge. Sen swishade jag förbi en till och hann se att det stod 130 på den. Men tyckte verkligen inte att jag kommit så långt, att det kanske tillhörde ett av de andra loppen. Men sen - swish! 120 km kvar. Hela halva vättern är totalt 154 km och jag blev så sjukt glad när jag insåg att jag dragit 34 km på ungefär en timme.

Kom in i första depån superglad och optimistisk och mötte där både mamma och Tobias. Snodde tillbaka vattenflaskan, gick och kissade och åt lite pasta och köttfärssås som mamma fixat i matlåda till alla. Kan starkt rekommendera! Fy fan vad skönt det var att få äta riktig mat under loppets gång, inte bara bullar och annat som serveras.

Precis när jag skulle cykla vidare kom pappa in i depån och jag vinkade innan jag kom till backen.

Backen.

Ni som gjort detta vet vad jag pratar om. Ni som inte gjort detta: det här är backen av alla backar. Den är så brant, och så lång, och så slingrande, och så tight. Och nämnde jag lång? När jag i år cyklade med Elin hade jag nämnt backen flera gånger. När vi närmade oss la vi strategi att inte stanna i depån, utan att ta fart och bränna på upp för backen. Jag förvarnade om hur lång och slingrig den var, pekade mot toppen av berget och visade att backen först går ut dit åt höger, och slutar där uppe åt vänster.
Elin blev ändå helt chockad. Hon bara "hur kan folk inte prata mer om den här backen? Den är helt sjuk!".

Backen var inte minst väldigt oskön att ta sig upp för på en touringcykel. Men gradvis, långsamt tog jag mig upp. Och då möter en: himmelriket. En nedförsbacke. I typ två mil. I skogen. Med glimtar av Vättern mellan träden. Bästa sträckan på hela loppet.

Jag breezeade igenom Östergötland och kände mig superfräsch vid andra depån efter sex mil. Brände förbi den, konstaterade på den våta marken att jag precis missat en regnskur, score, och körde på två mil till. Därefter tog jag en kort breather i ett skogsbryn och åt en gainomax-bar. Såg att en fluga mosats mot mitt pekfinger och kände mig fett snabb.


Efter åtta mil ungefär började jag känna krampkänslor i låren. Aj aj aj! Jag växlade ner så att jag cyklade med knappt något motstånd alls. Kom alltså nästan ingenstans, men tänkte att det bara var att vänta ut det. Med fem mil kvar kom en depå till där jag stannade och åt lite pasta igen och vilade rumpan. Jag pratade lite med en man som berättade om sträckan som var kvar, väldigt trevligt att få lite socialt utbyte efter cirka fem timmar i ensamhet.

Jag cyklade vidare med målsättningen att inte stanna förrän jag var i mål, trots att det var en depå till två mil senare. Nu måste jag pressa tiden. Min rumpa...

Min rumpa gjorde sååå ont.

Den gjorde så ont att det förtjänar en egen rad. Ni vet hur mycket folk pratar om Beyonces och Nicki Minaj rumpor att det inte går att föreställa sig att de inte skulle tänka på sina rumpor hela tiden? Jag tänkte på min rumpa mer än vad de gör. Jag har aldrig tänkt så mycket och intensivt på min rumpa som under dessa fem mil.
Alltså, det gör så ont. Och den här sträckan är det knappt några backar, så jag kunde ta några snabba tag för att få lite fart, långsamt ställa mig upp i några sekunder och sedan långsamt sätta mig ner igen.

En stor höjdpunkt under den sista sträckan är Väderstad. När jag cyklade in i stan stod en stor skylt i diket med texten "Välkommen till Vääääääärsta!" och sedan satt skyltar med uppmuntrande ord i diket hela vägen igenom staden.


När jag såg skylten med 10 km slängde jag min taktik om att spara benen åt fanders och anammade istället mottot: "ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här jävla sadeln". Brände förbi en massa folk för första gången och stod i uppförsbackarna. När jag började känna igen mig väntade jag förbi varje krön och krök på att se infarten till Motala, och när funktionärer äntligen stod och vinkade in cyklisterna började jag grina. Satt och fulgrät på cykeln typ trettio sekunder, innan jag slutade för att kunna ta i bättre.


Med femhundra meter kvar kom snart en tunnel, och jag tänkte att jag skulle cykla om en liten klunga människor innan dess. Precis när jag närmar mig ställer sig personen längst bak upp och helt plötsligt känner jag igen kroppsspråket och ser skyltarna med "Bike Sweden" på pakethållaren. Det var Tobias! Vi hade inte setts sedan depån efter tre mil, men nu hade jag cyklat ikapp honom precis innan mål. Tobias frågade givetvis om vi skulle rejsa in i mål och jag bara "buuhuu (grät), nej, jag ska bara cykla i mål och hoppa av den här jävla cykeln!"

Så vi cyklade in i mål sida vid sida. Så lustigt det kan bli.

Lucas stod och väntade med Adolf, han hade givetvis redan hunnit hämta honom. Adolf var deprimerad som hade blivit övergiven och suttit i fängelse en hel natt (han var helt sänkt i två dagar). Mamma var också redan inne i mål och hon har by far det fulaste målfotot någonsin: typ fyra lager kläder, en skogsgrön skateboardhjälm, Versace-solglasögon med blått glas, på en touringcykel med tigerklädsel över sadeln och en helt överbelamrad cykelkorg med bland annat ett paket bindor. Och med en min som att hon håller på att nysa.

Vi tittade på pappas beräknade ankomsttid, och han låg verkligen på håret för att få en tid innan tidtagningen stängde. De sköt fram stängningstiden med en halvtimme eller så, och han klarade sig precis i mål.

Alles in alles en mycket trevlig och fin upplevelse. Rumpontet var ju liksom inte så mycket att göra åt, och det var egentligen det enda som inte var kanon. Tyckte de arrangerat loppet jättebra, det var trevlig stämning mellan de tävlande, inte ens klungorna med identiska cyklar och kläder snäste åt folk, alla bara samspelade i ett otroligt vackert landskap. Osannolikt att detta skulle bli min favorittävling av dem alla, och den jag varmt skulle rekommendera till alla!



Tider:
Lucas: 5 timmar och 37 minuter.
Mamma: 6 timmar och 52 minuter .
Jag och Tobias: 7 timmar och 26 minuter.
Pappa: 8 timmar och 17 minuter.

Lucas gjorde hela Vätternrundan i år på 10 timmar och 39 minuter.

torsdag 24 september 2015

Sporadisk aktivitet

Vill förvarna om att det med stor sannolikhet kommer att bli lite sporadiska uppehåll av uppdateringar här på bloggen. Jag har till exempel nu tjejlidingö på söndag (vilar benen), massor av jobb samt en tenta i ämnet "socialt arbete" på onsdag (alltså seriöst, läran om socialt arbete är vad 3,5 års socionomutbildning går ut på, varför har de gjort en enmånadskurs om detta? Idioti! Jag och mina kompisar har döpt om kursen till Allt du är, säger och gör är fel 7 hp samt Ångest 7 hp eftersom ingen fattar vad det är lärarna vill att vi ska lära oss.)

I alla fall. Jag bestämde mig mitt i ångesten och stressen att lägga träningen på is tills efter Lidingö. Återkommer efter dess!

tisdag 22 september 2015

Åter i bruk

Hej! Ledsen att jag varit frånvarande. Förkylningen drog ut på tiden med ont i halsen, torrhosta och hängigt huvud. I helgen var jag med en vän i Malmö och hälsade på en annan vän och vi drack alkohol och åt vår kroppsvikt i ost, godis och chips.

Nu är jag tillbaka! Gick till gymmet igår och körde Fight Club för andra gången. Jag trodde att jag skulle ha svårt att ta i, men det gick förvånansvärt bra. Vanligast är att instruktören Dragan delar in övningarna i set om två övningar (till exempel sit ups med sandsäck och upphopp med sandsäck) och varvar dessa i intervaller om cirka 30 sekunder. Alltså hinner man precis bli trött när det är dags att byta, vilket jag gillar. Annars ligger jag bara och "vilar" för att jag inte orkar mer. Till exempel på Bodypump, där man kör hela kroppsdelen i ett enda sjok på flera minuter. Det pallar inte mina triceps med, till exempel. Då föredrar jag denna variant där det är kort men intensivt, så att jag faktiskt orkar med fler repetitioner.

Det jag gillar mest är hur otroligt mycket jag tar ut mig på det här passet. Det är liksom inte så fokuserat som att "nu ska vi träna den här muskeln" och så står man med en hantel och lyfter den femtio gånger. Den här träningen är mycket mer dynamisk, med "hela kroppen-övningar" där det inte handlar så mycket om teknik som att bara ta i för kung och fosterland på alla sätt du kan tänka dig – som när man ska krama sandsäcken och ta sig upp från liggande på rygg till stående och tillbaka, eller när man klämmer ihop sandsäcken mellan sin och en partners axel och ska trycka/hålla emot.

Kul att vara tillbaka! På söndag är det tjejlidingö men jag är väldigt skeptisk. Jag ville springa tillsammans med Elin hela vägen, men nu har vi (på grund av att jag sprungit fler lopp tidigare och blivit seedad) hamnat i startgrupper med en timmes mellanrum. Suck... Dessutom tror jag inte att benhinnorna är hundra procent bra ännu. Vi får se hur det blir på söndag.

måndag 14 september 2015

A trip down memory lane - Halva Vasaloppet

Alltså hurk. Vasan. Fy fan.

Okej, 2013 i slutet av februari åkte familjen upp till Tällberg och checkade in hos några vänner för att göra halvvasan. Vi åt en stadig frukost och åkte på morgonen till Oxberg där starten gick.

Fail nummer ett:
Jag vet att det är fegt att skylla på materialet, men med risk att göra mina föräldrar ledsna var skidorna jag fått av dem i julklapp förmodligen inte toppkvalitet. Jag har inte ens hittat märket i en butik, och ingen skidkunnig människa jag frågat har känt till tillverkaren. Min uppfattning av dem är att de har dåligt glid och dåligt fäste.

Fail nummer två:
Jag hade åkt ganska mycket skidor inför loppet, men aldrig riktigt lärt mig tekniken ordentligt. Första gånger jag skulle åka skidor åkte jag ut till Ågesta golfbana tillsammans med mamma. Hon skulle lära mig lite teknik. Mamma har dock en vana som Lucas kallar att hon "fantomar". Hon går upp i rök likt Fantomen. Den här dagen var inget undantag. Mammas "skidskola" bestod typ av: "du ska trycka ner foten och skjuta ifrån" och trehundra meter senare var mamma bara en prick på horisonten och jag ramlade både framlänges och baklänges i backar och på raksträckor i åtta kilometer.

Fail nummer tre:
Detta var vad folk sa till mig när jag berättade att jag skulle göra halvvasan:
"Ska du göra halva? Då behöver du bara träna på att staka, det är platt hela vägen till Mora". Varför jag inte riktigt var beredd på att de första sjutton kilometerna i princip enbart bestod av upp- och nerförsbackar eftersom man först åker en "liten" loop med start och mål i Oxberg som inte är med på hela Vasan.

Jag bokstavligt gick över dagg(snö)stänkta berg, men mina visor klingade inte på något sätt glatt. Jag hade superdåligt fäste efter att ha "proffsvallat" skidorna och halkade i uppförsbackarna och ramlade på knä på skidorna. Mamma hade hetsigt "tvingat" på mig en jävla camelback som jag tryckt ner en vattenflaska i sidan på, och denna jävla flaska ramlade ut flera gånger. Jag satt fast med händerna i stavarna och fick varje gång, på knä, försöka att stoppa tillbaka flaskan utan att peta ut ögat på någon medtävlande med stavspetsen, eller ta av stavarna och trycka tillbaka flaskan. Sympatiska medåkare böjde sig ner och sa vänt "är du okeeej?" med ett medlidsamt leende där jag stod på knä i backen och misshandlade min camelback.

När jag sedan kom till nedförsbackarna hade folk i de värsta backarna plogat bort spåren och det var med nöd och näppe jag höll mig vertikal. Och ibland gick det inte alls.

Min brorsa startade i en senare grupp och kom småjoggande förbi mig i en uppförsbacke som Gunde Svan och bara "åhå, hallå! Går det bra?" och jag brölade argt som en brunstig älg mellan två flås: "NEEEEEEEEEEJ!!!"

I en nedförsbacke som var ganska brant försökte jag ploga för att få ner farten lite. Grejen med längdskidor är ju bara att till skillnad från slalomskidor som åker dit man riktar dem så åker längdskidor varhelst de själva behagar. Min ena skida flög över den andra och jag fällde mig själv mitt i backen, ramlade framlänges och tappade luften. Jag hasade så fort jag kunde åt höger så att folk skulle komma förbi, men det var en stor vägg av upplogad snö till höger, och därför hasade jag över till vänstra sidan och nästan la mig i diket för att komma ur vägen medan jag samlade mig. Det här var när gamla gubbar och tanter brände förbi och argt skrek ligg inte i spåret! Vilka jävla as! Man bara "nej nej, jag ligger här och chillar lite bara, har en skön dag i diket och njuter av det vackra vädret!". Vad tror dem!? Gubbjävlar.

Jag lyckades efter en stund ta mig upp igen och åkte vidare, men jag kan säga att 17 kilometer backar utan fäste och med 45 vurpor tar på krafterna. När jag äntligen kom tillbaka till Oxberg och pappa stod och väntade bara slängde jag mig på staketet och skrek "VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HAR BERÄTTAT ATT DET ÄR DAGGSTÄNKA BERG I SJUTTON JÄVLA KILOMETER?!" varpå paret bredvid pappa bara "men nu är det bara raksträcka resten av vägen" och var nära på att få en stav i halsen av mig. Jag hystade camelbacken till pappa och min rygg som bara var en enda stor svettpöl tog ett djupt andetag och njöt av frisk, kall luft.

Jag åkte vidare och nu var det i alla fall bara sju kilometer till nästa depå i Hökberg. Det är de längsta sju kilometerna i mitt liv. Om jag minns rätt tog det en timme och tjugo minuter att åka, och på Ågesta golfbana brukade jag åka 8,5 på en timme. Jag var så jävla hungrig, och jag hade noll procent valla kvar på mina skidor, ett läge jag delade med rätt så många. Folk stod överallt i dikena och vallade skidorna, eller hasade fram i snigelfart. Det var en man som verkligen inte kom någonstans. Han hade lika gärna kunnat stå på en cross trainer, för han såg ut som att han borde åka ganska snabbt, men han stod nästan still eftersom skidorna bara åkte bakåt hela tiden.

Ungefär här kom tankarna:

Jag behöver inte bevisa mig för någon.

Jag kan bryta när jag vill.

Jag höll nog på att börja gråta sex gånger på de där sju kilometerna, och det var bara det faktum att jag visste att det skulle bli jobbigare att åka som gjorde att jag svalde klumpen. Jag bestämde mig istället för att jag skulle få gråta när jag gick i mål.

Framme i Hökberg lämnade jag in mina skidor i ett av vallabåsen, men pappa fick även springa och hämta en gainomax och ett stick med valla i bilen. Jag sänkte gainomaxen och stoppade vallan i fickan, beklagade mig lite och åkte vidare. Jag hade bestämt att jag skulle åka till Eldris, och om jag fortfarande ville bryta då så skulle jag få det. Jag gjorde denna deal med mig själv eftersom det bara är nio kilometer kvar när man kommit till Eldris och jag känner mig själv och vet att det inte finns en chans att jag bryter ett 4,5 mil långt lopp när det bara är nio kilometer kvar.

Det första som händer efter Hökberg är att det kommer en nedförsbacke. Den ramlade jag i och slog i höften och axeln. Den axeln hade jag ont i flera veckor efteråt. Efter den nedförsbacken kommer en till nedförsbacke som är både lång och brant. Därpå kommer en några meter lång raksträcka, sen kommer ytterligare en lång och brant nedförsbacke. Jag stod i toppen av backen och kalkylerade att jag skulle komma upp i ungefär 300 kilometer i timmen om jag åkte ner, och att det därför skulle göra sjukt ont när jag ramlade (eftersom detta kändes oundvikligt med tanke på dagens track record). Jag sa därför högt för mig själv: "Nej! Nu tänker inte jag ramla mer!"

Och så tog jag av mig skidorna och gick ner för backen. I botten av den stannade jag och smetade på 43 lager valla. Det var första gången jag hade fäste på hela loppet.

Nu hade det börjat glesna mellan åkarna och jag körde vidare. Den här delen av loppet är som ett svart hål för mig, jag minns inte så mycket. Jag började ändå få tillbaka lite ork, men jag kommer ihåg att mina armar var totalt tömda på energi. Varje liten uppförslutning var en pärs.

När det var 12 kilometer kvar hade jag börjat bli ganska väl till mods igen. Jag började se ljuset i tunneln och minns att jag skänkte en tanke av tacksamhet att vädret ändå var väldigt fint och att det var bra snö. Det var en småmulen dag med ungefär tre minusgrader och snön var hårt packad och fin.

När jag kom till Eldris unnade jag mig en liten paus där jag tog av mig skidorna och satte mig på en bänk några minuter. Smetade på lite mer valla och drack lite vatten innan jag gav mig ut på den sista sträckan.

Kilometerna efter Eldris var så bisarra. Min kropp och mitt psyke hade gått igenom alla faser och var tillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag var ute och åkte en dag på Ågesta. Jag var nästan själv i spåren, det var tyst och lugnt och det började skymma lite lätt. Jag hittade en bra rytm och hasade på.

De sista tre kilometerna är lite mer tekniska med lite småbackar och krökar. Man börjar åka förbi hus och över några vägar. Det kändes konstigt att se skyltarna med "2" och "1" och inse att det snart skulle vara över. Nu var det nästan mörkt, klockan närmade sig fem. När jag hasade fram på upploppet hejade familjen på. Lucas hade varit i mål i nästan exakt två timmar, och mamma i en timme och tjugo minuter. Min totaltid blev 5:56:52.

När jag kom över mållinjen hade jag ju bestämt mig för att jag skulle få grina, men jag var bara så tom och trött och lite frusen. Speakern intervjuade mig eftersom jag var typ den enda som gick i mål just då och han frågade om min dag, och om jag skulle göra det igen och jag var nog inte en så bra marknadsförare för Vasaloppet tyvärr. Jag minns inte vad jag svarade, men det var väl något i stil med "det var fruktansvärt och jag ska sälja skidorna på Blocket när jag kommer hem och aldrig mer göra något jävla skidlopp i hela mitt liv".

Men, precis som när man föder barn glömmer man snabbt smärtan. Även om det tog mig nästan ett år att ens tänka på att göra ett skidlopp igen. Och även om jag fortfarande mest bara fasar för hela Vasan.

lördag 12 september 2015

Svettigpodden

Eftersom Jonas Colting är lite väl superträningshetsig orkar jag inte riktigt med hans pod hela tiden och har därför lyssnat vidare på en annan träningspod som heter Svettigpodden. Har lyssnat på två avsnitt och gillar den eftersom de pratar mycket om hur resultatfokus skapar stress och hets kring träning.

Krister säger "ju mer man tränar och ju bättre man blir, desto sämre tycker man att man är".

Så. Jävla. Sant.

Och det är precis det jag tycker är tråkigt. Jag har aldrig riktigt känt av det som hindrar många andra: att man inte vill springa eller lyfta vikter på gymmet eller liknande för att man är rädd för att andra människor ska se en och tycka att man är en sopa. Man vill förbättra sina resultat för att de är bevis på att man är typ värdig, att man är någon som tränar på riktigt. Att den som är bäst är den som kräks, inte den som har roligast och njuter mest av träningen.

Jag har inte känt av det förrän nu. Jag har aldrig känt en press att komma under timmen på milen. Förrän nu. Jag har aldrig känt en press att få en bra tid på en tävling. Förrän nu. Jag har aldrig känt att jag måste träna fem gånger i veckan för att folk ska ta min träning på allvar. Förrän nu.

Och det suger verkligen, för anledningen till att jag för något år sedan började gilla att träna var just att jag var stolt över mina förbättringar och att träningen blev något som inte hade med någon annan än mig själv att göra. Nu lyssnar jag på Coltings pod och han beskriver tjejer som gör Ö till Ö och jag känner plötsligt att jag också måste klara av att göra en Ö till Ö, för annars duger jag inte. Annars är jag en riktig loser.

Därför är det väldigt skönt att nu ta ett litet träningsuppehåll tills att halsen slutar göra ont (även om jag önskar att jag kunnat springa i kväll när jag har ångest efter ett fett stort misstag på jobbet). Och under uppehållet lyssna på Svettigpodden och inse att träningen inte får bli så för mig, för jag kommer aldrig bli bäst. Jag påminns om att det viktiga för mig inte får handla om att ha den bästa tiden, utan den bästa känslan eftersom jag inte vill att träning ska bli ytterligare ett av livets stressämnen.

Jag vill att träning ska vara min fristad.

fredag 11 september 2015

A trip down memory lane - Halva Lidingöloppet

Halsen är mycket bättre än igår, men eftersom halsont och lock för öronen är mina två säkra tecken på att en förkylning lurar behandlar jag min kropp som att den är döende och vårdar den likt en ljuv sparvunge.

Eftersom jag inte tränar nu under några dagar tänkte jag ta en återblick på ett av mina tidigare lopp: halva Lidingöloppet.

Det var i september 2012 och jag hade haft ett långt löpuppehåll på grund av benhinnorna och dessutom bilat över USA i sju veckor från slutet av juni till början av augusti där det inte blev så mycket träning. Minns inte riktigt hur jag låg till träningsmässigt, men detta var fortfarande tiden då jag aldrig sprungit en mil.

Jag minns det eftersom jag, Tobias och mamma skulle åka ut till Lidingö och springa en kväll någon vecka innan loppet. Jag drog på mig träningsbyxorna bredvid sängen och lyckades på något sätt slå i foten i sängkanten när jag skulle sätta ner benet, hoppade omkring och ajade mig och började efter några minuter fråga mig hur länge det egentligen gör ont utan att tån brutits.
Mamma kom i alla fall och hämtade oss och vi åkte ut till Lidingö. Vi sprang i mörkret, sprang lite vilse, sen började det regna och sen sprang vi över ett fält som var helt vattendränkt vilket vi insåg när vi var mitt i det, och sen hystade vi uppför Karins backe och tillbaka till Grönsta gärde där bilen stod. När vi väl satt i bilen visade jag mamma tån som var helt blå under nageln, på knölen och längs med benet över fotryggen. Mamma sa "jaha, var det det där du menade, ja den tån är ju stenbruten".

Det låter fruktansvärt, men tro det eller ej - även med en bruten tå gjorde jag mitt bästa löppass någonsin. Jag kände mig sjukt stark, jag blev typ aldrig trött och vi skrattade och flamsade åt hur makaber vår situation var. Det var första gången jag sprang en mil; på grund av vårt irrande efter rätt väg sprang vi 12 kilometer.

Mamma tyckte att jag skulle springa i samma tempo som henne på loppet, men jag ville inte riktigt göra det eftersom mamma springer ganska långsamt och jag upplever det som att jag blir tröttare av att springa långsamt än av att ta i lite.

Tji fick jag. Mamma sprang om mig efter fem kilometer. Jag var så jävla trött redan. Hade tagit långärmat och var på tok för varm. Rullade upp tröjan i ärmarna så gott det gick, och även upp över magen och klämde fast den i sporttoppen. Tog till det klassiska knepet: att inte springa en mil till, utan att bara springa till nästa kilometermarkering. Tio gånger.

Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig stark under detta lopp, det var bara skitjobbigt hela vägen. Jag hade en vision om att komma under två timmar men det kändes rätt omöjligt mot slutet. Dock går det lite nedför under sista kilometern och jag hämtade juice ur alla små utrymmen i mina benmuskler och sprang på astmanivå över Grönsta gärde när jag såg målet.

Klarade det på 1:57:30 till slut, men jävlar vilken pärs det var.