Andorra kan starkt rekommenderas! Väldigt bra skidåkning enligt en halvbra piståkare. Även de som åkte off pist hade mycket att välja på, ofta direkt bredvid pisten vilket gjorde att vi slapp dela på oss. Det var många system som det var lätt att ta sig emellan. God mat, och en öl gick i snitt på 25 kronor. Inte mycket till after ski, men det kan också ha varit för att vi var där under en slö vecka. Vilket i och för sig var bra eftersom det extremt sällan var kö till liften. Tror bara vi köade mer än någon minut vid två tillfällen. Grymt! Det blev även en blöt kväll i Barcelona på vägen hem för att slippa fakirflyget, och vi hade av en slump bokat in oss på ett hotell som erbjöd 24 hour buffet inklusive San Miguel på fat. Sweeeeeeeeet!
--------------------------------------------
Jag drog på mig en massiv hosta i slutet av veckan tyvärr, men klarade mig ändå bättre än Elin som hade 39,8 graders feber när hon kom hem på söndagskvällen. Detta var alltså med alvedon i kroppen. Jag fick som tur var aldrig mer än hosta och hade energi och kände mig frisk i övrigt, men som all hosta har den hållit i extremt länge. Omotiverat länge! Nu är det nere på kanske tio hostningar om dagen och därför beslöt jag mig för att testa lungorna.
Jag och Tobias var på lunch hemma hos hans föräldrar på Nackagatan på Södermalm, där min cykel stått och frusit på balkongen sedan i höstas när vi skulle sälja lägenheten. Tobias och hans pappa pumpade däcken och sedan cyklade jag mycket lugnt hem den. Alltid lite skakigt att ta första turen, speciellt på en cykel som man kraschat med en gång och på väldigt grusiga vägar. Jag tyckte ändå inte att jag kände av någon sjukdom i kroppen så jag bestämde mig för att springa en kort runda för att testa löparlungorna.
Jag sprang exakt två kilometer på 6.42-tempo (enligt ständigt berusade och vingliga Runkeeper), och det kändes som förväntat tungt. Men inte tyngre än förväntat vilket kändes extremt positivt. Ska ta en till kort runda imorgon förmiddag innan skolan och sedan får jag öka distanserna pö om pö.
Det är verkligen grejen för mig. Om jag väl kommer ur löparrutinen och inte springer på några veckor är jag direkt tillbaka på ruta ett. Det är klart att ruta ett för tre år sedan var över sju minuters-tempo och inkluderat en sträcka av gång, vilket förbättrats, men jag kan aldrig dra på mig löparskorna och gå ut med en härlig känsla i kroppen. Det är alltid en slakt. Men men, jag vet att det kommer tillbaka. Det är bara att ta sig igenom de där första rundorna. Om och om igen.
--------------------------------------------
Jag har givetvis pratat mycket om Vasaloppet med intresserade människor. Det leder alltid in på psyket. "Man måste ha starkt psyke för att klara en sån grej". Jag har dock alltid sett mig själv som en som absolut inte har ett starkt psyke när det gäller träning. Snarare har jag alltid bara velat sluta när jag blir trött. Jag tror kanske att det är därför jag fastnat för tävlingarna; jag har lärt känna en sida av mig själv som jag verkligen aldrig trott existerat.
Jag tycker också att detta med "starkt psyke" är så generaliserat. Jag tänker direkt på härliga citat som "what doesn't kill you makes you stronger", "pain is weakness leaving the body" och andra gamla godingar. Jag tänker på människor som njuter av smärta, och av att pressa sig igenom den. Jag tänker absolut inte på mig själv.
Så vad innebär det då att jag har ett "starkt psyke"? Alltså... Jag skulle snarare säga att jag har "rätt" psyke för långdistans snarare än att jag har ett starkt psyke. Och vad innebär detta "rätta" psyke? Jo, att jag har en naturlig förmåga att fokusera på nuet under tävlingarna. Jag tänker inte på att det är nio mil kvar. Jag tänker på att åka till nästa depå som att den depån är slutdestinationen. Och där emellan åker jag till nästa kilometermarkering. Och mellan kilometermarkeringarna åker jag den här raksträckan, upp för den här backen, ner för den här backen, runt det där krönet. Och där emellan åker jag bara. Alltså punkt. Jag åker bara och tänker på ingenting egentligen. Bara åker. Det är bara att fortsätta åka. Jag tänker på att jag är trött, och jag undrar om jag kommer klara det, och jag tänker på att det är väldigt långt kvar. Men de tankarna går liksom aldrig ner i kroppen. Jag tror att det i slutänden återkommer till det pappa sa:
"Det är bara att fortsätta springa".
Jag kan ju liksom inte göra mer än att åka vidare. Fastnar jag på repet så fastnar jag, och bryter jag något så gör jag det. Men tills dess kan jag liksom inte göra annat än att bara åka, staktag för staktag.
Jag tror faktiskt att tävlingarna är de enda tillfällena när jag bara lever i nuet konstant. Tiden blir en helt annan än den är i övriga livet. När min kompis utbrister "men du höll på i tolv timmar", kan jag liksom inte förklara det på annat sätt än att säga att det inte känns som tolv timmar. Det är inte så att tiden känns som att den går snabbare. Det är mer som att tiden inte finns. När jag insåg att det innebar att jag åkt i sju timmar när klockan var två kunde jag inte riktigt uppleva vad sju timmar innebar. Det är inte som att det kändes kortare än sju timmar, eller längre än sju timmar, eller som att jag inte åkt långt. Det är som att de sju timmarna bara är en enda konstant, som ett enda tillfälle som jag kan bryta upp i delmoment, i minnen, men som ändå upplevs som att allt skedde samtidigt på något sätt. Det är en extremt skön känsla som jag verkligen bara upplevt på tävlingar.
Fan vad jag älskar tävlingar.
--------------------------------------------
Jag drog på mig en massiv hosta i slutet av veckan tyvärr, men klarade mig ändå bättre än Elin som hade 39,8 graders feber när hon kom hem på söndagskvällen. Detta var alltså med alvedon i kroppen. Jag fick som tur var aldrig mer än hosta och hade energi och kände mig frisk i övrigt, men som all hosta har den hållit i extremt länge. Omotiverat länge! Nu är det nere på kanske tio hostningar om dagen och därför beslöt jag mig för att testa lungorna.
Jag och Tobias var på lunch hemma hos hans föräldrar på Nackagatan på Södermalm, där min cykel stått och frusit på balkongen sedan i höstas när vi skulle sälja lägenheten. Tobias och hans pappa pumpade däcken och sedan cyklade jag mycket lugnt hem den. Alltid lite skakigt att ta första turen, speciellt på en cykel som man kraschat med en gång och på väldigt grusiga vägar. Jag tyckte ändå inte att jag kände av någon sjukdom i kroppen så jag bestämde mig för att springa en kort runda för att testa löparlungorna.
Jag sprang exakt två kilometer på 6.42-tempo (enligt ständigt berusade och vingliga Runkeeper), och det kändes som förväntat tungt. Men inte tyngre än förväntat vilket kändes extremt positivt. Ska ta en till kort runda imorgon förmiddag innan skolan och sedan får jag öka distanserna pö om pö.
Det är verkligen grejen för mig. Om jag väl kommer ur löparrutinen och inte springer på några veckor är jag direkt tillbaka på ruta ett. Det är klart att ruta ett för tre år sedan var över sju minuters-tempo och inkluderat en sträcka av gång, vilket förbättrats, men jag kan aldrig dra på mig löparskorna och gå ut med en härlig känsla i kroppen. Det är alltid en slakt. Men men, jag vet att det kommer tillbaka. Det är bara att ta sig igenom de där första rundorna. Om och om igen.
--------------------------------------------
Jag har givetvis pratat mycket om Vasaloppet med intresserade människor. Det leder alltid in på psyket. "Man måste ha starkt psyke för att klara en sån grej". Jag har dock alltid sett mig själv som en som absolut inte har ett starkt psyke när det gäller träning. Snarare har jag alltid bara velat sluta när jag blir trött. Jag tror kanske att det är därför jag fastnat för tävlingarna; jag har lärt känna en sida av mig själv som jag verkligen aldrig trott existerat.
Jag tycker också att detta med "starkt psyke" är så generaliserat. Jag tänker direkt på härliga citat som "what doesn't kill you makes you stronger", "pain is weakness leaving the body" och andra gamla godingar. Jag tänker på människor som njuter av smärta, och av att pressa sig igenom den. Jag tänker absolut inte på mig själv.
Så vad innebär det då att jag har ett "starkt psyke"? Alltså... Jag skulle snarare säga att jag har "rätt" psyke för långdistans snarare än att jag har ett starkt psyke. Och vad innebär detta "rätta" psyke? Jo, att jag har en naturlig förmåga att fokusera på nuet under tävlingarna. Jag tänker inte på att det är nio mil kvar. Jag tänker på att åka till nästa depå som att den depån är slutdestinationen. Och där emellan åker jag till nästa kilometermarkering. Och mellan kilometermarkeringarna åker jag den här raksträckan, upp för den här backen, ner för den här backen, runt det där krönet. Och där emellan åker jag bara. Alltså punkt. Jag åker bara och tänker på ingenting egentligen. Bara åker. Det är bara att fortsätta åka. Jag tänker på att jag är trött, och jag undrar om jag kommer klara det, och jag tänker på att det är väldigt långt kvar. Men de tankarna går liksom aldrig ner i kroppen. Jag tror att det i slutänden återkommer till det pappa sa:
"Det är bara att fortsätta springa".
Jag kan ju liksom inte göra mer än att åka vidare. Fastnar jag på repet så fastnar jag, och bryter jag något så gör jag det. Men tills dess kan jag liksom inte göra annat än att bara åka, staktag för staktag.
Jag tror faktiskt att tävlingarna är de enda tillfällena när jag bara lever i nuet konstant. Tiden blir en helt annan än den är i övriga livet. När min kompis utbrister "men du höll på i tolv timmar", kan jag liksom inte förklara det på annat sätt än att säga att det inte känns som tolv timmar. Det är inte så att tiden känns som att den går snabbare. Det är mer som att tiden inte finns. När jag insåg att det innebar att jag åkt i sju timmar när klockan var två kunde jag inte riktigt uppleva vad sju timmar innebar. Det är inte som att det kändes kortare än sju timmar, eller längre än sju timmar, eller som att jag inte åkt långt. Det är som att de sju timmarna bara är en enda konstant, som ett enda tillfälle som jag kan bryta upp i delmoment, i minnen, men som ändå upplevs som att allt skedde samtidigt på något sätt. Det är en extremt skön känsla som jag verkligen bara upplevt på tävlingar.
Fan vad jag älskar tävlingar.
