Nyckelbenet är brutet

Det är verkligen inte mitt år. Nyckelbenet är nu röntgat och bekräftat brutet. Jag har ändå ganska stor rörlighet i armen, men kan uppenbarligen inte belasta axeln på ett tag. Det har varit en hektisk vecka så jag har faktiskt varit lat och inte tagit mig till gymmet en enda gång. Det får bli bättring efter helgen!

Jag har i alla fall börjat stå på ett ben och blunda när jag borstar tänderna. Svajigt värre!

Skidläger!

Tillbaka från skidläger i Orsa Grönklitt! Det var endast tre kilometer spår eftersom det inte snöat där ännu, men det räckte gott för helgens ändamål. Jag var på Bengt Hassis skidskola för att lära mig åka längdskidor som ett proffs. En sak har jag verkligen lärt mig denna helg, och det är att jag har usel balans. Jag lyfte tydligen alldeles för lite på pendelbenet och satte i foten för tidigt, och allt eftersom jag försökte förbättra detta insåg jag att det handlade om att jag tappar balansen annars. Träningen framöver blir alltså i huvudsak balansträning, vilket kan vara bra inte minst med tanke på att jag ramlade när jag åkte inför sista passet och tror att jag bröt nyckelbenet igen.

Jag kom i en lång nedförsbacke där jag hann få upp ganska mycket fart, och precis när spåret svängde skarpt åt vänster kom en man bakom mig och körde om på höger sida. Högerspåret försvann och jag försökte snabbt komma på hur jag skulle klara av att stå på benen, om jag kunde hoppa ur spåret eller om han var i vägen och jag blev distraherad och ramlade hårt rakt på vänstra axeln. Jag hörde ett knak och kände direkt att det kändes som när jag ramlade med cykeln i somras.
Tobias kom bakom mig och han fick ta mina skidor medan vi gick tillbaka till skidstadion. Jag stod med under den sista lektionen medan de andra fick instruktioner, men efter ett tag skulle de iväg i spåret och då fick jag avsluta och gå och äta lunch istället.

Jag känner mig ändå ganska optimistisk. Det var ju inför sista passet, så jag hann slutföra nästan hela lägret och jag har lärt mig massor. Och eftersom det känns likadant som i somras, och det läkte väldigt stadigt på sex veckor, hoppas jag att jag är helt återställd i god tid innan Vasaloppet.

De negativa effekterna är ju att jag inte kommer kunna träna obehindrat ett tag framöver, och jag kommer att vara ännu mer rädd för nedförsbackar på Vasan än vad jag redan var. Men den främsta träningen nu kommer att vara balansträning, och jag inleder med att stå på ett ben och blunda medan jag borstar tänderna vilket visade sig helt omöjligt för mig men inte alls omöjligt för andra. Ska även införskaffa en balansbräda under julshoppingen.

Utöver detta vill jag varmt rekommendera Orsa Grönklitt om du ska iväg och träna längdskidor. Så himla trevlig anläggning. Har inte stenkoll på priserna, men om det kommer snö så finns det en massa spår av varierande längd att välja på i jättefin natur. Omklädningsrum och bastu finns så klart, samt en superfin restaurant med en helt okej buffé och dessutom bar för lite skön after ski.

Livet

Det kan vara så att jag är på väg att bränna ut mig. Jag vet inte riktigt, för jag är väldigt bra på att stänga av känslor och bara fokusera på nuet när allt känns övermäktigt. Men just nu är jag helt knäckt över att jag måste jobba imorgon. Jag tänker att det är som den sista kilometern på löpningen. Man kan kliva över trösklar och tvinga sig vidare hur många gånger som helst, men när det bara är en kilometer kvar så ser man slutet och då är det som att krafterna rinner ut ur näsborrarna och ner på de neonfärgade skorna. Man bara klappar ihop.

I skolan har jag läst två kurser parallellt senaste månaden, jag har jobbat massor och jag och Tobias har i två omgångar försökt sälja lägenheten utan resultat. Nu är tentan på ena kursen inlämnad, och den andra kursen börjar ljumna inför juluppehållet.
Nästa vecka skulle jag ha jobbat onsdag, men jag ska tyvärr på begravning då och tog ledigt. Nästa helg är det skidläger i Orsa.

Jag ser slutet. Snart får jag lite paus i jobbet och uppehåll i skolan. Snart är hetsen med lägenheten över, antingen för att vi lyckas sälja, eller för att vi ger upp tills vidare.

Snart får jag vila. Så nu kollapsar jag.

Har inte orkat träna mer än onsdag förmiddag denna vecka. Jag bara orkar inte. Jag bara vill inte. Jag vill bara ligga hemma. Och sova.

PT-Tom, första passet

Idag hade jag mitt första riktiga PT-pass med PT-Tom. Vi körde lite i stakmaskinen vilket var väldigt bra eftersom han visade en helt annan rörelse än den jag gjort. Jag ska inte säga om det är rätt eller fel, jag tänker att skidlägret i Orsa 10-13 december kommer att avslöja det. Jag har ju böjt mig nästan dubbelt när jag stakar medan Tom menade att det tar jättemycket energi och att man istället ska "dra med magen". Jag tyckte att magen är magen och hur mycket jag än spänner den hindrar det inte att jag måste dra med armarna och då blir svintrött i dem.
Men likt det ofta är när jag lär mig någonting nytt handlar det bara om att jag ska förstå en grej för att fatta hela grejen. Den grejen nu var att jag ska krumma ryggen.  Tom sa åt mig att skjuta fram höften och typ vika ihop bröstkorgen, eller vika bröstkorgen inåt eller nåt sånt. Då fattade jag hur rörelsen skulle gå till. Man skjuter rygg lite, eller skjuter skuldrorna snarare, till skillnad från att svanka som jag gör när jag stakar. Som att man drar ihop överkroppen till en boll medan höfter och ben är stilla. Nu ska jag köra på denna metod och se hur det känns fram till skidlägret.

Jag fick även en suverän övning som tränar skuldrorna och jag upplevde verkligen att jag tränade muskler jag aldrig tränat förut. Det var helt enkelt bara att stå vid en sån där vajerställning (ja, ni hör hur jävla insatt jag är i gym) och har handtaget med ett rep ovanför sig. Sen ställer man sig en bit bort, så att man kan ha armarna raka och sedan dra dem in mot höfterna, låren eller midjan (beroende på vilken stakrörelse man vill träna). Tog sååå hårt, och då hade jag knappt något motstånd.
Jag fick även några nya varianter på gamla ryggövningar som kändes som fan.

Ser fram emot gymmet! Ska nog gå dit imorgon kväll ändå, trots att jag inte tänkt träna i helgen.

De senaste veckorna

Hej hej träningsdagboken, det var ett tag sen.

Nu är jag äntligen igång igen, trots att skolan, jobbet och livet är äckligt jobbigt just nu. Försök två på lägenhetsförsäljningen då vi inte fick priset vi ville ha förra gången, forskningsmetoder i skolan, vilket borde vara kul men det är svintråkigt för att lärarna gjort jordens tråkigaste kursupplägg, samt en massa, massa jobb för närvarande (fyra heldagar denna vecka).

Jag stod i kafeteriakön i skolan igår och flörtade med en chocolat chip cookie (som jag till slut köpte) och funderade över detta med att man "unnar sig" en chokladkaka, men man "unnar sig" aldrig att gå och träna. Men sanningen är att jag i nuläget unnar mig att träna. Jag har aldrig varit med om att ha ett så späckat schema under en så lång tid som just nu. Därför har jag varje dag tre alternativ de cirka tre timmar om dagen som kan räknas som fritid:
1) Skriva hemtenta.
2) Vila, chilla, kolla på tv, läsa, måla i målarböcker.
3) Träna.

Jag borde kanske välja bort att vila. Fast i ärlighetens namn tycker jag absolut inte det, för om det är någonting tio år i tv-branschen har lärt mig så är det att man behöver ge sig själv tid för återhämtning och avkoppling. Jag väljer alltså generellt bort hemtenta-skrivning och unnar mig att träna den tiden jag har på eftermiddagar/kvällar.

Jag har kommit igång bra nu och trycker in så många pass jag kan. Eftersom vissa dagar blir för hektiska eller bara suger för mycket must ur mig så blir det naturliga vilodagar där jag i förväg bestämmer att det inte blir någon träning, och jag försöker därför träna alla andra dagar vilket just nu i snitt ligger på fyra dagar i veckan.

För min egen del, här är träningsschemat för november:

• 3/11 - Fight Club
• 8/11 - Apjobbig löprunda från pappa i Västertorp till brorsans lägenhet i Fruängen.
• 9/11 - Någon träning, minns inte vad.
• 10/11 - Fight Club
• 12/11 - Sprang hem från jobbet på HDR i Värtahamnen. Asjobbigt. Kände mig femhundra kilo tung. Störde ihjäl mig på att folk går mitt på trottoaren istället för till höger på trottoaren. Är ni från en ort där det inte bor några andra människor, ELLER?
• 14/11 - 4 km i stakmaskinen på gymmet innan det bar iväg på dop.
• 16/11 - Toms rekommenderade styrkepass på gymmet. Jag är fortfarande i vad jag kallar "slänga ihop något av det som finns hemma"-stadiet, alltså att jag bara öppnar alla skåp hemma och tittar på maten men inte har någon aning om vad jag ska göra med allt detta. På samma sätt går jag runt på gymmet och typ tittar/tar lätt på maskiner och övriga verktyg utan att riktigt veta vad jag ska göra. Har verkligen lika lite kreativitet när det gäller styrketräning som när det kommer till matlagning. Fick ändå in några bra övningar.
• 17/11 - En mil i stakmaskinen. Mostånd 8. Tid: 1:06:15.
• 20/11 - En mil i stakmaskinen. Motstånd 10. Tid: 1:00:30.
• 23/11 - Cirkelträning. Tio minuter stakmaskin. 12-6-4-2-1-repetitioner i diverse övningar med tyngre och tyngre belastning. Benböj med skivstång, rygglyft med viktplatta, bicepcurls med hantlar, plankan 8x20 sek (tabata-timer). Hela varvet två gånger.
• 24/11 - Fight Club.

På torsdag ska jag träffa PT-Tom igen, ska bli kul. Nu bränner benen efter hysteriska benböj igår och massa squats och annat på Fight Club idag.

Har även tagit en tripp till XXL i Kungens Kurva och utnyttjat den 25 procents rabatt på ett köp som jag och Tobias får då och då eftersom vi har Mastercard hos SEB (scoooooooore). Köpte två gymväskor i olika storlekar, nya pjucks till gymmet (hade haft mina gamla i typ åtta år, gummit var stenhårt), handskar för att slippa blåsor i stakmaskinen samt matchande byxor och linne. Nu är man bra stylish när man glider in på gymmet.

 

Jogging och feminism

Okej... Dags att börja träna igen då. Nu har jag kurerat min förkylning tills att alla spår var borta, haft några påfrestande arbetsdagar och en tenta i kvantitativa forskningsmetoder (statistik och tabeller). Det är alltså dags att börja drömma om min Klassiker igen.

Jag kom precis hem från en joggingrunda på 6,5 km. Jag var faktiskt ute i måndags också och sprang 3,6 och så var jag på pilates i onsdags. Jag säger bara DAMN om pilatesen. Nu har jag visserligen inte kört på länge, och instruktören Adam fokuserade väldigt mycket på just bålstyrka, men satan vilken träningsvärk jag hade i magen, sidan och höfterna dagarna efter. Det är det jag gillar så mycket med pilates, att man tränar en massa pyttesmå muskler på konstiga ställen som man aldrig annars tränar (typ musklerna i fötterna och höftböjaren). Samt att man får mycket stretching och rörlighetsträning.

Jag jobbade i vanlig ordning på travet idag mellan 10-19 och åt därför middag vid åtta. Det blir ju lite sent att springa då, närmare 22-tiden, men jag tycker ändå bättre om att träna på kvällarna. Däremot begränsas mina rutt-alternativt väldigt mycket eftersom jag, tja, inte vill bli överfallen.

Nu är detta en träningsblogg, men jag tänkte mycket på samhällsstrukturer när jag sprang. Så jag måste tala lite om feminism här.

Jag vill börja med att säga att jag inte tyckte att feminism berör mig innan jag började läsa om feminism och genus i skolan. Jag - likt nästan alla man diskuterar feminism med - trodde att det handlade om att jag tjänar minsann lika mycket som mina manliga kollegor, och jag har fått jättebra jobb inom sport-tv på ett företag med nästan enbart män och får jättemycket respekt där, och jag är uppvuxen i en familj där min mamma hade svart bälte i karate och det var hon som var coola föräldern och därför var det här med feminism helt irrelevant, för det berörde ju faktiskt inte mig.

Men feminism handlar inte bara om de där uppenbara sakerna som lika löner och delat hushållsarbete och att klä tjejer i blått och killar i rosa. Det handlar om samhället och om hur vi uppfostrar våra barn utefter könsnormer på ett så subtilt sätt att vi själva inte ens är medvetna om det. Hur vi lär våra döttrar att tänka på sin omgivning och låter våra söner härja eftersom "pojkar är så vilda". Jag ska inte gå in på någon lång harang här, men jag kan starkt rekommendera att man om man på riktigt vill kunna diskutera feminism och genus faktiskt läser någonting om det, t.ex. i Lena Gemzöes bok "Feminism". Det är vansinnigt intressant hur mycket som sker utan att vi tänker på det.

Feminism för mig handlar bland annat om att jag sprang ner mot Hornstull och verkligen inte var sugen på att springa på Södermälarstrand, men ju inte kunde springa i Tanto för att... ja, duh. Det är mörkt och buskage och en massa bra ställen att bli överfallen på. Så då kunde jag ju springa upp för Heleneborgsgatan och bakom Münchenbryggeriet, men bakom München var det nog inte så mycket folk nu, och det är ett mörkt parkvägsparti dit där jag inte riktigt ville springa. Då skulle jag ju kunna springa upp till Midsommarkransen via Liljeholmsbron och långa backen vilket kändes frestande eftersom det är en utmaning, men samtidigt är det parkväg med ganska lite "trafik" så här dags och skogsparti på ena sidan av parkvägen där någon skulle kunna dra in mig. Men det går nog bra ändå, gångvägen går ju precis bredvid bilvägen så det är nog en ganska liten risk att något skulle hända där.

Så jag väljer den vägen, men jag ser in i buskagen lite, och när jag möter två killar tar jag en liten lov runt dem. Och när jag kommit halvvägs upp i långa backen har de ställt upp betonggrisar och riktat om cykel- och gångbanan in mot skogspartiet och bort från vägen. Betongstaketet är någon meter högt, och jag tänker att om någon skulle försöka dra in mig i skogen skulle jag kanske kunna kämpa emot, men om jag ramlar bakom staketet där skulle inte någon på bilvägen se mig även om jag lyckades hålla mig kvar på vägen. Så jag hoppade istället över betongstaketet och sprang bland stenarna och kvistarna på den avstängda gångvägen. För att jag inte ville riskera att bli överfallen och indragen i skogen utan att någon såg mig.

När jag sprang ner igen såg jag att det stod "Safeway" på betonggrisarna vilket kändes omåttligt ironisk eftersom jag kände mig otroligt mycket mer otrygg med dem där än utan.

När jag kom ner för backen igen kom en kille från vägen framme till höger springandes emot mig. Han såg ut som att han kanske likt jag var ute och joggade, men han hade stora baggy kläder och inte alls vanliga löparkläder och han sprang väldigt fort. Det var i det där ögonblicket när det högg till i bröstkorgen precis när han passerade mig som jag verkligen blev medveten om hur mycket jag hade stålsatt mig och förberett mig på att han skulle kunna ta tag i mig och att jag måste kämpa emot. Så som jag ofta gör när jag möter en man sent på kvällen och måste gå tätt förbi honom.

Och det är bland annat det här feminism och genus handlar om för mig. Det handlar om att det är en helt naturlig företeelse för mig som kvinna att fundera över var, när, hur och av vem jag skulle kunna bli överfallen och utnyttjad. Att ha en massa olika strategier för var man går och på vilket sätt man gör det. Att man inte lyssnar på musik för att kunna höra om någon kommer. Att ha nycklarna i handen. Att ha mobilen redo med pojk/flickvännens nummer redo. Att inte jogga där man vill jogga för att det är mörkt ute. För att vem som helst, när som helst, kan våldföra sig på dig. Och att det är på ditt ansvar att se till att det inte händer. För du måste ju ha varit medveten om riskerna...?

Megasuperdunderförkylning delux

VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!

Jag blir sjuk om och om igen. Mitt halsont började äntligen ge med sig. Exakt samma dag jag vaknade och inte hade ont i halsen hade jag istället förkylnings-ont-i-kroppen och lock för öronen (mitt säkraste kort på att förkylningen är på G). Har nu nyst hysteriskt och snorat i tre dagar.

Pallar fan inte! Sedan slutet av juli när jag fick bihåleinflammation har jag nog bara varit frisk nog att träna två veckor i streck. Annars tar det fyra, fem dagar så smäller det till igen. Igår var jag väldigt nära på att bara strunta i det och gå till gymmet ändå helt enkelt för att jag lessnat på att vara sjuk. Jag fick stoppa mig själv och måla upp vackra bilder av hur Tobias skulle hitta mig stel och kall i sängen på morgonen efter att jag dött av hjärtmuskelinflammation. Något liknande hände en av mina morbröders bästa vän som arbetade fastän han hade feber. Mitt i livet, skulle precis uppfylla sin dröm och flytta tillbaka till Norge och starta fiskodling när min morbror som han bodde hos hittade honom död i sängen på morgonen. Den mest fruktansvärda begravningen jag varit på, så hemskt sorgligt att se min morbror sjunga "Jag trivs bäst i öppna landskap" och knappt klara sig genom sången.

Sidospår. Jag bestämde mig i alla fall för att ge kroppen en längre stunds vila och ska känna efter igen på måndag. Tills dess har jag köpt D-vitamin på burk. Mina klasskompisar pratade om D-vitamin och att det tydligen är the shit för immunförsvaret och rent allmänt the shit för hela kroppen. Så nu har jag tryckt mina första kapslar och så får vi se om det blir någon förbättring.

Visning = träning

Visning på lägenheten idag! Jag har envist ont i halsen men jag har även läst att det generellt brukar gå bra att träna lite styrketräning, bara man inte kommer upp för högt i puls. Gick därför till gymmet under visningen och körde lite blandad styrka. Mitt problem - och varför det känns bra att jag träffat PT-Tom - är att jag inte riktigt någonsin tränat styrka på ett sånt sätt att jag kan vara superkreativ. Det är väldigt likt hur jag är med matlagning - jag kan laga någonting från ett recept, men när det handlar om att freebejsa är jag helt lost. Jag tillbringar väldigt mycket tid med att stå och titta på maskinerna, kanske kör någon enstaka innan jag går tillbaka till stretch-hörnan och gör utfall och plankan igen.

Körde ändå igenom bicep, axlar och bröstrygg ganska bra idag. Jag är så fruktansvärt svag i bröstryggen (alltså mellan skulderbladen), så det känns bra att börja träna upp den delen av kroppen. Körde även en ganska brutal mag-serie i tre omgångar enligt följande:

1) Tio "tå-dipp". Vet inte vad denna övning heter, men jag har lärt mig den på pilates och älskar den. Man ligger på rygg med benen i table top, alltså böjda i nittio grader i luften (som att man sitter på en stol). Sedan ska man genom att spänna magen pressa ner hela ryggen i golvet och sänka fötterna tills att tårna nuddar golvet, eller så långt man kan utan att ryggen lämnar golvet. Ett bra sätt att veta hur man ska spänna magen är att tänka att man ska sätta på sig ett par tighta byxor, annars tenderar i alla fall jag att bara använda musklerna i mitten av magen och inte hela vägen ut på sidorna.

2) Trettio sekunder plankan.

3) Tio gånger swimmers, alltså att man ligger på mage och lyfter höger arm och vänster ben (båda raka) samtidigt, och sedan byter sida. Detta är visserligen en ryggövning, men jag är svag i ryggen och när man ändå ligger med näsan ner efter plankan kan man lika gärna slänga in den.

4) Tio sneda sit-ups á la pilates. Alltså att man börjar med benen i table top, sedan sträcker ut höger ben och samtidigt för höger axel mot vänster knä (och sedan vice versa).

Det var inte mycket, men det var alltid något. Ser fram emot att träffa Tom igen och förhoppningsvis få ett schema jag kan följa så att jag inte behöver tänka ut något typ av program varje gång jag går till gymmet.

Jogging med Tobias

Igår frågade Tobias om vi skulle ut och jogga. Jag var sjukt otaggad. Det kändes i kroppen som att det skulle gå riktigt dåligt, men jag övervann min hjärna och vi drog ut. Jag hade som mål att testa det här som Malin Ewerlöf pratar om i sin bok, att man ska kunna prata med en medlöpare när man håller ett bra längdtempo. Det gick faktiskt helt okej.
Vi sprang ner bakom Münchenbryggeriet, över Heleneborgsgatan, ner på Södermälarstrand, runt Reimersholme och sedan tillbaka. Snittempot per kilometer var typ 6:30. Vädret var underbart. Tycker generellt att vi har ett så fantastiskt väder just nu i Stockholm. Jag vill ställa in alla mina åtaganden och åka upp till vårt lantställe i Spillersboda och gå runt i skogen hela dagarna. Kanske springa lite också.

Ingen träning idag då jag suttit i fem timmar direktsändning på travet (väldigt utmattande). Har jag berättat att jag jobbar som grafikoperatör inom live-tv...? Så är det i alla fall, och lördagarna är veckans monsterpass just nu. Har dessutom tryckt massor av godis och bullar idag. Nu blir det hemmagjord pizza till middag framför finalen av Atleterna.

Häpp!

PT-Tom och halsont

Ledsen för att jag inte skrivit på ett tag, får bli en liten sammanfattning av den senaste veckan.

För en massa, massa år sedan önskade jag mig en personlig tränare i födelsedagspresent. Jag fick ett presentkort på 1800:- på Stockholms stads tränings- och simhallar. Sen tog jag aldrig tag i saken. Presentkortet skulle gå ut i februari 2014, så jag gick till Forsgrenska på Medborgarplatsen och försökte få till en tid. Det var dock väldigt smockat i schemat, och en hjälpsam kvinna såg kreativt till att köpa mig ett nytt presentkort med presentkortet.

Nu går det presentkortet ut i februari 2016, och jag mailade därför Forsgrenska igen och denna gång fick jag napp direkt. Tom svarade och vi bokade in möte i fredags för en liten pratstund och eventuellt lite träning. Tom var skön, riktigt chill och laid back. Det saknades bara några dreads för att göra helheten komplett. Vi pratade lite om målsättning, bakgrund och liknande. Sedan gick vi och körde lite uppvärmning och jag fick tips på bra övningar för det, t.ex. att göra långsamma burpees med saxhopp och lite squats samtidigt som jag för en pinne fram och tillbaka över huvudet (låter konstigare än det är). Vi körde lite benböj med skivstång och pull-ups i maskin för att Tom skulle få ett hum om hur jag ligger till, sedan mailade han ett första träningsschema i måndags. Ska bli väldigt roligt! Träningen ska läggas upp för att maximera Vasaloppet och vi ska som tänkt ses tre gånger med tre veckors mellanrum.

I lördags var jag på fest då min bror nyligen fyllde 30, och antingen kom min förkylning tillbaka eller så skrek jag helt enkelt sönder rösten med sju timmars högröstade samtal, för jag har varit väldigt hes sedan dess och haft lite ont i halsen. Eftersom jag i övrigt mått bra bestämde jag mig för att ställa in intervallträningen i måndags, men gick till gymmet igår och körde några väldigt lugna styrkeövningar, egentligen bara för att hålla igång.

När jag gick på högstadiet var det en fritidsledare på fritidsgården i Fruängen som berättade att hennes pojkvän dött av hjärtmuskelinflammation efter att ha tränat när han varit sjuk, och det satte sig verkligen. Jag är väldigt mån om att inte träna när jag är sjuk, men just nu känns det ändå borderline okej även fast jag är lite raspig och öm i halsen på morgnarna.

 Usch, känns som att detta var en usel start på mitt Klassiker-år. Jag var så taggad i våras, och så har allt bara gått emot mig. Fyra förkylningar sedan i maj och en redig cykelkrasch. Varthän ska detta leda?

Ont i magen

Jag är inte en drabbad person. Jag har nästan aldrig ont i magen, ont i huvudet, problem med PMS, mensvärk, håll eller liknande obekväma symtom som drabbar många lite då och då. Däremot brukar jag få ont i magen ibland när jag springer. Jag googlade det igår efter en smärtsam löprunda runt Långholmen men kände inte igen någon av smärtorna som beskrevs.

Jag insåg på Tjejlidingö, där jag också fick ont i magen, att känslan är som att dricka en halv deciliter vinäger. Jag beskrev det för Elin och hon tyckte att det lät som halsbränna eller sura uppstötningar vilket var ganska slående, förutom att jag inte mår illa eller känner något i bröstkorgen. Jag får istället ont runt solar plexus och under nedre revbenen. Ibland även runt naveln. Det är som en sugande, brännande känsla. Igår åt jag ett äpple en timme innan jag sprang och funderade över om det kan finnas några syror i äpplet som kan få detta att hända.

Hur som helst var det tråkigt eftersom jag var ganska sugen på att springa. Jag öppnade ganska starkt, men kände mig klenare och klenare. På Långholmen fick jag dessutom ett hugg av håll, som en blixt genom hela sidan och var tvungen att gå en stund. Jag piggnade till lite på Södermälarstrand och joggade upp för hela Torkel Knutssonsgatan som jag annars brukar gå upp för. Men ingen rolig runda alls vilket var tråkigt på en så fin dag.

Tjejlidingö 2015

Färdig!

Jag och Elin hamnade i olika startgrupper trots att vi anmälde oss exakt samtidigt eftersom jag sprungit tidigare och förmodligen blev seedad. Jag beslöt mig för att skita i det och startade därför en timme sent. Eftersom jag skulle göra loppet enbart för att hålla Elin sällskap när hon avslutade Tjejklassikern, och jag inte hade någon vision av att klara milen på under timmen, tyckte jag att det bästa skulle vara att springa tillsammans med Elin hela vägen. Vi körde ju Tjejvättern tillsammans och det var jättekul, så vi körde på en favorit i repris.

Vi var väldigt tidigt på plats, nästan två timmar innan start vilket var lite onödigt. Vi tog en promenad i skogen som "uppvärmning" och såg eliten gå iväg (hann även se dem gå i mål...) innan vi lämnade in våra påsar och gick till start. Elins jobbarkompis Maja-Lisa sprang i samma startgrupp och vi körde uppvärmningen innan starten gick.

Elin har inte löptränat någonting inför detta lopp, och inte direkt tidigare heller. Som tonåring spelade hon basket, och hon är sjukt stark, men har väl aldrig riktigt satsat på löpning. Hon brukar ha lite problem med att hon är trött och stum i benen, och personligen är ju det vad jag tycker är värst.

Hon var väldigt trött i början, enligt standard. Vid fyra kilometer kändes det bättre. Vi gick upp för Abborrbacken och joggade sen en bit till. I vissa backar satte jag handen i ryggen på henne och gav lite skjuts så att hon skulle orka springa upp för hela backen. Med tre kilometer kvar kroknade hon lite till, och sedan kom Karins backe vid två kilometer som vi gick upp för.

Jag hade sagt att vi skulle satsa efter Karins backe, och det gjorde Elin. Jag försökte sätta handen i ryggen på henne en gång, men då skrek hon "sluta!", hon var redan på max. Sista kilometern fick vi upp mer och mer fart, och vi gjorde en riktig spurt på upploppet på Grönsta gärde. När vi kom över mållinjen, på tiden 1:12:30, försökte jag krama Elin, men hon bara sköt bort mig och hulkade några gånger. Hon tog emot medaljen och gick sedan fram till en papperskorg och kräktes.

"Du sprang så att du spydde, Elin" sa jag. Ja, sa Elin och ställde sig igen och kräktes upp all spaghetti vid ett räcke.

Sjukt imponerad, hon har sånt jävla pannben. Jag kallar henne Maskinen Alpne när hon tränar, hon är så jävla stark.

Jag, Elin och Maja-Lisa efter mål. Elin är superlycklig att Tjejklassikern är över och bedyrar att hon aldrig mer ska göra en tävling.

A trip down memory lane - Halva Vätternrundan

Oj oj oj säger jag bara.

Min bakgrund från cykling är att jag alltid avskytt att cykla. Det är obekvämt, man blir svettig, man måste kånka omkring på den om man cyklat in till stan och kan inte vara spontan eller ta sällskap, man riskerar att dö hela tiden. Helt enkelt ingenting positivt med att cykla.

Jag hade dessutom haft problem med skador inför loppet och hade därför inte kunnat cykelträna. Jag hade även bara min hederliga 21-växlade stadscykel eller touringcykel som det så fint heter. Jag hade alltså så här mycket förväntningar på loppet: noll.

Jag var ändå inte värst. Tobias hade inte ägt en cykel sen... ja, någonsin? Typ sen han var barn? Och hans "träning" bestod i att åka till Karlaplan, hyra en touringcykel på Bike Sweden och cykla den fyra kilometer hem dagen innan avfärd.

Pappa hade på den tiden bilfirma och hade lyckats komma över en skåpbil som vi packade in cyklarna, oss själva och hunden i. Jag tar detta på en gång: vår hund heter Adolf. Ja, Adolf. Nej, vi är inte nazister. Han ingick i en av min morfars kennels kullar där alla skulle heta något på A (eftersom man döper i alfabetisk ordning och morfar precis startat ny kennel ensam). Jag, Lucas och pappa tyckte Austin (pappa älskar bilmärket Austin Healey), Ashton, Arne, Ajax m.m. Mamma tyckte Adolf, för att tvätta bort stämpeln på namnet.

Han heter Adolf. Vi kallar honom ofta "mini" offentligt.

Hur som helst åkte även Adolf med eftersom vi inte fick tag på någon hundvakt. Vi lämnade honom någonstans i närheten av Motala på ett hundpensionat. Ägaren sa att vi måste hämta honom så tidigt vi bara kunde dagen efter. Alla tittade på Lucas - som var den enda med en racercykel och som hade cykeltränat - och sa unisont "Lucas".

Vi hämtade startkit och köpte lite grejer i Team Sportias tält i Motala. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför Motala, cyklade runt på parkeringen lite på kvällen för att känna på lufttryck och annat, spelade kort och åt middag. På morgonen smorde vi in rumpan med ormsalva, ska man tydligen göra för att inte få skavsår av sadeln. Vi puttrade in mot Motala, parkerade på en stor parkeringsplats ungefär 10 minuters gångväg från starten och gjorde oss i ordning.

Jag var så jävla nervös att jag nästan var kräkfärdig. Tänk om jag blev för varm? Tänk om jag blev för kall? Tänk om det började regna? Tänk om jag skulle få mens? Tänk om jag skulle bli hungrig? Tänk om jag skulle få punka? Tänk om jag skulle bli attackbajsnödig?

Vi gick omkring lite inför start, gick på toa och pumpade däcken en extra gång i servicetältet. Vi var i den näst sista startgruppen och hade ganska exakt åtta timmar på oss att ta oss i mål innan tidtagningen stängde, och vi hade räknat på att kunna ta oss ungefär två mil i timmen vilket alltså satte en ganska hård press på oss.
Vi gick därför fram till startfållan och pratade med en funktionär som snällt lät oss starta en grupp tidigare. Vi ställde upp och jag var typ så här nära på att spy, darrade i hela kroppen och stirrade på klockan som räknade ner. Och sen startade det och vi rullade iväg i sävligt tempo bakom en motorcykel. Det var väl ungefär femtio cyklar i gruppen och alla var tvungna att hålla ganska låg fart fram tills att vi kommit ut ur "city".

Mamma hade sagt till mig att vi skulle cykla ihop, och därför hade jag lagt min vattenflaska i hennes cykelkorg. Mamma drog iväg efter ungefär tio minuter. Som vanligt.

Jag var så obotligt törstig. Jag tror att senast jag var så törstig var när jag var elva och hade airconditionförkylning på planet hem från Asien och drömde att jag stod vid japanska automater och köpte läsk efter läsk, eller om thailändska vattenfall som jag stod under och  drack ur. Min strupe var snustorr och jag tror att om jag försökt säga "water... water..." som de gör i amerikanska filmer hade det varit precis så där väsande och brutet.

Jävla mamma alltså.

Min taktik eftersom jag inte kunnat träna var att jag skulle cykla så att jag inte behövde ta i med låren. Alltså minsta möjliga motstånd i femton mil. Jag cruisade alltså fram längs vägen och lät mig inte hetsas av de andra cyklisterna som swishade förbi. Jag rullade förbi en gul skylt och tänkte "nää, var det där första milmarkeringen...?". Tänkte att jag måste ha sett någon annan skylt, för jag hade verkligen inte hållit på så länge. Sen swishade jag förbi en till och hann se att det stod 130 på den. Men tyckte verkligen inte att jag kommit så långt, att det kanske tillhörde ett av de andra loppen. Men sen - swish! 120 km kvar. Hela halva vättern är totalt 154 km och jag blev så sjukt glad när jag insåg att jag dragit 34 km på ungefär en timme.

Kom in i första depån superglad och optimistisk och mötte där både mamma och Tobias. Snodde tillbaka vattenflaskan, gick och kissade och åt lite pasta och köttfärssås som mamma fixat i matlåda till alla. Kan starkt rekommendera! Fy fan vad skönt det var att få äta riktig mat under loppets gång, inte bara bullar och annat som serveras.

Precis när jag skulle cykla vidare kom pappa in i depån och jag vinkade innan jag kom till backen.

Backen.

Ni som gjort detta vet vad jag pratar om. Ni som inte gjort detta: det här är backen av alla backar. Den är så brant, och så lång, och så slingrande, och så tight. Och nämnde jag lång? När jag i år cyklade med Elin hade jag nämnt backen flera gånger. När vi närmade oss la vi strategi att inte stanna i depån, utan att ta fart och bränna på upp för backen. Jag förvarnade om hur lång och slingrig den var, pekade mot toppen av berget och visade att backen först går ut dit åt höger, och slutar där uppe åt vänster.
Elin blev ändå helt chockad. Hon bara "hur kan folk inte prata mer om den här backen? Den är helt sjuk!".

Backen var inte minst väldigt oskön att ta sig upp för på en touringcykel. Men gradvis, långsamt tog jag mig upp. Och då möter en: himmelriket. En nedförsbacke. I typ två mil. I skogen. Med glimtar av Vättern mellan träden. Bästa sträckan på hela loppet.

Jag breezeade igenom Östergötland och kände mig superfräsch vid andra depån efter sex mil. Brände förbi den, konstaterade på den våta marken att jag precis missat en regnskur, score, och körde på två mil till. Därefter tog jag en kort breather i ett skogsbryn och åt en gainomax-bar. Såg att en fluga mosats mot mitt pekfinger och kände mig fett snabb.

Efter åtta mil ungefär började jag känna krampkänslor i låren. Aj aj aj! Jag växlade ner så att jag cyklade med knappt något motstånd alls. Kom alltså nästan ingenstans, men tänkte att det bara var att vänta ut det. Med fem mil kvar kom en depå till där jag stannade och åt lite pasta igen och vilade rumpan. Jag pratade lite med en man som berättade om sträckan som var kvar, väldigt trevligt att få lite socialt utbyte efter cirka fem timmar i ensamhet.

Jag cyklade vidare med målsättningen att inte stanna förrän jag var i mål, trots att det var en depå till två mil senare. Nu måste jag pressa tiden. Min rumpa...

Min rumpa gjorde sååå ont.

Den gjorde så ont att det förtjänar en egen rad. Ni vet hur mycket folk pratar om Beyonces och Nicki Minaj rumpor att det inte går att föreställa sig att de inte skulle tänka på sina rumpor hela tiden? Jag tänkte på min rumpa mer än vad de gör. Jag har aldrig tänkt så mycket och intensivt på min rumpa som under dessa fem mil.
Alltså, det gör så ont. Och den här sträckan är det knappt några backar, så jag kunde ta några snabba tag för att få lite fart, långsamt ställa mig upp i några sekunder och sedan långsamt sätta mig ner igen.

En stor höjdpunkt under den sista sträckan är Väderstad. När jag cyklade in i stan stod en stor skylt i diket med texten "Välkommen till Vääääääärsta!" och sedan satt skyltar med uppmuntrande ord i diket hela vägen igenom staden.

När jag såg skylten med 10 km slängde jag min taktik om att spara benen åt fanders och anammade istället mottot: "ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här jävla sadeln". Brände förbi en massa folk för första gången och stod i uppförsbackarna. När jag började känna igen mig väntade jag förbi varje krön och krök på att se infarten till Motala, och när funktionärer äntligen stod och vinkade in cyklisterna började jag grina. Satt och fulgrät på cykeln typ trettio sekunder, innan jag slutade för att kunna ta i bättre.

Med femhundra meter kvar kom snart en tunnel, och jag tänkte att jag skulle cykla om en liten klunga människor innan dess. Precis när jag närmar mig ställer sig personen längst bak upp och helt plötsligt känner jag igen kroppsspråket och ser skyltarna med "Bike Sweden" på pakethållaren. Det var Tobias! Vi hade inte setts sedan depån efter tre mil, men nu hade jag cyklat ikapp honom precis innan mål. Tobias frågade givetvis om vi skulle rejsa in i mål och jag bara "buuhuu (grät), nej, jag ska bara cykla i mål och hoppa av den här jävla cykeln!"

Så vi cyklade in i mål sida vid sida. Så lustigt det kan bli.

Lucas stod och väntade med Adolf, han hade givetvis redan hunnit hämta honom. Adolf var deprimerad som hade blivit övergiven och suttit i fängelse en hel natt (han var helt sänkt i två dagar). Mamma var också redan inne i mål och hon har by far det fulaste målfotot någonsin: typ fyra lager kläder, en skogsgrön skateboardhjälm, Versace-solglasögon med blått glas, på en touringcykel med tigerklädsel över sadeln och en helt överbelamrad cykelkorg med bland annat ett paket bindor. Och med en min som att hon håller på att nysa.

Vi tittade på pappas beräknade ankomsttid, och han låg verkligen på håret för att få en tid innan tidtagningen stängde. De sköt fram stängningstiden med en halvtimme eller så, och han klarade sig precis i mål.

Alles in alles en mycket trevlig och fin upplevelse. Rumpontet var ju liksom inte så mycket att göra åt, och det var egentligen det enda som inte var kanon. Tyckte de arrangerat loppet jättebra, det var trevlig stämning mellan de tävlande, inte ens klungorna med identiska cyklar och kläder snäste åt folk, alla bara samspelade i ett otroligt vackert landskap. Osannolikt att detta skulle bli min favorittävling av dem alla, och den jag varmt skulle rekommendera till alla!

Tider:
Lucas: 5 timmar och 37 minuter.
Mamma: 6 timmar och 52 minuter .
Jag och Tobias: 7 timmar och 26 minuter.
Pappa: 8 timmar och 17 minuter.

Lucas gjorde hela Vätternrundan i år på 10 timmar och 39 minuter.

Sporadisk aktivitet

Vill förvarna om att det med stor sannolikhet kommer att bli lite sporadiska uppehåll av uppdateringar här på bloggen. Jag har till exempel nu tjejlidingö på söndag (vilar benen), massor av jobb samt en tenta i ämnet "socialt arbete" på onsdag (alltså seriöst, läran om socialt arbete är vad 3,5 års socionomutbildning går ut på, varför har de gjort en enmånadskurs om detta? Idioti! Jag och mina kompisar har döpt om kursen till Allt du är, säger och gör är fel 7 hp samt Ångest 7 hp eftersom ingen fattar vad det är lärarna vill att vi ska lära oss.)

I alla fall. Jag bestämde mig mitt i ångesten och stressen att lägga träningen på is tills efter Lidingö. Återkommer efter dess!

Åter i bruk

Hej! Ledsen att jag varit frånvarande. Förkylningen drog ut på tiden med ont i halsen, torrhosta och hängigt huvud. I helgen var jag med en vän i Malmö och hälsade på en annan vän och vi drack alkohol och åt vår kroppsvikt i ost, godis och chips.

Nu är jag tillbaka! Gick till gymmet igår och körde Fight Club för andra gången. Jag trodde att jag skulle ha svårt att ta i, men det gick förvånansvärt bra. Vanligast är att instruktören Dragan delar in övningarna i set om två övningar (till exempel sit ups med sandsäck och upphopp med sandsäck) och varvar dessa i intervaller om cirka 30 sekunder. Alltså hinner man precis bli trött när det är dags att byta, vilket jag gillar. Annars ligger jag bara och "vilar" för att jag inte orkar mer. Till exempel på Bodypump, där man kör hela kroppsdelen i ett enda sjok på flera minuter. Det pallar inte mina triceps med, till exempel. Då föredrar jag denna variant där det är kort men intensivt, så att jag faktiskt orkar med fler repetitioner.

Det jag gillar mest är hur otroligt mycket jag tar ut mig på det här passet. Det är liksom inte så fokuserat som att "nu ska vi träna den här muskeln" och så står man med en hantel och lyfter den femtio gånger. Den här träningen är mycket mer dynamisk, med "hela kroppen-övningar" där det inte handlar så mycket om teknik som att bara ta i för kung och fosterland på alla sätt du kan tänka dig – som när man ska krama sandsäcken och ta sig upp från liggande på rygg till stående och tillbaka, eller när man klämmer ihop sandsäcken mellan sin och en partners axel och ska trycka/hålla emot.

Kul att vara tillbaka! På söndag är det tjejlidingö men jag är väldigt skeptisk. Jag ville springa tillsammans med Elin hela vägen, men nu har vi (på grund av att jag sprungit fler lopp tidigare och blivit seedad) hamnat i startgrupper med en timmes mellanrum. Suck... Dessutom tror jag inte att benhinnorna är hundra procent bra ännu. Vi får se hur det blir på söndag.

A trip down memory lane - Halva Vasaloppet

Alltså hurk. Vasan. Fy fan.

Okej, 2013 i slutet av februari åkte familjen upp till Tällberg och checkade in hos några vänner för att göra halvvasan. Vi åt en stadig frukost och åkte på morgonen till Oxberg där starten gick.

Fail nummer ett:
Jag vet att det är fegt att skylla på materialet, men med risk att göra mina föräldrar ledsna var skidorna jag fått av dem i julklapp förmodligen inte toppkvalitet. Jag har inte ens hittat märket i en butik, och ingen skidkunnig människa jag frågat har känt till tillverkaren. Min uppfattning av dem är att de har dåligt glid och dåligt fäste.

Fail nummer två:
Jag hade åkt ganska mycket skidor inför loppet, men aldrig riktigt lärt mig tekniken ordentligt. Första gånger jag skulle åka skidor åkte jag ut till Ågesta golfbana tillsammans med mamma. Hon skulle lära mig lite teknik. Mamma har dock en vana som Lucas kallar att hon "fantomar". Hon går upp i rök likt Fantomen. Den här dagen var inget undantag. Mammas "skidskola" bestod typ av: "du ska trycka ner foten och skjuta ifrån" och trehundra meter senare var mamma bara en prick på horisonten och jag ramlade både framlänges och baklänges i backar och på raksträckor i åtta kilometer.

Fail nummer tre:
Detta var vad folk sa till mig när jag berättade att jag skulle göra halvvasan:
"Ska du göra halva? Då behöver du bara träna på att staka, det är platt hela vägen till Mora". Varför jag inte riktigt var beredd på att de första sjutton kilometerna i princip enbart bestod av upp- och nerförsbackar eftersom man först åker en "liten" loop med start och mål i Oxberg som inte är med på hela Vasan.

Jag bokstavligt gick över dagg(snö)stänkta berg, men mina visor klingade inte på något sätt glatt. Jag hade superdåligt fäste efter att ha "proffsvallat" skidorna och halkade i uppförsbackarna och ramlade på knä på skidorna. Mamma hade hetsigt "tvingat" på mig en jävla camelback som jag tryckt ner en vattenflaska i sidan på, och denna jävla flaska ramlade ut flera gånger. Jag satt fast med händerna i stavarna och fick varje gång, på knä, försöka att stoppa tillbaka flaskan utan att peta ut ögat på någon medtävlande med stavspetsen, eller ta av stavarna och trycka tillbaka flaskan. Sympatiska medåkare böjde sig ner och sa vänt "är du okeeej?" med ett medlidsamt leende där jag stod på knä i backen och misshandlade min camelback.

När jag sedan kom till nedförsbackarna hade folk i de värsta backarna plogat bort spåren och det var med nöd och näppe jag höll mig vertikal. Och ibland gick det inte alls.

Min brorsa startade i en senare grupp och kom småjoggande förbi mig i en uppförsbacke som Gunde Svan och bara "åhå, hallå! Går det bra?" och jag brölade argt som en brunstig älg mellan två flås: "NEEEEEEEEEEJ!!!"

I en nedförsbacke som var ganska brant försökte jag ploga för att få ner farten lite. Grejen med längdskidor är ju bara att till skillnad från slalomskidor som åker dit man riktar dem så åker längdskidor varhelst de själva behagar. Min ena skida flög över den andra och jag fällde mig själv mitt i backen, ramlade framlänges och tappade luften. Jag hasade så fort jag kunde åt höger så att folk skulle komma förbi, men det var en stor vägg av upplogad snö till höger, och därför hasade jag över till vänstra sidan och nästan la mig i diket för att komma ur vägen medan jag samlade mig. Det här var när gamla gubbar och tanter brände förbi och argt skrek ligg inte i spåret! Vilka jävla as! Man bara "nej nej, jag ligger här och chillar lite bara, har en skön dag i diket och njuter av det vackra vädret!". Vad tror dem!? Gubbjävlar.

Jag lyckades efter en stund ta mig upp igen och åkte vidare, men jag kan säga att 17 kilometer backar utan fäste och med 45 vurpor tar på krafterna. När jag äntligen kom tillbaka till Oxberg och pappa stod och väntade bara slängde jag mig på staketet och skrek "VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HAR BERÄTTAT ATT DET ÄR DAGGSTÄNKA BERG I SJUTTON JÄVLA KILOMETER?!" varpå paret bredvid pappa bara "men nu är det bara raksträcka resten av vägen" och var nära på att få en stav i halsen av mig. Jag hystade camelbacken till pappa och min rygg som bara var en enda stor svettpöl tog ett djupt andetag och njöt av frisk, kall luft.

Jag åkte vidare och nu var det i alla fall bara sju kilometer till nästa depå i Hökberg. Det är de längsta sju kilometerna i mitt liv. Om jag minns rätt tog det en timme och tjugo minuter att åka, och på Ågesta golfbana brukade jag åka 8,5 på en timme. Jag var så jävla hungrig, och jag hade noll procent valla kvar på mina skidor, ett läge jag delade med rätt så många. Folk stod överallt i dikena och vallade skidorna, eller hasade fram i snigelfart. Det var en man som verkligen inte kom någonstans. Han hade lika gärna kunnat stå på en cross trainer, för han såg ut som att han borde åka ganska snabbt, men han stod nästan still eftersom skidorna bara åkte bakåt hela tiden.

Ungefär här kom tankarna:

Jag behöver inte bevisa mig för någon.

Jag kan bryta när jag vill.

Jag höll nog på att börja gråta sex gånger på de där sju kilometerna, och det var bara det faktum att jag visste att det skulle bli jobbigare att åka som gjorde att jag svalde klumpen. Jag bestämde mig istället för att jag skulle få gråta när jag gick i mål.

Framme i Hökberg lämnade jag in mina skidor i ett av vallabåsen, men pappa fick även springa och hämta en gainomax och ett stick med valla i bilen. Jag sänkte gainomaxen och stoppade vallan i fickan, beklagade mig lite och åkte vidare. Jag hade bestämt att jag skulle åka till Eldris, och om jag fortfarande ville bryta då så skulle jag få det. Jag gjorde denna deal med mig själv eftersom det bara är nio kilometer kvar när man kommit till Eldris och jag känner mig själv och vet att det inte finns en chans att jag bryter ett 4,5 mil långt lopp när det bara är nio kilometer kvar.

Det första som händer efter Hökberg är att det kommer en nedförsbacke. Den ramlade jag i och slog i höften och axeln. Den axeln hade jag ont i flera veckor efteråt. Efter den nedförsbacken kommer en till nedförsbacke som är både lång och brant. Därpå kommer en några meter lång raksträcka, sen kommer ytterligare en lång och brant nedförsbacke. Jag stod i toppen av backen och kalkylerade att jag skulle komma upp i ungefär 300 kilometer i timmen om jag åkte ner, och att det därför skulle göra sjukt ont när jag ramlade (eftersom detta kändes oundvikligt med tanke på dagens track record). Jag sa därför högt för mig själv: "Nej! Nu tänker inte jag ramla mer!"

Och så tog jag av mig skidorna och gick ner för backen. I botten av den stannade jag och smetade på 43 lager valla. Det var första gången jag hade fäste på hela loppet.

Nu hade det börjat glesna mellan åkarna och jag körde vidare. Den här delen av loppet är som ett svart hål för mig, jag minns inte så mycket. Jag började ändå få tillbaka lite ork, men jag kommer ihåg att mina armar var totalt tömda på energi. Varje liten uppförslutning var en pärs.

När det var 12 kilometer kvar hade jag börjat bli ganska väl till mods igen. Jag började se ljuset i tunneln och minns att jag skänkte en tanke av tacksamhet att vädret ändå var väldigt fint och att det var bra snö. Det var en småmulen dag med ungefär tre minusgrader och snön var hårt packad och fin.

När jag kom till Eldris unnade jag mig en liten paus där jag tog av mig skidorna och satte mig på en bänk några minuter. Smetade på lite mer valla och drack lite vatten innan jag gav mig ut på den sista sträckan.

Kilometerna efter Eldris var så bisarra. Min kropp och mitt psyke hade gått igenom alla faser och var tillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag var ute och åkte en dag på Ågesta. Jag var nästan själv i spåren, det var tyst och lugnt och det började skymma lite lätt. Jag hittade en bra rytm och hasade på.

De sista tre kilometerna är lite mer tekniska med lite småbackar och krökar. Man börjar åka förbi hus och över några vägar. Det kändes konstigt att se skyltarna med "2" och "1" och inse att det snart skulle vara över. Nu var det nästan mörkt, klockan närmade sig fem. När jag hasade fram på upploppet hejade familjen på. Lucas hade varit i mål i nästan exakt två timmar, och mamma i en timme och tjugo minuter. Min totaltid blev 5:56:52.

När jag kom över mållinjen hade jag ju bestämt mig för att jag skulle få grina, men jag var bara så tom och trött och lite frusen. Speakern intervjuade mig eftersom jag var typ den enda som gick i mål just då och han frågade om min dag, och om jag skulle göra det igen och jag var nog inte en så bra marknadsförare för Vasaloppet tyvärr. Jag minns inte vad jag svarade, men det var väl något i stil med "det var fruktansvärt och jag ska sälja skidorna på Blocket när jag kommer hem och aldrig mer göra något jävla skidlopp i hela mitt liv".

Men, precis som när man föder barn glömmer man snabbt smärtan. Även om det tog mig nästan ett år att ens tänka på att göra ett skidlopp igen. Och även om jag fortfarande mest bara fasar för hela Vasan.

Svettigpodden

Eftersom Jonas Colting är lite väl superträningshetsig orkar jag inte riktigt med hans pod hela tiden och har därför lyssnat vidare på en annan träningspod som heter Svettigpodden. Har lyssnat på två avsnitt och gillar den eftersom de pratar mycket om hur resultatfokus skapar stress och hets kring träning.

Krister säger "ju mer man tränar och ju bättre man blir, desto sämre tycker man att man är".

Så. Jävla. Sant.

Och det är precis det jag tycker är tråkigt. Jag har aldrig riktigt känt av det som hindrar många andra: att man inte vill springa eller lyfta vikter på gymmet eller liknande för att man är rädd för att andra människor ska se en och tycka att man är en sopa. Man vill förbättra sina resultat för att de är bevis på att man är typ värdig, att man är någon som tränar på riktigt. Att den som är bäst är den som kräks, inte den som har roligast och njuter mest av träningen.

Jag har inte känt av det förrän nu. Jag har aldrig känt en press att komma under timmen på milen. Förrän nu. Jag har aldrig känt en press att få en bra tid på en tävling. Förrän nu. Jag har aldrig känt att jag måste träna fem gånger i veckan för att folk ska ta min träning på allvar. Förrän nu.

Och det suger verkligen, för anledningen till att jag för något år sedan började gilla att träna var just att jag var stolt över mina förbättringar och att träningen blev något som inte hade med någon annan än mig själv att göra. Nu lyssnar jag på Coltings pod och han beskriver tjejer som gör Ö till Ö och jag känner plötsligt att jag också måste klara av att göra en Ö till Ö, för annars duger jag inte. Annars är jag en riktig loser.

Därför är det väldigt skönt att nu ta ett litet träningsuppehåll tills att halsen slutar göra ont (även om jag önskar att jag kunnat springa i kväll när jag har ångest efter ett fett stort misstag på jobbet). Och under uppehållet lyssna på Svettigpodden och inse att träningen inte får bli så för mig, för jag kommer aldrig bli bäst. Jag påminns om att det viktiga för mig inte får handla om att ha den bästa tiden, utan den bästa känslan eftersom jag inte vill att träning ska bli ytterligare ett av livets stressämnen.

Jag vill att träning ska vara min fristad.

A trip down memory lane - Halva Lidingöloppet

Halsen är mycket bättre än igår, men eftersom halsont och lock för öronen är mina två säkra tecken på att en förkylning lurar behandlar jag min kropp som att den är döende och vårdar den likt en ljuv sparvunge.

Eftersom jag inte tränar nu under några dagar tänkte jag ta en återblick på ett av mina tidigare lopp: halva Lidingöloppet.

Det var i september 2012 och jag hade haft ett långt löpuppehåll på grund av benhinnorna och dessutom bilat över USA i sju veckor från slutet av juni till början av augusti där det inte blev så mycket träning. Minns inte riktigt hur jag låg till träningsmässigt, men detta var fortfarande tiden då jag aldrig sprungit en mil.

Jag minns det eftersom jag, Tobias och mamma skulle åka ut till Lidingö och springa en kväll någon vecka innan loppet. Jag drog på mig träningsbyxorna bredvid sängen och lyckades på något sätt slå i foten i sängkanten när jag skulle sätta ner benet, hoppade omkring och ajade mig och började efter några minuter fråga mig hur länge det egentligen gör ont utan att tån brutits.
Mamma kom i alla fall och hämtade oss och vi åkte ut till Lidingö. Vi sprang i mörkret, sprang lite vilse, sen började det regna och sen sprang vi över ett fält som var helt vattendränkt vilket vi insåg när vi var mitt i det, och sen hystade vi uppför Karins backe och tillbaka till Grönsta gärde där bilen stod. När vi väl satt i bilen visade jag mamma tån som var helt blå under nageln, på knölen och längs med benet över fotryggen. Mamma sa "jaha, var det det där du menade, ja den tån är ju stenbruten".

Det låter fruktansvärt, men tro det eller ej - även med en bruten tå gjorde jag mitt bästa löppass någonsin. Jag kände mig sjukt stark, jag blev typ aldrig trött och vi skrattade och flamsade åt hur makaber vår situation var. Det var första gången jag sprang en mil; på grund av vårt irrande efter rätt väg sprang vi 12 kilometer.

Mamma tyckte att jag skulle springa i samma tempo som henne på loppet, men jag ville inte riktigt göra det eftersom mamma springer ganska långsamt och jag upplever det som att jag blir tröttare av att springa långsamt än av att ta i lite.

Tji fick jag. Mamma sprang om mig efter fem kilometer. Jag var så jävla trött redan. Hade tagit långärmat och var på tok för varm. Rullade upp tröjan i ärmarna så gott det gick, och även upp över magen och klämde fast den i sporttoppen. Tog till det klassiska knepet: att inte springa en mil till, utan att bara springa till nästa kilometermarkering. Tio gånger.

Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig stark under detta lopp, det var bara skitjobbigt hela vägen. Jag hade en vision om att komma under två timmar men det kändes rätt omöjligt mot slutet. Dock går det lite nedför under sista kilometern och jag hämtade juice ur alla små utrymmen i mina benmuskler och sprang på astmanivå över Grönsta gärde när jag såg målet.

Klarade det på 1:57:30 till slut, men jävlar vilken pärs det var.

Usch och nej och fy!

Nej fy fan! Jag jobbade sent igår och gick och la mig först efter midnatt. Var så frusen när jag lagt mig i sängen, kurade upp mig mot Tobias och försökte få lite kroppsvärme. Vaknade sedan mitt i natten (möjligtvis av min fruktansvärda träningsvärk i axlarna efter Fight Club) och hade så ont i halsen. Drömde dessutom mardrömmar om jobbet, ska inte gå in på de tekniska detaljerna men det var väldigt mycket jobbiga saker med tekniken i alla fall (jag jobbar som grafikoperatör på trav och på Viasat, kanske inte nämnt det).

När Tobias kom och så hej då hade jag fortfarande ont i halsen, och det kändes tjock och strävt även en timme senare när jag gick upp. Jag vill verkligen inte bli sjuk, det är samma historia varje gång. Så fort jag kommit igång med en bra träningsrutin blir jag dunderförkyld.

Jag ska känna efter under dagen om jag ska hoppa över träning i kväll eller om halsontet känns som något övergående. Och så ska jag trycka en massa ingefära och C-vitamin.

Bästa receptet på anti-förkylningsdricka:
Koka en liter vatten med en skivad citron, två kanelstänger, ca 6 msk honung och några skivor färsk ingefära. Variera mängden av de olika ingredienserna efter smak, ju mer ingefära desto starkare blir det, ju mer honung desto sötare. Vattnet får också mer smak ju längre du kokar, jag brukar låta det koka mellan fem och tio minuter.

Vilodag idag

Idag är det skola 11-13 och jobb 14-22, så idag blir det en vilodag. Jag kände under intervallerna i förrgår och under uppvärmningen igår att benhinnorna kändes lite ömma, men kunde inte sätta fingret på om det var den klassiska inflammationen eller om det bara var träningsvärk i omkringliggande muskler. Efter Fight Club igår stretchade jag dock och kände definitivt igen känslan av benhinneinflammation när jag skulle stretcha insidan av låren och därmed stå hukad på ena benet så att vaden trycks ihop. Aj aj aj! Så nu blir det löpuppehåll resten av veckan så ska jag känna lite under något intervallpass nästa vecka om det gått över. Förhoppningsvis blir det ingen långkörare denna gång eftersom jag har nipped it in the bud. Min tidigare erfarenhet har varit att det är 1-3 veckor utan löpning som gäller för att stävja det. Jag får prova mig fram helt enkelt.

Låt mig berätta en hemlighet för dig

Hemligheten är att ju mer jag tränar, desto starkare blir jag. Och jag menar inte i tråkig traditionell mening. Jag menar att när jag lägger in tunga pass tätt inpå varandra, när jag tränar med jobbig träningsvärk eller när kroppen körts slut på – jag vet inte om det är att musklerna är vakna eller om adrenalindepåerna kickar in men jag blir stark. 

Efter intervallerna och KBAT (killer buns and thighs) igår cyklade jag idag istället för att ta tunnelbanan. Det kan knappast kallas träning eftersom det är så SJUKT mycket folk som cyklar inne i stan på morgnar och eftermiddagar (alltså trettio meter lång kö med cyklister i dubbelled vid rödlysena). Jag känner mig dessutom färdig med att cykla snabbt inne i stan och riskera att krascha igen just på grund av hur mycket som kan gå fel – bilar, fotgängare och andra cyklister överallt, och en massa dåligt vägunderlag. Inte värt det!

Så smidigt ändå att cykla, även fast det är ett jävla krångel med upp och ner på cykelbanor, över vägar och förbi rödlysen. Jag behövde åka till jobbet på HDR i Värtahamnen innan skolan började klockan tolv. Det finns inga direkta och bra kollektiva färdmedel mellan Socialhögskolan, som ligger på Sveaplan (bredvid Wennergren Center, "Z-huset"), och Värtahamnen som har Gärdet som närmsta T-bana. Bara promenad till och från t-banan tar totalt 25 minuter. Med cykel bara swish! Tjugo minuter från dörr till dörr inklusive trafikrelaterade fördröjningar.

Så efter dubbelpass igår och cykling idag provade jag ett nytt pass på gymmet idag som heter Fight Club, träning (inte överraskande) inspirerat av boxning och MMA. Det var lite sparringövningar, men i huvudsak dynamisk styrketräning med hög hjärtfrekvens. Mycket träning med femkilos sandsäckar som skulle slängas runt, slås på, hållas över huvudet och kramas medan man tog sig upp och ner från golvet och så vidare. Brottningsövningar mot partner och sprintrusher. Sjukt jobbigt, roligt, nytt, utmanande. Jag hade ett riktigt Tara-moment där jag kände hur jag bara fortsatte köra istället för att ge upp när jag blev trött och svetten forsade och rann in i min mun och jag bara svalde den som en bad ass.

Kvinnan jag parades ihop med var också grym! Någonstans mellan 40-50 år och så sjukt fokuserad. Vi skulle göra tio sit-ups i ena änden av rummet och high-five:a vår partner på varje, sedan rusha över rummet och byta när vi kom tillbaka. Hon bara "hjälp mig upp sen!", och jag tog tag i hennes händer på sista high-fiven och drog upp henne och hon bara satte av för allt vad hon var värd. När vi sparrade så stod hon och bara "kom igen, upp med garden, kör kör kör!". Sjukt rolig partner, hoppas jag stöter på henne igen.

När jag gick hem tog jag gympåsen i ena handen och spurtade upp för Blecktornsgränd, 50 meter backe och 50 meter trappa. Bara för att.

Jag kände mig så stark och grym, en 360 från förra veckan! Känner att jag är tillbaka, jag är taggad, jag är fokuserad, nu kör jag!!!

Platträning, killer buns and thighs och podcast

Lite spridda tankar idag.

Idag blev det platträning, mitt namn på intervaller på platt mark. Hittills kör jag bara en variant, och jag kan med eftertryck intyga att jag inte tycker om denna träningsform: pyramiden.

Principen är enkel:

1) Hitta en runda på några hundra meter. Jag springer nere i Tantolunden bredvid minigolfbanan. Det är en nästan kvadratisk runda på ca 400-500 meter med ett lätt nedförslut och en liten uppförsbacke.

2) Jogga någon/några kilometer för uppvärmning. Stretcha lite innan du börjar om du vill, eller bara vila lite för att få ner pulsen om du likt jag ligger på 160 när du joggar lätt.

3) Spring ett varv så snabbt du kan. Vila tills pulsen är under 125. Spring två varv. Vila. Tre varv. Vila. Två varv. Vila. Sista varvet köttar du för allt du är värd. Jogga hem som nedvärmning.

Det finns ett uttryck som Bob Harper (tränare i Biggest Loser) använder som perfekt beskriver min inställning till denna träning: "trust the process". Jag tycker verkligen inte om denna träning till skillnad från back- eller trappträning. Jag är så dålig på det och känner mig aldrig stark till skillnad från tidigare nämnda intervallträningssätt. Och det är så fruktansvärt oskönt att springa och lägga all energi på att andas kontrollerat, och sedan känna vad jag antar är mjölksyra, det känns som att energin är vätska som rinner neråt i kroppen, ner genom armarna och benen och jag blir helt lealös. Men jag trustar the process, att det kommer att förbättra min löpning i längden och att detta självplågeri är värt det.

Dessutom tycker jag att detta varv är bra och vill gärna köra där, men jag börjar verkligen tröttna på fyllona som hänger i Tanto. De går i vägen, röker weed och cigaretter när man springer förbi, öppet stirrar på mig när jag springer förbi (vilket inte störde mig förut, men det börjar göra det), ibland sträcker sig efter mig så att jag måste väja. Det är bara allmänt störigt att bli så störd i sitt fokus på varje varv och de är där varje gång.

Det gick i alla fall okej idag, vilket kan bero på att formen börja komma tillbaka, likaväl som det kan bero på att jag drack en Celsius (uäk!) innan jag stack ut.

Hade faktiskt en positiv tanke om mig själv idag, hör och häpna. Det slog mig när jag sprang trevarvet att det återigen bevisar sig: jag är fan inte snabb, men jag är ganska seg. Det är väl därför jag fastnat för dessa sega, långa tävlingar. Jag blir liksom bättre och bättre ju längre jag håller på. När jag kör pyramiden behöver jag ligga en stund på hög puls och få kontroll över andningen, och då brukar jag kunna öka och köra hårdare än om jag skjuter i puls under tre minuter.

Klockade pyramiden idag för första gången (inklusive vila). Totaltid: 32:22.

När jag kom hem körde jag ett Killer buns and thighs och lyssnade på podcast. Jag har letat lite efter någon bra träningspod att lyssna på och hittade en på topplistan som heter Coltings Nakna Sanning. Senaste avsnittet handlade om... Shahrzad! Lyssnade med stort intresse trots att jag redan läst/hört hennes story flera gånger vid det här laget. Hon är så härlig, verkligen en helt vanlig tjej vilket är mycket lättare för mig att relatera till än t.ex. Coltings tjej som intervjuades i ett annat avsnitt och typ skrattade åt att hon hade tyckt att det var bra att springa milen på 47 minuter. För mig är det förmedlade budskapet: "Hej hallå alla sopor, ni är så jävla sämst!" Det funkar inte för mig, jag blir inte ett dugg taggad av människor som är svinbra på att träna eftersom jag har noll igenkänningsfaktor. Shahrzad har inga fötter, absolut, men hon är utöver det liksom så normal, inte sån där hysterisk träningsmänniska som jag inte kan relatera till alls.

Var så härligt att höra henne prata om triathlon och träningen inför, blir återigen så imponerad. Bara det faktum att hon inte har någon vadmuskel på ena benet - det har jag inte ens tänkt på! Jag tänker bara att man blir av med sina fötter, men det är ju faktiskt en massa muskler som man förlorar när man amputerar och som man måste träna utan. Sjukt kul att lyssna på medan jag tränade i alla fall, gjorde det lite roligare att stå hemma och harva.

Improviserade intervaller

Min träningsplan just nu är fem pass i veckan bestående av:

- Ett långdistanslöpningspass (rekord i långt ord).
- Ett intervallöpningspass.
- Två styrkepass.
- Ett övrigt pass (typ kort löprunda, pilates, extra styrkepass eller dylikt).

Jag kommer nog trappa upp detta med tiden, men det är detta som gäller just nu när jag försöker återfå formen.


Jag tränade aldrig igår eftersom latmasken kom fram och jag var trött och skulle iväg vid sex och det var varmt och bla bla bla. Därför uppskattar jag verkligen att jag numera känner att jag kan träna hyfsat bra på morgnarna.

Jag stack i morse ut vid sju och körde mitt korta standardpass på fyra kilometer. Istället för att bara springa helt enkelt provade jag en grej som Tobias berättade att hans kollega brukar göra. Man joggar som vanligt, men slänger in lite spurtar här och var, till exempel mellan några lyktstolpar. Jag fick in nio spurtar på ungefär 50 meter och det var riktigt nice! Blev mycket piggare, det var kul att dra på för kung och fosterland och det livade upp en ganska uttjatad runda. Hur nu Södermälarstrand kan vara uttjatad?

Fantastisk löpning!

Jag vet att jag kallar det löpning, men i sanningens namn är jag ingen löpare, jag är en joggare. Det går i ett sävligt tempo. Men inte ikväll! Ikväll var jag faktiskt en löpare!

Jag vette fan vad grejen är, men ju senare på dagen jag tränar desto bättre är jag - även med ett kilo fajitas i magen. Idag "pluggade" jag hela dagen, och eftersom "pluggandet" aldrig blev klart av någon märklig anledning kunde jag inte förmå mig att träna. Visste inte riktigt heller vad jag ville göra, inte sugen på varken styrka eller intervaller. Skulle dessutom på middag hos Elin och Mange. Till slut bestämde jag mig för att promenera dit och springa hem. De bor bortanför Odenplan och jag bor vid Mariatorget så det är ganska exakt fyra kilometer.

Det blev ganska sent då vi satt och tittade på lägenhetsalternativ för en skidresa till Andorra, och jag kom inte iväg hemåt förrän efter tio. Började springa ner för Hagagatan och Sveavägen och jag bara flög! Det var helt effortless, den där underbara känslan jag inte känt på så länge. I alla fall i kroppen, magen var ju packad av tre fajitas, en kaffe och en liter vatten så den var ju lagom glad. Det var en välbekant känsla, ungefär som att man precis "kommit tillbaka från" att ha tappat luften. Mitt bästa knep för att undertrycka denna känsla är att hela tiden spänna magen, att andas in i bröstkorgen och "trycka ut" luften med magen, verkligen trycka till med magmusklerna på varje utandning.

Hur som helst tog jag första kilometern på lite över fem minuter enligt Runkeeper och jag beslöt mig för att satsa. En sak jag märkte var att jag tog korta steg, men hade högre frekvens än vanligt. Detta är någonting jag vet är bra, men jag har aldrig känt att jag har energi över för att tänka på sådana tekniker. Nu kände jag mig stark i kroppen och då fokuserade jag på att hålla frekvensen tight hela tiden, att återgå om jag kom ur fas (typ väjde för turister och fulla människor).

Tryckte upp för Slussen och Hornsgatspucken, uppför uppför uppför hela sista kilometern! Fokus andning, in och ut, aldrig tappa tempo i andning utan kontrollera den stadigt, annars kommer hysterisk flåsattack. Runkeeper sa fyra kilometer precis innan stället jag bestämt mig för att "stanna" på för att hinna jogga/gå och varva ner sista biten hem. Yes! Under sex minuter, tjihoo!

Sen vanliga noteringen när jag inspekterar rundan. Vet inte vilken GPS Runkeeper använder men den GPS:en är i alla fall konstant full. Man har ofta vinglat fram och tillbaka över hela jävla vägen, genom byggnader, över vatten, och då och då tagit en avstickare hundra meter ur kurs. Min första min/km-tid var 5:32 (FUCK YEAH!) men efter justerande av rutten blev den 5:47 (bara yeah). Fortfarande nöjd över att vara under sex minuter. Framför allt nöjd över att detta pass, i likhet med flera andra av mina legendariska pass, varit ett sånt pass jag egentligen inte planerat alternativt inte riktigt ville genomföra som sedan visar sig bli ett sånt där riktigt motivationshöjande superpass.

LÄGGDAGS! Föreläsningen imorgon börjar 08:00 och klockan är halv tolv (läser termin 3 på socionomprogrammet på SU för den som är intresserad). God natt!

Jillian Michaels - Killer buns and thighs

2012 var jag på road trip i USA och hittade (säkert på någon Walmart) tränings-DVD:er med Jillian Michaels, legendarisk Biggest Loser-tränare. Jag köpte två och har nu dammat av dessa igen då jag vill bygga upp lite ben och rumpa.

Jag har bestämt mig för att ändå köra på med styrketräning eftersom jag tänker att det är viktigare att jag börjar träna mot Vasaloppet än att jag ska vara i perfekt form inför tjej-Lidingö. Anledningen till att jag gör den tävlingen är för att göra min kompis sällskap medan hon avslutar tjejklassikern, så jag har egentligen inget behov av en målsättning där.

Tränings-DVD:er är ett ganska märkligt fenomen idag. Men satan vad det tar! Tycker det är skönt att slippa ta sig till gymmet för att träna. Jag har en yogamatta och två vikter hemma och klarar mig väldigt långt med det. Att köra dessa DVD:er blir ett utmärkt sätt för mig att träna hemma men ändå utmana mig själv, även fast de små skämten och "lustiga" felsägningarna inte är så lustiga längre när man hört dem fjorton gånger...

Jag hittade faktiskt hela DVD:n, verkar det som, på youtube. Kolla här om du är intresserad:
https://www.youtube.com/watch?v=DZ_1fI3Wl1I
(ser nu i efterhand att klippet "inte funkar", men det gör det om man söker på youtube. Sök bara på Jillian Michaels Killer buns and thighs och välj klippet som är upplagt av FitTV+).

Det finns tre olika nivåer och jag har bestämt mig för att stanna på nivå ett tills att jag klarar av/orkar göra alla övningar ordentligt. Av någon anledning - kanske för att jag är svag, kanske för att jag är lång, kanske för att mina höfter är enorma, kanske D) all of the above? - är övningar som involverar plankan så FETT JÄVLA JOBBIGA för mig. Sidoplanka speciellt. Vad är det som händer?! Klarar knappt av att lyfta upp mig, och i alla typer av plankor krossas mina händer till små smulor om jag måste stå i en planka på händer istället för på underarmar.

Särskilt svår är övningen där man ska stå i planka och liksom sparka upp mot motsatt axel. Det är nästan omöjligt! Övningen finns på klippet vid 28:45 in.

Jag kan också starkt rekommendera övningen som du hittar efter 7:45, sumo-squats. AAAAAAAJ! Har gjort denna övning några gånger på gymmet, och jag vet inte om det är en slump, men efter ett tag började jag se andra som också gjorde den. Har jag verkligen lärt någon annan denna suveräna rumpövning?

Det blir minst ett killer buns and thighs i veckan ett tag framöver så får vi se vad det gör för skillnad.

Årstaviken runt

Idag valde jag att hoppa upp i sadeln och utmana mig själv igen. Jag sprang ut för att ta mig runt Årstaviken, vilket är väldigt backigt och dessutom är halva vägen på grusunderlag vilket jag tycker är extremt jobbigt att springa på.

Nu råkar jag gilla att springa i backig terräng, med två reservationer: jag vill att det ska vara branta backar, och jag vill att det ska komma nedförsbackar efter uppförsbackarna. Bland det värsta jag vet är att springa i lätt uppförslutning. Att däremot ta i för kung och fosterland i en brant uppförsbacke och sedan få en lång återhämtningsperiod är perfekt. Om nedförsbacken är tillräckligt lång känner jag mig helt förfriskad och full av energi när jag kommer ner.

Årstaviken är inte riktigt så eftersom nedförsbackarna är ganska korta, men det är fortfarande ganska bra. Dock blir jag väldigt slutkörd på denna runda och idag körde jag dessutom en typ av intervaller som jag läste om i min avdammade bok om löpning av Malin Ewerlöf.

Rundan är 8,9 km och tanken var att jag skulle springa i normalt tempo och sedan kötta på i uppförsbackarna. Det gick bra. Mitt enda problem med denna träningsform är att om jag väl kommit upp i så hög puls (194), så återhämtar jag mig aldrig. När jag väl passerat delen med backarna och kom ut på en två kilometer lång raksträcka joggade jag väldigt lugnt, och ändå låg min puls aldrig under 180. När jag därför läser om tips för löpning blir jag jävligt nedslagen. Malin Ewerlöf talar till exempel om att ett bra "normaltempo" är när man fortfarande kan prata obehindrat med en medlöpare. Nej. Nej, nej, nej, jag kan aldrig prata obehindrat medan jag springer. Och att "springa lite långsammare" i min värld är att gå.

Även fast jag hade ett helt okej löpningspass var jag nedslagen när jag kom hem. Så deppigt att alltid vara så jävla dålig. Tobias fick ta denna stöt när han kom hem från badminton och han tycker självklart att jag är jätteduktig och att jag inte ska hålla på att upprepa att jag är dålig och sämst. Och det är klart att det påverkar mig, men jag är trött på att hur mycket jag än tränar är jag aldrig bättre än någon som tränat i ett halvår. Min motivation är verkligen inte på topp just nu.

Totaldistans: 8.91 km
Totaltid: 58:44
Min/km: 06:36

Diagram över pulsen från mitt aktivitetsarmband/pulsband:

Playlists

Jag, likt väldigt många, blir riktigt pepp av att lyssna på bra musik när jag springer. Jag har ungefär samma playlist när jag springer som när jag festar. Förut började jag alla löppass med Martin Solveigs låt Hello som gjorde mig extremt pepp. Nu har jag tappat min peppiga känsla när jag hör den, men har som tur var hittat en ny låt med samma effekt; Lady Gaga's Applause.

Playlist "Spring glatt!"

• Martin Solveig - Hello
• Bruno Mars - Marry you
• Alina Devecerski - Flytta på dig
• AronChupa - I'm an albatraoz
• Avicii - Addicted to you
• Thomas Stenström - Slå mig hårt i ansiktet
• Ellie Goulding - Anything could happen
• Martin Tungevaag - Wicked wonderland
• Medina - Miss Decibel
• Robin Thicke - Blurred lines
• David Guetta feat Sia - She Wolf (Falling to pieces)
• John Newman - Love me again
• Icona Pop - I love it
• Katrina & the Waves - Walking on sunshine
• Pitbull - Timber
• Avicii - Wake me up
• Mumford & sons - I will wait
• Alex Gaudino feat Crystal Waters - Destination Calabria
• Asaf Avidan - One day / reckoning song
• Familjen - Det snurrar i min skalle
• DEV - In the dark
• David Guetta feat Akon - Sexy bitch
• George Ezra - Cassy O'
• Suzie McNeil - Believe (låten från Taras tributevideo)
• Galantis - Peanut butter jelly
• Icona Pop - Emergency
• Lady Gaga - Applause
• Jessie J - Bang Bang

Jag har även en playlist med arga låtar för dagarna när jag inte alls är pepp på att träna och jag kanske behöver få utlopp för negativa känslor. Denna playlist kommer oftare fram på backträningen än någon annan träningsform.

Playlist "spring argt"

• AWOLNATION - Sail
• Johnossi - What's the point
• The Hives - Hate to say I told you so
• Johnossi - Gone forever
• Wolfmother - Woman
• The Cranberries - Zombie
• Johnossi - Man must dance
• The Hives - Main offender
• Johnossi - Into the wild
• Woldmother - Joker and the thief
• The Hives - Die, all right!

Kom gärna med förslag på nya låtar!

Morgon-trappträning

Jag tänkte reprisera gårdagens pass idag. Ursäkter för att inte träna när jag vaknade:

- Jag har en lång och mentalt ansträngande dag framför mig som jag behöver all energi för.
- Jag somnade närmare elva och klockan ringde kvar i sju. En timme till skulle inte skada.
- Den extra timmen skulle inte skada eftersom jag ska direkt på en kräftskiva och röja efter jobbet. Dumt att gå upp för tidigt och somna i en soffa klockan elva.

Jag ignorerade alla ursäkter och gick upp. Kände inte så mycket för en joggingtur, så jag bestämde mig för att köra trappträning i Maria Trappgränd. Vanligtvis kör jag i Tanto, men det är ca 1,5 km dit, och dessutom brukar jag bli störd av fyllona som hänger i Tanto och tycker att det är kul att jag hoppar jämfota, så de kommer fram och pratar och "kör med mig". Suck.

Maria Trappgränd ligger i kvarteret, så jag körde en liten omväg ner på Södermälarstrand som uppvärmning innan. Trappträningen går inte till historien. Även om det var kyligare idag, faktiskt så att jag domnade lite i smalbenen när jag hoppade jämfota, så var jag mer loj i benen idag än igår. Jag hade inte mycket juice att trycka ut, och upplevde redan i andra rundan vad jag börjat kalla Vätterneffekten ("ju snabbare jag kör, desto snabbare får jag sluta").

Men är ändå nöjd med mig själv att jag kom ut, känns bra eftersom jag misstänker att jag kommer vara för bakis för att träna imorgon.

Morgonjogg

Min utmaning just nu är att återgå till att sluta med ursäkter. I våras var jag motiverad och ställde väldigt sällan in ett planerat träningspass. Nu är jag tillbaka i gamla mönster av ursäkter.

Ursäkter för att inte träna igår:
- Vattnet var avstängt i huset fram till sen eftermiddag, så jag ville inte träna på förmiddagen eftersom jag inte skulle kunna duscha efter (legitim ursäkt).
- Jag var ute på stan längre än jag trott att jag skulle vara, och ville därför söla på soffan lite när jag kom hem (inte legitim ursäkt).
- Jag började laga kalops klockan sju och därför var det för nära inpå middagsdags för att springa innan, och för sent efter (inte legitim ursäkt). Dessutom insåg jag lite väl sent hur länge kalopsen skulle stå på spisen (1,5 timme) och åt till slut yoghurt och müsli till middag.
- Det hade blivit mörkt och då måste jag springa på tråkiga vägar (inte legitim ursäkt).
- Jag vill inte köra styrketräning hemma eftersom jag ska prova att inte köra benstyrka innan Lidingöloppet (halvlegitim ursäkt).
- Jag pallar inte torka och fixa håret efter att jag duschat så sent på kvällen (verkligen inte legitim ursäkt, men jag tror att ni tjejer förstår vad jag menar).

Så eftersom jag missbrukat mina icke-legitima ursäkter till att inte springa fick jag kompensera genom att springa i morse. Jag har några gånger provat att träna på morgonen, och det är verkligen inte min grej. Jag är trött och svag och brukar dessutom vara vrålhungrig. Därför blev jag förvånad över hur fräsch jag kände mig i morse. Jag gick upp kvar över sex och stack ut tio i sju och sprang drygt 4,5 km i lugnt tempo. Det blev lite väl varmt i långbyxor, men annars var det trevligt.

Kanske var det på grund av den arla timmen det gick så pass bra, jag har märkt att jag lustigt nog blir mer pigg ju tidigare jag går upp (gräns 06:00). Dessutom grymt skönt att ha tränat klart för dagen. Ska försöka ge mig på någon tidig löprunda även i framtiden och se om jag kan få in någon typ av rutin där.

Simma lugnt

Jag skulle vilja lära mig att crawla ordentligt. Jag har fått lära mig lite grunder, men för mig är det verkligen omöjligt att crawla längre sträckor eftersom jag blir så fruktansvärt andfådd. Jag tror att jag har lite samma symtom vad gäller simning som jag har med cykling.

Huvudet i början av cyklingen:
Så, vad härligt. Nu ska jag i lugnt och stilla tempo cykla till jobbet. Jag har tagit väldigt gott om tid på mig, så jag behöver verkligen inte stressa. Jag vill inte bli svettig, så jag cyklar bara lugnt och fint och utan större ansträngning de fyra kilometerna till jobbet.

Kroppen under cyklingen:
Men vad i hela helvete, jag har ju en hel jävla hjord blodtörstande, köttätande zombier efter mig! Shit, nu måste jag verkligen trampa på för allt jag är värd. Kadens 700, brassa brassa brassa! Lång uppförsbacke, mjölksyranivå på max! KÄMPA!

Huvudet till kroppen:
Men tagga ner nu, jag sa ju att jag inte vill bli svettig.

Kroppen till huvudet:
Svett väger 1 gram som jag nu blir lättare när jag måste fly från bakomvarande fara!

Jag vet inte om någon annan känner igen detta, men jag kan verkligen inte bara ta det lugnt när jag cyklar. Jag bränner på utav bara helvete även fast jag inte planerat att göra det. Och samma sak är det under simningen de få gånger jag försökt träna crawl.

Huvudet i början av simningen:
Okej, nu ska jag simma tvärs över den här 50-meterbassängen. Lugna, fina tag nu.

Kroppen under simningen:
Shit, shit, shit, hela bassängen är ju full av pirayor! Step on it, Jackson! Jag måste simma så att jag spräcker kaklet i andra änden av bassängen!

Huvudet till kroppen:
Men vad fan, ska vi vara tvungna att ha denna konversation även vad gäller simning. Det är ingen som försöker äta upp dig. Simma nu bara lugnt, eeeeeen, tvåååååå, treeeee och andas.

Kroppen till huvudet:
Jag är Therese Alshammar!

Tjugofem meter senare kommer jag frustande upp ovanför ytan och kippar efter andan. Förstår inte varför jag trots försök efter försök verkligen inte kan simma i lugnt tempo. I dagsläget känns det som en omöjlighet att kunna crawla, säg en triathlondistans på 1 500 meter, i ett sträck. Förhoppningsvis kan lite ihärdig träning åstadkomma detta inför Vansbrosimningen nästa år. Jag hoppas även, om jag får in mer simträning, att detta kan förbättra min kondition vid löpning och cykling betydligt också.

Stockholm Triathlon 2015

Då var det avklarat och som beräknat var det skitjobbigt. Jag märkte på mer än ett sätt att det var mycket svårare att hålla fokus uppe när jag inte hade något mål, och heller inte ville köra max eftersom jag inte riktigt visste vad max är just nu. Jag ville inte ta slut på mig själv innan löpningen, och det var därför lite svårt att veta hur mycket jag kunde satsa på simning och cykling. Jag körde därför ganska lojt vilket gjorde det tråkigare än förra året då jag hela tiden tänkte strategi och visste när jag kunde trycka på och när jag måste vila.

Tobias - pojkvän - och Lucas - storebror - startade 8:30 och 8:40 respektive och jag gick efter att ha installerat mig på räcke L2 för att heja in dem från simningen. Tobias simmade riktigt snabbt för att inte ha tränat simning (typ någonsin) på strax under 37 minuter. Lucas simmade på 45 och var lite förvirrad när han kom till växlingsområdet, men annars såg han fräsch ut.

Tobias växlar från simning till cykling

Själv startade jag klockan tio och gick halv tio på obligatoriska toabesöket innan jag gick till min plats för att byta om och lägga i ordning sakerna. Tog en selfie och kände mig taggad. Medan jag drog på mig våtdräkten råkade jag dra vänsterfoten över högerfoten och jag insåg att... tånageln ramlade av. Efter nästan tre jävla månader ramlar nageln av 20 minuter innan start på triathlon. Yuck! Som tur var gjorde det inte ont.

Vid startlinjen i vattnet träffade jag Micaela som jag hängde med innan starten förra året. Hon har börjat blogga för Stockholm Triathlon sedan dess och kom in som 23:e tjej i år. Hon är gaaanska mycket bättre än jag alltså, vilket gör att det känns extra lustigt att jag guidade henne lite förra året då hon aldrig gjort ett triathlon innan. Sjukt duktig tjej!

Simningen var för övrigt horribel. Det var så jävla långt till den första vändpunkts-bojen. Jag bara simmade och simmade och kom fan ingenstans. Och så hade jag två kvinnor som crawlade i jämnhöjd med mig väldigt ofta, men som ändå simmade lika snabbt som jag simmade bröstsim. Men eftersom de crawlade och inte såg något simmade de in framför mig hela tiden och störde min rytm, och jag var tvungen att simma runt dem vilket var jävligt störande.
Riddarfjärdens vatten smakar illa och är väldigt vågigt, och det är inte bara vågigt åt ena hållet. Nej nej, först kommer fem vågor från vänster, och sen antar jag att de slår emot kajen och vänder för efter en stund kommer fem vågor från höger.
Jag simmade till slut på 46:14 och tappade då lite mer än fem minuter jämfört med förra året. Jag kan säga att 46 minuter i det där vattnet känns som en och en halv timme minst. När jag skulle upp ur vattnet snubblade jag i trappan och fick nästan en kallsup, och då hade dessutom nästa grupps supermotionärer hunnit ikapp och jag kände mig som en riktig sopa bland dem.

Cyklingen gjorde jag i vanliga gympaskor och utan mina kamikaze-pedaler. Tobias hade skruvat på de vanliga pedalerna som jag fick med när jag köpte cykeln. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga om cyklingen, så jag sammanfattar i lite punkter:
- Dåligt väglag som vanligt. Massa ojämn väg, djupa vattenbrunnar, lagningar, hål och bucklig asfalt.
- Asskönt på sista varvet när de flesta männen var borta från banan. De är så jävla hetsiga på sina tempocyklar med velodrom-hjälmar.
- Fortfarande rätt missnöjd med att det inte varnas mer för hur smalt det blir vid botten av Västerbron. Jag hade lagt mig i mitten eftersom jag vet att trottoaren går ut i vägen i slutet av bron (när man kommer i världens fart) och precis när det smalnade av, ungefär 1,5 meter brett, kommer en tjej bakom och skriker "kommer vänster!". Inte läge att köra om här!!!
- Kändes som att det tog en fucking evighet att cykla, men jag försämrade mig bara sju minuter från förra året.
Totaltid: 1:36:57.

Löpningen. Fuck löpningen. Jag hade sån jävla krampkänsla i mitt högra lår nästan hela vägen. Gav mig själv en paus på varje varv där jag vid vätskedepån drack ett glas energidryck och ett glas vatten, dels för att få vila lite och dels för att få i mig vätska för att slippa kramp.
Mamma, pappa och Tobias stod vid Kornhamnstorg och hejade. När jag sprungit i värmen i tusen och en natt kändes det så grymt skönt att snart vara i mål. Det var ungefär då jag började dividera om hur många gånger jag egentligen sprungit upp för slottsbacken.

Ni vet det jag sa i början, att jag hade lite svårt att fokusera. Det gällde även att hålla koll på varvräkningen. Jag hade redan varit tvungen att dividera lite på cyklingen. Jag vet att jag måste springa upp för slottsbacken fyra gånger, men jag kunde verkligen inte minnas om jag sprungit två eller tre gånger upp. Jag stannade och frågade två volontärer om det fanns något sätt att ta reda på hur många varv man kört (nej) och sprang sedan fram till publiken och bad att få låna en mobiltelefon. Jag ringde pappa och frågade hur många gånger jag sprungit förbi dem.

Två.

Skit.

Tog det sista varvet, men energin var verkligen slut. Jag hade varit så inställd på att jag skulle gå i mål, och att då springa ett varv till, 2 km eller vad det nu är, var verkligen inte lätt mentalt. Jag verkligen lunkade fram och när jag äntligen kom till slottsbacken fanns det ingen must att klämma ur benen, ingen depå att hämta en slutspurt ur. Jag nästan gick över mållinjen och slängde mig på mattan.

Totaltiden blev 03:48:53 vilket var ungefär tjugo minuter sämre än förra året. Inte helt uselt med tanke på hur lite jag tränat och hur pass dålig jag är även när jag tränar kontinuerligt.

Tobias tid blev imponerande 02:45:56, och Lucas tid blev 03:01:28

Jag och Tobias firar vår årsdag den 24 augusti, och arrangerar vartannat år. I år var det Tobias tur, och han fick skynda på mig lite på hemvägen. Mina ben var verkligen helt slut och det sista jag kände för att göra var att cykla hem, även om det var skonsamt kort. På vägen hem sa jag att om han hade fixat en nybörjarlektion i break dancing skulle jag inte följa med. Han frågade vad jag skulle vilja göra, om jag fick välja, och jag svarade direkt: "jag skulle vilja gå på spa".

Och det var precis vad vi skulle göra. Awesome. Vi checkade in på Clarion vid T-centralen och jag var så trött och slut att jag skulle ha kunnat somna stående. Vi började med 25 minuters massage, sen gick vi till poolen och jag stod vid super-jetstrålen som sprutar ut nytt vatten och lät den massera mina ben. Fruktansvärt skönt. Lite bastu och frukt och sen en dusch. Lite powernap innan middagen och vi tog notan innan klockan tio. Tobias däckade nästan direkt när vi kom upp på rummet, och jag somnade vid 22:20. Vi åt världens brakfrukost i morse, och jag kände mig pigg och ganska fräsch. I typ en timme. Resten av dagen har jag varit supertrött och seg i kroppen. Det var en fröjd att komma hem från jobbet och slänga sig på soffan.

Nu när tån är ordentligt tvättad kan man se att en ny nagel redan växt ut en bit

Under löpningen igår mötte jag Shahrzad fyra gånger och fy fan vad hon kämpade! Jag såg att hon hade ont, och misstänkte att det var svårt att springa på kullerstenen. Första gången ropade jag "Heja Shahrzad" och hon log lite mot mig, andra gången hade hon stannat för att fixa med proteserna och reste sig precis när jag sprang förbi henne. Jag sa "Kämpa på!" och hon log igen, men jag såg hur trött hon var. De andra två gångerna ville jag inte störa henne.

Det sjuka var att det enda roliga med löpningen var att se henne springa. Jag vet inte varför, men jag är så otroligt berörd av henne vad gäller den här tävlingen. Jag föreställer mig hur otroligt det måste kännas att göra detta efter det hon gått igenom, efter att ha velat ta livet av sig eftersom livet känns ovärdigt att leva. Faktiskt höll jag på att börja gråta tre gånger när jag tänkte på henne under löpningen, jag var verkligen tvungen att rycka upp mig.

Jag såg henne aldrig gå i mål, och hennes chip hade tydligen inte registrerats eftersom hon hade det på handleden, därför gick det inte att se om hon gått i mål på nätet. I morse googlade jag och hamnade då på hennes instagram och såg ett kort klipp där hon får medaljen, och självklart blev jag blödig igen. Så glad för hennes skull, och tacksam för att hon delat sin resa med oss andra så att vi fått en chans att uppleva allt tillsammans med henne.