Okej, då var det dags för första och värsta etappen: Vasaloppet. För att avlasta både mig själv och andra från stressen av att vara i vägen valde jag att göra Öppet Spår istället för "riktiga" Vasaloppet. Vi åkte på söndagen den 28 februari. Med mig på färden var Tobias, min bror Lucas och våra barndomsvänner Johan och Martin. Vi hämtade de vallade skidorna i Mora på lördagskvällen och åkte till Sälen. Vi bodde cirka en kilometers promenad (över isen) från starten vilket var väldigt skönt. De serverade buffé på kvällen och vi tryckte lasagne och annat kolhydratrikt.
På rummet lade jag fram allting jag behövde, stoppade lypsyl, mandlar, solglasögon och pannband i fickorna på skidjackan och Lucas preppade midjeväska och camelback. Jag staplade alla kläder jag skulle ha och gjorde i ordning en väska som mamma skulle få att ta med till depåerna med torr mössa, vantar, halsduk och strumpor samt geler och bars ifall vi skulle göra slut på våra.
Vi gick och la oss vid nio, halv tio och både jag och Tobias somnade ganska omgående. Johan, Lucas och Martin fick in ett par timmar i alla fall. Vi steg upp vid femtiden och åt frukost i stora matsalen innan vi klädde oss och packade in oss i bilen. Johan – som gjorde Vasan med Lucas förra året och gick in i år med målsättningen att klara det under åtta timmar – var överdrivet taggad. Nästan så att han vibrerade. Jag blev lite stressad och hoppade därför över att kissa när det var dags att dra.
Vi tog bilen en dryg kilometer och parkerade på andra sidan älven från starten och gick därifrån. Mamma kom senare dit och hämtade bilen vilket var väldigt smidigt för oss.
Väl på plats vid halv sju-tiden var det hur mycket folk som helst. Vi sprang till slutet av "kön" till starten och lade ner våra skidor innan vi gick för att gå på toa och lämna påsar med överdragskläder. Johan – duracellkaninen – och Lucas försvann som ett pistolskott, och i jakten på dem tappade jag och Martin bort Tobias också, så det var tur att vi lagt skidorna i spåret så att vi hade en uppsamlingsplats. Jag och Martin ställde oss i kön till Bajamajorna, men alltså... Alla går ju in för att provskita, och det tar väldigt mycket längre tid än om alla bara ska in och kissa. Det hände ingenting i kön och jag blev mer och mer stressad. Vi hade sagt att vi skulle stå i spåret kvart i (starten gick klockan sju), och klockan var nu tjugo i. Vi struntade därför i toa – trots att jag var väldigt kissnödig – och gick och kastade våra påsar i containrarna som skulle till Mora.
Väl i startfållan igen träffade vi Tobias, och ungefär fem i sju kom Johan och Lucas också. Ingen av oss hade hunnit till toaletterna. Startskottet gick klockan sju och det hände ingenting. Vi var nog några hundra eller tusen pers som stod på skidorna i spåren, men sedan trängde sig folk in från sidorna med skidorna i händerna så vi kom inte iväg över startlinjen förrän klockan 07:13:10. I början var det folk överallt som skulle in i spåren, folk som ramlade och blockerade spåren, folk som ville förbi och bytte spår. Lätt kaos. Jag kunde knappt göra en diagonalspark för jag höll på att kissa på mig och var därför lagom stressad av hetsen runt mig.
Sedan kom backen, ni vet den där kända backen som är typ tre kilometer lång och uppför? Där är det bara att gott stå och vänta och promenera i sann Jan Boklöv-anda uppför i typ 40 minuter. Jag och Lucas stannade vid ett ställe där en väg "korsade" spåren och där jag kunde parkera skidorna. Jag sprang in bakom en gran i diket och kissade i typ en minut. Sen behövde jag inte kissa mer på hela dagen.
Efter backen följde i princip enbart raksträcka i de resterande kilometerna. Det var några mindre nedförsbackar och jag blev vid de första tre, fyra gråtfärdig när jag såg dem. Kände verkligen skräck inför att åka utför, framför allt med så mycket folk runt omkring mig som skulle kunna ramla framför mig eller köra in i mig bakifrån. Men jag satsade nedför och det gick bra, spåren höll fint.
11 kilometer in i loppet kommer man till den första depån, Smågan. Redan här kände jag mig väldigt trött i benen. Jag pustade ut det i en utandning efter en mil drygt och Lucas sa med skräck i rösten: "redan?". Jepp, redan efter kanske sju kilometer började jag bli redigt trött i ljumskarna. Jag kände dock att stakmaskinen hade gjort sitt, och att jag tack vare PT-Tom lärt mig en annan stakteknik där jag krummar ryggen istället för att ha den rak. Fick mycket mer kraft och blev inte alls trött i triceps som jag brukar bli. Orkade därför staka mycket, mycket mer än jag brukar.
I Smågan (reptid 10:30 - inne 08:52) stannade vi inte mer än några minuter och åkte sedan vidare mot Mångsbodarna som var 13 kilometer bort. Det var ganska mycket lätta nedförsbackar dit och spåren var fantastiska! Krispiga och hårda så man fick fantastiskt glid och så många meter gratis när man hukade sig ner och bara gled med som i en berg-och-dalbana. Det behövde jag verkligen, för jag var så trött. Började tappa orken och pallade inte riktigt åka ordentligt utan tog mig bara fram på två staktag, några meter diagonalt, någon stakning med benspark, diagonal någon meter till. Bara det som drev mig framåt, utan att vara vackert. När vi precis skulle in i Mångsbodarna kom den första nedförsbacken som kunde ses som en utmaning; inga spår och en skarp högerkurva. Och tänka sig, jag stod hela vägen!
Jag kom in vid gott mod i Mångsbodarna (reptid 12:15 - inne 10:30) efter att för första gången någonsin klarat av 2,5 mil utan att ramla. Mamma mötte oss i depån och det kändes fantastiskt att se henne. Hon hade kokat någon "häxbrygd" med honung och ingefära och salt och magnesium och jag vet inte vad som hon hällde i oss. Sedan sa hon att i slutet av depån började kön till en brant nedförsbacke som var helt uppkörd. Jag funderade en stund på om jag skulle gå ner, men jag beslöt mig för att möta mina demoner. Jag tog ett spår som mamma pekade ut som bra och väntade tills att gubben framför var halvvägs ner innan jag började ploga ner. Gubben ramlade så klart. Jävla gubbe. Jag var tvungen att slänga mig åt vänster utan att hamna i spåret som gick där. Lyckades väldigt bra med det, slog bara i lilltån lite, men det kände jag inte av förrän senare och då väldigt lite. Flera backar följde, men jag lyckades hålla mig på benen. Dagen då jag började våga "hoppa" på skidorna, lyfta på fötterna, förändrade verkligen mitt skidliv. Så otroligt mycket lättare att stå på benen.
Dessutom var snön en dröm. Spåren var hårda, men där de var upplogade var de som strösocker. Om man åkte igenom vallarna med skidorna fastnade de inte i snön utan gled ganska lätt igenom snön så det var enormt mycket lättare att styra än om det hade varit tung snö som huggit i skidorna. Jag kunde inte ha drömt om bättre förutsättningar vad gäller spåren. Tack alla vädergudar!
Vi åkte vidare mot Risberg, en sträcka på 11 kilometer. Efter de branta nedförsbackarna vände det. Uppåt. Backe uppför följdes av ännu en backe uppför följdes av ännu en backe uppför.
Jag kan nog inte ens beskriva hur otroligt trött jag var. Här tröt hela mitt psyke. Jag var så trött i hela kroppen. I benen, armarna, skuldrorna, ryggen, nacken. Och jag hade varit trött. Så. Himla. Länge. Jag kunde liksom inte se framför mig att jag skulle återfå någon kraft för jag hade varit trött och haft ont i ljumskarna i flera timmar. Jag började inse att jag nog aldrig egentligen hade trott att det skulle gå. Jag kände att jag förmodligen kommer behöva bryta – och vad hade jag egentligen förväntat mig?
Samtidigt sa jag till mig själv att detta är hur det alltid är. Jag är alltid trött i början, och sedan blir jag stark efter ett tag. Men kunde jag verkligen bli starkare när jag varit trött i tre timmar? När skulle det egentligen vända? Skulle det någonsin göra det den här gången? Jag hade gråten i halsen och bara gick fram på skidorna, knappt utan en ambition att ens försöka glida.
Jag beslöt mig för att jag måste göra en deal, så som jag alltid gör. Jag sa att jag enbart skulle bryta om jag själv bröt något, eller om jag fastnade på ett rep. Annars skulle jag bara fortsätta åka tills jag inte kunde stå på benen längre.
Jag sa på väg upp för en backe till Lucas att min största motivation med att klara loppet idag var att jag då aldrig mer skulle behöva göra om det, varpå en man som stod i diket börjat asgarva. Antar att han kände igen sig i det jag sa.
Efter alla uppförsbackar kom några nedförsbackar och här började jag ramla. Inte alls så ofta som jag brukar, men lite då och då. Innan Risberg kom backen jag tror att åskådare brukar filma i då så många ramlar. Backen var brant, upplogad, svängde på två ställen och jag kunde inte se vad som hände efter den. Jag tog därför beslutet att gå ner. Lucas råkade halka till i botten av backen när han stod och väntade och bröt då sönder bindningen på ena skidan (Madshus kanske inte har de bästa bindningarna trots allt...).
Vi kom in till Risberg (reptid 13:45 - inne 12:04) där mamma stod och väntade och jag kramade henne och grät utan tårar mot hennes axel och snyftade "mamma, jag är så trött..." och hon svarade "ja, det är de där jobbiga uppförsbackarna va?" och jag snyftade "jaaaaaaaa....". Lucas kom åkande på en skida och mamma tog hans trasiga skida och slängde in den i en bod där de bytte bindning medan vi drack buljong, sportdryck och vatten. Jag var hungrig och försökte äta en mealbar, men allt jag åt växte i munnen på mig. Jag sa att jag var stressad över reptiderna, men både mamma och Lucas sa att vi hade gott om tid.
När Lucas fått en ny bindning åkte vi vidare, men jag var måttligt road. Det var 13 kilometer till Evertsberg och jag försökte harva på. Jag kände mig positiv inför tanken att jag skulle vara mer än halvvägs när jag kom till Evertsberg. Jag började även känna mig ett uns piggare och bättre till mods, förmodligen mycket för att det var en del nedför och jag började bli bättre på att ta mig an nedförsbackarna. Jag passade även på att prata lite med folk i spåren, bland annat en äldre herre som fått hjärnskakning för en månad sen och skulle kliva av i Evertsberg, och en kvinna som startat med sin sambo men som åkt själv nästan sedan starten. Jag var väldigt glad att jag slapp det, att jag hade Lucas med mig.
Väl framme i Evertsberg (reptid 14:30 - inne 13:55) var jag på helt okej humör. Mamma hade åkt och köpt pasta med köttsås som vi började glufsa i oss. Dock hade jag väldigt svårt att äta fortfarande och mamma fick tvinga i mig den sista pastan. Hon sa att vi var beräknade i Oxberg 16:02 och att det skulle gå jättebra. Så vi åkte på där och pratade inte så mycket, bara gled fram i ett okej tempo. Lucas log mot mig och sa att vi nog skulle bli tvungna att åka nio mil idag trots allt.
Vi missade två skyltar med kilometermarkeringar vilket ju alltid är en god överraskning, att hoppa från sju kilometer, till fem, till tre. Mot slutet av sträckan började det komma några rejäla uppförsbackar och musten för dessa var slut. Jag gick upp i makligt tempo. Helt plötsligt står Lucas i toppen av en backe och tittar på klockan och säger att vi börjar få lite ont om tid. Jag blev skitskraj. Hade ingen aning om vad klockan var eller när repet skulle dras. Jag försökte trycka på lite extra, men det var bara två kilometer kvar eller så.
När jag kom in mot Oxberg går vägen i en u-sväng för att komma in i depån och mamma stod och skrek som en galning: "kom igen nu Fanny, kör på, glid på skidorna, kör!" och jag fattade inte varför hon var så jävla hetsig, men mamma är mamma och hon tenderar att vara hetsig ibland. Hon och Lucas stod en bit innan chip-kontrollen och jag stannade någon sekund innan mamma manade på mig att åka genom kontrollen innan vi möttes upp på andra sidan. De sa ingenting till mig då, men mamma hade ringt Lucas och varnat för att vi höll på att fastna på repet. Tiden för repet i Oxberg var 16:05, och vi kom in 15:55, alltså med cirka tio minuters marginal. Puh!
I villervallan här förstod jag i alla fall att det inte alls var gott om tid längre. I själva verket har jag bara en timme och femton minuter på mig att åka de nio kilometerna till Hökberg. Jag fick lite panik. Jag kände ju i kroppen och huvudet att jag skulle klara det, och att fastna på repet i Hökberg, efter att ha åkt sju mil, kändes outhärdligt. Jag stack ifrån Oxberg som ett skott och insåg att jag måste pressa mig själv hela milen till Hökberg för att ha en chans.
Det tog emot så mycket. Jag hade så ont i kroppen. Vid ett tillfälle tänkte jag: "jag har ont i ryggen", och direkt svarade jag mig själv med: "du, det skiter jag i. Kör nu!". Jag tryckte på, genom smärtan i musklerna, stakade hårdare, tryckte ifrån bättre i diagonalåkningen, gled uppför backarna trots att jag ville gå på skidorna. Fokuset var bara framåt, framåt, framåt. Lucas åkte i förväg och stod i toppen av backarna med vatten och Enervit-tabletter med energi som smälter i munnen redo för mig att slänga i mig. Jag hade – fortfarande – svårt att svälja mat, inklusive tabletterna. Jag tuggade dem sakta med öppen mun och bitar föll ur munnen och ner i spåret. Kände mig sjukt läcker.
Kvart över fem skulle de dra repet i Hökberg och jag kände att jag var tvungen att fråga Lucas hur mycket klockan var när det var typ tre kilometer kvar. Klockan var då kvart i fem när jag önskade att den skulle vara halv fem. Jag tryckte på hela vägen in och vi kom in i Hökberg (reptid 17:15) klockan 16:58, alltså med en kvart till godo. Nu hade jag bara en depå, Eldris, kvar. Detta är den sista reptiden man har att förhålla sig till, och jag hade en timme och fyrtiofem minuter på mig att ta mig de tio kilometerna som jag från tidigare lopp vet är väldigt plana och lättåkta. Trots detta ville jag inte chansa och körde därför på i samma tempo. Efter Hökberg kommer två branta backar rakt på varandra som jag vurpat i båda gånger jag åkt lopp tidigare. Även denna gång, dock bara i den första backen och jag landade på sidan med skidorna i rätt färdriktning så det var bara att ställa sig och åka vidare. Jag stod på benen i nästa backe och fick därmed en jävla skjuts när det planade ut igen.
Ungefär här, efter nio timmar i spåren, började jag komma in i andra andningen. Efter att ha pressat kroppen på nästan maximal nivå i en mil (och efter att ha fått en ipren intryckt i käften av mamma i Hökberg) började jag känna mig stark igen. Jag orkade räta upp kroppen, staka mer och skjuta ifrån bättre med benen i diagonalåkningen. Jag började åka om andra trötta motionärer och kunde hålla ett hyfsat tempo utan att ligga nära max på smärttröskeln.
Mamma hade lyckats ta sig till spåret mitt på sträckan någonstans, och kom springande ut mot mig med sin häxbrygd i högsta hugg. Jag försökte förklara att jag inte vill ha, jag ville fortsätta åka, Lucas hade drickat i camelbacken och vi drack då och då, men mamma kom ändå älgande över spåren mot mig. "Måste du vara så jävla pushig!?" skrek jag, och mamma svarade: "Ja, det måste jag!" och gav mig flaskan. När jag slutade dricka fortsatte hon att hålla upp flaskan mot munnen på mig så att det rann gelaktig dricka nerför hakan på mig. Jag och Lucas åkte vidare och jag frågade honom när mamma skulle inse att jag är 29 år gammal och kan fatta egna beslut?
Kilometerskyltarna gled förbi en efter en och det började skymma ganska rejält. När vi närmade oss Eldris var det nästan helt mörkt och vi såg lamporna från depån i mörkret och hörde musiken och rösterna från högtalarna. På väg in i depån är det lätt nedförslutning och jag stakade mig fram. Insåg att jag klarat det. Jag kanske hade nio kilometer kvar in i mål, men jag visste att enbart en skada skulle kunna hindra mig nu.
Jag grät. Jag grät hela vägen in i Eldris (reptid 18:45 - inne 18:08). När jag mötte Lucas hade han plockat upp filmkameran och jag pep fram "jag kommer klara det" mellan tårarna. Vi unnade oss ett lite längre stopp, men Lucas var blöt och kall om fötterna så jag skyndade mig lite för att komma iväg. Vi körde på i ett hyfsat tempo, inte lika högt som till Hökberg men nära. Spåren var superfina. Det var som att folk tröttnat på att ploga och bara brände mot mål. Nedförsbackarna var som en skänk från ovan. Bara att huka sig ner och bränna längs med spåren i säkert tjugo kilometer i timmen. Hundratals meter gratis.
Den här gången kändes det inte absurt att se de ensamma siffrorna på kilometerskyltarna. Dagen hade varit så oändligt lång att jag liksom inte ens mindes hur den börjat. Fokus låg hela tiden mellan den förra depån och nästa, jag hade aldrig tänk på mil till mål utan bara på kilometer till nästa depå. Och nu var nästa målet. Jag var så oändligt förundrad och in awe of my body. Jag kan inte fatta att denna kropp, som aldrig framhävt sig i någon idrott, aldrig varit exceptionellt snabb eller stark och som aldrig sprungit milen under en timme, klarar av att köra NIO MIL på skidor med en usel teknik och knappt någon skidträning. Hur den kan glida in på någon form av grundfysik, allmän träning och sötsaksdiet och ändå klara det. Tackade den här stora, klumpiga kroppen för hur jävla fantastisk den är, så otroligt imponerad av dess oväntade styrka.
Lucas frågade om han skulle åka före mig i mål och filma, men jag sa att jag ville åka in tillsammans med honom. Han filmade mig från sidan istället. I kröken innan upploppet stod folk och hejade halvengagerat och jag skrek "jag klarade det! Det är helt sjukt!" och de började skrika och heja helt frenetiskt. Jag insåg att jag skulle få min medalj, att jag skulle få bocka av denna första tävling i klassiker-försöket, den tävling jag fruktat så mycket i flera år... och jag började gråta igen. Jag hade knappt några tårar, men känslan av gråt var där, blandat med lycka och trötthet och förundran och overklighetskänslor. Mamma, Tobias och Martin stod och hejade in mig, och när jag gled över mållinjen sträckte jag händerna i luften och skrek "JAAAAAAA!".
Jag nästan skakade och försökte få av mig stavarna snabbt så att jag kunde ge Lucas en kram. Jag är på riktigt inte säker på om jag klarat det utan honom. Bara energin och tiden jag sparat in på att slippa ha midjeväska, fippla med vattenflaska och geler och energitabletter (i brist på bättre ord) och att hålla koll på tider och klockan. Nu kunde jag bara åka och han såg till att jag fick i mig energi och vätska regelbundet och snabbt. Detsamma gäller mamma i depåerna, trots att hon kan vara störigt pushig ibland.
Jag kunde heller inte ha haft mer perfekta förhållanden. Sol och några minusgrader. Hårda, krispiga spår. Sockeraktig lössnö där spåren var borta. Perfekt valla från proffsen som höll utmärkt hela vägen. Bra klädd, varken för varm eller för kall (underställ, en funktions-t-shirt jag lånat av Tobias över, kompressionsstrumpor och överdragsställ, mössa, tubhalsduk och vantar). Jag blev inte blöt. Jag fick inte skavsår. Jag slog mig aldrig hårdare än en smäll på höften. Ingen körde in i mig och jag körde inte in i någon annan. Kunde alltså knappt varit bättre förutsättningar.
Så nu är det gjort. Jag har klarat Vasaloppet, något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra utan att ha tränat massor inför. Nu känner jag verkligen till etthundra procent:
På rummet lade jag fram allting jag behövde, stoppade lypsyl, mandlar, solglasögon och pannband i fickorna på skidjackan och Lucas preppade midjeväska och camelback. Jag staplade alla kläder jag skulle ha och gjorde i ordning en väska som mamma skulle få att ta med till depåerna med torr mössa, vantar, halsduk och strumpor samt geler och bars ifall vi skulle göra slut på våra.
Vi gick och la oss vid nio, halv tio och både jag och Tobias somnade ganska omgående. Johan, Lucas och Martin fick in ett par timmar i alla fall. Vi steg upp vid femtiden och åt frukost i stora matsalen innan vi klädde oss och packade in oss i bilen. Johan – som gjorde Vasan med Lucas förra året och gick in i år med målsättningen att klara det under åtta timmar – var överdrivet taggad. Nästan så att han vibrerade. Jag blev lite stressad och hoppade därför över att kissa när det var dags att dra.
Vi tog bilen en dryg kilometer och parkerade på andra sidan älven från starten och gick därifrån. Mamma kom senare dit och hämtade bilen vilket var väldigt smidigt för oss.
 |
| Tobias och jag inför start |
Väl på plats vid halv sju-tiden var det hur mycket folk som helst. Vi sprang till slutet av "kön" till starten och lade ner våra skidor innan vi gick för att gå på toa och lämna påsar med överdragskläder. Johan – duracellkaninen – och Lucas försvann som ett pistolskott, och i jakten på dem tappade jag och Martin bort Tobias också, så det var tur att vi lagt skidorna i spåret så att vi hade en uppsamlingsplats. Jag och Martin ställde oss i kön till Bajamajorna, men alltså... Alla går ju in för att provskita, och det tar väldigt mycket längre tid än om alla bara ska in och kissa. Det hände ingenting i kön och jag blev mer och mer stressad. Vi hade sagt att vi skulle stå i spåret kvart i (starten gick klockan sju), och klockan var nu tjugo i. Vi struntade därför i toa – trots att jag var väldigt kissnödig – och gick och kastade våra påsar i containrarna som skulle till Mora.
Väl i startfållan igen träffade vi Tobias, och ungefär fem i sju kom Johan och Lucas också. Ingen av oss hade hunnit till toaletterna. Startskottet gick klockan sju och det hände ingenting. Vi var nog några hundra eller tusen pers som stod på skidorna i spåren, men sedan trängde sig folk in från sidorna med skidorna i händerna så vi kom inte iväg över startlinjen förrän klockan 07:13:10. I början var det folk överallt som skulle in i spåren, folk som ramlade och blockerade spåren, folk som ville förbi och bytte spår. Lätt kaos. Jag kunde knappt göra en diagonalspark för jag höll på att kissa på mig och var därför lagom stressad av hetsen runt mig.
Sedan kom backen, ni vet den där kända backen som är typ tre kilometer lång och uppför? Där är det bara att gott stå och vänta och promenera i sann Jan Boklöv-anda uppför i typ 40 minuter. Jag och Lucas stannade vid ett ställe där en väg "korsade" spåren och där jag kunde parkera skidorna. Jag sprang in bakom en gran i diket och kissade i typ en minut. Sen behövde jag inte kissa mer på hela dagen.
Efter backen följde i princip enbart raksträcka i de resterande kilometerna. Det var några mindre nedförsbackar och jag blev vid de första tre, fyra gråtfärdig när jag såg dem. Kände verkligen skräck inför att åka utför, framför allt med så mycket folk runt omkring mig som skulle kunna ramla framför mig eller köra in i mig bakifrån. Men jag satsade nedför och det gick bra, spåren höll fint.
11 kilometer in i loppet kommer man till den första depån, Smågan. Redan här kände jag mig väldigt trött i benen. Jag pustade ut det i en utandning efter en mil drygt och Lucas sa med skräck i rösten: "redan?". Jepp, redan efter kanske sju kilometer började jag bli redigt trött i ljumskarna. Jag kände dock att stakmaskinen hade gjort sitt, och att jag tack vare PT-Tom lärt mig en annan stakteknik där jag krummar ryggen istället för att ha den rak. Fick mycket mer kraft och blev inte alls trött i triceps som jag brukar bli. Orkade därför staka mycket, mycket mer än jag brukar.
I Smågan (reptid 10:30 - inne 08:52) stannade vi inte mer än några minuter och åkte sedan vidare mot Mångsbodarna som var 13 kilometer bort. Det var ganska mycket lätta nedförsbackar dit och spåren var fantastiska! Krispiga och hårda så man fick fantastiskt glid och så många meter gratis när man hukade sig ner och bara gled med som i en berg-och-dalbana. Det behövde jag verkligen, för jag var så trött. Började tappa orken och pallade inte riktigt åka ordentligt utan tog mig bara fram på två staktag, några meter diagonalt, någon stakning med benspark, diagonal någon meter till. Bara det som drev mig framåt, utan att vara vackert. När vi precis skulle in i Mångsbodarna kom den första nedförsbacken som kunde ses som en utmaning; inga spår och en skarp högerkurva. Och tänka sig, jag stod hela vägen!
Jag kom in vid gott mod i Mångsbodarna (reptid 12:15 - inne 10:30) efter att för första gången någonsin klarat av 2,5 mil utan att ramla. Mamma mötte oss i depån och det kändes fantastiskt att se henne. Hon hade kokat någon "häxbrygd" med honung och ingefära och salt och magnesium och jag vet inte vad som hon hällde i oss. Sedan sa hon att i slutet av depån började kön till en brant nedförsbacke som var helt uppkörd. Jag funderade en stund på om jag skulle gå ner, men jag beslöt mig för att möta mina demoner. Jag tog ett spår som mamma pekade ut som bra och väntade tills att gubben framför var halvvägs ner innan jag började ploga ner. Gubben ramlade så klart. Jävla gubbe. Jag var tvungen att slänga mig åt vänster utan att hamna i spåret som gick där. Lyckades väldigt bra med det, slog bara i lilltån lite, men det kände jag inte av förrän senare och då väldigt lite. Flera backar följde, men jag lyckades hålla mig på benen. Dagen då jag började våga "hoppa" på skidorna, lyfta på fötterna, förändrade verkligen mitt skidliv. Så otroligt mycket lättare att stå på benen.
Dessutom var snön en dröm. Spåren var hårda, men där de var upplogade var de som strösocker. Om man åkte igenom vallarna med skidorna fastnade de inte i snön utan gled ganska lätt igenom snön så det var enormt mycket lättare att styra än om det hade varit tung snö som huggit i skidorna. Jag kunde inte ha drömt om bättre förutsättningar vad gäller spåren. Tack alla vädergudar!
Vi åkte vidare mot Risberg, en sträcka på 11 kilometer. Efter de branta nedförsbackarna vände det. Uppåt. Backe uppför följdes av ännu en backe uppför följdes av ännu en backe uppför.
Jag kan nog inte ens beskriva hur otroligt trött jag var. Här tröt hela mitt psyke. Jag var så trött i hela kroppen. I benen, armarna, skuldrorna, ryggen, nacken. Och jag hade varit trött. Så. Himla. Länge. Jag kunde liksom inte se framför mig att jag skulle återfå någon kraft för jag hade varit trött och haft ont i ljumskarna i flera timmar. Jag började inse att jag nog aldrig egentligen hade trott att det skulle gå. Jag kände att jag förmodligen kommer behöva bryta – och vad hade jag egentligen förväntat mig?
Samtidigt sa jag till mig själv att detta är hur det alltid är. Jag är alltid trött i början, och sedan blir jag stark efter ett tag. Men kunde jag verkligen bli starkare när jag varit trött i tre timmar? När skulle det egentligen vända? Skulle det någonsin göra det den här gången? Jag hade gråten i halsen och bara gick fram på skidorna, knappt utan en ambition att ens försöka glida.
Jag beslöt mig för att jag måste göra en deal, så som jag alltid gör. Jag sa att jag enbart skulle bryta om jag själv bröt något, eller om jag fastnade på ett rep. Annars skulle jag bara fortsätta åka tills jag inte kunde stå på benen längre.
Jag sa på väg upp för en backe till Lucas att min största motivation med att klara loppet idag var att jag då aldrig mer skulle behöva göra om det, varpå en man som stod i diket börjat asgarva. Antar att han kände igen sig i det jag sa.
Efter alla uppförsbackar kom några nedförsbackar och här började jag ramla. Inte alls så ofta som jag brukar, men lite då och då. Innan Risberg kom backen jag tror att åskådare brukar filma i då så många ramlar. Backen var brant, upplogad, svängde på två ställen och jag kunde inte se vad som hände efter den. Jag tog därför beslutet att gå ner. Lucas råkade halka till i botten av backen när han stod och väntade och bröt då sönder bindningen på ena skidan (Madshus kanske inte har de bästa bindningarna trots allt...).
Vi kom in till Risberg (reptid 13:45 - inne 12:04) där mamma stod och väntade och jag kramade henne och grät utan tårar mot hennes axel och snyftade "mamma, jag är så trött..." och hon svarade "ja, det är de där jobbiga uppförsbackarna va?" och jag snyftade "jaaaaaaaa....". Lucas kom åkande på en skida och mamma tog hans trasiga skida och slängde in den i en bod där de bytte bindning medan vi drack buljong, sportdryck och vatten. Jag var hungrig och försökte äta en mealbar, men allt jag åt växte i munnen på mig. Jag sa att jag var stressad över reptiderna, men både mamma och Lucas sa att vi hade gott om tid.
När Lucas fått en ny bindning åkte vi vidare, men jag var måttligt road. Det var 13 kilometer till Evertsberg och jag försökte harva på. Jag kände mig positiv inför tanken att jag skulle vara mer än halvvägs när jag kom till Evertsberg. Jag började även känna mig ett uns piggare och bättre till mods, förmodligen mycket för att det var en del nedför och jag började bli bättre på att ta mig an nedförsbackarna. Jag passade även på att prata lite med folk i spåren, bland annat en äldre herre som fått hjärnskakning för en månad sen och skulle kliva av i Evertsberg, och en kvinna som startat med sin sambo men som åkt själv nästan sedan starten. Jag var väldigt glad att jag slapp det, att jag hade Lucas med mig.
Väl framme i Evertsberg (reptid 14:30 - inne 13:55) var jag på helt okej humör. Mamma hade åkt och köpt pasta med köttsås som vi började glufsa i oss. Dock hade jag väldigt svårt att äta fortfarande och mamma fick tvinga i mig den sista pastan. Hon sa att vi var beräknade i Oxberg 16:02 och att det skulle gå jättebra. Så vi åkte på där och pratade inte så mycket, bara gled fram i ett okej tempo. Lucas log mot mig och sa att vi nog skulle bli tvungna att åka nio mil idag trots allt.
Vi missade två skyltar med kilometermarkeringar vilket ju alltid är en god överraskning, att hoppa från sju kilometer, till fem, till tre. Mot slutet av sträckan började det komma några rejäla uppförsbackar och musten för dessa var slut. Jag gick upp i makligt tempo. Helt plötsligt står Lucas i toppen av en backe och tittar på klockan och säger att vi börjar få lite ont om tid. Jag blev skitskraj. Hade ingen aning om vad klockan var eller när repet skulle dras. Jag försökte trycka på lite extra, men det var bara två kilometer kvar eller så.
När jag kom in mot Oxberg går vägen i en u-sväng för att komma in i depån och mamma stod och skrek som en galning: "kom igen nu Fanny, kör på, glid på skidorna, kör!" och jag fattade inte varför hon var så jävla hetsig, men mamma är mamma och hon tenderar att vara hetsig ibland. Hon och Lucas stod en bit innan chip-kontrollen och jag stannade någon sekund innan mamma manade på mig att åka genom kontrollen innan vi möttes upp på andra sidan. De sa ingenting till mig då, men mamma hade ringt Lucas och varnat för att vi höll på att fastna på repet. Tiden för repet i Oxberg var 16:05, och vi kom in 15:55, alltså med cirka tio minuters marginal. Puh!
I villervallan här förstod jag i alla fall att det inte alls var gott om tid längre. I själva verket har jag bara en timme och femton minuter på mig att åka de nio kilometerna till Hökberg. Jag fick lite panik. Jag kände ju i kroppen och huvudet att jag skulle klara det, och att fastna på repet i Hökberg, efter att ha åkt sju mil, kändes outhärdligt. Jag stack ifrån Oxberg som ett skott och insåg att jag måste pressa mig själv hela milen till Hökberg för att ha en chans.
Det tog emot så mycket. Jag hade så ont i kroppen. Vid ett tillfälle tänkte jag: "jag har ont i ryggen", och direkt svarade jag mig själv med: "du, det skiter jag i. Kör nu!". Jag tryckte på, genom smärtan i musklerna, stakade hårdare, tryckte ifrån bättre i diagonalåkningen, gled uppför backarna trots att jag ville gå på skidorna. Fokuset var bara framåt, framåt, framåt. Lucas åkte i förväg och stod i toppen av backarna med vatten och Enervit-tabletter med energi som smälter i munnen redo för mig att slänga i mig. Jag hade – fortfarande – svårt att svälja mat, inklusive tabletterna. Jag tuggade dem sakta med öppen mun och bitar föll ur munnen och ner i spåret. Kände mig sjukt läcker.
Kvart över fem skulle de dra repet i Hökberg och jag kände att jag var tvungen att fråga Lucas hur mycket klockan var när det var typ tre kilometer kvar. Klockan var då kvart i fem när jag önskade att den skulle vara halv fem. Jag tryckte på hela vägen in och vi kom in i Hökberg (reptid 17:15) klockan 16:58, alltså med en kvart till godo. Nu hade jag bara en depå, Eldris, kvar. Detta är den sista reptiden man har att förhålla sig till, och jag hade en timme och fyrtiofem minuter på mig att ta mig de tio kilometerna som jag från tidigare lopp vet är väldigt plana och lättåkta. Trots detta ville jag inte chansa och körde därför på i samma tempo. Efter Hökberg kommer två branta backar rakt på varandra som jag vurpat i båda gånger jag åkt lopp tidigare. Även denna gång, dock bara i den första backen och jag landade på sidan med skidorna i rätt färdriktning så det var bara att ställa sig och åka vidare. Jag stod på benen i nästa backe och fick därmed en jävla skjuts när det planade ut igen.
Ungefär här, efter nio timmar i spåren, började jag komma in i andra andningen. Efter att ha pressat kroppen på nästan maximal nivå i en mil (och efter att ha fått en ipren intryckt i käften av mamma i Hökberg) började jag känna mig stark igen. Jag orkade räta upp kroppen, staka mer och skjuta ifrån bättre med benen i diagonalåkningen. Jag började åka om andra trötta motionärer och kunde hålla ett hyfsat tempo utan att ligga nära max på smärttröskeln.
Mamma hade lyckats ta sig till spåret mitt på sträckan någonstans, och kom springande ut mot mig med sin häxbrygd i högsta hugg. Jag försökte förklara att jag inte vill ha, jag ville fortsätta åka, Lucas hade drickat i camelbacken och vi drack då och då, men mamma kom ändå älgande över spåren mot mig. "Måste du vara så jävla pushig!?" skrek jag, och mamma svarade: "Ja, det måste jag!" och gav mig flaskan. När jag slutade dricka fortsatte hon att hålla upp flaskan mot munnen på mig så att det rann gelaktig dricka nerför hakan på mig. Jag och Lucas åkte vidare och jag frågade honom när mamma skulle inse att jag är 29 år gammal och kan fatta egna beslut?
Kilometerskyltarna gled förbi en efter en och det började skymma ganska rejält. När vi närmade oss Eldris var det nästan helt mörkt och vi såg lamporna från depån i mörkret och hörde musiken och rösterna från högtalarna. På väg in i depån är det lätt nedförslutning och jag stakade mig fram. Insåg att jag klarat det. Jag kanske hade nio kilometer kvar in i mål, men jag visste att enbart en skada skulle kunna hindra mig nu.
Jag grät. Jag grät hela vägen in i Eldris (reptid 18:45 - inne 18:08). När jag mötte Lucas hade han plockat upp filmkameran och jag pep fram "jag kommer klara det" mellan tårarna. Vi unnade oss ett lite längre stopp, men Lucas var blöt och kall om fötterna så jag skyndade mig lite för att komma iväg. Vi körde på i ett hyfsat tempo, inte lika högt som till Hökberg men nära. Spåren var superfina. Det var som att folk tröttnat på att ploga och bara brände mot mål. Nedförsbackarna var som en skänk från ovan. Bara att huka sig ner och bränna längs med spåren i säkert tjugo kilometer i timmen. Hundratals meter gratis.
Den här gången kändes det inte absurt att se de ensamma siffrorna på kilometerskyltarna. Dagen hade varit så oändligt lång att jag liksom inte ens mindes hur den börjat. Fokus låg hela tiden mellan den förra depån och nästa, jag hade aldrig tänk på mil till mål utan bara på kilometer till nästa depå. Och nu var nästa målet. Jag var så oändligt förundrad och in awe of my body. Jag kan inte fatta att denna kropp, som aldrig framhävt sig i någon idrott, aldrig varit exceptionellt snabb eller stark och som aldrig sprungit milen under en timme, klarar av att köra NIO MIL på skidor med en usel teknik och knappt någon skidträning. Hur den kan glida in på någon form av grundfysik, allmän träning och sötsaksdiet och ändå klara det. Tackade den här stora, klumpiga kroppen för hur jävla fantastisk den är, så otroligt imponerad av dess oväntade styrka.
Lucas frågade om han skulle åka före mig i mål och filma, men jag sa att jag ville åka in tillsammans med honom. Han filmade mig från sidan istället. I kröken innan upploppet stod folk och hejade halvengagerat och jag skrek "jag klarade det! Det är helt sjukt!" och de började skrika och heja helt frenetiskt. Jag insåg att jag skulle få min medalj, att jag skulle få bocka av denna första tävling i klassiker-försöket, den tävling jag fruktat så mycket i flera år... och jag började gråta igen. Jag hade knappt några tårar, men känslan av gråt var där, blandat med lycka och trötthet och förundran och overklighetskänslor. Mamma, Tobias och Martin stod och hejade in mig, och när jag gled över mållinjen sträckte jag händerna i luften och skrek "JAAAAAAA!".
Jag nästan skakade och försökte få av mig stavarna snabbt så att jag kunde ge Lucas en kram. Jag är på riktigt inte säker på om jag klarat det utan honom. Bara energin och tiden jag sparat in på att slippa ha midjeväska, fippla med vattenflaska och geler och energitabletter (i brist på bättre ord) och att hålla koll på tider och klockan. Nu kunde jag bara åka och han såg till att jag fick i mig energi och vätska regelbundet och snabbt. Detsamma gäller mamma i depåerna, trots att hon kan vara störigt pushig ibland.
Jag kunde heller inte ha haft mer perfekta förhållanden. Sol och några minusgrader. Hårda, krispiga spår. Sockeraktig lössnö där spåren var borta. Perfekt valla från proffsen som höll utmärkt hela vägen. Bra klädd, varken för varm eller för kall (underställ, en funktions-t-shirt jag lånat av Tobias över, kompressionsstrumpor och överdragsställ, mössa, tubhalsduk och vantar). Jag blev inte blöt. Jag fick inte skavsår. Jag slog mig aldrig hårdare än en smäll på höften. Ingen körde in i mig och jag körde inte in i någon annan. Kunde alltså knappt varit bättre förutsättningar.
Så nu är det gjort. Jag har klarat Vasaloppet, något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra utan att ha tränat massor inför. Nu känner jag verkligen till etthundra procent:
INGENTING ÄR OMÖJLIGT!!
