Bootylicious och Barre

Nu när jag är SATS-medlem kommer jag börja droppa de töntiga namnen på deras klasser då och då. Det finns en hel del som verkar riktigt intressant, och jag gillar också att SATS har små videos om man undrar hur klasserna ser ut. Det finns två kampsportsklasser som jag kommer prova på efter Vättern och Vansbro tänkte jag. Fram tills dess försöker jag tänka utifrån vad jag behöver satsa på. För det första måste jag bygga upp lite styrka igen.

Idag gick jag med Elin, Desi och Sophie på klasserna Bootylicious och Barre vid Hötorget. Jag kan säga att mina ben är något möra nu efter tre dagar på raken med benträning, efter ett två månader långt uppehåll.

Bootylicious består av en hel del utfall, squats och hopp. Det var extremt jobbigt. Passet är 30 minuter, och direkt efter det körde vi Barre vilket alltså är balettinspirerad träning. Jag känner mig aldrig så icke-graciös som när jag ska försöka vara graciös. Vissa delar var fruktansvärt jobbiga för benen, men jag gillar att det inte är alltför hög puls och mycket flås. Tycker jag får tillräckligt med maxad pulsträning, skönt att ha ett lågintensitetspass.

Vi får se hur det fungerar att gå imorgon.

Cykeltur till Ekerö och SATS-kort!

 I torsdags samlades jag, Tobias och hans kompis Linus vid stora rondellen vid Thorildsplan och cyklade över Tranebergsbron och ut mot Ekerö. Jag har vissa problem med att inte veta hur långt/länge jag ska träna. Det sabbar min motivation på ett delvis medvetet, delvis omedvetet plan. Idag visste jag till exempel inte hur långt vi skulle cykla, och jag blir dessutom alltid lite psykad av att träna långdistans med folk som är väldigt mycket snabbare än jag. Jag försöker att inte låta det påverka mig, men jag kan inte låta bli att känna mig som en fotboja.

Man är ju så stört snygg när man cyklar!

Det var ganska kallt i torsdags och jag hade långa tights under cykelbyxorna och skidjackan över linnet. Trots detta var det iskallt. En o-charm med cykling är ju att det blåser, och blåst är det naturelement jag tycker absolut minst om. Jag hade tagit mina ofodrade 2XU-byxor (misstag) och inte satt på mig den långärmade tröjan jag hade i ryggsäcken (misstag). Vi cyklade drygt 3,5 mil i en riktning och stannade sedan på en pizzeria och åt middag. Jag var fullkomligt stelfrusen och hade ingen känsel i fötterna från hålfoten och framåt.
Trots att jag tog av mig skorna och bytte till gympaskor medan jag åt, samt masserade fötterna och vickade på tårna, fick jag inte tillbaka känseln. Jag krängde på mig alla tröjor jag hade - totalt fyra lager - och satte på mig tunna vantar ovanpå cykelhandskarna (vilket är läskigt då man tappar grepp). Men eftersom jag hade tunna byxor, bara anklar och inget överdrag på skorna var mina fötter totalt och övermäktigt stelfrusna.

Hemåt visste jag i alla fall hur långt det var, och mina kalla, stumma fötter drev på tempot hela vägen. Linus och Tobias cyklade på lugnt och pratade om prinsesstårta och gjorde trick på cykeln som man gjorde när man var liten. Vi kan väl säga att ansträngningen varierade mellan deltagarna.

Linus svängde av när vi närmade oss Bromma, och jag och Tobias körde hem ASAFP (As Soon As Fanny Possible). Vi var, inkluderat paus, ute i drygt fyra timmar och kom ca 6,5 mil.

Väl hemma hade jag tappat känseln i hela foten, inte bara i framfötterna. Mina tånaglar var dessutom blå. Jag tappade upp ljummet vatten i badkaret och det kändes som att kliva ner i 44-gradersbassängen på laugardalslaug i Reykjavik (badhus - uttalas typ löjgardalslöjg).

Tobias föreslog att vi ska flytta fram clipsen på skorna för att jag ska slippa tappa känseln. Provar det till nästa gång och hoppas att det funkar. Tänkte även köpa lite bättre strumpor för att underlätta blodflöde.

I fredags var jag på SATS Sveavägen och skrev upp mig på ett medlemskap. Jag trodde att det skulle vara mycket dyrare än att träna på Saga, men med studentrabatt var det bara drygt femtio kronor dyrare, och då har jag dessutom tillgång till alla gym i Stockholm.
I söndags eftermiddag hade jag drygt 40 minuter på mig att träna, så jag åkte till Liljeholmen och sprang åtta hårda intervaller på löpband och körde tre varv med utfall på balansbräda, tådopp och squats x10. En kort och intensiv träning som inte desto mindre ledde till grava svettningar och tomatröd fejja. Kanske hjälpt av att det var tretusen grader inne på gymmet.

Igår gick jag efter skolan på passet Shape på Odenplan. För att påminna mig om att jag inte tränat styrka sedan innan Vasaloppet hade jag träningsvärk i låren från dagen innan. Den är mycket värre idag. Shape ser nog olika ut beroende på vem som är instruktör, men igår var det någon flummig norrman som körde mycket som kändes inspirerat av yoga och pilates fast svinhårt för musklerna. Mycket egen vikt och balans. Jobbigt, men inte så roligt. Blir nog inget återkommande pass.

Varför säger du så, Kalle Z.W.?

Igår såg jag på Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström på SVT. Jag har inte sett några tidigare avsnitt, men jag har förstått på det folk berättat och på vad jag såg igår att programmet är menat att belysa att ungdomar i Sverige rör sig för lite och att Kalle på olika sätt försöker få barnen/ungdomarna på en skola att aktivera sig mer och vara delaktiga på gympalektionerna. All heder åt detta!

Dock blev jag väldigt, väldigt irriterad vid ett tillfälle under programmet. Kalle har gått med en tjej på ett Bodypump-pass som hennes mamma är instruktör för. Efteråt ligger de på golvet och Kalle säger något i stil med:

"Vad kul det var. Men jag är ju liksom tränings-Kalle med svenska folket. Och så mitt under passet tittar jag i spegeln och ser att det står en gammal tant bakom mig som har samma vikter som jag. Det var hemskt!"

Varför, Kalle? Varför var det hemskt? Jag inser att det är troligt att du sagt någonting mer kring detta och att man klippt i redigeringen (jag jobbar ju trots allt också med tv), men ändå har man valt att klippa ihop det du sagt till ovanstående (ungefärliga) uttalande. Jag förstår även att programmet är tänkt att innehålla lite humoristiska inslag. Men...

Kalle Zackari Wahlström och tv-team: om ni nu gör ett tv-program som är avsett att öka incitament till att träna och röra på sig, tror du/ni att det är en bra idé att i princip säga: "Jag är en stor och stark man, men sen var en äldre kvinna lika stark som jag. Fan vad dålig jag kände mig då".
Problemet för mig är egentligen varken "äldre" eller "kvinna" (jag tror kommentaren varit densamma även om det varit en äldre man). Problemet är "bättre än", eller till och med "lika bra som". Detta innebär ju att vi ska gå runt på träningsanläggningar och jämföra oss med varandra i en tävlan om att vara bäst, inte att träna utifrån våra egna förutsättningar och mål. Dessutom har du ingen aning om "tantens" träningshistorik. For all I know så kan hon ha gått på det där passet tre gånger i veckan i två år, vilket självklart gör att hon klarar av att ha tunga vikter i övningar hon gjort hundratals gånger.

Istället för att använda den äldre kvinnan som ett uppmuntrande exempel använder du/ni henne som ett redskap för att vara rolig och klanka ner på Kalle. Kommentaren hade kunnat vara: "det stod en äldre kvinna bakom mig som hade samma vikter som jag. Jag hoppas att jag kommer vara så aktiv och stark när jag är så gammal!".

Men nej. Istället cementerar Kalle den rädsla som så många som inte går till gymmet har och uttrycker: om jag går till gymmet kommer folk titta på mig, jämföra mig med andra och tycka att jag är dålig. En rädsla som gör att många aldrig börjar träna, eller mår dåligt när de gör det.

Nu frågar jag alla: hur många av er ser någon äldre, överviktig, tanig eller annan person som inte ser särskilt tränad ut på gymmet och inom er fnyser och tänker "vad fan gör den där jävla losern här?". Jag tror inte att det är så många människor som gör det. Jag tror dessutom att de som gör det är väldigt osäkra och måste jämföra sig med andra för att bekräfta sitt eget värde inför sig själva. Jag, och jag antar många med mig, ser dessa träningsovana människor och tänker "Good for you! Fan vad kul att du börjat träna! Jag har också varit nybörjare och jag vet att det är tufft!"

Kalle Zackari Wahlström... Jag förstår att kommentaren om hur hemskt det var att se att en gammal tant var lika stark som du var menad att vara rolig. Men den går helt emot allt jag tror att du vill förmedla. Och även skämt träffar i hjärtat på den som är skör.

Joggingbrudar

Idag blev det en joggingtur i Hagaparken med Elin, Sophie och Billan. Jag har aldrig joggat så många förut, förutom när det varit lopp så klart. Det var väldigt trevligt. Sophie hade sprungit på lunchen, Billan har en liten bebis hemma och har inte riktigt kommit igång med träningen ännu och Elin har inte sprungit sedan tjejlidingö förra året så vi bestämde tidigt att ta en runda på ungefär fyra kilometer i lugnt tempo.
Elin hade tyvärr väldigt ont i benen och klarade inte av att springa hela vägen så vi varvade med gång emellanåt. Sjukt trevligt att träna tillsammans, även om jag kanske inte utvecklas så mycket under de passen då jag hellre tar det lite lugnt och springer och pratar. Men träning måste få vara njutningsfullt ibland och inte bara prestationsinriktat. En trevlig eftermiddag och ett roligt sätt att umgås på!

Jag, Billan, Sophie och Elin i språnget

Cykla till jobbet

Igår skulle jag in till jobbet för att göra lite datatester. Eftersom jag hade inte hade en strikt call time tog jag tillfället i akt och provade att cykla dit med mina cykelskor på. Jag bor för tillfället hos pappa i Västertorp och jobbet ligger i Värtahamnen. Jag måste alltså igenom hela stan för att komma dit, och den trippen har jag inte velat göra med cykelskor tidigare eftersom det är så många stopp på vägen och oväntade saker som händer hela tiden.

Jag tog det extremt lugnt eftersom jag fortfarande inte känner mig helt säker på cykeln. Jag har även fått mina slangar kidnappade av Tobias, som redan lyckats få punka två gånger, och ville därför inte riskera att köra på någonting så hårt att jag fick punktering.
Det gick ändå ganska bra att cykla. Få ur foten är inga problem (höll på att glömma det en gång och kom på det precis innan jag skulle sätta ner foten). Däremot har jag fortfarande lite problem att klicka i snabbt. Men det utgör inget större hinder. Folk däremot... är ju dumma i huvudet. Framför allt tonåringar. Jag mötte en hel skolklass på Skeppsbron och även om de första tio 13-åringarna som gick över hela cykelbanan flyttade på sig var det självklart två grabbar längst bak i ledet som bråkade och inte tittade framåt. Den ena killen knuffade till den andra som klev ut i banan precis framför mig. Vi slog i axlarna i varandra, men jag tappade inte balansen. Blev däremot jävligt irriterad. Jag ska i alla fall lära mina jävla truliga tonåringar att det gör jääävligt ont att bli träffad av en cykel, även om den kommer i relativt låg fart.

När jag skulle cykla hem var jag inte så sugen på att ta mig förbi hela Nybrokajen, Kungsträdgården och ombyggnads-Slussen, så jag körde istället ner för Odengatan och bort mot Rålis och västerbron. Det gick lite bättre, men det är så mycket bilar och folk och andra cyklister, det är fan inte kul! Jag har blivit mycket mer försiktig sen olyckan, men var redan innan dess alltid på helspänn för att inte råka ut för något när jag cyklade i stan. Tror faktiskt inte jag kommer sikta på detta igen, det blir knappast någon träning.

När jag kom hem åt jag lite godis och stack sedan ut och sprang 3,88 km. Usch. Mådde illa och om man tänker att man har 100% juice i benen när man är svinpigg och har all energi i världen låg jag på kanske 10% igår. Jag satte inga ambitioner på fart och distans alls, men sprang en liten omväg för att göra turen längre än tre kilometer i alla fall. Tempot låg på 6.50/km ungefär, och jag mådde absurt illa och hade ont i magen och håll. En sån runda där jag hela tiden tänker "det här är för att jag ska kunna bli bättre om fem pass". Uppstartsfas, javisst!

Cykelpremiär

Då var jag officiellt igång med cyklingen. Förutom en tur hem med cykeln från Söder där den övervintrat, varpå bytte Tobias ut mina vanliga pedaler mot kamikaze-pedalerna, har jag nu tagit min första tur med cykelskor. Det är så jäkla läskigt i början, framför allt när jag redan ramlat en gång och vet hur jävla snabbt det går. Jag och Tobias cyklade lugnt hem till Lucas och plockade upp honom. Han var först på väg att cykla iväg utan hjälm. Hur kan man glömma hjälmen?! Han bara "oj, just det!" och Catrin fick slänga den till honom genom köksfönstret.

Eftersom jag har tenta på fredag kunde jag inte vara ute så länge, och jag ville dessutom cykla någonstans lugnt så att jag fick vänja mig vid cykeln igen. Mina shorts ligger dessutom någonstans i förrådet och jag hade bara mina triathlon-shorts med vaddering lika tjockt som ett trosskydd. Inte superbekvämt. Vi cyklade ungefär till Fittja och tillbaka, och jag vågade mig på att stå i en uppförsbacke för första gången på denna vingliga cykel. Baby steps. Totalt blev det 2,5 mil på 1,5 timme med lite trafik och ett halvtidsstopp där vi diskuterade teknik.

Det här med att cykla med clips är verkligen någonting som man kommer in i snabbt. Redan tredje gången jag skulle klicka i gick det som av en reflex. Det känns ju väldigt skönt.

Har även tagit två lugna och korta joggingrundor de senaste dagarna, men jag har jobbat 28 timmar fre-sön, och varit i skolan 9-17 måndag och tisdag så det har inte funnits supermycket tid så här när tenta nalkas för att träna. Man får smyga in det där man kan helt enkelt. Lite är bättre än inget.