Intervallträning med Tobias

Då var återhämtningen efter Vätternrundan, midsommar och jobbhelgen avslutade och det är dags att komma igång med en träningsrutin igen! Vansbrosimningen är om en och en halv vecka, and let's be honest - det finns inget jag kan åstadkomma för att bli en bättre simmare tills dess. Jag kommer köra som jag alltid gjort under simgrenarna och simma bröstsim med inslag av någon typ av improviserad halv-crawl vid omkörningar. Det finns inte i min värld att jag skulle kunna försöka crawla tre kilometer när jag i dagsläget inte ens kan crawla tjugo meter. Jag har alldeles för dålig teknik, även om jag har fått lära mig grunderna av en simlärare vid ett tillfälle, och även om jag hade tekniken på plats skulle jag behöva extremt mycket mer träning.

Jag kommer därför sikta på att börja träna mot Lidingöloppet enbart, vilket jag faktiskt är extremt taggad inför. Med tanke på att jag är en långsam löpare har jag nu siktet inställt på att klara mig under 3:30. En timme och tio minuter per mil på ett så långt lopp känns som ett rimligt mål för mig som vanligtvis springer milen på strax över timmen. Jag vet inte om jag kommer ta pauser på samma sätt som jag gjort på Vasaloppet och Vätternrundan, men jag vågar i alla fall inte räkna bort några minuters vila eftersom jag aldrig sprungit längre än 15 kilometer.

Igår körde jag och Tobias intervaller tillsammans. Det finns ett IP i närheten av vårt nya hus, men det var ganska mycket aktivitet där så vi struntade i att se om det gick att köra på löparbanan där. Istället sprang vi runt på små asfalterade vägar och använde lyktstolpar och elstolpar som markörer. Sprang fem lyktstolpar och gick sedan mellan tre. Fick in sex intervaller innan parkvägen tog slut och vi kom ut på en liten bilväg och tog elstolpar som markör istället. Det var lite längre mellan dem, så vi sprang mellan fyra och gick mellan två. Jag tappade räkningen efter ett tag, men jag tror att vi fick in ungefär femton intervaller. Ingen av oss hade Runkeeper, men jag skulle höfta att rundan var ungefär fyra kilometer.

Jag hade så himla ont i låren! Jag har ju tidigare nästan aldrig känt av någon smärta i kroppen när jag sprungit, inte förrän jag börjat styrketräna mer. Nu måste det varit cyklingen som gjorde sig påmind, för jag fick efter fyra intervaller ett ordentligt sug i framsidan av låren. För mig är det väldigt udda att behöva pressa musklerna mer än andningen, men så var det igår.

Kul att se lite av området, och att göra någonting tillsammans med Tobias! Idag ska jag för första gången besöka SATS Huddinge tänkte jag, och köra lite styrketräning. Om jag ska kunna träna ordentligt inför Lidingöloppet får jag inte dra på mig någon benhinneinflammation, och jag kommer därför ha ett tak på tre eller max, max, max fyra löpträningar i veckan. Däremellan blir det styrketräning och annat.

Etapp 2 - Vätternrundan

Halvvägs!

Vätternhelgen började med ett organiserat packande (som alltid), upphämtning av Lucas på Kungsholmen och sedan avfärd mot Motala. På Essingeleden bjöd jag Lucas på en persika och han lyckades i höjd med Aspudden bita av sin tandprotes på kärnan. Han slog av halva sin framtand i lågstadiet, och porslinsdelen av tanden bröts av och Lucas tvingades se ut som en hillbilly hela helgen. Helt. Hysteriskt. Roligt.

Johan hade genom sitt jobb fixat boende åt oss tillsammans med ungefär tio andra personer, och vi anlände vid ungefär halv fyra där Johan redan var på plats direkt från Malmö. Efter fotbollen gick vi och åt lasagne och gick sedan för att hämta nummerlappar och köpa sista-minuten-saker som gels och extra strumpor. Vi la oss bekvämt på luftmadrasserna vid tiotiden och jag tror väl att alla fick mellan 3-5 timmar sömn. Vi gick upp kvart över fyra och åt salladerna vi plockat ihop i mataffären till frukost, drack magnesium och åt geler, klädde oss och fyllde vattenflaskorna. Vi cyklade till starten som bara låg några minuter bort vid kvart över fem och ställde oss i startfållan.

Lucas, jag, Tobias och Johan inför start

I vanlig ordning var jag spyfärdig precis innan start och rullade skakad iväg 05:30, en väldigt behaglig starttid i min mening (inte så mycket i Lucas mening). Vi hade noga följt väderprognosen som lovade regn, med vid starten var det ljummet i luften, torrt på marken och växlande molnighet som ni ser.
Tobias och Johan tänkte eventuellt köra tillsammans och rullade iväg direkt. Jag och Lucas hamnade innan vi ens kommit ut ur Motala längst bak i vår startgrupp. Mina växlar var inte bra! Kedjan hade hoppat av på fredagen eftersom vi tog av hjulen på cyklarna när vi åkte ner eftersom Tobias var fullkomligt övertygad om att man inte skulle se lamporna på bilen annars (hjulen satt dock på när vi skulle åka hem). Det måste ha bråkat lite med växlarna, för de fastnade inte direkt utan tog några sekunder på sig att fästa vilket var extremt irriterande.

Jag var ganska trött direkt, låg på väldigt hög puls. Hade dessutom jätteont i rumpan från kilometer ett vilket inte kändes så kanon. Lucas sa dock att han också haft det förra året, men att det aldrig blivit värre under dagen vilket jag kunde tro på. Jämndåligt liksom!
Vi hakade på fyra personer, två män och två kvinnor, som hade ett tempo på ungefär 25 km/h. De verkade inte superförtjusta över att vi låg bakom dem, men jag cyklade en gång om och låg framför dem och jag kunde verkligen inte hålla tempot. Det känns typ som att cykla i vatten. Det händer ingenting, jag kommer ingenstans. Det var en ganska rejäl blåst, och jag föll in bakom paren ganska snabbt igen.
De vek av efter fem mil i den första depån, men vi åkte förbi den. Framför oss kom en stor klunga av färgglada personer ut. De var ungefär tio personer och kändes lite som att de kom från ett företag eller så. De hade ett tydligt system där de roterade någon gång i minuten. De var fantastiska att ligga bakom! De höll ett jämt tempo på ungefär 30 km/h och det flöt som smör. Jag ville inte titta bakåt mer än om jag behövde köra om, men jag tror vi hade en ganska stor klunga bakom oss som också åkte snålskjuts. Det var ett jämt och bra tempo, ingen låg för nära eller tvärnitade, alla signalerade tydligt vid omkörningar och om det var saker på vägen.
Vi låg bakom färgglada gänget från mil fem till mil åtta ungefär. Där släppte de en lite äldre man som inte orkade med tempot, och genast när de sagt hej då till honom drog de iväg i en jävla fart och försvann som en prick på horisonten till min stora sorg.

Depåstopp i Ölmstad

Jag och Lucas gick in i vår första depå efter 8,3 mil i Ölmstad klockan 8:45. Så grymt skönt att stå upp och vila rumpan. Jag lämnade in cykeln i verkstaden för att fixa växlarna, gick på toa, åt och drack. 09:01 rullade vi ut ur depån och nu följde många ensamma mil. Det kom några klungor som jag försökte hänga på, men jag kände mig väldigt tung i benen och orkade inte hålla deras tempo. Jag sa till Lucas att jag inte orkade ligga på så höga pulser, jag hade legat mellan 150-185. Nu försökte jag ligga under 160, helst nere på 140. Mamma hade förklarat för mig att om man ligger på fettförbränning får man en annan energi eftersom fett bryts ner tre gånger långsammare än kolhydrater. Jag ville också ge mig själv tid att ta det lugnt och på så sätt hitta andra andningen.
Vi hittade några enstaka cyklister som vi hängde på ibland. Bland annat låg vi bakom två män i en mil ungefär, vilket fungerade bra. De svängde in i en parkeringsficka, och när jag cyklade vidare sa jag "tack för skjutsen" och den ena mannen svarade "ja, varsågod!".

Vi åkte förbi Jönköpingsdepån efter 10 mil eftersom den brukar vara full med folk på grund av att det finns varm mat där. När vi cyklade genom Jönköping kom det. Regnet. Det fullkomligen öste ner i ordets sanna bemärkelse. Jag kände snabbt att benen blev blöta samt min vänstra fotled, trots damaskerna. Allt eftersom kröp sig vattnet in i skorna, förmodligen underifrån. Efter tjugo minuter kändes det som att jag hade en halv deciliter vatten i vardera sko. Jag var ändå vid ganska gott mod då det ändå var ljummet i luften, så även om jag blev blöt blev jag inte kall för det. Jag hoppades också att damaskerna skulle skapa en våtdräktsfunktion i skorna och göra att vattnet blev varmt där inne så jag slapp bli kall.
En bit efter Jönköping började modet ändå brytas ner lite av vattnet. Det var en evighetslång nedförsbacke där jag hade kunnat få så mycket gratis energisparande vid torrt väder, men nu hängde jag istället på bromsarna eftersom det både var rännilar över hela vägen som utlovade risk för vattenplaning, samt rondeller och kurvor som blir extra knepiga i regn. Vi var även tvungna att åka igenom några enorma vattenpölar, och i en av dessa mötte jag en Jeep som drog en riktigt filmisk dusch av gatuvatten över mig. Inte för att jag kunde bli mer blöt än jag redan var. Tack och lov för min regnjacka som får mycket gott omdöme av undertecknad! Svårt att avgöra hur vattentät den var eftersom min t-shirt var fuktig av svett som det var, men jag var i alla fall väldigt varm och god där inne. Ger även högsta betyg till mina separata byxben och tröjärmar från Craft som höll sig uppe, var mjuka, inte skavde någonting och dessutom höll mig varm under regnet utan att bli för varma när solen senare sprack fram.

Vi stannade i depån i Fagerhult klockan 11:15 efter 13,3 mil. Regnet hade slutat - det regnade i ungefär en halvtimme skulle jag gissa (även om jag är lite dålig på att uppskatta tid under tävlingar). Standarden: åt, drack, kissade. Kastade skräp och sorterade om placering av mealbars och geler. Lastade ut lite från ryggfickorna till ramväskan för att slippa ha tyngden på kroppen. Tyckte att jag blev lite mindre trött i ryggslutet efter att jag gjort det.

Vi lämnade depån 12:00 - jag älskar vår oplanerade punktlighet! Milen bort till Hjo kändes väldigt bra! Jag kände mig stark och energisk. Hade ont i rumpan, men det kom och gick under hela dagen precis som Lucas sagt. Ofta blev det sämre när jag kom ut ur depå och jag fick försöka placera om mig på sadeln några gånger i kanske en halvtimme. Därefter tänkte jag inte så mycket på det.

Vi kom in i Hjo klockan 12:50 efter 17,1 mil. Det fanns två reptider även på Vättern; Jönköping 11:30 och Hjo 16:00. Det kände vi direkt i starten, att det var inga problem rent sportsmässigt (annat om man får punka eller kraschar så klart). Lucas pratade med mamma som informerade att vi var beräknade till klockan 20:00 ungefär.
I Hjo gick vi till tältet för att äta varm mat. Jag mötte Tobias moster Bibbi och hennes man Kenneth på vägen, de bor i Mariestad och hade kommit för att heja på Tobias. När jag ätit lasagne gick jag för att hämta en till mjölk och mötte då även Tobias morfar Åke.

När jag kom tillbaka till bordet stod där också Marcus, min klasskompis från grundskolan som jag har sprungit på säkert fem, sex gånger nu på olika tävlingar. Det är så sjukt! Jag tror vi träffades första gången på något av halvklassikerloppen, sedan på Stockholm Tunnel Run i startfållan, sedan i målfållan på tjejvasan, i tävlingsområdet på tjejvansbro och säkert på något mer ställe. Det är klart att vi skulle ses i Hjo av alla jävla ställen, trots att Marcus startat en halvtimme tidigare än jag och är väldigt mycket snabbare egentligen! Han hade inte haft en så trevlig dag som jag. De hade stannat hos en som kraschat, de hade fått punka och hans kompis hade gått in i väggen mentalt. Å andra sidan föranledde det att vi kunde ses, det var ju trevligt! Han har en Iron Man framför sig, lycka till med det!

Jag och Marcus möttes av gammal tradition

Jag och Lucas gick på toa igen - jag la nog fan en halvtimme på att kissa den här jävla dagen. Fattar inte varför vattnet vägrade stanna i kroppen som det gjorde på Vasaloppet. Istället var jag kissnödig hela tiden och hade krampkänningar i två timmar. Suck!

Vi körde ut ur depån 13:20 (återigen väldigt punktligt) och cyklade till Karlsborg, depån som ligger efter 20,4 mil. Jag hade bestämt att nedräkningen började där, med tio mil kvar. Jag tog det lugnt dit eftersom min högra vad hoppade oroväckande och jag var väldigt rädd för att få kramp eftersom det gör så fruktansvärt ont att få kramp i vaden och jag ville inte få det när jag sitter fast på en jävla cykel i tjugofem kilometer i timmen. Jag hade inget större behov av att stanna i Karlsborg, men Lucas ville det och jag ville ändå dricka en massa vatten för att förhindra kramp. Vi åkte alltså in och stannade säkert en kvart. Vi åt pastapåsar som jag fixat (fryspåsar med hälften pasta, hälften linspasta) och drack en massa vatten och tog magnesiumtabletter. Solen sken igenom molnen och det var varmt och härligt. Många låg på gräsmattan och vilade och det var allmänt ganska chill stämning.

Passar på att kolla kartan i Karlsborg

Jag kände mig ganska pigg även här efter Karlsborg och kunde hålla ganska god fart även fast vi låg själva ofta. Vi hade inte tänkt stanna i Boviken efter 22,5 mil, men jag blev så klart superkissnödig en kvart efter att vi lämnat Karlsborg och vi stannade därför i fem minuter för att kissa och packa om sadelväskorna lite så att Lucas kunde ta av sig regnjackan.
Det var dock lite onödigt att ta av den, för den åkte på igen ganska snart då det började dugga. Det bröt aldrig ut i någon skur som tur var. Jag började räkna tiderna mellan milmarkeringarna. Min trippmätare vill inte gå igång av någon anledning som jag inte orkat engagera mig i, men jag hade i alla fall klocka på styret och klockade oss. Vi åkte förbi tvåsiffrigt - 90 km - klockan 15:20. Sedan mätte jag mellan 7-6 mil, men jag tror att de måste ha dragit av de där tre "minuskilometerna" (loppet är ju inte riktigt 300, utan 297 km) på den sträckan, för det tog 12 minuter. Inte särskilt troligt! Mellan 6-5 tog det 18 minuter, sedan 18 igen och sedan 21 mellan 4-3. Lovade gott om tiden!

När det var 4 mil kvar började uppförsbackarna. De där superlånga och ganska branta där det var mycket biltrafik, men också många cyklister. Några gick uppför med cyklarna. Det var backe efter backe. Bilar köade för att komma förbi cyklisterna så det var jättesmalt och svårt att köra om, så det gick inte att hålla ett stadigt tempo. Om man väl fått lite fart inför en uppförsbacke var man tvungen att bromsa ibland för att det var andra cyklister och bilar i vägen.
Jag var så jävla sur. Jag blir ju ganska lätt provocerad när jag tränar, och att få typ åtta mastodontuppförsbackar de sista milen är en sådan typ av grej som gör att jag blir väldigt arg väldigt snabbt. Det hade ju varit toppen om jag även var en sån person som triggas och blir starkare av att vara arg, men det är jag inte. Jag är fortfarande långsam och klen, fast arg samtidigt.

Jag bad Lucas öppna en gelflaska som är omöjlig att skruva av korken på när vi kom till den sista depån Medevi efter 27,4 mil. Lucas ville att vi skulle köra in i depån. Jag ville inte det, men han körde in och jag körde efter. Sen stod jag i depån och drack gel och sa "jag vill inte stanna här. Jag vill köra i mål. Jag vill inte stå här. Varför har vi stannat? Vilka jävla uppförsbackar. Kan vi åka eller? Jävla fitt-vättern. Jävla fittbackar. Jävla fittbilar. Jävla fittcykel." och sen slängde jag min tomma gelflaska på marken och Lucas fick gå och slänga den i papperskorg.

Efter mitt lilla meltdown cyklade vi vidare och jag blev på bra humör igen när backarna slutade och det blev mer plats på vägen. Det blev en fin asfalterad väg i skogen med i princip obefintlig trafik och det var väldigt idylliskt. När det var ungefär 1,5 mil kvar började det spöregna igen, men det gjorde oss ingenting. Vi diskuterade fenomenet att de sista milen alltid är så outhärdligt långa. Jag sjöng "Believe" från Taras tribute-video jättefalskt. Vi cyklade om hur mycket folk som helst. Bara segoberts och vi kvar på banan verkade det som.

När vi körde in i Motala stod en hejaklack och gjorde vågen. Det var lite kringelkrokiga vägar, men vi försökte hålla uppe farten. Sen cyklade vi ner mot målområdet, det var omvänt från hur det var på halv- och tjejvättern. Vi var själva i målfållan och tog varandras händer och cyklade med händerna sträckta ovanför huvudet in i mål på tiden 13 timmar och 15 minuter. Officiellt 13 timmar och 14 minuter, men vi hade väl kanske tio sekunder till godo för att komma in på kvarten.

Jag var extremt nöjd med dagen! Kroppen var liksom jämnpigg hela dagen. Jag kände mig ungefär likadan efter tretton timmar som efter en halvtimme. Rumpan var inte så farlig som jag fasat för. Det regnade, men inte alls så mycket som vi trott och det var aldrig kallt. Jag frös inte och jag torkade ganska snabbt efter att det regnat i Jönköping. Vi fick inte punka eller ramlade. Vi hade bra med kläder på oss och tillräckligt med geler, bars, mat och dricka.
Jag hade dessutom varit tveksam till om jag skulle klara det på 15 timmar, alltså två mil i timmen och dessutom pauser på det. Sedan sa mamma att vi var beräknade till klockan åtta. Men istället gled vi in utan problem och utan att ha lidit klockan kvart i sju på 13:15. Fantastiskt!

Tobias och Johan hade hållit ihop hela vägen och cyklade på grymma tiden 9:32, mer än en timme bättre än Lucas och Johan cyklade på förra året. De hann äta, duscha, sova och komma tillbaka för att se oss gå i mål. Det var lite kö till duschen och jag stod och pratade med en man en stund. När han gick in för att duscha satte jag mig på en stol för att vänta på min tur, och då gick luften ur. Lite svårt att andas, det känns lite som att jag inte får in luft även fast jag andas. Kom in i duschen och insåg när jag började tvåla in mig att jag inte hade någon känsel i lill- och ringfingrar och i botten av handflatan efter att ha hängt på styret så länge. Hade också så klart väldigt ont i hela "sitt-delen" av kroppen, om vi kallar det så. Ingen känsel i huden heller. Kände mig riktigt miserabel.
Grabbarna gick och köpte pizza och jag la mig och vilade. Kände mig helt knäckt. När de kom tillbaka orkade jag inte sitta upprätt. Jag hade samma känsla i kroppen som jag hade när jag hade malaria - att jag inte har någon energi att hålla upp kroppen utan bara smälter ihop.

Inte sover jag bra på nätterna heller efter tävlingar. Jag somnade sent, vaknade flera gånger, låg vaken mellan fyra och sex och sov sedan en stund till mellan sex och åtta. Det var outhärdligt att sitta i bilen tre timmar hem, det kändes som att jag satt i en konservburk helt ihopvecklad. Mådde också väldigt illa. Helgens största njutning var att få lägga sig på soffan och kolla på film när vi väl kom hem. Aaaaah.

Nu är det onsdag och känseln i händerna är nästan helt återställd. Om jag trycker ner med handflatorna känns de lite stumma fortfarande. Men det är inget jag är orolig över. Lite trötta nervändar bara!

Nu är det tre veckor till Vansbrosimningen. Lucas kommer tyvärr inte kunna göra det med mig då han ska på sin tjejs kusins bröllop. Tobias pratar om att ta startplatsen och simma med mig istället. Tråkigt, men det är ändå det minsta loppet.