Jahapp, ska man börja igen då kanske?

Ok, ny förkylning avverkad, samt hysteriska två skolveckor likaså. Åter till gymmet alltså. Jag var där i tisdags och sprang fem kilometer på löpbandet. Jag la mig ganska högt i tempo och de sista 1,5 kilometerna låg jag mellan 188-195 i puls. Det var tufft.

OBS! Tiden är inkluderat uppvärmning. Vilket slår mig nu innebär att jag sprang mina snabbaste fem kilometer någonsin. Fuck... me. I'm awesome. Och jag märkte det inte ens då.

Mellan tre och fyra kilometer kom låten från Taras tribute-video, Believe med Suzie McNeil. Då tänkte jag på Tara och Shahrzad och hur tufft de har haft det och jag kände in i mina muskler hur extremt mycket energi det faktiskt finns i dem och hur mycket potential de har for greatness. Jag såg framför mig hur jag gick i mål på Vasaloppet och Lidingöloppet och jag kände mig så taggad och energisk. Sen ramlade jag ur de tankarna och då hamnade jag i en dålig andningstakt, blev trött, började säcka ihop och allmänt hade min 3-5 kilometerssvacka. Lustigt hur mycket huvudet kan påverka.
Körde även lite styrka efter i vanlig ordning, bengrejer då jag har (i dagsläget) en vecka kvar innan mitt nyckelben är helt läkt.

I övrigt ser ju inte denna månad så jävla spännande ut. Rapportskrivning i 1,5 vecka där vi suttit mellan 8-13 timmar om dagen i kombination med en förkylning har inte varit så bra för aktivitetsarmbandet. Nästan så att det känts omotiverat att ha det på sig.

Nu ska jag till gymmet! Kära Saga Motion, jag kommer sakna dig så när jag flyttar... Bästa gymmet någonsin.

A trip down memory lane - Tjejvasan 2015

Japp, förkylningen igår blev bara värre och värre tills jag knappt kunde svälja p.g.a. halsont. Idag är halsen mycket bättre men jag har varit stentäppt i näsan hela dagen medan jag suttit och pluggat med Anna. Hoppas ändå att det redan vänt mot det bättre. Under tiden tar jag en liten trip down memory lane och tänker tillbaka på ytterligare ett lopp: Tjejvasan 2015.

Tjejvasan var andra etappen i Tjejklassikern som genomfördes med mamma, hennes guddotter Lovisa och mina vänner Elin och Malin H-man (jag är vän med tre Malin så jag måste selektera dem lite). Elin hoppade på först på vasan vilken även blev hennes första tävling av denna typ. Hon genomförde hela Tjejklassikern och bedyrade sedan att hon aldrig mer ska göra ett lopp i hela sitt liv. Malin verkar dock blivit en aning peppad, men vi får se vad framtiden håller (kan man säga så på svenska...?).

Jag och mamma skulle starta vid tio medan Elin och Malin startade först närmare tolv. Vi lämnade alltså vännerna i Tällberg vid åttatiden och pappa körde oss till starten. Vi hade tänkt åka på vänstra sidan om sjön, men blev dirigerade till den högra av arga vägskyltar. Och sen satt vi i kö. Sån. Jävla. Fet. Kö.
Jag blev så jävla nervös, jag hade inte vallat mina skidor ännu eftersom jag ville se snön vid Oxberg först (jag vallar inte som ett proffs som ni hör). Men tiden rann iväg och fyllde på den där klumpen jag redan brukar ha i magen inför starten. Mådde illa, hade mensvärk (fast jag inte hade mens), kände mig bajsnödig och hade lite svårt att andas. Allt var alltså precis som vanligt.

Jag jobbar enbart med live-TV-sändningar vilket jag tycker är grymt skönt för att ja, man har alltid en deadline, nej, deadlinen bryr sig inte om huruvida jag är färdig eller min dator kraschat eller jag blir akut sjuk utan deadline är deadline och då måste man sitta på sin plats och vara redo oavsett vad (eller bara göra det bästa av situationen), MEN - så fort deadlinen är över så är det över. Det spelar ingen roll hur det gick, det blev som det blev. Man kan försöka prata om hur man bäst löser situationen i framtiden, men just den stunden är förbi och du kan aldrig göra om det eller påverka hur det gick.

Jag känner att det är lite samma sak när det gäller denna typ av stress, tänk: missa tåg, komma på att man glömt något när man redan åkt iväg, komma för sent till starten. När jag liksom insåg att vi aldrig skulle hinna i tid så gled nervositeten av mig. Det fanns verkligen ingenting att göra åt saken. Däremot kunde vi hinna valla mina skidor i bilen så sparade vi tid när vi kom fram. Mamma är ju inte direkt typen som väntar på en...
Jag hoppade ut och öppnade takboxen med skruvmejseln som agerar nyckel, tog in skidorna en i taget i bilen och smetade på fästvalla medan mamma applicerade glid på änden i framsätet. Pappa rullade lite allt eftersom kön masade sig fram i sakta mak. När jag skulle stänga takboxen igen fick jag dock inte igen låset med skruvmejseln och pappa fick hoppa ut för att försöka medan jag tog plats vid ratten och rullade med kön. Jag rullade fram några meter och pappa gick efter, rullade lite och pappa gick efter. Sen fick jag dock en lång lucka framför mig och pappa sinkade efter. Han började småjogga lite och jag och mamma satt i hysteriska fnitterattacker i bilen. Pappa började vinka med armarna för att visa att jag skulle stanna och jag och mamma asgarvade åt hur kul de i bilen bakom måste ha det. Vi tittade i backspegeln och de två männen satt och skrattade hysteriskt bakom oss. De måste ha haft den roligaste platsen i kön av alla.

Väl framme, nästan en timme sena, skulle en grupp precis starta och mamma - i klassisk mamma-manér - ställde sig lite i vägen väldigt långt fram i ledet och satte på sig skidor och stavar och drog iväg, lämnandes mig att med bästa förmåga hänga med henne.
Vi hade ju pratat lite om detta med att hon "vill åka tillsammans" och sedan bara drar, men jag hade ändå sagt att jag gärna kunde åka tillsammans. Mamma ville dock inte sinkas av mig så det var under "om du kan hänga med"-premisser. Jag kunde inte riktigt hänga med. Snön var som slushy av värmen och det var hysteriskt trångt. Jag stannade och tog av mig mössan ganska snart eftersom jag var väldigt varm. Jag stannade även och drog på mer valla eftersom jag hade bakhalt. Hett tips: se till att ha ett stick i fickan. Det är sååå värt det.
Jag åkte ändå ikapp mamma efter kanske åtta kilometer, men försökte så mycket att komma ikapp henne att jag fällde mig själv på en raksträcka. Därefter kom en lång, brant backe som var upplogad till två isskåror med en stor snövall i mitten. Jag ramlade två gånger och gick sen ner för att inte vara i vägen för folk (det var kö för att åka ner).

Vid första depån efter en mil kom jag ikapp mamma och hon var skitförbannad på att alla åkte sönder och plogade bort spåren. Vilket är sant eftersom många som åker tjejloppen inte har någon ambition om att faktiskt åka bra utan att bara göra det som en rolig grej. Och alltså är i vägen om man vill göra en bra tid (jag ska dock inte säga något när det gäller skidor eftersom jag är sämst).
Mammas varma inbjudan till att samåka resten av vägen löd ungefär: "jävla skithelvetesfan, jag blir galen. Vänta på mig medan jag sätter på plåster.... Så, nu åker vi."
- Men mamma, du behöver inte åka med mig.
- JO! Nu åker vi, kör nu, kom igen (ilsken röst). Fan, jag har sånt jävla skavsår...

Så vi åkte vidare och jag var rätt trött eftersom man var tvungen att spänna benen extra mycket för att skidorna inte skulle glida ut ur spåren då kanterna på spåren var mjuka som socker. Mamma instruerade mig självklart i hur jag skulle åka med bättre teknik, vilket ju är lätt att göra när man är jättetrött och bara hasar sig fram.

När det var ungefär åtta kilometer kvar kom en nedförsbacke som likt alla andra bara var is efter att alla plogat sönder den och mamma fick ett totalt psykbryt och inledde en hysterisk och arg dialog (monolog) med ett par som stod och såg på om hur jävla dåliga spåren var och hur fan alla körde sönder dem och i helvete att hon aldrig skulle göra en enda jävla tjejtävling igen.

När det var ungefär fem kilometer kvar stod en fotograf vid sidan av spåret och jag ropade till mamma att le och göra något roligt så att vi fick en fin bild. Mamma åkte upp bredvid mig, jättesur, och sa (detta är alltså en personlig coach och före detta elitidrottare som talar): "Det var en man på Skavlan förra veckan som pratade om positivt tänkade... och att det inte fungerar".

När det var två (2!) kilometer kvar fick mamma ett till psykbryt och bad mig stanna. Vi gick ur spår och hon stod och bara tog djupa, frustrerade andetag eftersom hon var så sjukt arg på spåren och människorna och tävlingen i allmänhet. Jag passade på att dra ner hennes tröja som hela tiden åkte upp i ryggen och sätta fast den ordentligt i byxorna. Jag själv var på omåttligt bra humör när mamma var på så uselt humör. Det är liksom rätt nice att se någon som är likadan som man själv annars är och få vara den som är så här "kom igen, nu är det inte långt kvar!". Och det är också nice att se mamma - som annars är den som alltid ska förklara psykologiska processer och hur motivation fungerar - totalt haverera i sitt eget fält och vara lite mänsklig.

Vi gick i mål på typ 4.20 (oklart eftersom vi inte fick någon tidtagning), duschade och hejade in Malin och Elin. Den senare hade haft jättetråkigt och tyckte att jag var en dålig kompis som fått henne att göra detta. Den tidigare var skitglad när hon gick i mål och överraskade oss alla som trodde att hon skulle vara förstörd som människa.

Tjejklassikern i all ära, men tyvärr bevisade detta lopp, likt Lidingöloppet, att det mest är en tävling i att försöka ta sig runt masiga motionärer.

Jogging med Malin H-man

Min gode vän Malin har börjat springa med ambitionen att springa varje dag i en månad. Hon är nu halvvägs och vi tog en runda tillsammans dagen innan nyår när hon var i Stockholm på besök. För att avlasta hennes benhinnor och knän joggade vi ner till Tantolunden där jag visade henne intervallövningarna jag fått lära mig av Attila. Först visade jag mördarbacken där jag kör backträning, 7 gånger tre olika distanser. Malin stirrade på mig när vi tryckte upp för backen en gång och flåsade "springer du hela vägen upp?!" och jag svarade "ja, sju gånger hela vägen" och hon flås-skrek "SJU GÅNGER??!".
Jag visade hur hon bättre springer i uppförsbackar (spring på tå, lyft knäna, sträck på kroppen och luta dig framåt, korta och rappa steg, pendla armarna bakom dig), men vi sprang bara några få korta rundor upp och ner och sedan en gång till toppen.

Därefter sprang vi ner till parken bredvid minigolfen där jag brukar springa pyramiden. Vi körde inte några varv, men jag förklarade hur hon skulle göra övningen och visade ungefär hur rundan såg ut. Därefter joggade vi vidare till trappan där jag brukar köra trappträning och vi körde alla övningar en gång vardera uppför halva trappan innan vi joggade hem igen.

Malin började bli trött med en kilometer kvar hem, men kämpade på, och jag hade bestämt att vi skulle sluta i uppförsbacken bakom Münchenbryggeriet. Malin flåsade på upp för backen men frågade om vi inte kunde börja med att bara springa halva och jag röt "nej, vi ska hela vägen upp!" och hela vägen upp sprang vi. Så att Malin nästan kräktes när vi kom upp. Jag kanske borde bli PT, jag verkar ha talang för att få folk att springa tills de spyr.

Efter löprundan avrådde jag Malin från att springa mer eftersom hon både hade ont i benhinnor och knän. Jag intygade att det INTE är värt att upprätthålla ett träningsmål på två veckor för att sedan gå med kroniska problem i flera månader eller år.

Själv gick jag till gymmet och körde en lugn halvtimme på trappmaskinen. Jag gjorde magövningar, draken (stå på ett ben och fäll kroppen neråt så att benet bakom bildar en horisontell linje med överkroppen) samt utfall med bakre foten på en balansbräda.

Oh... my... god.

Helt sjukt jobbigt att göra utfall på detta sätt. Stod statiskt och körde tio sänkningar per ben och sedan bytte jag. Körde tre set och var helt skakig i benen efteråt.

Nyår gick till att plugga innan det relativt tidigt bar av mot middag, och jag hade dessutom lite ont i halsen igår vilket inte oväntat har hängt kvar även idag ackompanjerat av lock för öronen och täppt näsa. Det blir alltså några dagars vila så att detta inte bryter ut och blir ytterligare en ny, jobbig förkylning.