Jahapp, ska man börja igen då kanske?

Ok, ny förkylning avverkad, samt hysteriska två skolveckor likaså. Åter till gymmet alltså. Jag var där i tisdags och sprang fem kilometer på löpbandet. Jag la mig ganska högt i tempo och de sista 1,5 kilometerna låg jag mellan 188-195 i puls. Det var tufft.

OBS! Tiden är inkluderat uppvärmning. Vilket slår mig nu innebär att jag sprang mina snabbaste fem kilometer någonsin. Fuck... me. I'm awesome. Och jag märkte det inte ens då.

Mellan tre och fyra kilometer kom låten från Taras tribute-video, Believe med Suzie McNeil. Då tänkte jag på Tara och Shahrzad och hur tufft de har haft det och jag kände in i mina muskler hur extremt mycket energi det faktiskt finns i dem och hur mycket potential de har for greatness. Jag såg framför mig hur jag gick i mål på Vasaloppet och Lidingöloppet och jag kände mig så taggad och energisk. Sen ramlade jag ur de tankarna och då hamnade jag i en dålig andningstakt, blev trött, började säcka ihop och allmänt hade min 3-5 kilometerssvacka. Lustigt hur mycket huvudet kan påverka.
Körde även lite styrka efter i vanlig ordning, bengrejer då jag har (i dagsläget) en vecka kvar innan mitt nyckelben är helt läkt.

I övrigt ser ju inte denna månad så jävla spännande ut. Rapportskrivning i 1,5 vecka där vi suttit mellan 8-13 timmar om dagen i kombination med en förkylning har inte varit så bra för aktivitetsarmbandet. Nästan så att det känts omotiverat att ha det på sig.

Nu ska jag till gymmet! Kära Saga Motion, jag kommer sakna dig så när jag flyttar... Bästa gymmet någonsin.