I lördags bar det av mot Vansbro. Lucas skulle som sagt iväg på bröllop och kunde inte följa med, och Johan var opepp att åka upp hela vägen från Malmö för att simma (förståeligt). Tobias var supergullig och tog Lucas plats för att jag skulle ha sällskap. Det kändes väldigt skönt med tanke på hur orolig jag varit för att få panikångest medan jag simmar.
Bilresan upp var outhärdlig. Eftersom jag fått panik i bilen två gånger har det förmodligen satts en trigger där, så om jag sätter mig i bilen medan jag är stressad så känns det som att luften har en densitet fem gånger så hög som vanligt. Jag måste liksom aktivt dra in varenda andetag för att luften känns tjock och svår att andas. Detta är givetvis inte fallet, det är väl snarare så att jag spänner varenda muskel jag har runt bröstkorgen.
Det var i alla fall väldigt obehagligt och jag låg på bristningsgränsen till att få panik flera gånger. Vi stannade till två gånger och jag var helt skakig i benen när jag gick ut, men det var skönt att få andas lite frisk luft och röra på sig.
Vi kom i alla fall fram i god tid vid halv tolv. Gick till tävlingsområdet och hämtade nummerlapparna och utnyttjade sedan matbiljetterna inför loppet istället för efter. Kletig potatissallad och påläggskalkon... Blä. Varför spanade jag inte in det vegetariska alternativet för? Jag äter ju veg 95% av tiden nu, framför allt när jag inte vet var köttet kommer från.
Efter maten gick vi i lugn takt till starten, och åskan började smått rulla över himlen. Efter ett toabesök gick vi för att vänta ut vår start klockan 14:03 vid tågrälsen. Vi hade knappt hunnit sätta oss när det började regna. Jag drog snabbt som attan av mig kläderna för att de inte skulle bli blöta, och satte på mig våtdräkten. Sedan kurade jag och Tobias ihop oss med grejerna under våra stora plastpåsar som man lämnar in grejerna i. Det började hagla, åska och blixtra.
Vi bytte om helt till våtdräkt och packade ner alla saker i plastpåsarna för att hålla de torra. Sedan stod vi och kramades i säkert en halvtimme för att hålla värmen. De höll flera startgrupper för att se om ovädret blåste förbi, vilket det till slut gjorde vid tvåtiden. Ungefär 14:20 släpptes vi iväg tillsammans med två andra startgrupper. Det var alltså skitmycket folk i fållan och jag blev lite nojig för att det skulle bli hetsigt och trångt. Jag och Tobias gick ner i mitten av folkmassan, men det var lite som att alla köpte läget. Det var ett lugnt och sansat tempo ner i vattnet, som var varmt och skönt eftersom det var samma temperatur som i luften (17-18 grader). Jag simmade till höger nära repet med flytbojar för att ha något att hålla i om jag skulle få panik.
När jag blev andfådd påminde det mycket om panikkänslan och jag blev därför lite stressad av det. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt ta det lugnt och stadigt, hitta ett bra tempo och hålla det. Inte bli för andfådd eller trött, utan bara glida på så som kändes bekvämt.
Min fördel här var att det finns många saker med att simma i öppet vatten som folk tycker är obehagligt. Följer lista:
1) Att vattnet är mörkt.
2) Att det är djupt.
3) Att det finns vass, fiskar och annat som man kommer åt ibland.
4) Att det är trångt och att folk simmar på en ibland.
5) Att det är strömt.
Och så vidare. Inget av detta har jag dock problem med, vilket kändes väldigt bra.
Efter ungefär 500 meter hittade jag en tjej som höll exakt samma tempo som jag och jag la mig bakom henne. Jag och Tobias småpratade lite ibland, och tjejen föll in lite i vårt samtal. Ibland kom det folk hetsigt crawlandes bakom oss, men det är ju bara att försöka göra sig så liten som möjligt och låta dem simma förbi. Jag förstår inte riktigt varför de simmar till höger där det är mest folk om de är så snabba. Det är väl mer medströms ju närmare mitten av älven man är, men det kan ju inte vara tidseffektivt när man samtidigt måste ta sig förbi flera hundra simmare som simmar bröstsim?
Hur som, vi upplevde den vanliga kylan och motströmmen när vi svängde in i Västerdalälven. Det var dock inte jätteströmt så jag låg längre ut från bryggan under längre perioder än tidigare lopp då det känns som att jag knappt kommit någonstans när jag varit långt från bryggan. Jag försökte dock hålla mig nära bryggan så fort det fanns en bra lucka. Simmade om den andra tjejen lite om vartannat, men jag hann faktiskt med att ge henne lite backträningstips med 400 meter till mål.
Jag slängde handen på plattan efter 1 timme, 20 minuter och 21 sekunder. Väldigt nöjd med den tiden för hur pass lugnt jag tog det. Tror knappt jag hade puls över 150, det kände inte som det i alla fall. Alltid lika spännande att gå upp ur vattnet efter en lång stunds bröstsim, det är som att kroppen rör sig framåt fastän jag inte har för avsikt att gå framåt. Tobias fick stabilisera mig lite.
Dusch och hemfärd, sen film i soffan.
Bilresan upp var outhärdlig. Eftersom jag fått panik i bilen två gånger har det förmodligen satts en trigger där, så om jag sätter mig i bilen medan jag är stressad så känns det som att luften har en densitet fem gånger så hög som vanligt. Jag måste liksom aktivt dra in varenda andetag för att luften känns tjock och svår att andas. Detta är givetvis inte fallet, det är väl snarare så att jag spänner varenda muskel jag har runt bröstkorgen.
Det var i alla fall väldigt obehagligt och jag låg på bristningsgränsen till att få panik flera gånger. Vi stannade till två gånger och jag var helt skakig i benen när jag gick ut, men det var skönt att få andas lite frisk luft och röra på sig.
Vi kom i alla fall fram i god tid vid halv tolv. Gick till tävlingsområdet och hämtade nummerlapparna och utnyttjade sedan matbiljetterna inför loppet istället för efter. Kletig potatissallad och påläggskalkon... Blä. Varför spanade jag inte in det vegetariska alternativet för? Jag äter ju veg 95% av tiden nu, framför allt när jag inte vet var köttet kommer från.
Efter maten gick vi i lugn takt till starten, och åskan började smått rulla över himlen. Efter ett toabesök gick vi för att vänta ut vår start klockan 14:03 vid tågrälsen. Vi hade knappt hunnit sätta oss när det började regna. Jag drog snabbt som attan av mig kläderna för att de inte skulle bli blöta, och satte på mig våtdräkten. Sedan kurade jag och Tobias ihop oss med grejerna under våra stora plastpåsar som man lämnar in grejerna i. Det började hagla, åska och blixtra.
Vi bytte om helt till våtdräkt och packade ner alla saker i plastpåsarna för att hålla de torra. Sedan stod vi och kramades i säkert en halvtimme för att hålla värmen. De höll flera startgrupper för att se om ovädret blåste förbi, vilket det till slut gjorde vid tvåtiden. Ungefär 14:20 släpptes vi iväg tillsammans med två andra startgrupper. Det var alltså skitmycket folk i fållan och jag blev lite nojig för att det skulle bli hetsigt och trångt. Jag och Tobias gick ner i mitten av folkmassan, men det var lite som att alla köpte läget. Det var ett lugnt och sansat tempo ner i vattnet, som var varmt och skönt eftersom det var samma temperatur som i luften (17-18 grader). Jag simmade till höger nära repet med flytbojar för att ha något att hålla i om jag skulle få panik.
När jag blev andfådd påminde det mycket om panikkänslan och jag blev därför lite stressad av det. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt ta det lugnt och stadigt, hitta ett bra tempo och hålla det. Inte bli för andfådd eller trött, utan bara glida på så som kändes bekvämt.
Min fördel här var att det finns många saker med att simma i öppet vatten som folk tycker är obehagligt. Följer lista:
1) Att vattnet är mörkt.
2) Att det är djupt.
3) Att det finns vass, fiskar och annat som man kommer åt ibland.
4) Att det är trångt och att folk simmar på en ibland.
5) Att det är strömt.
Och så vidare. Inget av detta har jag dock problem med, vilket kändes väldigt bra.
Efter ungefär 500 meter hittade jag en tjej som höll exakt samma tempo som jag och jag la mig bakom henne. Jag och Tobias småpratade lite ibland, och tjejen föll in lite i vårt samtal. Ibland kom det folk hetsigt crawlandes bakom oss, men det är ju bara att försöka göra sig så liten som möjligt och låta dem simma förbi. Jag förstår inte riktigt varför de simmar till höger där det är mest folk om de är så snabba. Det är väl mer medströms ju närmare mitten av älven man är, men det kan ju inte vara tidseffektivt när man samtidigt måste ta sig förbi flera hundra simmare som simmar bröstsim?
Hur som, vi upplevde den vanliga kylan och motströmmen när vi svängde in i Västerdalälven. Det var dock inte jätteströmt så jag låg längre ut från bryggan under längre perioder än tidigare lopp då det känns som att jag knappt kommit någonstans när jag varit långt från bryggan. Jag försökte dock hålla mig nära bryggan så fort det fanns en bra lucka. Simmade om den andra tjejen lite om vartannat, men jag hann faktiskt med att ge henne lite backträningstips med 400 meter till mål.
Jag slängde handen på plattan efter 1 timme, 20 minuter och 21 sekunder. Väldigt nöjd med den tiden för hur pass lugnt jag tog det. Tror knappt jag hade puls över 150, det kände inte som det i alla fall. Alltid lika spännande att gå upp ur vattnet efter en lång stunds bröstsim, det är som att kroppen rör sig framåt fastän jag inte har för avsikt att gå framåt. Tobias fick stabilisera mig lite.
Dusch och hemfärd, sen film i soffan.
