Efter intervallerna i måndags körde jag lite spontan, slö styrketräning på SATS i Huddinge i tisdags. Första besöket där, fy fan vad många spänniga människor! Det är typ som att man inte får träna på SATS om man inte redan är supervältränad. Roligaste var en kille som gnällde på att det var varmt och att de borde sätta in en fläkt. Hans kompis svarade att han kanske borde ta av sig tjocktröjan. My thought exactly.
I onsdags var jag tillbaka på gymmet och körde crosstraining, vilket är cirkelträning. Självklart ställde jag mig på benstationen först och var helt slut efter fem minuter. En annan sak: varför är alltid uppvärmningarna så jävla jobbiga? Den var typ jobbigare än alla "riktiga" övningar vi skulle göra sen. Burpies och snabba fötter, ner och ny burpie, snabba fötter. Maxpuls deluxe.
Mot slutet av passet var jag på stationerna som mer fokuserade på överkropp och kunde ge lite mer.
I torsdags körde jag och Sophie backträning i vackra Klubbens Borg. Vi körde sex gånger tre distanser som en kompromiss mellan fem - eftersom hon hade lite tidsbrist - och sju - eftersom det är mitt vanliga set. Det kändes bra även om jag fortfarande var trött i benen.
Jag jobbade förberedelser i fredags, vanliga kontorstider, och sedan sändning i lördags i Eskilstuna. Igår jobbade jag på kontoret i Stockholm med två olika sändningar och åkte hemifrån vid halv nio på morgonen.
För en dryg månad sen fick jag en panikattack när jag satt på motorvägen själv på väg hem från Malmö. Jag skulle göra en omkörning och blev lite överrumplad av hur kort sträckan för omkörning var, men det var inga problem vilket jag snabbt märkte. Men när jag väl kört om höll den där adrenalin-skräck-känslan i sig och eskalerade. Hjärtat slog stenhårt och fort, det kändes som att det inte fanns något syre i luften, jag domnade av i armar och ben och det såg ut som att synen gled bort från mina ögon. "Svimmar jag nu?" tänkte jag och fokuserade bara på att andas stadigt och hålla ratten stenhårt. Jag svängde så fort jag kunde av på en rastplats, och när jag släppte ratten skakade händerna jättemycket. Jag pratade med Tobias medan det hände och sa bara "vad sjukt, vad är det som händer, jag fick panik, jag bara skakar". Jag gick ur bilen och gick omkring lite, men så fort jag satte mig bakom ratten kom känslan tillbaka. Jag ringde mamma, som är personlig coach, och med henne i handsfree körde jag tillbaka ut på motorvägen och körde vidare, ibland under lugna former, ibland hyperventilerandes och gråtandes hela vägen tillbaka till Stockholm i fyra timmar.
Så vadan detta? Jo, stress så klart. Jag har alltid varit bra på att hantera stress och att ta det lugnt när jag är ledig, men på sista tiden har det var dubbelt så stressigt i skolan och på jobbet, en krånglig lägenhetsförsäljning, boende i pappas källare och flytt till hus, knackigt mellan mig och Tobias på grund av den stökiga livssituationen, arrangerande och deltagande i kompisens bröllop och tillhörande aktiviteter då jag är tärna samt en del annat. Dessutom klassikern på det. Det har helt enkelt blivit för mycket. Jag har inte fått panik igen sedan jag körde hem från Malmö, men får ibland känslan av att det inte finns tillräckligt med syre i luften, det känns som att jag befinner mig på 6000 meters höjd.
Igår då, när jag körde till jobbet, började jag tänka på att jag borde simma borta i sjön Gömmaren i veckan som en mjukstart inför Vansbro (som är på lördag). Men jag erkände för mig själv att jag inte vågar simma ensam eftersom jag är rädd att få panik och drunkna. Jag hade redan den där 40%-känslan (säger så eftersom det känns som att det bara är 40% syre i luften jämfört med normalt) och började genast känna att jag blev rädd för att få panik. Och varför får jag panik? För att jag är rädd för att få panik och försöker trycka undan känslan. Alltså fick jag panik. Igen. På Essingeleden.
Jag märkte förra gången att det hjälpte att prata högt med mig själv, så jag satt och sa "jag är okej, jag är okej, jag kan köra den här bilen, jag har luft i mina lungor, jag har syre i kroppen, jag är okej". Jag ville inte köra av vägen och stanna eftersom jag är rädd att om jag gör det kommer jag utveckla en skräck för att köra som bara kommer förvärra situationen. Så jag fortsatte köra och pratade med mig själv och lugnade snart ner mig, men min vänsterfot hoppade på kopplingen för att jag var så skakig.
Jag satt en stund i bilen när jag kommit till jobbet och pratade med Tobias. Kändes extremt jobbigt att gå in och veta att jag skulle sitta i två direktsändningar idag. Jag har varit rädd att få panik på jobbet, dels för att det inte är så kul att bryta ihop framför sina kollegor, dels för att det påverkar sändningen om jag helt plötsligt tappar fattningen. Jag hoppades att jag skulle bli av med olustkänslan i och med att jag fick annat att fokusera på, och det kändes bättre efter ett tag. Men mot slutet av den första sändningen kom känslan tillbaka, och trots att jag vet att det egentligen är bättre att ge känslorna utrymme tryckte jag ner paniken i fyrtio minuter tills att vi gått off air. Jag messade med en kollega som var snäll nog att komma in för att köra den andra sändningen, och jag gick direkt in på toaletten för att jag inte kunde hålla emot paniken längre. Stod och grät och ringde Tobias och bad honom komma och hämta mig. Jag vågade inte köra hem själv ifall jag skulle få panik igen.
Mina kollegor var väldigt snälla och sa åt mig att krya på mig och ta det lugnt, och Tobias åkte över en timme kommunalt för att köra hem mig och bilen. I det läget känns det ju så dumt, för då mådde jag ju bra igen. Men jag vet också att det som gör att detta känns så obehagligt är att det kommer så oprovocerat och att jag inte kan avstyra det. Kommer det så kommer det. Och det håller i sig i flera timmar.
Jag har aldrig tidigare haft problem med detta, och för mig är det verkligen en signal på att min kropp ligger på en så hög stresströskel att den inte klarar av mer. Jag vill verkligen inte bli utbränd och ska lägga allt mitt fokus på att hitta lugn och harmoni i vardagen. Träning är - i alla fall till stor del - en avkoppling för mig, ett fokus på något som inte handlar om ekonomi, relationer, framtid eller livsavgörande beslut, utan bara på mig och vad jag tycker är kul: att göra lopp. På sista tiden, med klassikern i sikte, har väl träningen kanske blivit mer av ett måste. Fokus får därför ligga på att träna efter lust och inte plikt. Inte räkna antal pass i veckan och si och så många intervallpass och intervaller under intervallpassen. Bara träna så som jag njuter av.
Förhoppningsvis kommer jag snart känna att luften alltid innehåller 100% syre. Tills dess får jag ta dagen som den kommer.
I onsdags var jag tillbaka på gymmet och körde crosstraining, vilket är cirkelträning. Självklart ställde jag mig på benstationen först och var helt slut efter fem minuter. En annan sak: varför är alltid uppvärmningarna så jävla jobbiga? Den var typ jobbigare än alla "riktiga" övningar vi skulle göra sen. Burpies och snabba fötter, ner och ny burpie, snabba fötter. Maxpuls deluxe.
Mot slutet av passet var jag på stationerna som mer fokuserade på överkropp och kunde ge lite mer.
I torsdags körde jag och Sophie backträning i vackra Klubbens Borg. Vi körde sex gånger tre distanser som en kompromiss mellan fem - eftersom hon hade lite tidsbrist - och sju - eftersom det är mitt vanliga set. Det kändes bra även om jag fortfarande var trött i benen.
Jag jobbade förberedelser i fredags, vanliga kontorstider, och sedan sändning i lördags i Eskilstuna. Igår jobbade jag på kontoret i Stockholm med två olika sändningar och åkte hemifrån vid halv nio på morgonen.
För en dryg månad sen fick jag en panikattack när jag satt på motorvägen själv på väg hem från Malmö. Jag skulle göra en omkörning och blev lite överrumplad av hur kort sträckan för omkörning var, men det var inga problem vilket jag snabbt märkte. Men när jag väl kört om höll den där adrenalin-skräck-känslan i sig och eskalerade. Hjärtat slog stenhårt och fort, det kändes som att det inte fanns något syre i luften, jag domnade av i armar och ben och det såg ut som att synen gled bort från mina ögon. "Svimmar jag nu?" tänkte jag och fokuserade bara på att andas stadigt och hålla ratten stenhårt. Jag svängde så fort jag kunde av på en rastplats, och när jag släppte ratten skakade händerna jättemycket. Jag pratade med Tobias medan det hände och sa bara "vad sjukt, vad är det som händer, jag fick panik, jag bara skakar". Jag gick ur bilen och gick omkring lite, men så fort jag satte mig bakom ratten kom känslan tillbaka. Jag ringde mamma, som är personlig coach, och med henne i handsfree körde jag tillbaka ut på motorvägen och körde vidare, ibland under lugna former, ibland hyperventilerandes och gråtandes hela vägen tillbaka till Stockholm i fyra timmar.
Så vadan detta? Jo, stress så klart. Jag har alltid varit bra på att hantera stress och att ta det lugnt när jag är ledig, men på sista tiden har det var dubbelt så stressigt i skolan och på jobbet, en krånglig lägenhetsförsäljning, boende i pappas källare och flytt till hus, knackigt mellan mig och Tobias på grund av den stökiga livssituationen, arrangerande och deltagande i kompisens bröllop och tillhörande aktiviteter då jag är tärna samt en del annat. Dessutom klassikern på det. Det har helt enkelt blivit för mycket. Jag har inte fått panik igen sedan jag körde hem från Malmö, men får ibland känslan av att det inte finns tillräckligt med syre i luften, det känns som att jag befinner mig på 6000 meters höjd.
Igår då, när jag körde till jobbet, började jag tänka på att jag borde simma borta i sjön Gömmaren i veckan som en mjukstart inför Vansbro (som är på lördag). Men jag erkände för mig själv att jag inte vågar simma ensam eftersom jag är rädd att få panik och drunkna. Jag hade redan den där 40%-känslan (säger så eftersom det känns som att det bara är 40% syre i luften jämfört med normalt) och började genast känna att jag blev rädd för att få panik. Och varför får jag panik? För att jag är rädd för att få panik och försöker trycka undan känslan. Alltså fick jag panik. Igen. På Essingeleden.
Jag märkte förra gången att det hjälpte att prata högt med mig själv, så jag satt och sa "jag är okej, jag är okej, jag kan köra den här bilen, jag har luft i mina lungor, jag har syre i kroppen, jag är okej". Jag ville inte köra av vägen och stanna eftersom jag är rädd att om jag gör det kommer jag utveckla en skräck för att köra som bara kommer förvärra situationen. Så jag fortsatte köra och pratade med mig själv och lugnade snart ner mig, men min vänsterfot hoppade på kopplingen för att jag var så skakig.
Jag satt en stund i bilen när jag kommit till jobbet och pratade med Tobias. Kändes extremt jobbigt att gå in och veta att jag skulle sitta i två direktsändningar idag. Jag har varit rädd att få panik på jobbet, dels för att det inte är så kul att bryta ihop framför sina kollegor, dels för att det påverkar sändningen om jag helt plötsligt tappar fattningen. Jag hoppades att jag skulle bli av med olustkänslan i och med att jag fick annat att fokusera på, och det kändes bättre efter ett tag. Men mot slutet av den första sändningen kom känslan tillbaka, och trots att jag vet att det egentligen är bättre att ge känslorna utrymme tryckte jag ner paniken i fyrtio minuter tills att vi gått off air. Jag messade med en kollega som var snäll nog att komma in för att köra den andra sändningen, och jag gick direkt in på toaletten för att jag inte kunde hålla emot paniken längre. Stod och grät och ringde Tobias och bad honom komma och hämta mig. Jag vågade inte köra hem själv ifall jag skulle få panik igen.
Mina kollegor var väldigt snälla och sa åt mig att krya på mig och ta det lugnt, och Tobias åkte över en timme kommunalt för att köra hem mig och bilen. I det läget känns det ju så dumt, för då mådde jag ju bra igen. Men jag vet också att det som gör att detta känns så obehagligt är att det kommer så oprovocerat och att jag inte kan avstyra det. Kommer det så kommer det. Och det håller i sig i flera timmar.
Jag har aldrig tidigare haft problem med detta, och för mig är det verkligen en signal på att min kropp ligger på en så hög stresströskel att den inte klarar av mer. Jag vill verkligen inte bli utbränd och ska lägga allt mitt fokus på att hitta lugn och harmoni i vardagen. Träning är - i alla fall till stor del - en avkoppling för mig, ett fokus på något som inte handlar om ekonomi, relationer, framtid eller livsavgörande beslut, utan bara på mig och vad jag tycker är kul: att göra lopp. På sista tiden, med klassikern i sikte, har väl träningen kanske blivit mer av ett måste. Fokus får därför ligga på att träna efter lust och inte plikt. Inte räkna antal pass i veckan och si och så många intervallpass och intervaller under intervallpassen. Bara träna så som jag njuter av.
Förhoppningsvis kommer jag snart känna att luften alltid innehåller 100% syre. Tills dess får jag ta dagen som den kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar