Tjejlidingö 2015

Färdig!

Jag och Elin hamnade i olika startgrupper trots att vi anmälde oss exakt samtidigt eftersom jag sprungit tidigare och förmodligen blev seedad. Jag beslöt mig för att skita i det och startade därför en timme sent. Eftersom jag skulle göra loppet enbart för att hålla Elin sällskap när hon avslutade Tjejklassikern, och jag inte hade någon vision av att klara milen på under timmen, tyckte jag att det bästa skulle vara att springa tillsammans med Elin hela vägen. Vi körde ju Tjejvättern tillsammans och det var jättekul, så vi körde på en favorit i repris.

Vi var väldigt tidigt på plats, nästan två timmar innan start vilket var lite onödigt. Vi tog en promenad i skogen som "uppvärmning" och såg eliten gå iväg (hann även se dem gå i mål...) innan vi lämnade in våra påsar och gick till start. Elins jobbarkompis Maja-Lisa sprang i samma startgrupp och vi körde uppvärmningen innan starten gick.

Elin har inte löptränat någonting inför detta lopp, och inte direkt tidigare heller. Som tonåring spelade hon basket, och hon är sjukt stark, men har väl aldrig riktigt satsat på löpning. Hon brukar ha lite problem med att hon är trött och stum i benen, och personligen är ju det vad jag tycker är värst.

Hon var väldigt trött i början, enligt standard. Vid fyra kilometer kändes det bättre. Vi gick upp för Abborrbacken och joggade sen en bit till. I vissa backar satte jag handen i ryggen på henne och gav lite skjuts så att hon skulle orka springa upp för hela backen. Med tre kilometer kvar kroknade hon lite till, och sedan kom Karins backe vid två kilometer som vi gick upp för.

Jag hade sagt att vi skulle satsa efter Karins backe, och det gjorde Elin. Jag försökte sätta handen i ryggen på henne en gång, men då skrek hon "sluta!", hon var redan på max. Sista kilometern fick vi upp mer och mer fart, och vi gjorde en riktig spurt på upploppet på Grönsta gärde. När vi kom över mållinjen, på tiden 1:12:30, försökte jag krama Elin, men hon bara sköt bort mig och hulkade några gånger. Hon tog emot medaljen och gick sedan fram till en papperskorg och kräktes.

"Du sprang så att du spydde, Elin" sa jag. Ja, sa Elin och ställde sig igen och kräktes upp all spaghetti vid ett räcke.

Sjukt imponerad, hon har sånt jävla pannben. Jag kallar henne Maskinen Alpne när hon tränar, hon är så jävla stark.

Jag, Elin och Maja-Lisa efter mål. Elin är superlycklig att Tjejklassikern är över och bedyrar att hon aldrig mer ska göra en tävling.

A trip down memory lane - Halva Vätternrundan

Oj oj oj säger jag bara.

Min bakgrund från cykling är att jag alltid avskytt att cykla. Det är obekvämt, man blir svettig, man måste kånka omkring på den om man cyklat in till stan och kan inte vara spontan eller ta sällskap, man riskerar att dö hela tiden. Helt enkelt ingenting positivt med att cykla.

Jag hade dessutom haft problem med skador inför loppet och hade därför inte kunnat cykelträna. Jag hade även bara min hederliga 21-växlade stadscykel eller touringcykel som det så fint heter. Jag hade alltså så här mycket förväntningar på loppet: noll.

Jag var ändå inte värst. Tobias hade inte ägt en cykel sen... ja, någonsin? Typ sen han var barn? Och hans "träning" bestod i att åka till Karlaplan, hyra en touringcykel på Bike Sweden och cykla den fyra kilometer hem dagen innan avfärd.

Pappa hade på den tiden bilfirma och hade lyckats komma över en skåpbil som vi packade in cyklarna, oss själva och hunden i. Jag tar detta på en gång: vår hund heter Adolf. Ja, Adolf. Nej, vi är inte nazister. Han ingick i en av min morfars kennels kullar där alla skulle heta något på A (eftersom man döper i alfabetisk ordning och morfar precis startat ny kennel ensam). Jag, Lucas och pappa tyckte Austin (pappa älskar bilmärket Austin Healey), Ashton, Arne, Ajax m.m. Mamma tyckte Adolf, för att tvätta bort stämpeln på namnet.

Han heter Adolf. Vi kallar honom ofta "mini" offentligt.

Hur som helst åkte även Adolf med eftersom vi inte fick tag på någon hundvakt. Vi lämnade honom någonstans i närheten av Motala på ett hundpensionat. Ägaren sa att vi måste hämta honom så tidigt vi bara kunde dagen efter. Alla tittade på Lucas - som var den enda med en racercykel och som hade cykeltränat - och sa unisont "Lucas".

Vi hämtade startkit och köpte lite grejer i Team Sportias tält i Motala. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför Motala, cyklade runt på parkeringen lite på kvällen för att känna på lufttryck och annat, spelade kort och åt middag. På morgonen smorde vi in rumpan med ormsalva, ska man tydligen göra för att inte få skavsår av sadeln. Vi puttrade in mot Motala, parkerade på en stor parkeringsplats ungefär 10 minuters gångväg från starten och gjorde oss i ordning.

Jag var så jävla nervös att jag nästan var kräkfärdig. Tänk om jag blev för varm? Tänk om jag blev för kall? Tänk om det började regna? Tänk om jag skulle få mens? Tänk om jag skulle bli hungrig? Tänk om jag skulle få punka? Tänk om jag skulle bli attackbajsnödig?

Vi gick omkring lite inför start, gick på toa och pumpade däcken en extra gång i servicetältet. Vi var i den näst sista startgruppen och hade ganska exakt åtta timmar på oss att ta oss i mål innan tidtagningen stängde, och vi hade räknat på att kunna ta oss ungefär två mil i timmen vilket alltså satte en ganska hård press på oss.
Vi gick därför fram till startfållan och pratade med en funktionär som snällt lät oss starta en grupp tidigare. Vi ställde upp och jag var typ så här nära på att spy, darrade i hela kroppen och stirrade på klockan som räknade ner. Och sen startade det och vi rullade iväg i sävligt tempo bakom en motorcykel. Det var väl ungefär femtio cyklar i gruppen och alla var tvungna att hålla ganska låg fart fram tills att vi kommit ut ur "city".

Mamma hade sagt till mig att vi skulle cykla ihop, och därför hade jag lagt min vattenflaska i hennes cykelkorg. Mamma drog iväg efter ungefär tio minuter. Som vanligt.

Jag var så obotligt törstig. Jag tror att senast jag var så törstig var när jag var elva och hade airconditionförkylning på planet hem från Asien och drömde att jag stod vid japanska automater och köpte läsk efter läsk, eller om thailändska vattenfall som jag stod under och  drack ur. Min strupe var snustorr och jag tror att om jag försökt säga "water... water..." som de gör i amerikanska filmer hade det varit precis så där väsande och brutet.

Jävla mamma alltså.

Min taktik eftersom jag inte kunnat träna var att jag skulle cykla så att jag inte behövde ta i med låren. Alltså minsta möjliga motstånd i femton mil. Jag cruisade alltså fram längs vägen och lät mig inte hetsas av de andra cyklisterna som swishade förbi. Jag rullade förbi en gul skylt och tänkte "nää, var det där första milmarkeringen...?". Tänkte att jag måste ha sett någon annan skylt, för jag hade verkligen inte hållit på så länge. Sen swishade jag förbi en till och hann se att det stod 130 på den. Men tyckte verkligen inte att jag kommit så långt, att det kanske tillhörde ett av de andra loppen. Men sen - swish! 120 km kvar. Hela halva vättern är totalt 154 km och jag blev så sjukt glad när jag insåg att jag dragit 34 km på ungefär en timme.

Kom in i första depån superglad och optimistisk och mötte där både mamma och Tobias. Snodde tillbaka vattenflaskan, gick och kissade och åt lite pasta och köttfärssås som mamma fixat i matlåda till alla. Kan starkt rekommendera! Fy fan vad skönt det var att få äta riktig mat under loppets gång, inte bara bullar och annat som serveras.

Precis när jag skulle cykla vidare kom pappa in i depån och jag vinkade innan jag kom till backen.

Backen.

Ni som gjort detta vet vad jag pratar om. Ni som inte gjort detta: det här är backen av alla backar. Den är så brant, och så lång, och så slingrande, och så tight. Och nämnde jag lång? När jag i år cyklade med Elin hade jag nämnt backen flera gånger. När vi närmade oss la vi strategi att inte stanna i depån, utan att ta fart och bränna på upp för backen. Jag förvarnade om hur lång och slingrig den var, pekade mot toppen av berget och visade att backen först går ut dit åt höger, och slutar där uppe åt vänster.
Elin blev ändå helt chockad. Hon bara "hur kan folk inte prata mer om den här backen? Den är helt sjuk!".

Backen var inte minst väldigt oskön att ta sig upp för på en touringcykel. Men gradvis, långsamt tog jag mig upp. Och då möter en: himmelriket. En nedförsbacke. I typ två mil. I skogen. Med glimtar av Vättern mellan träden. Bästa sträckan på hela loppet.

Jag breezeade igenom Östergötland och kände mig superfräsch vid andra depån efter sex mil. Brände förbi den, konstaterade på den våta marken att jag precis missat en regnskur, score, och körde på två mil till. Därefter tog jag en kort breather i ett skogsbryn och åt en gainomax-bar. Såg att en fluga mosats mot mitt pekfinger och kände mig fett snabb.

Efter åtta mil ungefär började jag känna krampkänslor i låren. Aj aj aj! Jag växlade ner så att jag cyklade med knappt något motstånd alls. Kom alltså nästan ingenstans, men tänkte att det bara var att vänta ut det. Med fem mil kvar kom en depå till där jag stannade och åt lite pasta igen och vilade rumpan. Jag pratade lite med en man som berättade om sträckan som var kvar, väldigt trevligt att få lite socialt utbyte efter cirka fem timmar i ensamhet.

Jag cyklade vidare med målsättningen att inte stanna förrän jag var i mål, trots att det var en depå till två mil senare. Nu måste jag pressa tiden. Min rumpa...

Min rumpa gjorde sååå ont.

Den gjorde så ont att det förtjänar en egen rad. Ni vet hur mycket folk pratar om Beyonces och Nicki Minaj rumpor att det inte går att föreställa sig att de inte skulle tänka på sina rumpor hela tiden? Jag tänkte på min rumpa mer än vad de gör. Jag har aldrig tänkt så mycket och intensivt på min rumpa som under dessa fem mil.
Alltså, det gör så ont. Och den här sträckan är det knappt några backar, så jag kunde ta några snabba tag för att få lite fart, långsamt ställa mig upp i några sekunder och sedan långsamt sätta mig ner igen.

En stor höjdpunkt under den sista sträckan är Väderstad. När jag cyklade in i stan stod en stor skylt i diket med texten "Välkommen till Vääääääärsta!" och sedan satt skyltar med uppmuntrande ord i diket hela vägen igenom staden.

När jag såg skylten med 10 km slängde jag min taktik om att spara benen åt fanders och anammade istället mottot: "ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här jävla sadeln". Brände förbi en massa folk för första gången och stod i uppförsbackarna. När jag började känna igen mig väntade jag förbi varje krön och krök på att se infarten till Motala, och när funktionärer äntligen stod och vinkade in cyklisterna började jag grina. Satt och fulgrät på cykeln typ trettio sekunder, innan jag slutade för att kunna ta i bättre.

Med femhundra meter kvar kom snart en tunnel, och jag tänkte att jag skulle cykla om en liten klunga människor innan dess. Precis när jag närmar mig ställer sig personen längst bak upp och helt plötsligt känner jag igen kroppsspråket och ser skyltarna med "Bike Sweden" på pakethållaren. Det var Tobias! Vi hade inte setts sedan depån efter tre mil, men nu hade jag cyklat ikapp honom precis innan mål. Tobias frågade givetvis om vi skulle rejsa in i mål och jag bara "buuhuu (grät), nej, jag ska bara cykla i mål och hoppa av den här jävla cykeln!"

Så vi cyklade in i mål sida vid sida. Så lustigt det kan bli.

Lucas stod och väntade med Adolf, han hade givetvis redan hunnit hämta honom. Adolf var deprimerad som hade blivit övergiven och suttit i fängelse en hel natt (han var helt sänkt i två dagar). Mamma var också redan inne i mål och hon har by far det fulaste målfotot någonsin: typ fyra lager kläder, en skogsgrön skateboardhjälm, Versace-solglasögon med blått glas, på en touringcykel med tigerklädsel över sadeln och en helt överbelamrad cykelkorg med bland annat ett paket bindor. Och med en min som att hon håller på att nysa.

Vi tittade på pappas beräknade ankomsttid, och han låg verkligen på håret för att få en tid innan tidtagningen stängde. De sköt fram stängningstiden med en halvtimme eller så, och han klarade sig precis i mål.

Alles in alles en mycket trevlig och fin upplevelse. Rumpontet var ju liksom inte så mycket att göra åt, och det var egentligen det enda som inte var kanon. Tyckte de arrangerat loppet jättebra, det var trevlig stämning mellan de tävlande, inte ens klungorna med identiska cyklar och kläder snäste åt folk, alla bara samspelade i ett otroligt vackert landskap. Osannolikt att detta skulle bli min favorittävling av dem alla, och den jag varmt skulle rekommendera till alla!

Tider:
Lucas: 5 timmar och 37 minuter.
Mamma: 6 timmar och 52 minuter .
Jag och Tobias: 7 timmar och 26 minuter.
Pappa: 8 timmar och 17 minuter.

Lucas gjorde hela Vätternrundan i år på 10 timmar och 39 minuter.

Sporadisk aktivitet

Vill förvarna om att det med stor sannolikhet kommer att bli lite sporadiska uppehåll av uppdateringar här på bloggen. Jag har till exempel nu tjejlidingö på söndag (vilar benen), massor av jobb samt en tenta i ämnet "socialt arbete" på onsdag (alltså seriöst, läran om socialt arbete är vad 3,5 års socionomutbildning går ut på, varför har de gjort en enmånadskurs om detta? Idioti! Jag och mina kompisar har döpt om kursen till Allt du är, säger och gör är fel 7 hp samt Ångest 7 hp eftersom ingen fattar vad det är lärarna vill att vi ska lära oss.)

I alla fall. Jag bestämde mig mitt i ångesten och stressen att lägga träningen på is tills efter Lidingö. Återkommer efter dess!

Åter i bruk

Hej! Ledsen att jag varit frånvarande. Förkylningen drog ut på tiden med ont i halsen, torrhosta och hängigt huvud. I helgen var jag med en vän i Malmö och hälsade på en annan vän och vi drack alkohol och åt vår kroppsvikt i ost, godis och chips.

Nu är jag tillbaka! Gick till gymmet igår och körde Fight Club för andra gången. Jag trodde att jag skulle ha svårt att ta i, men det gick förvånansvärt bra. Vanligast är att instruktören Dragan delar in övningarna i set om två övningar (till exempel sit ups med sandsäck och upphopp med sandsäck) och varvar dessa i intervaller om cirka 30 sekunder. Alltså hinner man precis bli trött när det är dags att byta, vilket jag gillar. Annars ligger jag bara och "vilar" för att jag inte orkar mer. Till exempel på Bodypump, där man kör hela kroppsdelen i ett enda sjok på flera minuter. Det pallar inte mina triceps med, till exempel. Då föredrar jag denna variant där det är kort men intensivt, så att jag faktiskt orkar med fler repetitioner.

Det jag gillar mest är hur otroligt mycket jag tar ut mig på det här passet. Det är liksom inte så fokuserat som att "nu ska vi träna den här muskeln" och så står man med en hantel och lyfter den femtio gånger. Den här träningen är mycket mer dynamisk, med "hela kroppen-övningar" där det inte handlar så mycket om teknik som att bara ta i för kung och fosterland på alla sätt du kan tänka dig – som när man ska krama sandsäcken och ta sig upp från liggande på rygg till stående och tillbaka, eller när man klämmer ihop sandsäcken mellan sin och en partners axel och ska trycka/hålla emot.

Kul att vara tillbaka! På söndag är det tjejlidingö men jag är väldigt skeptisk. Jag ville springa tillsammans med Elin hela vägen, men nu har vi (på grund av att jag sprungit fler lopp tidigare och blivit seedad) hamnat i startgrupper med en timmes mellanrum. Suck... Dessutom tror jag inte att benhinnorna är hundra procent bra ännu. Vi får se hur det blir på söndag.

A trip down memory lane - Halva Vasaloppet

Alltså hurk. Vasan. Fy fan.

Okej, 2013 i slutet av februari åkte familjen upp till Tällberg och checkade in hos några vänner för att göra halvvasan. Vi åt en stadig frukost och åkte på morgonen till Oxberg där starten gick.

Fail nummer ett:
Jag vet att det är fegt att skylla på materialet, men med risk att göra mina föräldrar ledsna var skidorna jag fått av dem i julklapp förmodligen inte toppkvalitet. Jag har inte ens hittat märket i en butik, och ingen skidkunnig människa jag frågat har känt till tillverkaren. Min uppfattning av dem är att de har dåligt glid och dåligt fäste.

Fail nummer två:
Jag hade åkt ganska mycket skidor inför loppet, men aldrig riktigt lärt mig tekniken ordentligt. Första gånger jag skulle åka skidor åkte jag ut till Ågesta golfbana tillsammans med mamma. Hon skulle lära mig lite teknik. Mamma har dock en vana som Lucas kallar att hon "fantomar". Hon går upp i rök likt Fantomen. Den här dagen var inget undantag. Mammas "skidskola" bestod typ av: "du ska trycka ner foten och skjuta ifrån" och trehundra meter senare var mamma bara en prick på horisonten och jag ramlade både framlänges och baklänges i backar och på raksträckor i åtta kilometer.

Fail nummer tre:
Detta var vad folk sa till mig när jag berättade att jag skulle göra halvvasan:
"Ska du göra halva? Då behöver du bara träna på att staka, det är platt hela vägen till Mora". Varför jag inte riktigt var beredd på att de första sjutton kilometerna i princip enbart bestod av upp- och nerförsbackar eftersom man först åker en "liten" loop med start och mål i Oxberg som inte är med på hela Vasan.

Jag bokstavligt gick över dagg(snö)stänkta berg, men mina visor klingade inte på något sätt glatt. Jag hade superdåligt fäste efter att ha "proffsvallat" skidorna och halkade i uppförsbackarna och ramlade på knä på skidorna. Mamma hade hetsigt "tvingat" på mig en jävla camelback som jag tryckt ner en vattenflaska i sidan på, och denna jävla flaska ramlade ut flera gånger. Jag satt fast med händerna i stavarna och fick varje gång, på knä, försöka att stoppa tillbaka flaskan utan att peta ut ögat på någon medtävlande med stavspetsen, eller ta av stavarna och trycka tillbaka flaskan. Sympatiska medåkare böjde sig ner och sa vänt "är du okeeej?" med ett medlidsamt leende där jag stod på knä i backen och misshandlade min camelback.

När jag sedan kom till nedförsbackarna hade folk i de värsta backarna plogat bort spåren och det var med nöd och näppe jag höll mig vertikal. Och ibland gick det inte alls.

Min brorsa startade i en senare grupp och kom småjoggande förbi mig i en uppförsbacke som Gunde Svan och bara "åhå, hallå! Går det bra?" och jag brölade argt som en brunstig älg mellan två flås: "NEEEEEEEEEEJ!!!"

I en nedförsbacke som var ganska brant försökte jag ploga för att få ner farten lite. Grejen med längdskidor är ju bara att till skillnad från slalomskidor som åker dit man riktar dem så åker längdskidor varhelst de själva behagar. Min ena skida flög över den andra och jag fällde mig själv mitt i backen, ramlade framlänges och tappade luften. Jag hasade så fort jag kunde åt höger så att folk skulle komma förbi, men det var en stor vägg av upplogad snö till höger, och därför hasade jag över till vänstra sidan och nästan la mig i diket för att komma ur vägen medan jag samlade mig. Det här var när gamla gubbar och tanter brände förbi och argt skrek ligg inte i spåret! Vilka jävla as! Man bara "nej nej, jag ligger här och chillar lite bara, har en skön dag i diket och njuter av det vackra vädret!". Vad tror dem!? Gubbjävlar.

Jag lyckades efter en stund ta mig upp igen och åkte vidare, men jag kan säga att 17 kilometer backar utan fäste och med 45 vurpor tar på krafterna. När jag äntligen kom tillbaka till Oxberg och pappa stod och väntade bara slängde jag mig på staketet och skrek "VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HAR BERÄTTAT ATT DET ÄR DAGGSTÄNKA BERG I SJUTTON JÄVLA KILOMETER?!" varpå paret bredvid pappa bara "men nu är det bara raksträcka resten av vägen" och var nära på att få en stav i halsen av mig. Jag hystade camelbacken till pappa och min rygg som bara var en enda stor svettpöl tog ett djupt andetag och njöt av frisk, kall luft.

Jag åkte vidare och nu var det i alla fall bara sju kilometer till nästa depå i Hökberg. Det är de längsta sju kilometerna i mitt liv. Om jag minns rätt tog det en timme och tjugo minuter att åka, och på Ågesta golfbana brukade jag åka 8,5 på en timme. Jag var så jävla hungrig, och jag hade noll procent valla kvar på mina skidor, ett läge jag delade med rätt så många. Folk stod överallt i dikena och vallade skidorna, eller hasade fram i snigelfart. Det var en man som verkligen inte kom någonstans. Han hade lika gärna kunnat stå på en cross trainer, för han såg ut som att han borde åka ganska snabbt, men han stod nästan still eftersom skidorna bara åkte bakåt hela tiden.

Ungefär här kom tankarna:

Jag behöver inte bevisa mig för någon.

Jag kan bryta när jag vill.

Jag höll nog på att börja gråta sex gånger på de där sju kilometerna, och det var bara det faktum att jag visste att det skulle bli jobbigare att åka som gjorde att jag svalde klumpen. Jag bestämde mig istället för att jag skulle få gråta när jag gick i mål.

Framme i Hökberg lämnade jag in mina skidor i ett av vallabåsen, men pappa fick även springa och hämta en gainomax och ett stick med valla i bilen. Jag sänkte gainomaxen och stoppade vallan i fickan, beklagade mig lite och åkte vidare. Jag hade bestämt att jag skulle åka till Eldris, och om jag fortfarande ville bryta då så skulle jag få det. Jag gjorde denna deal med mig själv eftersom det bara är nio kilometer kvar när man kommit till Eldris och jag känner mig själv och vet att det inte finns en chans att jag bryter ett 4,5 mil långt lopp när det bara är nio kilometer kvar.

Det första som händer efter Hökberg är att det kommer en nedförsbacke. Den ramlade jag i och slog i höften och axeln. Den axeln hade jag ont i flera veckor efteråt. Efter den nedförsbacken kommer en till nedförsbacke som är både lång och brant. Därpå kommer en några meter lång raksträcka, sen kommer ytterligare en lång och brant nedförsbacke. Jag stod i toppen av backen och kalkylerade att jag skulle komma upp i ungefär 300 kilometer i timmen om jag åkte ner, och att det därför skulle göra sjukt ont när jag ramlade (eftersom detta kändes oundvikligt med tanke på dagens track record). Jag sa därför högt för mig själv: "Nej! Nu tänker inte jag ramla mer!"

Och så tog jag av mig skidorna och gick ner för backen. I botten av den stannade jag och smetade på 43 lager valla. Det var första gången jag hade fäste på hela loppet.

Nu hade det börjat glesna mellan åkarna och jag körde vidare. Den här delen av loppet är som ett svart hål för mig, jag minns inte så mycket. Jag började ändå få tillbaka lite ork, men jag kommer ihåg att mina armar var totalt tömda på energi. Varje liten uppförslutning var en pärs.

När det var 12 kilometer kvar hade jag börjat bli ganska väl till mods igen. Jag började se ljuset i tunneln och minns att jag skänkte en tanke av tacksamhet att vädret ändå var väldigt fint och att det var bra snö. Det var en småmulen dag med ungefär tre minusgrader och snön var hårt packad och fin.

När jag kom till Eldris unnade jag mig en liten paus där jag tog av mig skidorna och satte mig på en bänk några minuter. Smetade på lite mer valla och drack lite vatten innan jag gav mig ut på den sista sträckan.

Kilometerna efter Eldris var så bisarra. Min kropp och mitt psyke hade gått igenom alla faser och var tillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag var ute och åkte en dag på Ågesta. Jag var nästan själv i spåren, det var tyst och lugnt och det började skymma lite lätt. Jag hittade en bra rytm och hasade på.

De sista tre kilometerna är lite mer tekniska med lite småbackar och krökar. Man börjar åka förbi hus och över några vägar. Det kändes konstigt att se skyltarna med "2" och "1" och inse att det snart skulle vara över. Nu var det nästan mörkt, klockan närmade sig fem. När jag hasade fram på upploppet hejade familjen på. Lucas hade varit i mål i nästan exakt två timmar, och mamma i en timme och tjugo minuter. Min totaltid blev 5:56:52.

När jag kom över mållinjen hade jag ju bestämt mig för att jag skulle få grina, men jag var bara så tom och trött och lite frusen. Speakern intervjuade mig eftersom jag var typ den enda som gick i mål just då och han frågade om min dag, och om jag skulle göra det igen och jag var nog inte en så bra marknadsförare för Vasaloppet tyvärr. Jag minns inte vad jag svarade, men det var väl något i stil med "det var fruktansvärt och jag ska sälja skidorna på Blocket när jag kommer hem och aldrig mer göra något jävla skidlopp i hela mitt liv".

Men, precis som när man föder barn glömmer man snabbt smärtan. Även om det tog mig nästan ett år att ens tänka på att göra ett skidlopp igen. Och även om jag fortfarande mest bara fasar för hela Vasan.

Svettigpodden

Eftersom Jonas Colting är lite väl superträningshetsig orkar jag inte riktigt med hans pod hela tiden och har därför lyssnat vidare på en annan träningspod som heter Svettigpodden. Har lyssnat på två avsnitt och gillar den eftersom de pratar mycket om hur resultatfokus skapar stress och hets kring träning.

Krister säger "ju mer man tränar och ju bättre man blir, desto sämre tycker man att man är".

Så. Jävla. Sant.

Och det är precis det jag tycker är tråkigt. Jag har aldrig riktigt känt av det som hindrar många andra: att man inte vill springa eller lyfta vikter på gymmet eller liknande för att man är rädd för att andra människor ska se en och tycka att man är en sopa. Man vill förbättra sina resultat för att de är bevis på att man är typ värdig, att man är någon som tränar på riktigt. Att den som är bäst är den som kräks, inte den som har roligast och njuter mest av träningen.

Jag har inte känt av det förrän nu. Jag har aldrig känt en press att komma under timmen på milen. Förrän nu. Jag har aldrig känt en press att få en bra tid på en tävling. Förrän nu. Jag har aldrig känt att jag måste träna fem gånger i veckan för att folk ska ta min träning på allvar. Förrän nu.

Och det suger verkligen, för anledningen till att jag för något år sedan började gilla att träna var just att jag var stolt över mina förbättringar och att träningen blev något som inte hade med någon annan än mig själv att göra. Nu lyssnar jag på Coltings pod och han beskriver tjejer som gör Ö till Ö och jag känner plötsligt att jag också måste klara av att göra en Ö till Ö, för annars duger jag inte. Annars är jag en riktig loser.

Därför är det väldigt skönt att nu ta ett litet träningsuppehåll tills att halsen slutar göra ont (även om jag önskar att jag kunnat springa i kväll när jag har ångest efter ett fett stort misstag på jobbet). Och under uppehållet lyssna på Svettigpodden och inse att träningen inte får bli så för mig, för jag kommer aldrig bli bäst. Jag påminns om att det viktiga för mig inte får handla om att ha den bästa tiden, utan den bästa känslan eftersom jag inte vill att träning ska bli ytterligare ett av livets stressämnen.

Jag vill att träning ska vara min fristad.

A trip down memory lane - Halva Lidingöloppet

Halsen är mycket bättre än igår, men eftersom halsont och lock för öronen är mina två säkra tecken på att en förkylning lurar behandlar jag min kropp som att den är döende och vårdar den likt en ljuv sparvunge.

Eftersom jag inte tränar nu under några dagar tänkte jag ta en återblick på ett av mina tidigare lopp: halva Lidingöloppet.

Det var i september 2012 och jag hade haft ett långt löpuppehåll på grund av benhinnorna och dessutom bilat över USA i sju veckor från slutet av juni till början av augusti där det inte blev så mycket träning. Minns inte riktigt hur jag låg till träningsmässigt, men detta var fortfarande tiden då jag aldrig sprungit en mil.

Jag minns det eftersom jag, Tobias och mamma skulle åka ut till Lidingö och springa en kväll någon vecka innan loppet. Jag drog på mig träningsbyxorna bredvid sängen och lyckades på något sätt slå i foten i sängkanten när jag skulle sätta ner benet, hoppade omkring och ajade mig och började efter några minuter fråga mig hur länge det egentligen gör ont utan att tån brutits.
Mamma kom i alla fall och hämtade oss och vi åkte ut till Lidingö. Vi sprang i mörkret, sprang lite vilse, sen började det regna och sen sprang vi över ett fält som var helt vattendränkt vilket vi insåg när vi var mitt i det, och sen hystade vi uppför Karins backe och tillbaka till Grönsta gärde där bilen stod. När vi väl satt i bilen visade jag mamma tån som var helt blå under nageln, på knölen och längs med benet över fotryggen. Mamma sa "jaha, var det det där du menade, ja den tån är ju stenbruten".

Det låter fruktansvärt, men tro det eller ej - även med en bruten tå gjorde jag mitt bästa löppass någonsin. Jag kände mig sjukt stark, jag blev typ aldrig trött och vi skrattade och flamsade åt hur makaber vår situation var. Det var första gången jag sprang en mil; på grund av vårt irrande efter rätt väg sprang vi 12 kilometer.

Mamma tyckte att jag skulle springa i samma tempo som henne på loppet, men jag ville inte riktigt göra det eftersom mamma springer ganska långsamt och jag upplever det som att jag blir tröttare av att springa långsamt än av att ta i lite.

Tji fick jag. Mamma sprang om mig efter fem kilometer. Jag var så jävla trött redan. Hade tagit långärmat och var på tok för varm. Rullade upp tröjan i ärmarna så gott det gick, och även upp över magen och klämde fast den i sporttoppen. Tog till det klassiska knepet: att inte springa en mil till, utan att bara springa till nästa kilometermarkering. Tio gånger.

Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig stark under detta lopp, det var bara skitjobbigt hela vägen. Jag hade en vision om att komma under två timmar men det kändes rätt omöjligt mot slutet. Dock går det lite nedför under sista kilometern och jag hämtade juice ur alla små utrymmen i mina benmuskler och sprang på astmanivå över Grönsta gärde när jag såg målet.

Klarade det på 1:57:30 till slut, men jävlar vilken pärs det var.

Usch och nej och fy!

Nej fy fan! Jag jobbade sent igår och gick och la mig först efter midnatt. Var så frusen när jag lagt mig i sängen, kurade upp mig mot Tobias och försökte få lite kroppsvärme. Vaknade sedan mitt i natten (möjligtvis av min fruktansvärda träningsvärk i axlarna efter Fight Club) och hade så ont i halsen. Drömde dessutom mardrömmar om jobbet, ska inte gå in på de tekniska detaljerna men det var väldigt mycket jobbiga saker med tekniken i alla fall (jag jobbar som grafikoperatör på trav och på Viasat, kanske inte nämnt det).

När Tobias kom och så hej då hade jag fortfarande ont i halsen, och det kändes tjock och strävt även en timme senare när jag gick upp. Jag vill verkligen inte bli sjuk, det är samma historia varje gång. Så fort jag kommit igång med en bra träningsrutin blir jag dunderförkyld.

Jag ska känna efter under dagen om jag ska hoppa över träning i kväll eller om halsontet känns som något övergående. Och så ska jag trycka en massa ingefära och C-vitamin.

Bästa receptet på anti-förkylningsdricka:
Koka en liter vatten med en skivad citron, två kanelstänger, ca 6 msk honung och några skivor färsk ingefära. Variera mängden av de olika ingredienserna efter smak, ju mer ingefära desto starkare blir det, ju mer honung desto sötare. Vattnet får också mer smak ju längre du kokar, jag brukar låta det koka mellan fem och tio minuter.

Vilodag idag

Idag är det skola 11-13 och jobb 14-22, så idag blir det en vilodag. Jag kände under intervallerna i förrgår och under uppvärmningen igår att benhinnorna kändes lite ömma, men kunde inte sätta fingret på om det var den klassiska inflammationen eller om det bara var träningsvärk i omkringliggande muskler. Efter Fight Club igår stretchade jag dock och kände definitivt igen känslan av benhinneinflammation när jag skulle stretcha insidan av låren och därmed stå hukad på ena benet så att vaden trycks ihop. Aj aj aj! Så nu blir det löpuppehåll resten av veckan så ska jag känna lite under något intervallpass nästa vecka om det gått över. Förhoppningsvis blir det ingen långkörare denna gång eftersom jag har nipped it in the bud. Min tidigare erfarenhet har varit att det är 1-3 veckor utan löpning som gäller för att stävja det. Jag får prova mig fram helt enkelt.

Låt mig berätta en hemlighet för dig

Hemligheten är att ju mer jag tränar, desto starkare blir jag. Och jag menar inte i tråkig traditionell mening. Jag menar att när jag lägger in tunga pass tätt inpå varandra, när jag tränar med jobbig träningsvärk eller när kroppen körts slut på – jag vet inte om det är att musklerna är vakna eller om adrenalindepåerna kickar in men jag blir stark. 

Efter intervallerna och KBAT (killer buns and thighs) igår cyklade jag idag istället för att ta tunnelbanan. Det kan knappast kallas träning eftersom det är så SJUKT mycket folk som cyklar inne i stan på morgnar och eftermiddagar (alltså trettio meter lång kö med cyklister i dubbelled vid rödlysena). Jag känner mig dessutom färdig med att cykla snabbt inne i stan och riskera att krascha igen just på grund av hur mycket som kan gå fel – bilar, fotgängare och andra cyklister överallt, och en massa dåligt vägunderlag. Inte värt det!

Så smidigt ändå att cykla, även fast det är ett jävla krångel med upp och ner på cykelbanor, över vägar och förbi rödlysen. Jag behövde åka till jobbet på HDR i Värtahamnen innan skolan började klockan tolv. Det finns inga direkta och bra kollektiva färdmedel mellan Socialhögskolan, som ligger på Sveaplan (bredvid Wennergren Center, "Z-huset"), och Värtahamnen som har Gärdet som närmsta T-bana. Bara promenad till och från t-banan tar totalt 25 minuter. Med cykel bara swish! Tjugo minuter från dörr till dörr inklusive trafikrelaterade fördröjningar.

Så efter dubbelpass igår och cykling idag provade jag ett nytt pass på gymmet idag som heter Fight Club, träning (inte överraskande) inspirerat av boxning och MMA. Det var lite sparringövningar, men i huvudsak dynamisk styrketräning med hög hjärtfrekvens. Mycket träning med femkilos sandsäckar som skulle slängas runt, slås på, hållas över huvudet och kramas medan man tog sig upp och ner från golvet och så vidare. Brottningsövningar mot partner och sprintrusher. Sjukt jobbigt, roligt, nytt, utmanande. Jag hade ett riktigt Tara-moment där jag kände hur jag bara fortsatte köra istället för att ge upp när jag blev trött och svetten forsade och rann in i min mun och jag bara svalde den som en bad ass.

Kvinnan jag parades ihop med var också grym! Någonstans mellan 40-50 år och så sjukt fokuserad. Vi skulle göra tio sit-ups i ena änden av rummet och high-five:a vår partner på varje, sedan rusha över rummet och byta när vi kom tillbaka. Hon bara "hjälp mig upp sen!", och jag tog tag i hennes händer på sista high-fiven och drog upp henne och hon bara satte av för allt vad hon var värd. När vi sparrade så stod hon och bara "kom igen, upp med garden, kör kör kör!". Sjukt rolig partner, hoppas jag stöter på henne igen.

När jag gick hem tog jag gympåsen i ena handen och spurtade upp för Blecktornsgränd, 50 meter backe och 50 meter trappa. Bara för att.

Jag kände mig så stark och grym, en 360 från förra veckan! Känner att jag är tillbaka, jag är taggad, jag är fokuserad, nu kör jag!!!

Platträning, killer buns and thighs och podcast

Lite spridda tankar idag.

Idag blev det platträning, mitt namn på intervaller på platt mark. Hittills kör jag bara en variant, och jag kan med eftertryck intyga att jag inte tycker om denna träningsform: pyramiden.

Principen är enkel:

1) Hitta en runda på några hundra meter. Jag springer nere i Tantolunden bredvid minigolfbanan. Det är en nästan kvadratisk runda på ca 400-500 meter med ett lätt nedförslut och en liten uppförsbacke.

2) Jogga någon/några kilometer för uppvärmning. Stretcha lite innan du börjar om du vill, eller bara vila lite för att få ner pulsen om du likt jag ligger på 160 när du joggar lätt.

3) Spring ett varv så snabbt du kan. Vila tills pulsen är under 125. Spring två varv. Vila. Tre varv. Vila. Två varv. Vila. Sista varvet köttar du för allt du är värd. Jogga hem som nedvärmning.

Det finns ett uttryck som Bob Harper (tränare i Biggest Loser) använder som perfekt beskriver min inställning till denna träning: "trust the process". Jag tycker verkligen inte om denna träning till skillnad från back- eller trappträning. Jag är så dålig på det och känner mig aldrig stark till skillnad från tidigare nämnda intervallträningssätt. Och det är så fruktansvärt oskönt att springa och lägga all energi på att andas kontrollerat, och sedan känna vad jag antar är mjölksyra, det känns som att energin är vätska som rinner neråt i kroppen, ner genom armarna och benen och jag blir helt lealös. Men jag trustar the process, att det kommer att förbättra min löpning i längden och att detta självplågeri är värt det.

Dessutom tycker jag att detta varv är bra och vill gärna köra där, men jag börjar verkligen tröttna på fyllona som hänger i Tanto. De går i vägen, röker weed och cigaretter när man springer förbi, öppet stirrar på mig när jag springer förbi (vilket inte störde mig förut, men det börjar göra det), ibland sträcker sig efter mig så att jag måste väja. Det är bara allmänt störigt att bli så störd i sitt fokus på varje varv och de är där varje gång.

Det gick i alla fall okej idag, vilket kan bero på att formen börja komma tillbaka, likaväl som det kan bero på att jag drack en Celsius (uäk!) innan jag stack ut.

Hade faktiskt en positiv tanke om mig själv idag, hör och häpna. Det slog mig när jag sprang trevarvet att det återigen bevisar sig: jag är fan inte snabb, men jag är ganska seg. Det är väl därför jag fastnat för dessa sega, långa tävlingar. Jag blir liksom bättre och bättre ju längre jag håller på. När jag kör pyramiden behöver jag ligga en stund på hög puls och få kontroll över andningen, och då brukar jag kunna öka och köra hårdare än om jag skjuter i puls under tre minuter.

Klockade pyramiden idag för första gången (inklusive vila). Totaltid: 32:22.

När jag kom hem körde jag ett Killer buns and thighs och lyssnade på podcast. Jag har letat lite efter någon bra träningspod att lyssna på och hittade en på topplistan som heter Coltings Nakna Sanning. Senaste avsnittet handlade om... Shahrzad! Lyssnade med stort intresse trots att jag redan läst/hört hennes story flera gånger vid det här laget. Hon är så härlig, verkligen en helt vanlig tjej vilket är mycket lättare för mig att relatera till än t.ex. Coltings tjej som intervjuades i ett annat avsnitt och typ skrattade åt att hon hade tyckt att det var bra att springa milen på 47 minuter. För mig är det förmedlade budskapet: "Hej hallå alla sopor, ni är så jävla sämst!" Det funkar inte för mig, jag blir inte ett dugg taggad av människor som är svinbra på att träna eftersom jag har noll igenkänningsfaktor. Shahrzad har inga fötter, absolut, men hon är utöver det liksom så normal, inte sån där hysterisk träningsmänniska som jag inte kan relatera till alls.

Var så härligt att höra henne prata om triathlon och träningen inför, blir återigen så imponerad. Bara det faktum att hon inte har någon vadmuskel på ena benet - det har jag inte ens tänkt på! Jag tänker bara att man blir av med sina fötter, men det är ju faktiskt en massa muskler som man förlorar när man amputerar och som man måste träna utan. Sjukt kul att lyssna på medan jag tränade i alla fall, gjorde det lite roligare att stå hemma och harva.

Improviserade intervaller

Min träningsplan just nu är fem pass i veckan bestående av:

- Ett långdistanslöpningspass (rekord i långt ord).
- Ett intervallöpningspass.
- Två styrkepass.
- Ett övrigt pass (typ kort löprunda, pilates, extra styrkepass eller dylikt).

Jag kommer nog trappa upp detta med tiden, men det är detta som gäller just nu när jag försöker återfå formen.


Jag tränade aldrig igår eftersom latmasken kom fram och jag var trött och skulle iväg vid sex och det var varmt och bla bla bla. Därför uppskattar jag verkligen att jag numera känner att jag kan träna hyfsat bra på morgnarna.

Jag stack i morse ut vid sju och körde mitt korta standardpass på fyra kilometer. Istället för att bara springa helt enkelt provade jag en grej som Tobias berättade att hans kollega brukar göra. Man joggar som vanligt, men slänger in lite spurtar här och var, till exempel mellan några lyktstolpar. Jag fick in nio spurtar på ungefär 50 meter och det var riktigt nice! Blev mycket piggare, det var kul att dra på för kung och fosterland och det livade upp en ganska uttjatad runda. Hur nu Södermälarstrand kan vara uttjatad?

Fantastisk löpning!

Jag vet att jag kallar det löpning, men i sanningens namn är jag ingen löpare, jag är en joggare. Det går i ett sävligt tempo. Men inte ikväll! Ikväll var jag faktiskt en löpare!

Jag vette fan vad grejen är, men ju senare på dagen jag tränar desto bättre är jag - även med ett kilo fajitas i magen. Idag "pluggade" jag hela dagen, och eftersom "pluggandet" aldrig blev klart av någon märklig anledning kunde jag inte förmå mig att träna. Visste inte riktigt heller vad jag ville göra, inte sugen på varken styrka eller intervaller. Skulle dessutom på middag hos Elin och Mange. Till slut bestämde jag mig för att promenera dit och springa hem. De bor bortanför Odenplan och jag bor vid Mariatorget så det är ganska exakt fyra kilometer.

Det blev ganska sent då vi satt och tittade på lägenhetsalternativ för en skidresa till Andorra, och jag kom inte iväg hemåt förrän efter tio. Började springa ner för Hagagatan och Sveavägen och jag bara flög! Det var helt effortless, den där underbara känslan jag inte känt på så länge. I alla fall i kroppen, magen var ju packad av tre fajitas, en kaffe och en liter vatten så den var ju lagom glad. Det var en välbekant känsla, ungefär som att man precis "kommit tillbaka från" att ha tappat luften. Mitt bästa knep för att undertrycka denna känsla är att hela tiden spänna magen, att andas in i bröstkorgen och "trycka ut" luften med magen, verkligen trycka till med magmusklerna på varje utandning.

Hur som helst tog jag första kilometern på lite över fem minuter enligt Runkeeper och jag beslöt mig för att satsa. En sak jag märkte var att jag tog korta steg, men hade högre frekvens än vanligt. Detta är någonting jag vet är bra, men jag har aldrig känt att jag har energi över för att tänka på sådana tekniker. Nu kände jag mig stark i kroppen och då fokuserade jag på att hålla frekvensen tight hela tiden, att återgå om jag kom ur fas (typ väjde för turister och fulla människor).

Tryckte upp för Slussen och Hornsgatspucken, uppför uppför uppför hela sista kilometern! Fokus andning, in och ut, aldrig tappa tempo i andning utan kontrollera den stadigt, annars kommer hysterisk flåsattack. Runkeeper sa fyra kilometer precis innan stället jag bestämt mig för att "stanna" på för att hinna jogga/gå och varva ner sista biten hem. Yes! Under sex minuter, tjihoo!

Sen vanliga noteringen när jag inspekterar rundan. Vet inte vilken GPS Runkeeper använder men den GPS:en är i alla fall konstant full. Man har ofta vinglat fram och tillbaka över hela jävla vägen, genom byggnader, över vatten, och då och då tagit en avstickare hundra meter ur kurs. Min första min/km-tid var 5:32 (FUCK YEAH!) men efter justerande av rutten blev den 5:47 (bara yeah). Fortfarande nöjd över att vara under sex minuter. Framför allt nöjd över att detta pass, i likhet med flera andra av mina legendariska pass, varit ett sånt pass jag egentligen inte planerat alternativt inte riktigt ville genomföra som sedan visar sig bli ett sånt där riktigt motivationshöjande superpass.

LÄGGDAGS! Föreläsningen imorgon börjar 08:00 och klockan är halv tolv (läser termin 3 på socionomprogrammet på SU för den som är intresserad). God natt!

Jillian Michaels - Killer buns and thighs

2012 var jag på road trip i USA och hittade (säkert på någon Walmart) tränings-DVD:er med Jillian Michaels, legendarisk Biggest Loser-tränare. Jag köpte två och har nu dammat av dessa igen då jag vill bygga upp lite ben och rumpa.

Jag har bestämt mig för att ändå köra på med styrketräning eftersom jag tänker att det är viktigare att jag börjar träna mot Vasaloppet än att jag ska vara i perfekt form inför tjej-Lidingö. Anledningen till att jag gör den tävlingen är för att göra min kompis sällskap medan hon avslutar tjejklassikern, så jag har egentligen inget behov av en målsättning där.

Tränings-DVD:er är ett ganska märkligt fenomen idag. Men satan vad det tar! Tycker det är skönt att slippa ta sig till gymmet för att träna. Jag har en yogamatta och två vikter hemma och klarar mig väldigt långt med det. Att köra dessa DVD:er blir ett utmärkt sätt för mig att träna hemma men ändå utmana mig själv, även fast de små skämten och "lustiga" felsägningarna inte är så lustiga längre när man hört dem fjorton gånger...

Jag hittade faktiskt hela DVD:n, verkar det som, på youtube. Kolla här om du är intresserad:
https://www.youtube.com/watch?v=DZ_1fI3Wl1I
(ser nu i efterhand att klippet "inte funkar", men det gör det om man söker på youtube. Sök bara på Jillian Michaels Killer buns and thighs och välj klippet som är upplagt av FitTV+).

Det finns tre olika nivåer och jag har bestämt mig för att stanna på nivå ett tills att jag klarar av/orkar göra alla övningar ordentligt. Av någon anledning - kanske för att jag är svag, kanske för att jag är lång, kanske för att mina höfter är enorma, kanske D) all of the above? - är övningar som involverar plankan så FETT JÄVLA JOBBIGA för mig. Sidoplanka speciellt. Vad är det som händer?! Klarar knappt av att lyfta upp mig, och i alla typer av plankor krossas mina händer till små smulor om jag måste stå i en planka på händer istället för på underarmar.

Särskilt svår är övningen där man ska stå i planka och liksom sparka upp mot motsatt axel. Det är nästan omöjligt! Övningen finns på klippet vid 28:45 in.

Jag kan också starkt rekommendera övningen som du hittar efter 7:45, sumo-squats. AAAAAAAJ! Har gjort denna övning några gånger på gymmet, och jag vet inte om det är en slump, men efter ett tag började jag se andra som också gjorde den. Har jag verkligen lärt någon annan denna suveräna rumpövning?

Det blir minst ett killer buns and thighs i veckan ett tag framöver så får vi se vad det gör för skillnad.