Lite spridda tankar idag.
Idag blev det platträning, mitt namn på intervaller på platt mark. Hittills kör jag bara en variant, och jag kan med eftertryck intyga att jag inte tycker om denna träningsform: pyramiden.
Principen är enkel:
1) Hitta en runda på några hundra meter. Jag springer nere i Tantolunden bredvid minigolfbanan. Det är en nästan kvadratisk runda på ca 400-500 meter med ett lätt nedförslut och en liten uppförsbacke.
2) Jogga någon/några kilometer för uppvärmning. Stretcha lite innan du börjar om du vill, eller bara vila lite för att få ner pulsen om du likt jag ligger på 160 när du joggar lätt.
3) Spring ett varv så snabbt du kan. Vila tills pulsen är under 125. Spring två varv. Vila. Tre varv. Vila. Två varv. Vila. Sista varvet köttar du för allt du är värd. Jogga hem som nedvärmning.
Det finns ett uttryck som Bob Harper (tränare i Biggest Loser) använder som perfekt beskriver min inställning till denna träning: "trust the process". Jag tycker verkligen inte om denna träning till skillnad från back- eller trappträning. Jag är så dålig på det och känner mig aldrig stark till skillnad från tidigare nämnda intervallträningssätt. Och det är så fruktansvärt oskönt att springa och lägga all energi på att andas kontrollerat, och sedan känna vad jag antar är mjölksyra, det känns som att energin är vätska som rinner neråt i kroppen, ner genom armarna och benen och jag blir helt lealös. Men jag trustar the process, att det kommer att förbättra min löpning i längden och att detta självplågeri är värt det.
Dessutom tycker jag att detta varv är bra och vill gärna köra där, men jag börjar verkligen tröttna på fyllona som hänger i Tanto. De går i vägen, röker weed och cigaretter när man springer förbi, öppet stirrar på mig när jag springer förbi (vilket inte störde mig förut, men det börjar göra det), ibland sträcker sig efter mig så att jag måste väja. Det är bara allmänt störigt att bli så störd i sitt fokus på varje varv och de är där varje gång.
Det gick i alla fall okej idag, vilket kan bero på att formen börja komma tillbaka, likaväl som det kan bero på att jag drack en Celsius (uäk!) innan jag stack ut.
Hade faktiskt en positiv tanke om mig själv idag, hör och häpna. Det slog mig när jag sprang trevarvet att det återigen bevisar sig: jag är fan inte snabb, men jag är ganska seg. Det är väl därför jag fastnat för dessa sega, långa tävlingar. Jag blir liksom bättre och bättre ju längre jag håller på. När jag kör pyramiden behöver jag ligga en stund på hög puls och få kontroll över andningen, och då brukar jag kunna öka och köra hårdare än om jag skjuter i puls under tre minuter.
Klockade pyramiden idag för första gången (inklusive vila). Totaltid: 32:22.
När jag kom hem körde jag ett Killer buns and thighs och lyssnade på podcast. Jag har letat lite efter någon bra träningspod att lyssna på och hittade en på topplistan som heter Coltings Nakna Sanning. Senaste avsnittet handlade om... Shahrzad! Lyssnade med stort intresse trots att jag redan läst/hört hennes story flera gånger vid det här laget. Hon är så härlig, verkligen en helt vanlig tjej vilket är mycket lättare för mig att relatera till än t.ex. Coltings tjej som intervjuades i ett annat avsnitt och typ skrattade åt att hon hade tyckt att det var bra att springa milen på 47 minuter. För mig är det förmedlade budskapet: "Hej hallå alla sopor, ni är så jävla sämst!" Det funkar inte för mig, jag blir inte ett dugg taggad av människor som är svinbra på att träna eftersom jag har noll igenkänningsfaktor. Shahrzad har inga fötter, absolut, men hon är utöver det liksom så normal, inte sån där hysterisk träningsmänniska som jag inte kan relatera till alls.
Var så härligt att höra henne prata om triathlon och träningen inför, blir återigen så imponerad. Bara det faktum att hon inte har någon vadmuskel på ena benet - det har jag inte ens tänkt på! Jag tänker bara att man blir av med sina fötter, men det är ju faktiskt en massa muskler som man förlorar när man amputerar och som man måste träna utan. Sjukt kul att lyssna på medan jag tränade i alla fall, gjorde det lite roligare att stå hemma och harva.
Idag blev det platträning, mitt namn på intervaller på platt mark. Hittills kör jag bara en variant, och jag kan med eftertryck intyga att jag inte tycker om denna träningsform: pyramiden.
Principen är enkel:
1) Hitta en runda på några hundra meter. Jag springer nere i Tantolunden bredvid minigolfbanan. Det är en nästan kvadratisk runda på ca 400-500 meter med ett lätt nedförslut och en liten uppförsbacke.
2) Jogga någon/några kilometer för uppvärmning. Stretcha lite innan du börjar om du vill, eller bara vila lite för att få ner pulsen om du likt jag ligger på 160 när du joggar lätt.
3) Spring ett varv så snabbt du kan. Vila tills pulsen är under 125. Spring två varv. Vila. Tre varv. Vila. Två varv. Vila. Sista varvet köttar du för allt du är värd. Jogga hem som nedvärmning.
Det finns ett uttryck som Bob Harper (tränare i Biggest Loser) använder som perfekt beskriver min inställning till denna träning: "trust the process". Jag tycker verkligen inte om denna träning till skillnad från back- eller trappträning. Jag är så dålig på det och känner mig aldrig stark till skillnad från tidigare nämnda intervallträningssätt. Och det är så fruktansvärt oskönt att springa och lägga all energi på att andas kontrollerat, och sedan känna vad jag antar är mjölksyra, det känns som att energin är vätska som rinner neråt i kroppen, ner genom armarna och benen och jag blir helt lealös. Men jag trustar the process, att det kommer att förbättra min löpning i längden och att detta självplågeri är värt det.
Dessutom tycker jag att detta varv är bra och vill gärna köra där, men jag börjar verkligen tröttna på fyllona som hänger i Tanto. De går i vägen, röker weed och cigaretter när man springer förbi, öppet stirrar på mig när jag springer förbi (vilket inte störde mig förut, men det börjar göra det), ibland sträcker sig efter mig så att jag måste väja. Det är bara allmänt störigt att bli så störd i sitt fokus på varje varv och de är där varje gång.
Det gick i alla fall okej idag, vilket kan bero på att formen börja komma tillbaka, likaväl som det kan bero på att jag drack en Celsius (uäk!) innan jag stack ut.
Hade faktiskt en positiv tanke om mig själv idag, hör och häpna. Det slog mig när jag sprang trevarvet att det återigen bevisar sig: jag är fan inte snabb, men jag är ganska seg. Det är väl därför jag fastnat för dessa sega, långa tävlingar. Jag blir liksom bättre och bättre ju längre jag håller på. När jag kör pyramiden behöver jag ligga en stund på hög puls och få kontroll över andningen, och då brukar jag kunna öka och köra hårdare än om jag skjuter i puls under tre minuter.
Klockade pyramiden idag för första gången (inklusive vila). Totaltid: 32:22.
När jag kom hem körde jag ett Killer buns and thighs och lyssnade på podcast. Jag har letat lite efter någon bra träningspod att lyssna på och hittade en på topplistan som heter Coltings Nakna Sanning. Senaste avsnittet handlade om... Shahrzad! Lyssnade med stort intresse trots att jag redan läst/hört hennes story flera gånger vid det här laget. Hon är så härlig, verkligen en helt vanlig tjej vilket är mycket lättare för mig att relatera till än t.ex. Coltings tjej som intervjuades i ett annat avsnitt och typ skrattade åt att hon hade tyckt att det var bra att springa milen på 47 minuter. För mig är det förmedlade budskapet: "Hej hallå alla sopor, ni är så jävla sämst!" Det funkar inte för mig, jag blir inte ett dugg taggad av människor som är svinbra på att träna eftersom jag har noll igenkänningsfaktor. Shahrzad har inga fötter, absolut, men hon är utöver det liksom så normal, inte sån där hysterisk träningsmänniska som jag inte kan relatera till alls.
Var så härligt att höra henne prata om triathlon och träningen inför, blir återigen så imponerad. Bara det faktum att hon inte har någon vadmuskel på ena benet - det har jag inte ens tänkt på! Jag tänker bara att man blir av med sina fötter, men det är ju faktiskt en massa muskler som man förlorar när man amputerar och som man måste träna utan. Sjukt kul att lyssna på medan jag tränade i alla fall, gjorde det lite roligare att stå hemma och harva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar