Färdig!
Jag och Elin hamnade i olika startgrupper trots att vi anmälde oss exakt samtidigt eftersom jag sprungit tidigare och förmodligen blev seedad. Jag beslöt mig för att skita i det och startade därför en timme sent. Eftersom jag skulle göra loppet enbart för att hålla Elin sällskap när hon avslutade Tjejklassikern, och jag inte hade någon vision av att klara milen på under timmen, tyckte jag att det bästa skulle vara att springa tillsammans med Elin hela vägen. Vi körde ju Tjejvättern tillsammans och det var jättekul, så vi körde på en favorit i repris.
Vi var väldigt tidigt på plats, nästan två timmar innan start vilket var lite onödigt. Vi tog en promenad i skogen som "uppvärmning" och såg eliten gå iväg (hann även se dem gå i mål...) innan vi lämnade in våra påsar och gick till start. Elins jobbarkompis Maja-Lisa sprang i samma startgrupp och vi körde uppvärmningen innan starten gick.
Elin har inte löptränat någonting inför detta lopp, och inte direkt tidigare heller. Som tonåring spelade hon basket, och hon är sjukt stark, men har väl aldrig riktigt satsat på löpning. Hon brukar ha lite problem med att hon är trött och stum i benen, och personligen är ju det vad jag tycker är värst.
Hon var väldigt trött i början, enligt standard. Vid fyra kilometer kändes det bättre. Vi gick upp för Abborrbacken och joggade sen en bit till. I vissa backar satte jag handen i ryggen på henne och gav lite skjuts så att hon skulle orka springa upp för hela backen. Med tre kilometer kvar kroknade hon lite till, och sedan kom Karins backe vid två kilometer som vi gick upp för.
Jag hade sagt att vi skulle satsa efter Karins backe, och det gjorde Elin. Jag försökte sätta handen i ryggen på henne en gång, men då skrek hon "sluta!", hon var redan på max. Sista kilometern fick vi upp mer och mer fart, och vi gjorde en riktig spurt på upploppet på Grönsta gärde. När vi kom över mållinjen, på tiden 1:12:30, försökte jag krama Elin, men hon bara sköt bort mig och hulkade några gånger. Hon tog emot medaljen och gick sedan fram till en papperskorg och kräktes.
"Du sprang så att du spydde, Elin" sa jag. Ja, sa Elin och ställde sig igen och kräktes upp all spaghetti vid ett räcke.
Sjukt imponerad, hon har sånt jävla pannben. Jag kallar henne Maskinen Alpne när hon tränar, hon är så jävla stark.
Jag och Elin hamnade i olika startgrupper trots att vi anmälde oss exakt samtidigt eftersom jag sprungit tidigare och förmodligen blev seedad. Jag beslöt mig för att skita i det och startade därför en timme sent. Eftersom jag skulle göra loppet enbart för att hålla Elin sällskap när hon avslutade Tjejklassikern, och jag inte hade någon vision av att klara milen på under timmen, tyckte jag att det bästa skulle vara att springa tillsammans med Elin hela vägen. Vi körde ju Tjejvättern tillsammans och det var jättekul, så vi körde på en favorit i repris.
Vi var väldigt tidigt på plats, nästan två timmar innan start vilket var lite onödigt. Vi tog en promenad i skogen som "uppvärmning" och såg eliten gå iväg (hann även se dem gå i mål...) innan vi lämnade in våra påsar och gick till start. Elins jobbarkompis Maja-Lisa sprang i samma startgrupp och vi körde uppvärmningen innan starten gick.
Elin har inte löptränat någonting inför detta lopp, och inte direkt tidigare heller. Som tonåring spelade hon basket, och hon är sjukt stark, men har väl aldrig riktigt satsat på löpning. Hon brukar ha lite problem med att hon är trött och stum i benen, och personligen är ju det vad jag tycker är värst.
Hon var väldigt trött i början, enligt standard. Vid fyra kilometer kändes det bättre. Vi gick upp för Abborrbacken och joggade sen en bit till. I vissa backar satte jag handen i ryggen på henne och gav lite skjuts så att hon skulle orka springa upp för hela backen. Med tre kilometer kvar kroknade hon lite till, och sedan kom Karins backe vid två kilometer som vi gick upp för.
Jag hade sagt att vi skulle satsa efter Karins backe, och det gjorde Elin. Jag försökte sätta handen i ryggen på henne en gång, men då skrek hon "sluta!", hon var redan på max. Sista kilometern fick vi upp mer och mer fart, och vi gjorde en riktig spurt på upploppet på Grönsta gärde. När vi kom över mållinjen, på tiden 1:12:30, försökte jag krama Elin, men hon bara sköt bort mig och hulkade några gånger. Hon tog emot medaljen och gick sedan fram till en papperskorg och kräktes.
"Du sprang så att du spydde, Elin" sa jag. Ja, sa Elin och ställde sig igen och kräktes upp all spaghetti vid ett räcke.
Sjukt imponerad, hon har sånt jävla pannben. Jag kallar henne Maskinen Alpne när hon tränar, hon är så jävla stark.
 |
| Jag, Elin och Maja-Lisa efter mål. Elin är superlycklig att Tjejklassikern är över och bedyrar att hon aldrig mer ska göra en tävling. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar