Oj oj oj säger jag bara.
Min bakgrund från cykling är att jag alltid avskytt att cykla. Det är obekvämt, man blir svettig, man måste kånka omkring på den om man cyklat in till stan och kan inte vara spontan eller ta sällskap, man riskerar att dö hela tiden. Helt enkelt ingenting positivt med att cykla.
Jag hade dessutom haft problem med skador inför loppet och hade därför inte kunnat cykelträna. Jag hade även bara min hederliga 21-växlade stadscykel eller touringcykel som det så fint heter. Jag hade alltså så här mycket förväntningar på loppet: noll.
Jag var ändå inte värst. Tobias hade inte ägt en cykel sen... ja, någonsin? Typ sen han var barn? Och hans "träning" bestod i att åka till Karlaplan, hyra en touringcykel på Bike Sweden och cykla den fyra kilometer hem dagen innan avfärd.
Pappa hade på den tiden bilfirma och hade lyckats komma över en skåpbil som vi packade in cyklarna, oss själva och hunden i. Jag tar detta på en gång: vår hund heter Adolf. Ja, Adolf. Nej, vi är inte nazister. Han ingick i en av min morfars kennels kullar där alla skulle heta något på A (eftersom man döper i alfabetisk ordning och morfar precis startat ny kennel ensam). Jag, Lucas och pappa tyckte Austin (pappa älskar bilmärket Austin Healey), Ashton, Arne, Ajax m.m. Mamma tyckte Adolf, för att tvätta bort stämpeln på namnet.
Han heter Adolf. Vi kallar honom ofta "mini" offentligt.
Hur som helst åkte även Adolf med eftersom vi inte fick tag på någon hundvakt. Vi lämnade honom någonstans i närheten av Motala på ett hundpensionat. Ägaren sa att vi måste hämta honom så tidigt vi bara kunde dagen efter. Alla tittade på Lucas - som var den enda med en racercykel och som hade cykeltränat - och sa unisont "Lucas".
Vi hämtade startkit och köpte lite grejer i Team Sportias tält i Motala. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför Motala, cyklade runt på parkeringen lite på kvällen för att känna på lufttryck och annat, spelade kort och åt middag. På morgonen smorde vi in rumpan med ormsalva, ska man tydligen göra för att inte få skavsår av sadeln. Vi puttrade in mot Motala, parkerade på en stor parkeringsplats ungefär 10 minuters gångväg från starten och gjorde oss i ordning.
Jag var så jävla nervös att jag nästan var kräkfärdig. Tänk om jag blev för varm? Tänk om jag blev för kall? Tänk om det började regna? Tänk om jag skulle få mens? Tänk om jag skulle bli hungrig? Tänk om jag skulle få punka? Tänk om jag skulle bli attackbajsnödig?
Vi gick omkring lite inför start, gick på toa och pumpade däcken en extra gång i servicetältet. Vi var i den näst sista startgruppen och hade ganska exakt åtta timmar på oss att ta oss i mål innan tidtagningen stängde, och vi hade räknat på att kunna ta oss ungefär två mil i timmen vilket alltså satte en ganska hård press på oss.
Vi gick därför fram till startfållan och pratade med en funktionär som snällt lät oss starta en grupp tidigare. Vi ställde upp och jag var typ så här nära på att spy, darrade i hela kroppen och stirrade på klockan som räknade ner. Och sen startade det och vi rullade iväg i sävligt tempo bakom en motorcykel. Det var väl ungefär femtio cyklar i gruppen och alla var tvungna att hålla ganska låg fart fram tills att vi kommit ut ur "city".
Mamma hade sagt till mig att vi skulle cykla ihop, och därför hade jag lagt min vattenflaska i hennes cykelkorg. Mamma drog iväg efter ungefär tio minuter. Som vanligt.
Jag var så obotligt törstig. Jag tror att senast jag var så törstig var när jag var elva och hade airconditionförkylning på planet hem från Asien och drömde att jag stod vid japanska automater och köpte läsk efter läsk, eller om thailändska vattenfall som jag stod under och drack ur. Min strupe var snustorr och jag tror att om jag försökt säga "water... water..." som de gör i amerikanska filmer hade det varit precis så där väsande och brutet.
Jävla mamma alltså.
Min taktik eftersom jag inte kunnat träna var att jag skulle cykla så att jag inte behövde ta i med låren. Alltså minsta möjliga motstånd i femton mil. Jag cruisade alltså fram längs vägen och lät mig inte hetsas av de andra cyklisterna som swishade förbi. Jag rullade förbi en gul skylt och tänkte "nää, var det där första milmarkeringen...?". Tänkte att jag måste ha sett någon annan skylt, för jag hade verkligen inte hållit på så länge. Sen swishade jag förbi en till och hann se att det stod 130 på den. Men tyckte verkligen inte att jag kommit så långt, att det kanske tillhörde ett av de andra loppen. Men sen - swish! 120 km kvar. Hela halva vättern är totalt 154 km och jag blev så sjukt glad när jag insåg att jag dragit 34 km på ungefär en timme.
Kom in i första depån superglad och optimistisk och mötte där både mamma och Tobias. Snodde tillbaka vattenflaskan, gick och kissade och åt lite pasta och köttfärssås som mamma fixat i matlåda till alla. Kan starkt rekommendera! Fy fan vad skönt det var att få äta riktig mat under loppets gång, inte bara bullar och annat som serveras.
Precis när jag skulle cykla vidare kom pappa in i depån och jag vinkade innan jag kom till backen.
Backen.
Ni som gjort detta vet vad jag pratar om. Ni som inte gjort detta: det här är backen av alla backar. Den är så brant, och så lång, och så slingrande, och så tight. Och nämnde jag lång? När jag i år cyklade med Elin hade jag nämnt backen flera gånger. När vi närmade oss la vi strategi att inte stanna i depån, utan att ta fart och bränna på upp för backen. Jag förvarnade om hur lång och slingrig den var, pekade mot toppen av berget och visade att backen först går ut dit åt höger, och slutar där uppe åt vänster.
Elin blev ändå helt chockad. Hon bara "hur kan folk inte prata mer om den här backen? Den är helt sjuk!".
Backen var inte minst väldigt oskön att ta sig upp för på en touringcykel. Men gradvis, långsamt tog jag mig upp. Och då möter en: himmelriket. En nedförsbacke. I typ två mil. I skogen. Med glimtar av Vättern mellan träden. Bästa sträckan på hela loppet.
Jag breezeade igenom Östergötland och kände mig superfräsch vid andra depån efter sex mil. Brände förbi den, konstaterade på den våta marken att jag precis missat en regnskur, score, och körde på två mil till. Därefter tog jag en kort breather i ett skogsbryn och åt en gainomax-bar. Såg att en fluga mosats mot mitt pekfinger och kände mig fett snabb.
Efter åtta mil ungefär började jag känna krampkänslor i låren. Aj aj aj! Jag växlade ner så att jag cyklade med knappt något motstånd alls. Kom alltså nästan ingenstans, men tänkte att det bara var att vänta ut det. Med fem mil kvar kom en depå till där jag stannade och åt lite pasta igen och vilade rumpan. Jag pratade lite med en man som berättade om sträckan som var kvar, väldigt trevligt att få lite socialt utbyte efter cirka fem timmar i ensamhet.
Jag cyklade vidare med målsättningen att inte stanna förrän jag var i mål, trots att det var en depå till två mil senare. Nu måste jag pressa tiden. Min rumpa...
Min rumpa gjorde sååå ont.
Den gjorde så ont att det förtjänar en egen rad. Ni vet hur mycket folk pratar om Beyonces och Nicki Minaj rumpor att det inte går att föreställa sig att de inte skulle tänka på sina rumpor hela tiden? Jag tänkte på min rumpa mer än vad de gör. Jag har aldrig tänkt så mycket och intensivt på min rumpa som under dessa fem mil.
Alltså, det gör så ont. Och den här sträckan är det knappt några backar, så jag kunde ta några snabba tag för att få lite fart, långsamt ställa mig upp i några sekunder och sedan långsamt sätta mig ner igen.
En stor höjdpunkt under den sista sträckan är Väderstad. När jag cyklade in i stan stod en stor skylt i diket med texten "Välkommen till Vääääääärsta!" och sedan satt skyltar med uppmuntrande ord i diket hela vägen igenom staden.
När jag såg skylten med 10 km slängde jag min taktik om att spara benen åt fanders och anammade istället mottot: "ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här jävla sadeln". Brände förbi en massa folk för första gången och stod i uppförsbackarna. När jag började känna igen mig väntade jag förbi varje krön och krök på att se infarten till Motala, och när funktionärer äntligen stod och vinkade in cyklisterna började jag grina. Satt och fulgrät på cykeln typ trettio sekunder, innan jag slutade för att kunna ta i bättre.
Med femhundra meter kvar kom snart en tunnel, och jag tänkte att jag skulle cykla om en liten klunga människor innan dess. Precis när jag närmar mig ställer sig personen längst bak upp och helt plötsligt känner jag igen kroppsspråket och ser skyltarna med "Bike Sweden" på pakethållaren. Det var Tobias! Vi hade inte setts sedan depån efter tre mil, men nu hade jag cyklat ikapp honom precis innan mål. Tobias frågade givetvis om vi skulle rejsa in i mål och jag bara "buuhuu (grät), nej, jag ska bara cykla i mål och hoppa av den här jävla cykeln!"
Så vi cyklade in i mål sida vid sida. Så lustigt det kan bli.
Lucas stod och väntade med Adolf, han hade givetvis redan hunnit hämta honom. Adolf var deprimerad som hade blivit övergiven och suttit i fängelse en hel natt (han var helt sänkt i två dagar). Mamma var också redan inne i mål och hon har by far det fulaste målfotot någonsin: typ fyra lager kläder, en skogsgrön skateboardhjälm, Versace-solglasögon med blått glas, på en touringcykel med tigerklädsel över sadeln och en helt överbelamrad cykelkorg med bland annat ett paket bindor. Och med en min som att hon håller på att nysa.
Vi tittade på pappas beräknade ankomsttid, och han låg verkligen på håret för att få en tid innan tidtagningen stängde. De sköt fram stängningstiden med en halvtimme eller så, och han klarade sig precis i mål.
Alles in alles en mycket trevlig och fin upplevelse. Rumpontet var ju liksom inte så mycket att göra åt, och det var egentligen det enda som inte var kanon. Tyckte de arrangerat loppet jättebra, det var trevlig stämning mellan de tävlande, inte ens klungorna med identiska cyklar och kläder snäste åt folk, alla bara samspelade i ett otroligt vackert landskap. Osannolikt att detta skulle bli min favorittävling av dem alla, och den jag varmt skulle rekommendera till alla!
Tider:
Lucas: 5 timmar och 37 minuter.
Mamma: 6 timmar och 52 minuter .
Jag och Tobias: 7 timmar och 26 minuter.
Pappa: 8 timmar och 17 minuter.
Lucas gjorde hela Vätternrundan i år på 10 timmar och 39 minuter.
Min bakgrund från cykling är att jag alltid avskytt att cykla. Det är obekvämt, man blir svettig, man måste kånka omkring på den om man cyklat in till stan och kan inte vara spontan eller ta sällskap, man riskerar att dö hela tiden. Helt enkelt ingenting positivt med att cykla.
Jag hade dessutom haft problem med skador inför loppet och hade därför inte kunnat cykelträna. Jag hade även bara min hederliga 21-växlade stadscykel eller touringcykel som det så fint heter. Jag hade alltså så här mycket förväntningar på loppet: noll.
Jag var ändå inte värst. Tobias hade inte ägt en cykel sen... ja, någonsin? Typ sen han var barn? Och hans "träning" bestod i att åka till Karlaplan, hyra en touringcykel på Bike Sweden och cykla den fyra kilometer hem dagen innan avfärd.
Pappa hade på den tiden bilfirma och hade lyckats komma över en skåpbil som vi packade in cyklarna, oss själva och hunden i. Jag tar detta på en gång: vår hund heter Adolf. Ja, Adolf. Nej, vi är inte nazister. Han ingick i en av min morfars kennels kullar där alla skulle heta något på A (eftersom man döper i alfabetisk ordning och morfar precis startat ny kennel ensam). Jag, Lucas och pappa tyckte Austin (pappa älskar bilmärket Austin Healey), Ashton, Arne, Ajax m.m. Mamma tyckte Adolf, för att tvätta bort stämpeln på namnet.
Han heter Adolf. Vi kallar honom ofta "mini" offentligt.
Hur som helst åkte även Adolf med eftersom vi inte fick tag på någon hundvakt. Vi lämnade honom någonstans i närheten av Motala på ett hundpensionat. Ägaren sa att vi måste hämta honom så tidigt vi bara kunde dagen efter. Alla tittade på Lucas - som var den enda med en racercykel och som hade cykeltränat - och sa unisont "Lucas".
Vi hämtade startkit och köpte lite grejer i Team Sportias tält i Motala. Vi bodde på ett vandrarhem en bit utanför Motala, cyklade runt på parkeringen lite på kvällen för att känna på lufttryck och annat, spelade kort och åt middag. På morgonen smorde vi in rumpan med ormsalva, ska man tydligen göra för att inte få skavsår av sadeln. Vi puttrade in mot Motala, parkerade på en stor parkeringsplats ungefär 10 minuters gångväg från starten och gjorde oss i ordning.
Jag var så jävla nervös att jag nästan var kräkfärdig. Tänk om jag blev för varm? Tänk om jag blev för kall? Tänk om det började regna? Tänk om jag skulle få mens? Tänk om jag skulle bli hungrig? Tänk om jag skulle få punka? Tänk om jag skulle bli attackbajsnödig?
Vi gick omkring lite inför start, gick på toa och pumpade däcken en extra gång i servicetältet. Vi var i den näst sista startgruppen och hade ganska exakt åtta timmar på oss att ta oss i mål innan tidtagningen stängde, och vi hade räknat på att kunna ta oss ungefär två mil i timmen vilket alltså satte en ganska hård press på oss.
Vi gick därför fram till startfållan och pratade med en funktionär som snällt lät oss starta en grupp tidigare. Vi ställde upp och jag var typ så här nära på att spy, darrade i hela kroppen och stirrade på klockan som räknade ner. Och sen startade det och vi rullade iväg i sävligt tempo bakom en motorcykel. Det var väl ungefär femtio cyklar i gruppen och alla var tvungna att hålla ganska låg fart fram tills att vi kommit ut ur "city".
Mamma hade sagt till mig att vi skulle cykla ihop, och därför hade jag lagt min vattenflaska i hennes cykelkorg. Mamma drog iväg efter ungefär tio minuter. Som vanligt.
Jag var så obotligt törstig. Jag tror att senast jag var så törstig var när jag var elva och hade airconditionförkylning på planet hem från Asien och drömde att jag stod vid japanska automater och köpte läsk efter läsk, eller om thailändska vattenfall som jag stod under och drack ur. Min strupe var snustorr och jag tror att om jag försökt säga "water... water..." som de gör i amerikanska filmer hade det varit precis så där väsande och brutet.
Jävla mamma alltså.
Min taktik eftersom jag inte kunnat träna var att jag skulle cykla så att jag inte behövde ta i med låren. Alltså minsta möjliga motstånd i femton mil. Jag cruisade alltså fram längs vägen och lät mig inte hetsas av de andra cyklisterna som swishade förbi. Jag rullade förbi en gul skylt och tänkte "nää, var det där första milmarkeringen...?". Tänkte att jag måste ha sett någon annan skylt, för jag hade verkligen inte hållit på så länge. Sen swishade jag förbi en till och hann se att det stod 130 på den. Men tyckte verkligen inte att jag kommit så långt, att det kanske tillhörde ett av de andra loppen. Men sen - swish! 120 km kvar. Hela halva vättern är totalt 154 km och jag blev så sjukt glad när jag insåg att jag dragit 34 km på ungefär en timme.
Kom in i första depån superglad och optimistisk och mötte där både mamma och Tobias. Snodde tillbaka vattenflaskan, gick och kissade och åt lite pasta och köttfärssås som mamma fixat i matlåda till alla. Kan starkt rekommendera! Fy fan vad skönt det var att få äta riktig mat under loppets gång, inte bara bullar och annat som serveras.
Precis när jag skulle cykla vidare kom pappa in i depån och jag vinkade innan jag kom till backen.
Backen.
Ni som gjort detta vet vad jag pratar om. Ni som inte gjort detta: det här är backen av alla backar. Den är så brant, och så lång, och så slingrande, och så tight. Och nämnde jag lång? När jag i år cyklade med Elin hade jag nämnt backen flera gånger. När vi närmade oss la vi strategi att inte stanna i depån, utan att ta fart och bränna på upp för backen. Jag förvarnade om hur lång och slingrig den var, pekade mot toppen av berget och visade att backen först går ut dit åt höger, och slutar där uppe åt vänster.
Elin blev ändå helt chockad. Hon bara "hur kan folk inte prata mer om den här backen? Den är helt sjuk!".
Backen var inte minst väldigt oskön att ta sig upp för på en touringcykel. Men gradvis, långsamt tog jag mig upp. Och då möter en: himmelriket. En nedförsbacke. I typ två mil. I skogen. Med glimtar av Vättern mellan träden. Bästa sträckan på hela loppet.
Jag breezeade igenom Östergötland och kände mig superfräsch vid andra depån efter sex mil. Brände förbi den, konstaterade på den våta marken att jag precis missat en regnskur, score, och körde på två mil till. Därefter tog jag en kort breather i ett skogsbryn och åt en gainomax-bar. Såg att en fluga mosats mot mitt pekfinger och kände mig fett snabb.
Efter åtta mil ungefär började jag känna krampkänslor i låren. Aj aj aj! Jag växlade ner så att jag cyklade med knappt något motstånd alls. Kom alltså nästan ingenstans, men tänkte att det bara var att vänta ut det. Med fem mil kvar kom en depå till där jag stannade och åt lite pasta igen och vilade rumpan. Jag pratade lite med en man som berättade om sträckan som var kvar, väldigt trevligt att få lite socialt utbyte efter cirka fem timmar i ensamhet.
Jag cyklade vidare med målsättningen att inte stanna förrän jag var i mål, trots att det var en depå till två mil senare. Nu måste jag pressa tiden. Min rumpa...
Min rumpa gjorde sååå ont.
Den gjorde så ont att det förtjänar en egen rad. Ni vet hur mycket folk pratar om Beyonces och Nicki Minaj rumpor att det inte går att föreställa sig att de inte skulle tänka på sina rumpor hela tiden? Jag tänkte på min rumpa mer än vad de gör. Jag har aldrig tänkt så mycket och intensivt på min rumpa som under dessa fem mil.
Alltså, det gör så ont. Och den här sträckan är det knappt några backar, så jag kunde ta några snabba tag för att få lite fart, långsamt ställa mig upp i några sekunder och sedan långsamt sätta mig ner igen.
En stor höjdpunkt under den sista sträckan är Väderstad. När jag cyklade in i stan stod en stor skylt i diket med texten "Välkommen till Vääääääärsta!" och sedan satt skyltar med uppmuntrande ord i diket hela vägen igenom staden.
När jag såg skylten med 10 km slängde jag min taktik om att spara benen åt fanders och anammade istället mottot: "ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här jävla sadeln". Brände förbi en massa folk för första gången och stod i uppförsbackarna. När jag började känna igen mig väntade jag förbi varje krön och krök på att se infarten till Motala, och när funktionärer äntligen stod och vinkade in cyklisterna började jag grina. Satt och fulgrät på cykeln typ trettio sekunder, innan jag slutade för att kunna ta i bättre.
Med femhundra meter kvar kom snart en tunnel, och jag tänkte att jag skulle cykla om en liten klunga människor innan dess. Precis när jag närmar mig ställer sig personen längst bak upp och helt plötsligt känner jag igen kroppsspråket och ser skyltarna med "Bike Sweden" på pakethållaren. Det var Tobias! Vi hade inte setts sedan depån efter tre mil, men nu hade jag cyklat ikapp honom precis innan mål. Tobias frågade givetvis om vi skulle rejsa in i mål och jag bara "buuhuu (grät), nej, jag ska bara cykla i mål och hoppa av den här jävla cykeln!"
Så vi cyklade in i mål sida vid sida. Så lustigt det kan bli.
Lucas stod och väntade med Adolf, han hade givetvis redan hunnit hämta honom. Adolf var deprimerad som hade blivit övergiven och suttit i fängelse en hel natt (han var helt sänkt i två dagar). Mamma var också redan inne i mål och hon har by far det fulaste målfotot någonsin: typ fyra lager kläder, en skogsgrön skateboardhjälm, Versace-solglasögon med blått glas, på en touringcykel med tigerklädsel över sadeln och en helt överbelamrad cykelkorg med bland annat ett paket bindor. Och med en min som att hon håller på att nysa.
Vi tittade på pappas beräknade ankomsttid, och han låg verkligen på håret för att få en tid innan tidtagningen stängde. De sköt fram stängningstiden med en halvtimme eller så, och han klarade sig precis i mål.
Alles in alles en mycket trevlig och fin upplevelse. Rumpontet var ju liksom inte så mycket att göra åt, och det var egentligen det enda som inte var kanon. Tyckte de arrangerat loppet jättebra, det var trevlig stämning mellan de tävlande, inte ens klungorna med identiska cyklar och kläder snäste åt folk, alla bara samspelade i ett otroligt vackert landskap. Osannolikt att detta skulle bli min favorittävling av dem alla, och den jag varmt skulle rekommendera till alla!
Tider:
Lucas: 5 timmar och 37 minuter.
Mamma: 6 timmar och 52 minuter .
Jag och Tobias: 7 timmar och 26 minuter.
Pappa: 8 timmar och 17 minuter.
Lucas gjorde hela Vätternrundan i år på 10 timmar och 39 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar