Halsen är mycket bättre än igår, men eftersom halsont och lock för öronen är mina två säkra tecken på att en förkylning lurar behandlar jag min kropp som att den är döende och vårdar den likt en ljuv sparvunge.
Eftersom jag inte tränar nu under några dagar tänkte jag ta en återblick på ett av mina tidigare lopp: halva Lidingöloppet.
Det var i september 2012 och jag hade haft ett långt löpuppehåll på grund av benhinnorna och dessutom bilat över USA i sju veckor från slutet av juni till början av augusti där det inte blev så mycket träning. Minns inte riktigt hur jag låg till träningsmässigt, men detta var fortfarande tiden då jag aldrig sprungit en mil.
Jag minns det eftersom jag, Tobias och mamma skulle åka ut till Lidingö och springa en kväll någon vecka innan loppet. Jag drog på mig träningsbyxorna bredvid sängen och lyckades på något sätt slå i foten i sängkanten när jag skulle sätta ner benet, hoppade omkring och ajade mig och började efter några minuter fråga mig hur länge det egentligen gör ont utan att tån brutits.
Mamma kom i alla fall och hämtade oss och vi åkte ut till Lidingö. Vi sprang i mörkret, sprang lite vilse, sen började det regna och sen sprang vi över ett fält som var helt vattendränkt vilket vi insåg när vi var mitt i det, och sen hystade vi uppför Karins backe och tillbaka till Grönsta gärde där bilen stod. När vi väl satt i bilen visade jag mamma tån som var helt blå under nageln, på knölen och längs med benet över fotryggen. Mamma sa "jaha, var det det där du menade, ja den tån är ju stenbruten".
Det låter fruktansvärt, men tro det eller ej - även med en bruten tå gjorde jag mitt bästa löppass någonsin. Jag kände mig sjukt stark, jag blev typ aldrig trött och vi skrattade och flamsade åt hur makaber vår situation var. Det var första gången jag sprang en mil; på grund av vårt irrande efter rätt väg sprang vi 12 kilometer.
Mamma tyckte att jag skulle springa i samma tempo som henne på loppet, men jag ville inte riktigt göra det eftersom mamma springer ganska långsamt och jag upplever det som att jag blir tröttare av att springa långsamt än av att ta i lite.
Tji fick jag. Mamma sprang om mig efter fem kilometer. Jag var så jävla trött redan. Hade tagit långärmat och var på tok för varm. Rullade upp tröjan i ärmarna så gott det gick, och även upp över magen och klämde fast den i sporttoppen. Tog till det klassiska knepet: att inte springa en mil till, utan att bara springa till nästa kilometermarkering. Tio gånger.
Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig stark under detta lopp, det var bara skitjobbigt hela vägen. Jag hade en vision om att komma under två timmar men det kändes rätt omöjligt mot slutet. Dock går det lite nedför under sista kilometern och jag hämtade juice ur alla små utrymmen i mina benmuskler och sprang på astmanivå över Grönsta gärde när jag såg målet.
Klarade det på 1:57:30 till slut, men jävlar vilken pärs det var.
Eftersom jag inte tränar nu under några dagar tänkte jag ta en återblick på ett av mina tidigare lopp: halva Lidingöloppet.
Det var i september 2012 och jag hade haft ett långt löpuppehåll på grund av benhinnorna och dessutom bilat över USA i sju veckor från slutet av juni till början av augusti där det inte blev så mycket träning. Minns inte riktigt hur jag låg till träningsmässigt, men detta var fortfarande tiden då jag aldrig sprungit en mil.
Jag minns det eftersom jag, Tobias och mamma skulle åka ut till Lidingö och springa en kväll någon vecka innan loppet. Jag drog på mig träningsbyxorna bredvid sängen och lyckades på något sätt slå i foten i sängkanten när jag skulle sätta ner benet, hoppade omkring och ajade mig och började efter några minuter fråga mig hur länge det egentligen gör ont utan att tån brutits.
Mamma kom i alla fall och hämtade oss och vi åkte ut till Lidingö. Vi sprang i mörkret, sprang lite vilse, sen började det regna och sen sprang vi över ett fält som var helt vattendränkt vilket vi insåg när vi var mitt i det, och sen hystade vi uppför Karins backe och tillbaka till Grönsta gärde där bilen stod. När vi väl satt i bilen visade jag mamma tån som var helt blå under nageln, på knölen och längs med benet över fotryggen. Mamma sa "jaha, var det det där du menade, ja den tån är ju stenbruten".
Det låter fruktansvärt, men tro det eller ej - även med en bruten tå gjorde jag mitt bästa löppass någonsin. Jag kände mig sjukt stark, jag blev typ aldrig trött och vi skrattade och flamsade åt hur makaber vår situation var. Det var första gången jag sprang en mil; på grund av vårt irrande efter rätt väg sprang vi 12 kilometer.
Mamma tyckte att jag skulle springa i samma tempo som henne på loppet, men jag ville inte riktigt göra det eftersom mamma springer ganska långsamt och jag upplever det som att jag blir tröttare av att springa långsamt än av att ta i lite.
Tji fick jag. Mamma sprang om mig efter fem kilometer. Jag var så jävla trött redan. Hade tagit långärmat och var på tok för varm. Rullade upp tröjan i ärmarna så gott det gick, och även upp över magen och klämde fast den i sporttoppen. Tog till det klassiska knepet: att inte springa en mil till, utan att bara springa till nästa kilometermarkering. Tio gånger.
Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig stark under detta lopp, det var bara skitjobbigt hela vägen. Jag hade en vision om att komma under två timmar men det kändes rätt omöjligt mot slutet. Dock går det lite nedför under sista kilometern och jag hämtade juice ur alla små utrymmen i mina benmuskler och sprang på astmanivå över Grönsta gärde när jag såg målet.
Klarade det på 1:57:30 till slut, men jävlar vilken pärs det var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar