Jag vet att jag kallar det löpning, men i sanningens namn är jag ingen löpare, jag är en joggare. Det går i ett sävligt tempo. Men inte ikväll! Ikväll var jag faktiskt en löpare!
Jag vette fan vad grejen är, men ju senare på dagen jag tränar desto bättre är jag - även med ett kilo fajitas i magen. Idag "pluggade" jag hela dagen, och eftersom "pluggandet" aldrig blev klart av någon märklig anledning kunde jag inte förmå mig att träna. Visste inte riktigt heller vad jag ville göra, inte sugen på varken styrka eller intervaller. Skulle dessutom på middag hos Elin och Mange. Till slut bestämde jag mig för att promenera dit och springa hem. De bor bortanför Odenplan och jag bor vid Mariatorget så det är ganska exakt fyra kilometer.
Det blev ganska sent då vi satt och tittade på lägenhetsalternativ för en skidresa till Andorra, och jag kom inte iväg hemåt förrän efter tio. Började springa ner för Hagagatan och Sveavägen och jag bara flög! Det var helt effortless, den där underbara känslan jag inte känt på så länge. I alla fall i kroppen, magen var ju packad av tre fajitas, en kaffe och en liter vatten så den var ju lagom glad. Det var en välbekant känsla, ungefär som att man precis "kommit tillbaka från" att ha tappat luften. Mitt bästa knep för att undertrycka denna känsla är att hela tiden spänna magen, att andas in i bröstkorgen och "trycka ut" luften med magen, verkligen trycka till med magmusklerna på varje utandning.
Hur som helst tog jag första kilometern på lite över fem minuter enligt Runkeeper och jag beslöt mig för att satsa. En sak jag märkte var att jag tog korta steg, men hade högre frekvens än vanligt. Detta är någonting jag vet är bra, men jag har aldrig känt att jag har energi över för att tänka på sådana tekniker. Nu kände jag mig stark i kroppen och då fokuserade jag på att hålla frekvensen tight hela tiden, att återgå om jag kom ur fas (typ väjde för turister och fulla människor).
Tryckte upp för Slussen och Hornsgatspucken, uppför uppför uppför hela sista kilometern! Fokus andning, in och ut, aldrig tappa tempo i andning utan kontrollera den stadigt, annars kommer hysterisk flåsattack. Runkeeper sa fyra kilometer precis innan stället jag bestämt mig för att "stanna" på för att hinna jogga/gå och varva ner sista biten hem. Yes! Under sex minuter, tjihoo!
Sen vanliga noteringen när jag inspekterar rundan. Vet inte vilken GPS Runkeeper använder men den GPS:en är i alla fall konstant full. Man har ofta vinglat fram och tillbaka över hela jävla vägen, genom byggnader, över vatten, och då och då tagit en avstickare hundra meter ur kurs. Min första min/km-tid var 5:32 (FUCK YEAH!) men efter justerande av rutten blev den 5:47 (bara yeah). Fortfarande nöjd över att vara under sex minuter. Framför allt nöjd över att detta pass, i likhet med flera andra av mina legendariska pass, varit ett sånt pass jag egentligen inte planerat alternativt inte riktigt ville genomföra som sedan visar sig bli ett sånt där riktigt motivationshöjande superpass.
LÄGGDAGS! Föreläsningen imorgon börjar 08:00 och klockan är halv tolv (läser termin 3 på socionomprogrammet på SU för den som är intresserad). God natt!
Jag vette fan vad grejen är, men ju senare på dagen jag tränar desto bättre är jag - även med ett kilo fajitas i magen. Idag "pluggade" jag hela dagen, och eftersom "pluggandet" aldrig blev klart av någon märklig anledning kunde jag inte förmå mig att träna. Visste inte riktigt heller vad jag ville göra, inte sugen på varken styrka eller intervaller. Skulle dessutom på middag hos Elin och Mange. Till slut bestämde jag mig för att promenera dit och springa hem. De bor bortanför Odenplan och jag bor vid Mariatorget så det är ganska exakt fyra kilometer.
Det blev ganska sent då vi satt och tittade på lägenhetsalternativ för en skidresa till Andorra, och jag kom inte iväg hemåt förrän efter tio. Började springa ner för Hagagatan och Sveavägen och jag bara flög! Det var helt effortless, den där underbara känslan jag inte känt på så länge. I alla fall i kroppen, magen var ju packad av tre fajitas, en kaffe och en liter vatten så den var ju lagom glad. Det var en välbekant känsla, ungefär som att man precis "kommit tillbaka från" att ha tappat luften. Mitt bästa knep för att undertrycka denna känsla är att hela tiden spänna magen, att andas in i bröstkorgen och "trycka ut" luften med magen, verkligen trycka till med magmusklerna på varje utandning.
Hur som helst tog jag första kilometern på lite över fem minuter enligt Runkeeper och jag beslöt mig för att satsa. En sak jag märkte var att jag tog korta steg, men hade högre frekvens än vanligt. Detta är någonting jag vet är bra, men jag har aldrig känt att jag har energi över för att tänka på sådana tekniker. Nu kände jag mig stark i kroppen och då fokuserade jag på att hålla frekvensen tight hela tiden, att återgå om jag kom ur fas (typ väjde för turister och fulla människor).
Tryckte upp för Slussen och Hornsgatspucken, uppför uppför uppför hela sista kilometern! Fokus andning, in och ut, aldrig tappa tempo i andning utan kontrollera den stadigt, annars kommer hysterisk flåsattack. Runkeeper sa fyra kilometer precis innan stället jag bestämt mig för att "stanna" på för att hinna jogga/gå och varva ner sista biten hem. Yes! Under sex minuter, tjihoo!
Sen vanliga noteringen när jag inspekterar rundan. Vet inte vilken GPS Runkeeper använder men den GPS:en är i alla fall konstant full. Man har ofta vinglat fram och tillbaka över hela jävla vägen, genom byggnader, över vatten, och då och då tagit en avstickare hundra meter ur kurs. Min första min/km-tid var 5:32 (FUCK YEAH!) men efter justerande av rutten blev den 5:47 (bara yeah). Fortfarande nöjd över att vara under sex minuter. Framför allt nöjd över att detta pass, i likhet med flera andra av mina legendariska pass, varit ett sånt pass jag egentligen inte planerat alternativt inte riktigt ville genomföra som sedan visar sig bli ett sånt där riktigt motivationshöjande superpass.
LÄGGDAGS! Föreläsningen imorgon börjar 08:00 och klockan är halv tolv (läser termin 3 på socionomprogrammet på SU för den som är intresserad). God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar