Alltså hurk. Vasan. Fy fan.
Okej, 2013 i slutet av februari åkte familjen upp till Tällberg och checkade in hos några vänner för att göra halvvasan. Vi åt en stadig frukost och åkte på morgonen till Oxberg där starten gick.
Fail nummer ett:
Jag vet att det är fegt att skylla på materialet, men med risk att göra mina föräldrar ledsna var skidorna jag fått av dem i julklapp förmodligen inte toppkvalitet. Jag har inte ens hittat märket i en butik, och ingen skidkunnig människa jag frågat har känt till tillverkaren. Min uppfattning av dem är att de har dåligt glid och dåligt fäste.
Fail nummer två:
Jag hade åkt ganska mycket skidor inför loppet, men aldrig riktigt lärt mig tekniken ordentligt. Första gånger jag skulle åka skidor åkte jag ut till Ågesta golfbana tillsammans med mamma. Hon skulle lära mig lite teknik. Mamma har dock en vana som Lucas kallar att hon "fantomar". Hon går upp i rök likt Fantomen. Den här dagen var inget undantag. Mammas "skidskola" bestod typ av: "du ska trycka ner foten och skjuta ifrån" och trehundra meter senare var mamma bara en prick på horisonten och jag ramlade både framlänges och baklänges i backar och på raksträckor i åtta kilometer.
Fail nummer tre:
Detta var vad folk sa till mig när jag berättade att jag skulle göra halvvasan:
"Ska du göra halva? Då behöver du bara träna på att staka, det är platt hela vägen till Mora". Varför jag inte riktigt var beredd på att de första sjutton kilometerna i princip enbart bestod av upp- och nerförsbackar eftersom man först åker en "liten" loop med start och mål i Oxberg som inte är med på hela Vasan.
Jag bokstavligt gick över dagg(snö)stänkta berg, men mina visor klingade inte på något sätt glatt. Jag hade superdåligt fäste efter att ha "proffsvallat" skidorna och halkade i uppförsbackarna och ramlade på knä på skidorna. Mamma hade hetsigt "tvingat" på mig en jävla camelback som jag tryckt ner en vattenflaska i sidan på, och denna jävla flaska ramlade ut flera gånger. Jag satt fast med händerna i stavarna och fick varje gång, på knä, försöka att stoppa tillbaka flaskan utan att peta ut ögat på någon medtävlande med stavspetsen, eller ta av stavarna och trycka tillbaka flaskan. Sympatiska medåkare böjde sig ner och sa vänt "är du okeeej?" med ett medlidsamt leende där jag stod på knä i backen och misshandlade min camelback.
När jag sedan kom till nedförsbackarna hade folk i de värsta backarna plogat bort spåren och det var med nöd och näppe jag höll mig vertikal. Och ibland gick det inte alls.
Min brorsa startade i en senare grupp och kom småjoggande förbi mig i en uppförsbacke som Gunde Svan och bara "åhå, hallå! Går det bra?" och jag brölade argt som en brunstig älg mellan två flås: "NEEEEEEEEEEJ!!!"
I en nedförsbacke som var ganska brant försökte jag ploga för att få ner farten lite. Grejen med längdskidor är ju bara att till skillnad från slalomskidor som åker dit man riktar dem så åker längdskidor varhelst de själva behagar. Min ena skida flög över den andra och jag fällde mig själv mitt i backen, ramlade framlänges och tappade luften. Jag hasade så fort jag kunde åt höger så att folk skulle komma förbi, men det var en stor vägg av upplogad snö till höger, och därför hasade jag över till vänstra sidan och nästan la mig i diket för att komma ur vägen medan jag samlade mig. Det här var när gamla gubbar och tanter brände förbi och argt skrek ligg inte i spåret! Vilka jävla as! Man bara "nej nej, jag ligger här och chillar lite bara, har en skön dag i diket och njuter av det vackra vädret!". Vad tror dem!? Gubbjävlar.
Jag lyckades efter en stund ta mig upp igen och åkte vidare, men jag kan säga att 17 kilometer backar utan fäste och med 45 vurpor tar på krafterna. När jag äntligen kom tillbaka till Oxberg och pappa stod och väntade bara slängde jag mig på staketet och skrek "VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HAR BERÄTTAT ATT DET ÄR DAGGSTÄNKA BERG I SJUTTON JÄVLA KILOMETER?!" varpå paret bredvid pappa bara "men nu är det bara raksträcka resten av vägen" och var nära på att få en stav i halsen av mig. Jag hystade camelbacken till pappa och min rygg som bara var en enda stor svettpöl tog ett djupt andetag och njöt av frisk, kall luft.
Jag åkte vidare och nu var det i alla fall bara sju kilometer till nästa depå i Hökberg. Det är de längsta sju kilometerna i mitt liv. Om jag minns rätt tog det en timme och tjugo minuter att åka, och på Ågesta golfbana brukade jag åka 8,5 på en timme. Jag var så jävla hungrig, och jag hade noll procent valla kvar på mina skidor, ett läge jag delade med rätt så många. Folk stod överallt i dikena och vallade skidorna, eller hasade fram i snigelfart. Det var en man som verkligen inte kom någonstans. Han hade lika gärna kunnat stå på en cross trainer, för han såg ut som att han borde åka ganska snabbt, men han stod nästan still eftersom skidorna bara åkte bakåt hela tiden.
Ungefär här kom tankarna:
Jag behöver inte bevisa mig för någon.
Jag kan bryta när jag vill.
Jag höll nog på att börja gråta sex gånger på de där sju kilometerna, och det var bara det faktum att jag visste att det skulle bli jobbigare att åka som gjorde att jag svalde klumpen. Jag bestämde mig istället för att jag skulle få gråta när jag gick i mål.
Framme i Hökberg lämnade jag in mina skidor i ett av vallabåsen, men pappa fick även springa och hämta en gainomax och ett stick med valla i bilen. Jag sänkte gainomaxen och stoppade vallan i fickan, beklagade mig lite och åkte vidare. Jag hade bestämt att jag skulle åka till Eldris, och om jag fortfarande ville bryta då så skulle jag få det. Jag gjorde denna deal med mig själv eftersom det bara är nio kilometer kvar när man kommit till Eldris och jag känner mig själv och vet att det inte finns en chans att jag bryter ett 4,5 mil långt lopp när det bara är nio kilometer kvar.
Det första som händer efter Hökberg är att det kommer en nedförsbacke. Den ramlade jag i och slog i höften och axeln. Den axeln hade jag ont i flera veckor efteråt. Efter den nedförsbacken kommer en till nedförsbacke som är både lång och brant. Därpå kommer en några meter lång raksträcka, sen kommer ytterligare en lång och brant nedförsbacke. Jag stod i toppen av backen och kalkylerade att jag skulle komma upp i ungefär 300 kilometer i timmen om jag åkte ner, och att det därför skulle göra sjukt ont när jag ramlade (eftersom detta kändes oundvikligt med tanke på dagens track record). Jag sa därför högt för mig själv: "Nej! Nu tänker inte jag ramla mer!"
Och så tog jag av mig skidorna och gick ner för backen. I botten av den stannade jag och smetade på 43 lager valla. Det var första gången jag hade fäste på hela loppet.
Nu hade det börjat glesna mellan åkarna och jag körde vidare. Den här delen av loppet är som ett svart hål för mig, jag minns inte så mycket. Jag började ändå få tillbaka lite ork, men jag kommer ihåg att mina armar var totalt tömda på energi. Varje liten uppförslutning var en pärs.
När det var 12 kilometer kvar hade jag börjat bli ganska väl till mods igen. Jag började se ljuset i tunneln och minns att jag skänkte en tanke av tacksamhet att vädret ändå var väldigt fint och att det var bra snö. Det var en småmulen dag med ungefär tre minusgrader och snön var hårt packad och fin.
När jag kom till Eldris unnade jag mig en liten paus där jag tog av mig skidorna och satte mig på en bänk några minuter. Smetade på lite mer valla och drack lite vatten innan jag gav mig ut på den sista sträckan.
Kilometerna efter Eldris var så bisarra. Min kropp och mitt psyke hade gått igenom alla faser och var tillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag var ute och åkte en dag på Ågesta. Jag var nästan själv i spåren, det var tyst och lugnt och det började skymma lite lätt. Jag hittade en bra rytm och hasade på.
De sista tre kilometerna är lite mer tekniska med lite småbackar och krökar. Man börjar åka förbi hus och över några vägar. Det kändes konstigt att se skyltarna med "2" och "1" och inse att det snart skulle vara över. Nu var det nästan mörkt, klockan närmade sig fem. När jag hasade fram på upploppet hejade familjen på. Lucas hade varit i mål i nästan exakt två timmar, och mamma i en timme och tjugo minuter. Min totaltid blev 5:56:52.
När jag kom över mållinjen hade jag ju bestämt mig för att jag skulle få grina, men jag var bara så tom och trött och lite frusen. Speakern intervjuade mig eftersom jag var typ den enda som gick i mål just då och han frågade om min dag, och om jag skulle göra det igen och jag var nog inte en så bra marknadsförare för Vasaloppet tyvärr. Jag minns inte vad jag svarade, men det var väl något i stil med "det var fruktansvärt och jag ska sälja skidorna på Blocket när jag kommer hem och aldrig mer göra något jävla skidlopp i hela mitt liv".
Men, precis som när man föder barn glömmer man snabbt smärtan. Även om det tog mig nästan ett år att ens tänka på att göra ett skidlopp igen. Och även om jag fortfarande mest bara fasar för hela Vasan.
Okej, 2013 i slutet av februari åkte familjen upp till Tällberg och checkade in hos några vänner för att göra halvvasan. Vi åt en stadig frukost och åkte på morgonen till Oxberg där starten gick.
Fail nummer ett:
Jag vet att det är fegt att skylla på materialet, men med risk att göra mina föräldrar ledsna var skidorna jag fått av dem i julklapp förmodligen inte toppkvalitet. Jag har inte ens hittat märket i en butik, och ingen skidkunnig människa jag frågat har känt till tillverkaren. Min uppfattning av dem är att de har dåligt glid och dåligt fäste.
Fail nummer två:
Jag hade åkt ganska mycket skidor inför loppet, men aldrig riktigt lärt mig tekniken ordentligt. Första gånger jag skulle åka skidor åkte jag ut till Ågesta golfbana tillsammans med mamma. Hon skulle lära mig lite teknik. Mamma har dock en vana som Lucas kallar att hon "fantomar". Hon går upp i rök likt Fantomen. Den här dagen var inget undantag. Mammas "skidskola" bestod typ av: "du ska trycka ner foten och skjuta ifrån" och trehundra meter senare var mamma bara en prick på horisonten och jag ramlade både framlänges och baklänges i backar och på raksträckor i åtta kilometer.
Fail nummer tre:
Detta var vad folk sa till mig när jag berättade att jag skulle göra halvvasan:
"Ska du göra halva? Då behöver du bara träna på att staka, det är platt hela vägen till Mora". Varför jag inte riktigt var beredd på att de första sjutton kilometerna i princip enbart bestod av upp- och nerförsbackar eftersom man först åker en "liten" loop med start och mål i Oxberg som inte är med på hela Vasan.
Jag bokstavligt gick över dagg(snö)stänkta berg, men mina visor klingade inte på något sätt glatt. Jag hade superdåligt fäste efter att ha "proffsvallat" skidorna och halkade i uppförsbackarna och ramlade på knä på skidorna. Mamma hade hetsigt "tvingat" på mig en jävla camelback som jag tryckt ner en vattenflaska i sidan på, och denna jävla flaska ramlade ut flera gånger. Jag satt fast med händerna i stavarna och fick varje gång, på knä, försöka att stoppa tillbaka flaskan utan att peta ut ögat på någon medtävlande med stavspetsen, eller ta av stavarna och trycka tillbaka flaskan. Sympatiska medåkare böjde sig ner och sa vänt "är du okeeej?" med ett medlidsamt leende där jag stod på knä i backen och misshandlade min camelback.
När jag sedan kom till nedförsbackarna hade folk i de värsta backarna plogat bort spåren och det var med nöd och näppe jag höll mig vertikal. Och ibland gick det inte alls.
Min brorsa startade i en senare grupp och kom småjoggande förbi mig i en uppförsbacke som Gunde Svan och bara "åhå, hallå! Går det bra?" och jag brölade argt som en brunstig älg mellan två flås: "NEEEEEEEEEEJ!!!"
I en nedförsbacke som var ganska brant försökte jag ploga för att få ner farten lite. Grejen med längdskidor är ju bara att till skillnad från slalomskidor som åker dit man riktar dem så åker längdskidor varhelst de själva behagar. Min ena skida flög över den andra och jag fällde mig själv mitt i backen, ramlade framlänges och tappade luften. Jag hasade så fort jag kunde åt höger så att folk skulle komma förbi, men det var en stor vägg av upplogad snö till höger, och därför hasade jag över till vänstra sidan och nästan la mig i diket för att komma ur vägen medan jag samlade mig. Det här var när gamla gubbar och tanter brände förbi och argt skrek ligg inte i spåret! Vilka jävla as! Man bara "nej nej, jag ligger här och chillar lite bara, har en skön dag i diket och njuter av det vackra vädret!". Vad tror dem!? Gubbjävlar.
Jag lyckades efter en stund ta mig upp igen och åkte vidare, men jag kan säga att 17 kilometer backar utan fäste och med 45 vurpor tar på krafterna. När jag äntligen kom tillbaka till Oxberg och pappa stod och väntade bara slängde jag mig på staketet och skrek "VARFÖR ÄR DET INGEN SOM HAR BERÄTTAT ATT DET ÄR DAGGSTÄNKA BERG I SJUTTON JÄVLA KILOMETER?!" varpå paret bredvid pappa bara "men nu är det bara raksträcka resten av vägen" och var nära på att få en stav i halsen av mig. Jag hystade camelbacken till pappa och min rygg som bara var en enda stor svettpöl tog ett djupt andetag och njöt av frisk, kall luft.
Jag åkte vidare och nu var det i alla fall bara sju kilometer till nästa depå i Hökberg. Det är de längsta sju kilometerna i mitt liv. Om jag minns rätt tog det en timme och tjugo minuter att åka, och på Ågesta golfbana brukade jag åka 8,5 på en timme. Jag var så jävla hungrig, och jag hade noll procent valla kvar på mina skidor, ett läge jag delade med rätt så många. Folk stod överallt i dikena och vallade skidorna, eller hasade fram i snigelfart. Det var en man som verkligen inte kom någonstans. Han hade lika gärna kunnat stå på en cross trainer, för han såg ut som att han borde åka ganska snabbt, men han stod nästan still eftersom skidorna bara åkte bakåt hela tiden.
Ungefär här kom tankarna:
Jag behöver inte bevisa mig för någon.
Jag kan bryta när jag vill.
Jag höll nog på att börja gråta sex gånger på de där sju kilometerna, och det var bara det faktum att jag visste att det skulle bli jobbigare att åka som gjorde att jag svalde klumpen. Jag bestämde mig istället för att jag skulle få gråta när jag gick i mål.
Framme i Hökberg lämnade jag in mina skidor i ett av vallabåsen, men pappa fick även springa och hämta en gainomax och ett stick med valla i bilen. Jag sänkte gainomaxen och stoppade vallan i fickan, beklagade mig lite och åkte vidare. Jag hade bestämt att jag skulle åka till Eldris, och om jag fortfarande ville bryta då så skulle jag få det. Jag gjorde denna deal med mig själv eftersom det bara är nio kilometer kvar när man kommit till Eldris och jag känner mig själv och vet att det inte finns en chans att jag bryter ett 4,5 mil långt lopp när det bara är nio kilometer kvar.
Det första som händer efter Hökberg är att det kommer en nedförsbacke. Den ramlade jag i och slog i höften och axeln. Den axeln hade jag ont i flera veckor efteråt. Efter den nedförsbacken kommer en till nedförsbacke som är både lång och brant. Därpå kommer en några meter lång raksträcka, sen kommer ytterligare en lång och brant nedförsbacke. Jag stod i toppen av backen och kalkylerade att jag skulle komma upp i ungefär 300 kilometer i timmen om jag åkte ner, och att det därför skulle göra sjukt ont när jag ramlade (eftersom detta kändes oundvikligt med tanke på dagens track record). Jag sa därför högt för mig själv: "Nej! Nu tänker inte jag ramla mer!"
Och så tog jag av mig skidorna och gick ner för backen. I botten av den stannade jag och smetade på 43 lager valla. Det var första gången jag hade fäste på hela loppet.
Nu hade det börjat glesna mellan åkarna och jag körde vidare. Den här delen av loppet är som ett svart hål för mig, jag minns inte så mycket. Jag började ändå få tillbaka lite ork, men jag kommer ihåg att mina armar var totalt tömda på energi. Varje liten uppförslutning var en pärs.
När det var 12 kilometer kvar hade jag börjat bli ganska väl till mods igen. Jag började se ljuset i tunneln och minns att jag skänkte en tanke av tacksamhet att vädret ändå var väldigt fint och att det var bra snö. Det var en småmulen dag med ungefär tre minusgrader och snön var hårt packad och fin.
När jag kom till Eldris unnade jag mig en liten paus där jag tog av mig skidorna och satte mig på en bänk några minuter. Smetade på lite mer valla och drack lite vatten innan jag gav mig ut på den sista sträckan.
Kilometerna efter Eldris var så bisarra. Min kropp och mitt psyke hade gått igenom alla faser och var tillbaka på ruta ett. Det kändes som att jag var ute och åkte en dag på Ågesta. Jag var nästan själv i spåren, det var tyst och lugnt och det började skymma lite lätt. Jag hittade en bra rytm och hasade på.
De sista tre kilometerna är lite mer tekniska med lite småbackar och krökar. Man börjar åka förbi hus och över några vägar. Det kändes konstigt att se skyltarna med "2" och "1" och inse att det snart skulle vara över. Nu var det nästan mörkt, klockan närmade sig fem. När jag hasade fram på upploppet hejade familjen på. Lucas hade varit i mål i nästan exakt två timmar, och mamma i en timme och tjugo minuter. Min totaltid blev 5:56:52.
När jag kom över mållinjen hade jag ju bestämt mig för att jag skulle få grina, men jag var bara så tom och trött och lite frusen. Speakern intervjuade mig eftersom jag var typ den enda som gick i mål just då och han frågade om min dag, och om jag skulle göra det igen och jag var nog inte en så bra marknadsförare för Vasaloppet tyvärr. Jag minns inte vad jag svarade, men det var väl något i stil med "det var fruktansvärt och jag ska sälja skidorna på Blocket när jag kommer hem och aldrig mer göra något jävla skidlopp i hela mitt liv".
Men, precis som när man föder barn glömmer man snabbt smärtan. Även om det tog mig nästan ett år att ens tänka på att göra ett skidlopp igen. Och även om jag fortfarande mest bara fasar för hela Vasan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar