Pilates och löpbandsintervaller

Igår blev det dubbelpass igen. Jag skulle iväg på pilates och passade på att komma tidigare och köra löpbandsintervaller. Jag körde standarden av 10 intervaller i 70 sekunder med 20 sekunders vila emellan. Mycket svettigt. Hade fruktansvärd, fruktansvärd träningsvärk från tisdagens upptåg. Hade min klassikertröja för inspiration för att trycka genom smärtan. Lyckas på något magiskt sätt regna svett över alla förutom simmaren som ändå kommer bli blöt. Dålig planering.

Trippelpass

Igår gjorde jag något som antingen var väldigt starkt eller väldigt idiotiskt. Jag körde ett trippelpass, trots att jag är relativt otränad just nu.

Jag hade inbokat att jag skulle köra Bootylicious och Barre med Elin och Desi, men jag kände mig pigg och fräsch så jag stack även ut på en femkilometersrunda på eftermiddagen. Jag och Tobias pratade lite efter min horribla löptur i söndags och jag kom fram till att jag ska springa en kortare runda, en längre runda och ett intervallpass i veckan. Även om den kortare rundan kanske inte ger lika mycket som de andra passen behöver jag få känna mig som en stark och stabil löpare, vilket jag inte gjort på väldigt länge.
Vi har också talat om att sätta upp en utmaning för oss innan Lidingöloppet, vilket är att springa tio varv runt elljusspåret i närheten av vårt hus. Spåret är 1,8 km långt och väldigt kuperat, med jord- och stenunderlag. Det borde därför vara en ganska bra uppvärmning inför Lidingö.

Löpturen igår gick därför runt spåret, och jag sprang två varv. Rune har talat om att springa avslappnat, och det kan jag tänka mig kan vara en anledning till att jag har känt mig så tung och trött på sista tiden. Jag försöker ju förändra min löpstil genom att lyfta mer på benen, vara mer stabil i höfter och bål samt att hålla händerna annorlunda med tummarna uppåt istället för inåt.
Jag vet ju att jag spände mig på cykeln och att det var därför det kändes så uruselt när jag cyklade i våras, så det är ju inte osannolikt att jag även är i samma fälla med löpningen. Jag fokuserade därför på att springa avslappnat igår, framför allt i nedförsbackarna. Tyckte jag kände mig mycket fräschare än tidigare pass, men det kan ju bero på en massa saker. Fick i alla fall ett km-tempo på 6.33 vilket är mer likt mig än runt sju som jag legat på mycket på sista tiden.

Efter de två kvällspassen som bara fokuserar på ben kan jag idag berätta att jag har rumpmuskler och benmuskler. Jag känner dem väldigt väl. Idag blev alltså en vilodag. Imorgon ska det dock bli någonting, beroende på hur benen mår.

Löpning på landet

Jag kom som förutspått aldrig iväg på någon distanslöpning i fredags på grund av att jag hade Adolf. På kvällen fick jag dock feeling och Tobias fick hitta på fem övningar till mig, bestämma hur många repetitioner jag skulle göra av varje och hur många set. Det blev tre set med:

1) 10 burpees (byttes sedan ut mot utfall för mina knän protesterade mot burpees)
2) 20 armhävningar (på knä)
3) 30 tådipp
4) 50 axelrotationer (ni vet, när man står med armarna rakt utåt och rör dem i cirklar)
5) 10 tricepdips med stöd på soffarmstödet

Ingen mästerlig workout, men alltid något! Adolf blir ju också lyrisk när någon ligger på golvet, så han kom och peppade mig och slickade svett ur pannan när jag gjorde tådipp.

Kan för övrigt tipsa om mina träningsbyxor här. De är från Aim'n som säljs bland annat på nelly.com. Jag har två par och tycker de är supersköna. Har använt dem lika mycket som mjukisbyxor som jag använt dem som träningsbyxor. De är en aning varma och ger ju absolut inte lika mycket kompression som 2XU, så jag har dem generellt inte när jag ska springa, men väl för annan funktionsträning och framför allt pilates. Dessutom är de ju skitsnygga!

I helgen var vi på landet för att fira en släktings åttioårsdag. Min familj åkte upp i lördags, men jag var av någon anledning halvt deprimerad i lördags. Hade ingen energi i kroppen överhuvudtaget, fick konstant blodtrycksfall och var helt sänkt mentalt. Ingen träning.
I söndags gick jag och Tobias upp "tidigt" (typ halv åtta) och gav oss ut på ett distanspass. Jag kände att det gick väldigt långsamt trots att jag försökte hålla tempot uppe. Ändå gick det på nästan sju minuter per kilometer. Vi hittar inte riktigt runt i Spillersboda och chansade på att en väg skulle leda oss runt, och det gjorde den till slut. Men jag totaldog efter typ sex kilometer. Jag orkade nästan inte springa alls, och absolut inte trycka på någon fart. Jag kände mig som världens sämsta idrottare. Började lista allt som var emot mig:
1) Det var varmt (det värsta jag vet när jag springer)
2) Det var mycket gräs, grus och sten (jag gillar asfalt)
3) Det var på morgonen med bara en pyttefrukost i magen (jag tränar helst sent på kvällen)
4) Jag var trött i låren från tidigare träning redan i starten
5) Jag har typ slutat stretcha sen jag fick lära mig att man inte behöver göra det direkt, och jag känner mig mycket stelare sedan dess
6) Huvudet var inte med ÖVERHUVUDTAGET. Hjärnpower: 0%. Kämpaglöd: nada. Självömkan: 100%

Det blev till slut en mil ganska precis på en timme och en kvart. Snittempo typ 7:20 per kilometer (vi frågade om vägen lite så blev av med några minuter på det). När jag var på kilometer sju typ, och var helt knäckt, sa jag till Tobias att jag inte har musklerna att springa så långt sedan jag ändrat min löpstil i ett försök att bli snabbare. Men Rune (Larsson, som skrivit boken jag läser) har berättat för mig att om jag bara fortsätter springa långdistans så kommer de musklerna byggas upp. Så jag kommer falla tillbaka på Bob och Biggest Losers gamla slagord:

TRUST THE PROCESS!

Långdistanslöpning

Just nu läser jag Löparglädje - Från motion till ultradistans av Rune Larsson som jag spontanshoppade på Pocket Shop för några veckor sedan. Det känns som att jag lärt mig väldigt mycket om löpning redan baserat på hur mina konversationer om löpning numer fortlöper. Men man kan alltid plocka upp något nytt. Efter att ha läst Malin Ewerlöfs bok började jag till exempel med fartlek, alltså att springa improviserade intervaller istället för att springa i ett jämt tempo. Jag kör detta oftast antingen om jag inte har tid att springa längre än några kilometer eller om jag börjar på en runda och känner mig som en 75-kilos kettelbell som försöker springa. Då känns det bara onödigt att jogga på i vanligt tempo, så istället går jag och varvar med spurtar som jag bestämmer allt eftersom, typ "nu ska jag springa till den där lyktstolpen" eller "vid det där krönet börjar jag springa och stannar vid det där elskåpet".

Jag har ännu inte kommit så långt i Runes bok, men jag gillar honom än så länge. Stor förespråkare för att springa utefter sin egen smak och inte baserat på olika forskningsresultat och/eller andra människors instruktioner. Han säger dock att långdistans är det man ska satsa på om man vill bli snabbare. Det går ju fint hand i hand med att jag ändå ska springa långdistans, så jag lyssnar på Rune just nu och satsar på att springa fler pass mellan 1,5-2 timmar.

I tisdags var jag på The Trip på SATS med Elin och Desi, ett spinningpass där man cyklar framför en stor skärm med en animerad väg. Ja, lite poppigare spinning alltså, inte så mycket roligare än vanlig spinning som ju heller inte är någon favorit. Igår var jag på pilates, men i onsdags fick jag in mitt "första" distanspass. Det är ju inte så att jag inte sprungit distans tidigare, men sedan jag bestämde mig för att göra det till en träningsstrategi.

Jag har ju tyvärr inte lärt mig området så superbra ännu, men jag satte runkeeper att ge mig tid var tjugonde minut och började irra omkring i Huddinge. Den första sträckan jag sprang, förbi Källbrinks IP och ner till Gömmaren och tillbaka, har jag sprungit förut och den är ganska backig. Jag har ändrat min löpstil lite för att försöka bli snabbare. Nu lyfter jag mer på knäna och koncentrerar mig mycket på att ha en stolt hållning och att vrida mina händer så att tummarna kommer uppåt. Jag har alltid sprungit med handryggarna uppåt.
Jag märker tydligt av att jag ännu inte har benmuskler för att hålla länge i denna typ av löpning. Min lår värkte efter ungefär sex kilometer, och efter ytterligare några backar var jag tvungen att dra ner på tempo, stil och hållning. Sprang som en potatissäck sista halvtimmen. Gick även ungefär tio minuter mitt i för att vila och kolla kartan var fan jag skulle för att komma hem.

13 kilometer blev det i alla fall, och även fast det sög musten ur mig är jag glad att det var ganska backigt eftersom det är den typen av bana jag har som målsättning (fast i terräng).


Nu vet jag i alla fall vilka muskler jag behöver träna upp för att kunna hålla löpstilen längre, men Rune lovar å andra sidan att man bygger de musklerna när man springer långdistans. Jag ska försöka ge mig ut på en runda idag också, men vi får se hur det går med tanke på att jag är hundvakt till Adolf som trots allt är tolv år nu och inte så superbra på att gå i koppel. Dessutom är hans ben typ två decimeter höga, och då har han ändå långa ben för att vara en gårdshund.

I annat fall får jag ta långdistansaren när jag åker till landet i Spillersboda utanför Norrtälje imorgon.

Etapp 3 - Vansbrosimningen

I lördags bar det av mot Vansbro. Lucas skulle som sagt iväg på bröllop och kunde inte följa med, och Johan var opepp att åka upp hela vägen från Malmö för att simma (förståeligt). Tobias var supergullig och tog Lucas plats för att jag skulle ha sällskap. Det kändes väldigt skönt med tanke på hur orolig jag varit för att få panikångest medan jag simmar.

Bilresan upp var outhärdlig. Eftersom jag fått panik i bilen två gånger har det förmodligen satts en trigger där, så om jag sätter mig i bilen medan jag är stressad så känns det som att luften har en densitet fem gånger så hög som vanligt. Jag måste liksom aktivt dra in varenda andetag för att luften känns tjock och svår att andas. Detta är givetvis inte fallet, det är väl snarare så att jag spänner varenda muskel jag har runt bröstkorgen.
Det var i alla fall väldigt obehagligt och jag låg på bristningsgränsen till att få panik flera gånger. Vi stannade till två gånger och jag var helt skakig i benen när jag gick ut, men det var skönt att få andas lite frisk luft och röra på sig.

Vi kom i alla fall fram i god tid vid halv tolv. Gick till tävlingsområdet och hämtade nummerlapparna och utnyttjade sedan matbiljetterna inför loppet istället för efter. Kletig potatissallad och påläggskalkon... Blä. Varför spanade jag inte in det vegetariska alternativet för? Jag äter ju veg 95% av tiden nu, framför allt när jag inte vet var köttet kommer från.

Efter maten gick vi i lugn takt till starten, och åskan började smått rulla över himlen. Efter ett toabesök gick vi för att vänta ut vår start klockan 14:03 vid tågrälsen. Vi hade knappt hunnit sätta oss när det började regna. Jag drog snabbt som attan av mig kläderna för att de inte skulle bli blöta, och satte på mig våtdräkten. Sedan kurade jag och Tobias ihop oss med grejerna under våra stora plastpåsar som man lämnar in grejerna i. Det började hagla, åska och blixtra.

Vi bytte om helt till våtdräkt och packade ner alla saker i plastpåsarna för att hålla de torra. Sedan stod vi och kramades i säkert en halvtimme för att hålla värmen. De höll flera startgrupper för att se om ovädret blåste förbi, vilket det till slut gjorde vid tvåtiden. Ungefär 14:20 släpptes vi iväg tillsammans med två andra startgrupper. Det var alltså skitmycket folk i fållan och jag blev lite nojig för att det skulle bli hetsigt och trångt. Jag och Tobias gick ner i mitten av folkmassan, men det var lite som att alla köpte läget. Det var ett lugnt och sansat tempo ner i vattnet, som var varmt och skönt eftersom det var samma temperatur som i luften (17-18 grader). Jag simmade till höger nära repet med flytbojar för att ha något att hålla i om jag skulle få panik.
När jag blev andfådd påminde det mycket om panikkänslan och jag blev därför lite stressad av det. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt ta det lugnt och stadigt, hitta ett bra tempo och hålla det. Inte bli för andfådd eller trött, utan bara glida på så som kändes bekvämt.

Min fördel här var att det finns många saker med att simma i öppet vatten som folk tycker är obehagligt. Följer lista:
1) Att vattnet är mörkt.
2) Att det är djupt.
3) Att det finns vass, fiskar och annat som man kommer åt ibland.
4) Att det är trångt och att folk simmar på en ibland.
5) Att det är strömt.
Och så vidare. Inget av detta har jag dock problem med, vilket kändes väldigt bra.

Efter ungefär 500 meter hittade jag en tjej som höll exakt samma tempo som jag och jag la mig bakom henne. Jag och Tobias småpratade lite ibland, och tjejen föll in lite i vårt samtal. Ibland kom det folk hetsigt crawlandes bakom oss, men det är ju bara att försöka göra sig så liten som möjligt och låta dem simma förbi. Jag förstår inte riktigt varför de simmar till höger där det är mest folk om de är så snabba. Det är väl mer medströms ju närmare mitten av älven man är, men det kan ju inte vara tidseffektivt när man samtidigt måste ta sig förbi flera hundra simmare som simmar bröstsim?

Hur som, vi upplevde den vanliga kylan och motströmmen när vi svängde in i Västerdalälven. Det var dock inte jätteströmt så jag låg längre ut från bryggan under längre perioder än tidigare lopp då det känns som att jag knappt kommit någonstans när jag varit långt från bryggan. Jag försökte dock hålla mig nära bryggan så fort det fanns en bra lucka. Simmade om den andra tjejen lite om vartannat, men jag hann faktiskt med att ge henne lite backträningstips med 400 meter till mål.

Jag slängde handen på plattan efter 1 timme, 20 minuter och 21 sekunder. Väldigt nöjd med den tiden för hur pass lugnt jag tog det. Tror knappt jag hade puls över 150, det kände inte som det i alla fall. Alltid lika spännande att gå upp ur vattnet efter en lång stunds bröstsim, det är som att kroppen rör sig framåt fastän jag inte har för avsikt att gå framåt. Tobias fick stabilisera mig lite.

Dusch och hemfärd, sen film i soffan.

Nya hoods

Jag och Tobias bor ju sedan drygt sex veckor i Fullersta i Huddinge. Jag har inte riktigt haft tid att undersöka området förrän nu. Jag och Tobias hade tänkt köra intervaller i måndags, men vi beslöt oss istället för att köra en lugn löprunda ner till sjön Gömmaren, ungefär 7 km. Jag var dock otroligt seg i benen. När vi kommit runt två kilometer hade jag en kilometertid på 6:57 ungefär, vilket är grymt dåligt för att vara jag. Jag brukar åtminstone kunna ligga på runt 6:40 en seg dag och upp emot 6:10 på en bra dag.

Jag försökte därför med att trycka upp tempot lite. Jag gör det genom att lyfta mer på låren när jag springer, skapa mer av en cirkelrörelse med benen. Det funkade. Jävligt bra. Fick upp farten massor och kände mig tusen gånger starkare än när jag hasat fram på benen. Kilometersnittet droppade stadigt. I slutet av rundan, men ungefär 500 meter kvar, högg det till i axeln på mig. Det kändes ungefär som att någon stack ner en fet kanyl rakt ner i axeln. Jag hade råkat ut för det förut och jag antar att det är en nerv som kommer i kläm eller nåt. Stannade i alla fall och masserade axeln lite och sedan gick vi hem. Kilometertiderna enligt Runkeeper blev:

1 - 06:56
2 - 06:59
3 - 06:43
4 - 06:34
5 - 06:16
6 - 06:17
7 - 06:17

Väldigt härligt att springa i grönska och natur, även om det är på asfaltsvägar. Skönt att komma bort från stan!

Igår hade jag bokat in mig på pilates i Älvsjö, men jag var ganska knäckt igår och extremt stressad trots att jag knappt gjorde någonting på hela dagen. Ställde därför in passet. Idag är jag ledsen och inte alls sugen på att träna, men jag tänkte sätta på mig löparstuss och gå ut på en promenad. Om jag känner för att börja springa gör jag det. Annars blir det bara en promenad i solen.

Igång med träningen + panikångest

Efter intervallerna i måndags körde jag lite spontan, slö styrketräning på SATS i Huddinge i tisdags. Första besöket där, fy fan vad många spänniga människor! Det är typ som att man inte får träna på SATS om man inte redan är supervältränad. Roligaste var en kille som gnällde på att det var varmt och att de borde sätta in en fläkt. Hans kompis svarade att han kanske borde ta av sig tjocktröjan. My thought exactly.

I onsdags var jag tillbaka på gymmet och körde crosstraining, vilket är cirkelträning. Självklart ställde jag mig på benstationen först och var helt slut efter fem minuter. En annan sak: varför är alltid uppvärmningarna så jävla jobbiga? Den var typ jobbigare än alla "riktiga" övningar vi skulle göra sen. Burpies och snabba fötter, ner och ny burpie, snabba fötter. Maxpuls deluxe.
Mot slutet av passet var jag på stationerna som mer fokuserade på överkropp och kunde ge lite mer.

I torsdags körde jag och Sophie backträning i vackra Klubbens Borg. Vi körde sex gånger tre distanser som en kompromiss mellan fem - eftersom hon hade lite tidsbrist - och sju - eftersom det är mitt vanliga set. Det kändes bra även om jag fortfarande var trött i benen.

Jag jobbade förberedelser i fredags, vanliga kontorstider, och sedan sändning i lördags i Eskilstuna. Igår jobbade jag på kontoret i Stockholm med två olika sändningar och åkte hemifrån vid halv nio på morgonen.

För en dryg månad sen fick jag en panikattack när jag satt på motorvägen själv på väg hem från Malmö. Jag skulle göra en omkörning och blev lite överrumplad av hur kort sträckan för omkörning var, men det var inga problem vilket jag snabbt märkte. Men när jag väl kört om höll den där adrenalin-skräck-känslan i sig och eskalerade. Hjärtat slog stenhårt och fort, det kändes som att det inte fanns något syre i luften, jag domnade av i armar och ben och det såg ut som att synen gled bort från mina ögon. "Svimmar jag nu?" tänkte jag och fokuserade bara på att andas stadigt och hålla ratten stenhårt. Jag svängde så fort jag kunde av på en rastplats, och när jag släppte ratten skakade händerna jättemycket. Jag pratade med Tobias medan det hände och sa bara "vad sjukt, vad är det som händer, jag fick panik, jag bara skakar". Jag gick ur bilen och gick omkring lite, men så fort jag satte mig bakom ratten kom känslan tillbaka. Jag ringde mamma, som är personlig coach, och med henne i handsfree körde jag tillbaka ut på motorvägen och körde vidare, ibland under lugna former, ibland hyperventilerandes och gråtandes hela vägen tillbaka till Stockholm i fyra timmar.

Så vadan detta? Jo, stress så klart. Jag har alltid varit bra på att hantera stress och att ta det lugnt när jag är ledig, men på sista tiden har det var dubbelt så stressigt i skolan och på jobbet, en krånglig lägenhetsförsäljning, boende i pappas källare och flytt till hus, knackigt mellan mig och Tobias på grund av den stökiga livssituationen, arrangerande och deltagande i kompisens bröllop och tillhörande aktiviteter då jag är tärna samt en del annat. Dessutom klassikern på det. Det har helt enkelt blivit för mycket. Jag har inte fått panik igen sedan jag körde hem från Malmö, men får ibland känslan av att det inte finns tillräckligt med syre i luften, det känns som att jag befinner mig på 6000 meters höjd.

Igår då, när jag körde till jobbet, började jag tänka på att jag borde simma borta i sjön Gömmaren i veckan som en mjukstart inför Vansbro (som är på lördag). Men jag erkände för mig själv att jag inte vågar simma ensam eftersom jag är rädd att få panik och drunkna. Jag hade redan den där 40%-känslan (säger så eftersom det känns som att det bara är 40% syre i luften jämfört med normalt) och började genast känna att jag blev rädd för att få panik. Och varför får jag panik? För att jag är rädd för att få panik och försöker trycka undan känslan. Alltså fick jag panik. Igen. På Essingeleden.
Jag märkte förra gången att det hjälpte att prata högt med mig själv, så jag satt och sa "jag är okej, jag är okej, jag kan köra den här bilen, jag har luft i mina lungor, jag har syre i kroppen, jag är okej". Jag ville inte köra av vägen och stanna eftersom jag är rädd att om jag gör det kommer jag utveckla en skräck för att köra som bara kommer förvärra situationen. Så jag fortsatte köra och pratade med mig själv och lugnade snart ner mig, men min vänsterfot hoppade på kopplingen för att jag var så skakig.

Jag satt en stund i bilen när jag kommit till jobbet och pratade med Tobias. Kändes extremt jobbigt att gå in och veta att jag skulle sitta i två direktsändningar idag. Jag har varit rädd att få panik på jobbet, dels för att det inte är så kul att bryta ihop framför sina kollegor, dels för att det påverkar sändningen om jag helt plötsligt tappar fattningen. Jag hoppades att jag skulle bli av med olustkänslan i och med att jag fick annat att fokusera på, och det kändes bättre efter ett tag. Men mot slutet av den första sändningen kom känslan tillbaka, och trots att jag vet att det egentligen är bättre att ge känslorna utrymme tryckte jag ner paniken i fyrtio minuter tills att vi gått off air. Jag messade med en kollega som var snäll nog att komma in för att köra den andra sändningen, och jag gick direkt in på toaletten för att jag inte kunde hålla emot paniken längre. Stod och grät och ringde Tobias och bad honom komma och hämta mig. Jag vågade inte köra hem själv ifall jag skulle få panik igen.
Mina kollegor var väldigt snälla och sa åt mig att krya på mig och ta det lugnt, och Tobias åkte över en timme kommunalt för att köra hem mig och bilen. I det läget känns det ju så dumt, för då mådde jag ju bra igen. Men jag vet också att det som gör att detta känns så obehagligt är att det kommer så oprovocerat och att jag inte kan avstyra det. Kommer det så kommer det. Och det håller i sig i flera timmar.

Jag har aldrig tidigare haft problem med detta, och för mig är det verkligen en signal på att min kropp ligger på en så hög stresströskel att den inte klarar av mer. Jag vill verkligen inte bli utbränd och ska lägga allt mitt fokus på att hitta lugn och harmoni i vardagen. Träning är - i alla fall till stor del - en avkoppling för mig, ett fokus på något som inte handlar om ekonomi, relationer, framtid eller livsavgörande beslut, utan bara på mig och vad jag tycker är kul: att göra lopp. På sista tiden, med klassikern i sikte, har väl träningen kanske blivit mer av ett måste. Fokus får därför ligga på att träna efter lust och inte plikt. Inte räkna antal pass i veckan och si och så många intervallpass och intervaller under intervallpassen. Bara träna så som jag njuter av.

Förhoppningsvis kommer jag snart känna att luften alltid innehåller 100% syre. Tills dess får jag ta dagen som den kommer.

Intervallträning med Tobias

Då var återhämtningen efter Vätternrundan, midsommar och jobbhelgen avslutade och det är dags att komma igång med en träningsrutin igen! Vansbrosimningen är om en och en halv vecka, and let's be honest - det finns inget jag kan åstadkomma för att bli en bättre simmare tills dess. Jag kommer köra som jag alltid gjort under simgrenarna och simma bröstsim med inslag av någon typ av improviserad halv-crawl vid omkörningar. Det finns inte i min värld att jag skulle kunna försöka crawla tre kilometer när jag i dagsläget inte ens kan crawla tjugo meter. Jag har alldeles för dålig teknik, även om jag har fått lära mig grunderna av en simlärare vid ett tillfälle, och även om jag hade tekniken på plats skulle jag behöva extremt mycket mer träning.

Jag kommer därför sikta på att börja träna mot Lidingöloppet enbart, vilket jag faktiskt är extremt taggad inför. Med tanke på att jag är en långsam löpare har jag nu siktet inställt på att klara mig under 3:30. En timme och tio minuter per mil på ett så långt lopp känns som ett rimligt mål för mig som vanligtvis springer milen på strax över timmen. Jag vet inte om jag kommer ta pauser på samma sätt som jag gjort på Vasaloppet och Vätternrundan, men jag vågar i alla fall inte räkna bort några minuters vila eftersom jag aldrig sprungit längre än 15 kilometer.

Igår körde jag och Tobias intervaller tillsammans. Det finns ett IP i närheten av vårt nya hus, men det var ganska mycket aktivitet där så vi struntade i att se om det gick att köra på löparbanan där. Istället sprang vi runt på små asfalterade vägar och använde lyktstolpar och elstolpar som markörer. Sprang fem lyktstolpar och gick sedan mellan tre. Fick in sex intervaller innan parkvägen tog slut och vi kom ut på en liten bilväg och tog elstolpar som markör istället. Det var lite längre mellan dem, så vi sprang mellan fyra och gick mellan två. Jag tappade räkningen efter ett tag, men jag tror att vi fick in ungefär femton intervaller. Ingen av oss hade Runkeeper, men jag skulle höfta att rundan var ungefär fyra kilometer.

Jag hade så himla ont i låren! Jag har ju tidigare nästan aldrig känt av någon smärta i kroppen när jag sprungit, inte förrän jag börjat styrketräna mer. Nu måste det varit cyklingen som gjorde sig påmind, för jag fick efter fyra intervaller ett ordentligt sug i framsidan av låren. För mig är det väldigt udda att behöva pressa musklerna mer än andningen, men så var det igår.

Kul att se lite av området, och att göra någonting tillsammans med Tobias! Idag ska jag för första gången besöka SATS Huddinge tänkte jag, och köra lite styrketräning. Om jag ska kunna träna ordentligt inför Lidingöloppet får jag inte dra på mig någon benhinneinflammation, och jag kommer därför ha ett tak på tre eller max, max, max fyra löpträningar i veckan. Däremellan blir det styrketräning och annat.

Etapp 2 - Vätternrundan

Halvvägs!

Vätternhelgen började med ett organiserat packande (som alltid), upphämtning av Lucas på Kungsholmen och sedan avfärd mot Motala. På Essingeleden bjöd jag Lucas på en persika och han lyckades i höjd med Aspudden bita av sin tandprotes på kärnan. Han slog av halva sin framtand i lågstadiet, och porslinsdelen av tanden bröts av och Lucas tvingades se ut som en hillbilly hela helgen. Helt. Hysteriskt. Roligt.

Johan hade genom sitt jobb fixat boende åt oss tillsammans med ungefär tio andra personer, och vi anlände vid ungefär halv fyra där Johan redan var på plats direkt från Malmö. Efter fotbollen gick vi och åt lasagne och gick sedan för att hämta nummerlappar och köpa sista-minuten-saker som gels och extra strumpor. Vi la oss bekvämt på luftmadrasserna vid tiotiden och jag tror väl att alla fick mellan 3-5 timmar sömn. Vi gick upp kvart över fyra och åt salladerna vi plockat ihop i mataffären till frukost, drack magnesium och åt geler, klädde oss och fyllde vattenflaskorna. Vi cyklade till starten som bara låg några minuter bort vid kvart över fem och ställde oss i startfållan.

Lucas, jag, Tobias och Johan inför start

I vanlig ordning var jag spyfärdig precis innan start och rullade skakad iväg 05:30, en väldigt behaglig starttid i min mening (inte så mycket i Lucas mening). Vi hade noga följt väderprognosen som lovade regn, med vid starten var det ljummet i luften, torrt på marken och växlande molnighet som ni ser.
Tobias och Johan tänkte eventuellt köra tillsammans och rullade iväg direkt. Jag och Lucas hamnade innan vi ens kommit ut ur Motala längst bak i vår startgrupp. Mina växlar var inte bra! Kedjan hade hoppat av på fredagen eftersom vi tog av hjulen på cyklarna när vi åkte ner eftersom Tobias var fullkomligt övertygad om att man inte skulle se lamporna på bilen annars (hjulen satt dock på när vi skulle åka hem). Det måste ha bråkat lite med växlarna, för de fastnade inte direkt utan tog några sekunder på sig att fästa vilket var extremt irriterande.

Jag var ganska trött direkt, låg på väldigt hög puls. Hade dessutom jätteont i rumpan från kilometer ett vilket inte kändes så kanon. Lucas sa dock att han också haft det förra året, men att det aldrig blivit värre under dagen vilket jag kunde tro på. Jämndåligt liksom!
Vi hakade på fyra personer, två män och två kvinnor, som hade ett tempo på ungefär 25 km/h. De verkade inte superförtjusta över att vi låg bakom dem, men jag cyklade en gång om och låg framför dem och jag kunde verkligen inte hålla tempot. Det känns typ som att cykla i vatten. Det händer ingenting, jag kommer ingenstans. Det var en ganska rejäl blåst, och jag föll in bakom paren ganska snabbt igen.
De vek av efter fem mil i den första depån, men vi åkte förbi den. Framför oss kom en stor klunga av färgglada personer ut. De var ungefär tio personer och kändes lite som att de kom från ett företag eller så. De hade ett tydligt system där de roterade någon gång i minuten. De var fantastiska att ligga bakom! De höll ett jämt tempo på ungefär 30 km/h och det flöt som smör. Jag ville inte titta bakåt mer än om jag behövde köra om, men jag tror vi hade en ganska stor klunga bakom oss som också åkte snålskjuts. Det var ett jämt och bra tempo, ingen låg för nära eller tvärnitade, alla signalerade tydligt vid omkörningar och om det var saker på vägen.
Vi låg bakom färgglada gänget från mil fem till mil åtta ungefär. Där släppte de en lite äldre man som inte orkade med tempot, och genast när de sagt hej då till honom drog de iväg i en jävla fart och försvann som en prick på horisonten till min stora sorg.

Depåstopp i Ölmstad

Jag och Lucas gick in i vår första depå efter 8,3 mil i Ölmstad klockan 8:45. Så grymt skönt att stå upp och vila rumpan. Jag lämnade in cykeln i verkstaden för att fixa växlarna, gick på toa, åt och drack. 09:01 rullade vi ut ur depån och nu följde många ensamma mil. Det kom några klungor som jag försökte hänga på, men jag kände mig väldigt tung i benen och orkade inte hålla deras tempo. Jag sa till Lucas att jag inte orkade ligga på så höga pulser, jag hade legat mellan 150-185. Nu försökte jag ligga under 160, helst nere på 140. Mamma hade förklarat för mig att om man ligger på fettförbränning får man en annan energi eftersom fett bryts ner tre gånger långsammare än kolhydrater. Jag ville också ge mig själv tid att ta det lugnt och på så sätt hitta andra andningen.
Vi hittade några enstaka cyklister som vi hängde på ibland. Bland annat låg vi bakom två män i en mil ungefär, vilket fungerade bra. De svängde in i en parkeringsficka, och när jag cyklade vidare sa jag "tack för skjutsen" och den ena mannen svarade "ja, varsågod!".

Vi åkte förbi Jönköpingsdepån efter 10 mil eftersom den brukar vara full med folk på grund av att det finns varm mat där. När vi cyklade genom Jönköping kom det. Regnet. Det fullkomligen öste ner i ordets sanna bemärkelse. Jag kände snabbt att benen blev blöta samt min vänstra fotled, trots damaskerna. Allt eftersom kröp sig vattnet in i skorna, förmodligen underifrån. Efter tjugo minuter kändes det som att jag hade en halv deciliter vatten i vardera sko. Jag var ändå vid ganska gott mod då det ändå var ljummet i luften, så även om jag blev blöt blev jag inte kall för det. Jag hoppades också att damaskerna skulle skapa en våtdräktsfunktion i skorna och göra att vattnet blev varmt där inne så jag slapp bli kall.
En bit efter Jönköping började modet ändå brytas ner lite av vattnet. Det var en evighetslång nedförsbacke där jag hade kunnat få så mycket gratis energisparande vid torrt väder, men nu hängde jag istället på bromsarna eftersom det både var rännilar över hela vägen som utlovade risk för vattenplaning, samt rondeller och kurvor som blir extra knepiga i regn. Vi var även tvungna att åka igenom några enorma vattenpölar, och i en av dessa mötte jag en Jeep som drog en riktigt filmisk dusch av gatuvatten över mig. Inte för att jag kunde bli mer blöt än jag redan var. Tack och lov för min regnjacka som får mycket gott omdöme av undertecknad! Svårt att avgöra hur vattentät den var eftersom min t-shirt var fuktig av svett som det var, men jag var i alla fall väldigt varm och god där inne. Ger även högsta betyg till mina separata byxben och tröjärmar från Craft som höll sig uppe, var mjuka, inte skavde någonting och dessutom höll mig varm under regnet utan att bli för varma när solen senare sprack fram.

Vi stannade i depån i Fagerhult klockan 11:15 efter 13,3 mil. Regnet hade slutat - det regnade i ungefär en halvtimme skulle jag gissa (även om jag är lite dålig på att uppskatta tid under tävlingar). Standarden: åt, drack, kissade. Kastade skräp och sorterade om placering av mealbars och geler. Lastade ut lite från ryggfickorna till ramväskan för att slippa ha tyngden på kroppen. Tyckte att jag blev lite mindre trött i ryggslutet efter att jag gjort det.

Vi lämnade depån 12:00 - jag älskar vår oplanerade punktlighet! Milen bort till Hjo kändes väldigt bra! Jag kände mig stark och energisk. Hade ont i rumpan, men det kom och gick under hela dagen precis som Lucas sagt. Ofta blev det sämre när jag kom ut ur depå och jag fick försöka placera om mig på sadeln några gånger i kanske en halvtimme. Därefter tänkte jag inte så mycket på det.

Vi kom in i Hjo klockan 12:50 efter 17,1 mil. Det fanns två reptider även på Vättern; Jönköping 11:30 och Hjo 16:00. Det kände vi direkt i starten, att det var inga problem rent sportsmässigt (annat om man får punka eller kraschar så klart). Lucas pratade med mamma som informerade att vi var beräknade till klockan 20:00 ungefär.
I Hjo gick vi till tältet för att äta varm mat. Jag mötte Tobias moster Bibbi och hennes man Kenneth på vägen, de bor i Mariestad och hade kommit för att heja på Tobias. När jag ätit lasagne gick jag för att hämta en till mjölk och mötte då även Tobias morfar Åke.

När jag kom tillbaka till bordet stod där också Marcus, min klasskompis från grundskolan som jag har sprungit på säkert fem, sex gånger nu på olika tävlingar. Det är så sjukt! Jag tror vi träffades första gången på något av halvklassikerloppen, sedan på Stockholm Tunnel Run i startfållan, sedan i målfållan på tjejvasan, i tävlingsområdet på tjejvansbro och säkert på något mer ställe. Det är klart att vi skulle ses i Hjo av alla jävla ställen, trots att Marcus startat en halvtimme tidigare än jag och är väldigt mycket snabbare egentligen! Han hade inte haft en så trevlig dag som jag. De hade stannat hos en som kraschat, de hade fått punka och hans kompis hade gått in i väggen mentalt. Å andra sidan föranledde det att vi kunde ses, det var ju trevligt! Han har en Iron Man framför sig, lycka till med det!

Jag och Marcus möttes av gammal tradition

Jag och Lucas gick på toa igen - jag la nog fan en halvtimme på att kissa den här jävla dagen. Fattar inte varför vattnet vägrade stanna i kroppen som det gjorde på Vasaloppet. Istället var jag kissnödig hela tiden och hade krampkänningar i två timmar. Suck!

Vi körde ut ur depån 13:20 (återigen väldigt punktligt) och cyklade till Karlsborg, depån som ligger efter 20,4 mil. Jag hade bestämt att nedräkningen började där, med tio mil kvar. Jag tog det lugnt dit eftersom min högra vad hoppade oroväckande och jag var väldigt rädd för att få kramp eftersom det gör så fruktansvärt ont att få kramp i vaden och jag ville inte få det när jag sitter fast på en jävla cykel i tjugofem kilometer i timmen. Jag hade inget större behov av att stanna i Karlsborg, men Lucas ville det och jag ville ändå dricka en massa vatten för att förhindra kramp. Vi åkte alltså in och stannade säkert en kvart. Vi åt pastapåsar som jag fixat (fryspåsar med hälften pasta, hälften linspasta) och drack en massa vatten och tog magnesiumtabletter. Solen sken igenom molnen och det var varmt och härligt. Många låg på gräsmattan och vilade och det var allmänt ganska chill stämning.

Passar på att kolla kartan i Karlsborg

Jag kände mig ganska pigg även här efter Karlsborg och kunde hålla ganska god fart även fast vi låg själva ofta. Vi hade inte tänkt stanna i Boviken efter 22,5 mil, men jag blev så klart superkissnödig en kvart efter att vi lämnat Karlsborg och vi stannade därför i fem minuter för att kissa och packa om sadelväskorna lite så att Lucas kunde ta av sig regnjackan.
Det var dock lite onödigt att ta av den, för den åkte på igen ganska snart då det började dugga. Det bröt aldrig ut i någon skur som tur var. Jag började räkna tiderna mellan milmarkeringarna. Min trippmätare vill inte gå igång av någon anledning som jag inte orkat engagera mig i, men jag hade i alla fall klocka på styret och klockade oss. Vi åkte förbi tvåsiffrigt - 90 km - klockan 15:20. Sedan mätte jag mellan 7-6 mil, men jag tror att de måste ha dragit av de där tre "minuskilometerna" (loppet är ju inte riktigt 300, utan 297 km) på den sträckan, för det tog 12 minuter. Inte särskilt troligt! Mellan 6-5 tog det 18 minuter, sedan 18 igen och sedan 21 mellan 4-3. Lovade gott om tiden!

När det var 4 mil kvar började uppförsbackarna. De där superlånga och ganska branta där det var mycket biltrafik, men också många cyklister. Några gick uppför med cyklarna. Det var backe efter backe. Bilar köade för att komma förbi cyklisterna så det var jättesmalt och svårt att köra om, så det gick inte att hålla ett stadigt tempo. Om man väl fått lite fart inför en uppförsbacke var man tvungen att bromsa ibland för att det var andra cyklister och bilar i vägen.
Jag var så jävla sur. Jag blir ju ganska lätt provocerad när jag tränar, och att få typ åtta mastodontuppförsbackar de sista milen är en sådan typ av grej som gör att jag blir väldigt arg väldigt snabbt. Det hade ju varit toppen om jag även var en sån person som triggas och blir starkare av att vara arg, men det är jag inte. Jag är fortfarande långsam och klen, fast arg samtidigt.

Jag bad Lucas öppna en gelflaska som är omöjlig att skruva av korken på när vi kom till den sista depån Medevi efter 27,4 mil. Lucas ville att vi skulle köra in i depån. Jag ville inte det, men han körde in och jag körde efter. Sen stod jag i depån och drack gel och sa "jag vill inte stanna här. Jag vill köra i mål. Jag vill inte stå här. Varför har vi stannat? Vilka jävla uppförsbackar. Kan vi åka eller? Jävla fitt-vättern. Jävla fittbackar. Jävla fittbilar. Jävla fittcykel." och sen slängde jag min tomma gelflaska på marken och Lucas fick gå och slänga den i papperskorg.

Efter mitt lilla meltdown cyklade vi vidare och jag blev på bra humör igen när backarna slutade och det blev mer plats på vägen. Det blev en fin asfalterad väg i skogen med i princip obefintlig trafik och det var väldigt idylliskt. När det var ungefär 1,5 mil kvar började det spöregna igen, men det gjorde oss ingenting. Vi diskuterade fenomenet att de sista milen alltid är så outhärdligt långa. Jag sjöng "Believe" från Taras tribute-video jättefalskt. Vi cyklade om hur mycket folk som helst. Bara segoberts och vi kvar på banan verkade det som.

När vi körde in i Motala stod en hejaklack och gjorde vågen. Det var lite kringelkrokiga vägar, men vi försökte hålla uppe farten. Sen cyklade vi ner mot målområdet, det var omvänt från hur det var på halv- och tjejvättern. Vi var själva i målfållan och tog varandras händer och cyklade med händerna sträckta ovanför huvudet in i mål på tiden 13 timmar och 15 minuter. Officiellt 13 timmar och 14 minuter, men vi hade väl kanske tio sekunder till godo för att komma in på kvarten.

Jag var extremt nöjd med dagen! Kroppen var liksom jämnpigg hela dagen. Jag kände mig ungefär likadan efter tretton timmar som efter en halvtimme. Rumpan var inte så farlig som jag fasat för. Det regnade, men inte alls så mycket som vi trott och det var aldrig kallt. Jag frös inte och jag torkade ganska snabbt efter att det regnat i Jönköping. Vi fick inte punka eller ramlade. Vi hade bra med kläder på oss och tillräckligt med geler, bars, mat och dricka.
Jag hade dessutom varit tveksam till om jag skulle klara det på 15 timmar, alltså två mil i timmen och dessutom pauser på det. Sedan sa mamma att vi var beräknade till klockan åtta. Men istället gled vi in utan problem och utan att ha lidit klockan kvart i sju på 13:15. Fantastiskt!

Tobias och Johan hade hållit ihop hela vägen och cyklade på grymma tiden 9:32, mer än en timme bättre än Lucas och Johan cyklade på förra året. De hann äta, duscha, sova och komma tillbaka för att se oss gå i mål. Det var lite kö till duschen och jag stod och pratade med en man en stund. När han gick in för att duscha satte jag mig på en stol för att vänta på min tur, och då gick luften ur. Lite svårt att andas, det känns lite som att jag inte får in luft även fast jag andas. Kom in i duschen och insåg när jag började tvåla in mig att jag inte hade någon känsel i lill- och ringfingrar och i botten av handflatan efter att ha hängt på styret så länge. Hade också så klart väldigt ont i hela "sitt-delen" av kroppen, om vi kallar det så. Ingen känsel i huden heller. Kände mig riktigt miserabel.
Grabbarna gick och köpte pizza och jag la mig och vilade. Kände mig helt knäckt. När de kom tillbaka orkade jag inte sitta upprätt. Jag hade samma känsla i kroppen som jag hade när jag hade malaria - att jag inte har någon energi att hålla upp kroppen utan bara smälter ihop.

Inte sover jag bra på nätterna heller efter tävlingar. Jag somnade sent, vaknade flera gånger, låg vaken mellan fyra och sex och sov sedan en stund till mellan sex och åtta. Det var outhärdligt att sitta i bilen tre timmar hem, det kändes som att jag satt i en konservburk helt ihopvecklad. Mådde också väldigt illa. Helgens största njutning var att få lägga sig på soffan och kolla på film när vi väl kom hem. Aaaaah.

Nu är det onsdag och känseln i händerna är nästan helt återställd. Om jag trycker ner med handflatorna känns de lite stumma fortfarande. Men det är inget jag är orolig över. Lite trötta nervändar bara!

Nu är det tre veckor till Vansbrosimningen. Lucas kommer tyvärr inte kunna göra det med mig då han ska på sin tjejs kusins bröllop. Tobias pratar om att ta startplatsen och simma med mig istället. Tråkigt, men det är ändå det minsta loppet.

Cycling interval

Det finns nog ingenting svårare än att upprätthålla en träningsrutin medan man pluggar och var tredje vecka är tenta-vecka där pluggandet går före allt annat (säger hon som ännu inte har barn). Även fast jag är långt ifrån klar med tentan som ska in på måndag morgon, och även fast jag tog på mig ett arbetspass imorgon så bokade jag in mig på cycling interval i Liljeholmen klockan fem denna strålande majdag.

Detta pass är så jävla brutalt. Jag fattar inte ens varför instruktören bemödar sig att förklara rutinernas olika stegringar när man bara ska köra på max. Hela tiden. I en timme. Instruktören är dessutom en sådan person som säger "30 sekunder kvar!" och tio sekunder senare har de trettio sekunderna magiskt gått. Detta är väldigt bra när man försöker pressa sig igenom en sex minuter lång låt på 85% av maxpuls. Det är mindre bra när man vill vila en minut efter den sex minuter långa låten innan den fem minuter långa låten där man ska köra lika hårt igen börjar.

Efter en timme var benen slut, och då hade jag planerat att jogga hem. Jag la cykelskorna i ryggan och tog på mig löparskorna istället. Promenerade upp till stora vägen och började springa där. Mina ben var dock väldigt otympliga. De var liksom Prins Daniel-ål åver the plejs. Kändes superstela och lite krampaktiga. Dessutom passade Tobias ryggsäck - som är väldigt bra för cykling - inte så bra på mig när jag sprang eftersom mina breda höfter gjorde att den gled upp i midjan och skumpade omkring en massa så att jag fick skavsår på sidan av halsen.

Plan ett var att gå till Midsommarkransens tunnelbana.
Plan två var att jogga/gå till Midsommarkranses tunnelbana.
Plan tre var att gå hela vägen hem (ca tre kilometer).
Plan fyra blev att jogga/gå hela vägen hem.

Benen piggnade på sig och jag stängde av runkeepern och lunkade hem i ett behagligt tempo, på en för mig relativt låg puls (ca 175). Mimade med i Sia-låtar och lät benen göra vad de ville. Riktigt skönt med såna joggingpass ibland, helt prestigelösa men ändå där.

Trippelpass

Recap av senaste tiden:

- 22 april, cycling interval på SATS Liljeholmen. Mycket riktigt tung cykling som jag tror är bra inför jobbiga lutningar på Vättern.

- 28 april, gick på ett Shape-pass i Kungens Kurva trots att jag börjat känna av en begynnande förkylning. Mest kli i näsan och nysningar, varför jag tänkte att det inte skulle vara några problem att träna. Där hade jag dock fel. Det kändes som att allt syre stannade vid halsen och aldrig kom upp i huvudet. Kände mig orkeslös och lite yr. Försökte göra varannan repetition, men det var ett så pass hårt pass att inte ens det gick. Till slut gick jag efter halva passet.

- 1 maj, tog en cykeltur utanför Södertälje med storebror Lucas. Det blev cirka två mil där halva sträckan var väldigt mycket branta backar. Fruktansvärt! Fruktansvärt jobbigt! Blö! Måste ta det passet fler gånger.

-------------------------------------------------------

Idag hade jag fortfarande lite förkylningskänslor i kroppen, lite snorig och så där allmänt lite off känsla. Jag hade bokat in Barre på Hötorget klockan 19:30, men kom fem i sju och fick plats även på Bootylicious. Trots att jag tränat lite den senaste veckan skakade benen som att jag kört hårda benpass i tre dagar. Kände också att jag verkligen behöver komma igång och stretcha lite, stel som tusan.
Bootylicious är 30 minuter ben, rumpa och bålträning och Barre är 60 minuter balettinspirerad styrkefunktionsträning, också nästan bara ben.
Jag tog bara med mig behövliga kort och en Celsius som jag drack upp, fyllde med vatten och använde som vattenflaska. På så sätt kunde jag hoppa av vid Midsommarkransen och springa hem därifrån. Blev strax över tre kilometer där jag fokuserade på en bra kroppshållning och korta, snabba(re) steg.

Imorgon blir det cykling med Linus och Tobias.

 

Bootylicious och Barre

Nu när jag är SATS-medlem kommer jag börja droppa de töntiga namnen på deras klasser då och då. Det finns en hel del som verkar riktigt intressant, och jag gillar också att SATS har små videos om man undrar hur klasserna ser ut. Det finns två kampsportsklasser som jag kommer prova på efter Vättern och Vansbro tänkte jag. Fram tills dess försöker jag tänka utifrån vad jag behöver satsa på. För det första måste jag bygga upp lite styrka igen.

Idag gick jag med Elin, Desi och Sophie på klasserna Bootylicious och Barre vid Hötorget. Jag kan säga att mina ben är något möra nu efter tre dagar på raken med benträning, efter ett två månader långt uppehåll.

Bootylicious består av en hel del utfall, squats och hopp. Det var extremt jobbigt. Passet är 30 minuter, och direkt efter det körde vi Barre vilket alltså är balettinspirerad träning. Jag känner mig aldrig så icke-graciös som när jag ska försöka vara graciös. Vissa delar var fruktansvärt jobbiga för benen, men jag gillar att det inte är alltför hög puls och mycket flås. Tycker jag får tillräckligt med maxad pulsträning, skönt att ha ett lågintensitetspass.

Vi får se hur det fungerar att gå imorgon.

Cykeltur till Ekerö och SATS-kort!

 I torsdags samlades jag, Tobias och hans kompis Linus vid stora rondellen vid Thorildsplan och cyklade över Tranebergsbron och ut mot Ekerö. Jag har vissa problem med att inte veta hur långt/länge jag ska träna. Det sabbar min motivation på ett delvis medvetet, delvis omedvetet plan. Idag visste jag till exempel inte hur långt vi skulle cykla, och jag blir dessutom alltid lite psykad av att träna långdistans med folk som är väldigt mycket snabbare än jag. Jag försöker att inte låta det påverka mig, men jag kan inte låta bli att känna mig som en fotboja.

Man är ju så stört snygg när man cyklar!

Det var ganska kallt i torsdags och jag hade långa tights under cykelbyxorna och skidjackan över linnet. Trots detta var det iskallt. En o-charm med cykling är ju att det blåser, och blåst är det naturelement jag tycker absolut minst om. Jag hade tagit mina ofodrade 2XU-byxor (misstag) och inte satt på mig den långärmade tröjan jag hade i ryggsäcken (misstag). Vi cyklade drygt 3,5 mil i en riktning och stannade sedan på en pizzeria och åt middag. Jag var fullkomligt stelfrusen och hade ingen känsel i fötterna från hålfoten och framåt.
Trots att jag tog av mig skorna och bytte till gympaskor medan jag åt, samt masserade fötterna och vickade på tårna, fick jag inte tillbaka känseln. Jag krängde på mig alla tröjor jag hade - totalt fyra lager - och satte på mig tunna vantar ovanpå cykelhandskarna (vilket är läskigt då man tappar grepp). Men eftersom jag hade tunna byxor, bara anklar och inget överdrag på skorna var mina fötter totalt och övermäktigt stelfrusna.

Hemåt visste jag i alla fall hur långt det var, och mina kalla, stumma fötter drev på tempot hela vägen. Linus och Tobias cyklade på lugnt och pratade om prinsesstårta och gjorde trick på cykeln som man gjorde när man var liten. Vi kan väl säga att ansträngningen varierade mellan deltagarna.

Linus svängde av när vi närmade oss Bromma, och jag och Tobias körde hem ASAFP (As Soon As Fanny Possible). Vi var, inkluderat paus, ute i drygt fyra timmar och kom ca 6,5 mil.

Väl hemma hade jag tappat känseln i hela foten, inte bara i framfötterna. Mina tånaglar var dessutom blå. Jag tappade upp ljummet vatten i badkaret och det kändes som att kliva ner i 44-gradersbassängen på laugardalslaug i Reykjavik (badhus - uttalas typ löjgardalslöjg).

Tobias föreslog att vi ska flytta fram clipsen på skorna för att jag ska slippa tappa känseln. Provar det till nästa gång och hoppas att det funkar. Tänkte även köpa lite bättre strumpor för att underlätta blodflöde.

I fredags var jag på SATS Sveavägen och skrev upp mig på ett medlemskap. Jag trodde att det skulle vara mycket dyrare än att träna på Saga, men med studentrabatt var det bara drygt femtio kronor dyrare, och då har jag dessutom tillgång till alla gym i Stockholm.
I söndags eftermiddag hade jag drygt 40 minuter på mig att träna, så jag åkte till Liljeholmen och sprang åtta hårda intervaller på löpband och körde tre varv med utfall på balansbräda, tådopp och squats x10. En kort och intensiv träning som inte desto mindre ledde till grava svettningar och tomatröd fejja. Kanske hjälpt av att det var tretusen grader inne på gymmet.

Igår gick jag efter skolan på passet Shape på Odenplan. För att påminna mig om att jag inte tränat styrka sedan innan Vasaloppet hade jag träningsvärk i låren från dagen innan. Den är mycket värre idag. Shape ser nog olika ut beroende på vem som är instruktör, men igår var det någon flummig norrman som körde mycket som kändes inspirerat av yoga och pilates fast svinhårt för musklerna. Mycket egen vikt och balans. Jobbigt, men inte så roligt. Blir nog inget återkommande pass.

Varför säger du så, Kalle Z.W.?

Igår såg jag på Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström på SVT. Jag har inte sett några tidigare avsnitt, men jag har förstått på det folk berättat och på vad jag såg igår att programmet är menat att belysa att ungdomar i Sverige rör sig för lite och att Kalle på olika sätt försöker få barnen/ungdomarna på en skola att aktivera sig mer och vara delaktiga på gympalektionerna. All heder åt detta!

Dock blev jag väldigt, väldigt irriterad vid ett tillfälle under programmet. Kalle har gått med en tjej på ett Bodypump-pass som hennes mamma är instruktör för. Efteråt ligger de på golvet och Kalle säger något i stil med:

"Vad kul det var. Men jag är ju liksom tränings-Kalle med svenska folket. Och så mitt under passet tittar jag i spegeln och ser att det står en gammal tant bakom mig som har samma vikter som jag. Det var hemskt!"

Varför, Kalle? Varför var det hemskt? Jag inser att det är troligt att du sagt någonting mer kring detta och att man klippt i redigeringen (jag jobbar ju trots allt också med tv), men ändå har man valt att klippa ihop det du sagt till ovanstående (ungefärliga) uttalande. Jag förstår även att programmet är tänkt att innehålla lite humoristiska inslag. Men...

Kalle Zackari Wahlström och tv-team: om ni nu gör ett tv-program som är avsett att öka incitament till att träna och röra på sig, tror du/ni att det är en bra idé att i princip säga: "Jag är en stor och stark man, men sen var en äldre kvinna lika stark som jag. Fan vad dålig jag kände mig då".
Problemet för mig är egentligen varken "äldre" eller "kvinna" (jag tror kommentaren varit densamma även om det varit en äldre man). Problemet är "bättre än", eller till och med "lika bra som". Detta innebär ju att vi ska gå runt på träningsanläggningar och jämföra oss med varandra i en tävlan om att vara bäst, inte att träna utifrån våra egna förutsättningar och mål. Dessutom har du ingen aning om "tantens" träningshistorik. For all I know så kan hon ha gått på det där passet tre gånger i veckan i två år, vilket självklart gör att hon klarar av att ha tunga vikter i övningar hon gjort hundratals gånger.

Istället för att använda den äldre kvinnan som ett uppmuntrande exempel använder du/ni henne som ett redskap för att vara rolig och klanka ner på Kalle. Kommentaren hade kunnat vara: "det stod en äldre kvinna bakom mig som hade samma vikter som jag. Jag hoppas att jag kommer vara så aktiv och stark när jag är så gammal!".

Men nej. Istället cementerar Kalle den rädsla som så många som inte går till gymmet har och uttrycker: om jag går till gymmet kommer folk titta på mig, jämföra mig med andra och tycka att jag är dålig. En rädsla som gör att många aldrig börjar träna, eller mår dåligt när de gör det.

Nu frågar jag alla: hur många av er ser någon äldre, överviktig, tanig eller annan person som inte ser särskilt tränad ut på gymmet och inom er fnyser och tänker "vad fan gör den där jävla losern här?". Jag tror inte att det är så många människor som gör det. Jag tror dessutom att de som gör det är väldigt osäkra och måste jämföra sig med andra för att bekräfta sitt eget värde inför sig själva. Jag, och jag antar många med mig, ser dessa träningsovana människor och tänker "Good for you! Fan vad kul att du börjat träna! Jag har också varit nybörjare och jag vet att det är tufft!"

Kalle Zackari Wahlström... Jag förstår att kommentaren om hur hemskt det var att se att en gammal tant var lika stark som du var menad att vara rolig. Men den går helt emot allt jag tror att du vill förmedla. Och även skämt träffar i hjärtat på den som är skör.

Joggingbrudar

Idag blev det en joggingtur i Hagaparken med Elin, Sophie och Billan. Jag har aldrig joggat så många förut, förutom när det varit lopp så klart. Det var väldigt trevligt. Sophie hade sprungit på lunchen, Billan har en liten bebis hemma och har inte riktigt kommit igång med träningen ännu och Elin har inte sprungit sedan tjejlidingö förra året så vi bestämde tidigt att ta en runda på ungefär fyra kilometer i lugnt tempo.
Elin hade tyvärr väldigt ont i benen och klarade inte av att springa hela vägen så vi varvade med gång emellanåt. Sjukt trevligt att träna tillsammans, även om jag kanske inte utvecklas så mycket under de passen då jag hellre tar det lite lugnt och springer och pratar. Men träning måste få vara njutningsfullt ibland och inte bara prestationsinriktat. En trevlig eftermiddag och ett roligt sätt att umgås på!

Jag, Billan, Sophie och Elin i språnget

Cykla till jobbet

Igår skulle jag in till jobbet för att göra lite datatester. Eftersom jag hade inte hade en strikt call time tog jag tillfället i akt och provade att cykla dit med mina cykelskor på. Jag bor för tillfället hos pappa i Västertorp och jobbet ligger i Värtahamnen. Jag måste alltså igenom hela stan för att komma dit, och den trippen har jag inte velat göra med cykelskor tidigare eftersom det är så många stopp på vägen och oväntade saker som händer hela tiden.

Jag tog det extremt lugnt eftersom jag fortfarande inte känner mig helt säker på cykeln. Jag har även fått mina slangar kidnappade av Tobias, som redan lyckats få punka två gånger, och ville därför inte riskera att köra på någonting så hårt att jag fick punktering.
Det gick ändå ganska bra att cykla. Få ur foten är inga problem (höll på att glömma det en gång och kom på det precis innan jag skulle sätta ner foten). Däremot har jag fortfarande lite problem att klicka i snabbt. Men det utgör inget större hinder. Folk däremot... är ju dumma i huvudet. Framför allt tonåringar. Jag mötte en hel skolklass på Skeppsbron och även om de första tio 13-åringarna som gick över hela cykelbanan flyttade på sig var det självklart två grabbar längst bak i ledet som bråkade och inte tittade framåt. Den ena killen knuffade till den andra som klev ut i banan precis framför mig. Vi slog i axlarna i varandra, men jag tappade inte balansen. Blev däremot jävligt irriterad. Jag ska i alla fall lära mina jävla truliga tonåringar att det gör jääävligt ont att bli träffad av en cykel, även om den kommer i relativt låg fart.

När jag skulle cykla hem var jag inte så sugen på att ta mig förbi hela Nybrokajen, Kungsträdgården och ombyggnads-Slussen, så jag körde istället ner för Odengatan och bort mot Rålis och västerbron. Det gick lite bättre, men det är så mycket bilar och folk och andra cyklister, det är fan inte kul! Jag har blivit mycket mer försiktig sen olyckan, men var redan innan dess alltid på helspänn för att inte råka ut för något när jag cyklade i stan. Tror faktiskt inte jag kommer sikta på detta igen, det blir knappast någon träning.

När jag kom hem åt jag lite godis och stack sedan ut och sprang 3,88 km. Usch. Mådde illa och om man tänker att man har 100% juice i benen när man är svinpigg och har all energi i världen låg jag på kanske 10% igår. Jag satte inga ambitioner på fart och distans alls, men sprang en liten omväg för att göra turen längre än tre kilometer i alla fall. Tempot låg på 6.50/km ungefär, och jag mådde absurt illa och hade ont i magen och håll. En sån runda där jag hela tiden tänker "det här är för att jag ska kunna bli bättre om fem pass". Uppstartsfas, javisst!

Cykelpremiär

Då var jag officiellt igång med cyklingen. Förutom en tur hem med cykeln från Söder där den övervintrat, varpå bytte Tobias ut mina vanliga pedaler mot kamikaze-pedalerna, har jag nu tagit min första tur med cykelskor. Det är så jäkla läskigt i början, framför allt när jag redan ramlat en gång och vet hur jävla snabbt det går. Jag och Tobias cyklade lugnt hem till Lucas och plockade upp honom. Han var först på väg att cykla iväg utan hjälm. Hur kan man glömma hjälmen?! Han bara "oj, just det!" och Catrin fick slänga den till honom genom köksfönstret.

Eftersom jag har tenta på fredag kunde jag inte vara ute så länge, och jag ville dessutom cykla någonstans lugnt så att jag fick vänja mig vid cykeln igen. Mina shorts ligger dessutom någonstans i förrådet och jag hade bara mina triathlon-shorts med vaddering lika tjockt som ett trosskydd. Inte superbekvämt. Vi cyklade ungefär till Fittja och tillbaka, och jag vågade mig på att stå i en uppförsbacke för första gången på denna vingliga cykel. Baby steps. Totalt blev det 2,5 mil på 1,5 timme med lite trafik och ett halvtidsstopp där vi diskuterade teknik.

Det här med att cykla med clips är verkligen någonting som man kommer in i snabbt. Redan tredje gången jag skulle klicka i gick det som av en reflex. Det känns ju väldigt skönt.

Har även tagit två lugna och korta joggingrundor de senaste dagarna, men jag har jobbat 28 timmar fre-sön, och varit i skolan 9-17 måndag och tisdag så det har inte funnits supermycket tid så här när tenta nalkas för att träna. Man får smyga in det där man kan helt enkelt. Lite är bättre än inget.

Andorra, återupptagen träning och detta med "starkt psyke"

Andorra kan starkt rekommenderas! Väldigt bra skidåkning enligt en halvbra piståkare. Även de som åkte off pist hade mycket att välja på, ofta direkt bredvid pisten vilket gjorde att vi slapp dela på oss. Det var många system som det var lätt att ta sig emellan. God mat, och en öl gick i snitt på 25 kronor. Inte mycket till after ski, men det kan också ha varit för att vi var där under en slö vecka. Vilket i och för sig var bra eftersom det extremt sällan var kö till liften. Tror bara vi köade mer än någon minut vid två tillfällen. Grymt! Det blev även en blöt kväll i Barcelona på vägen hem för att slippa fakirflyget, och vi hade av en slump bokat in oss på ett hotell som erbjöd 24 hour buffet inklusive San Miguel på fat. Sweeeeeeeeet!

 --------------------------------------------

Jag drog på mig en massiv hosta i slutet av veckan tyvärr, men klarade mig ändå bättre än Elin som hade 39,8 graders feber när hon kom hem på söndagskvällen. Detta var alltså med alvedon i kroppen. Jag fick som tur var aldrig mer än hosta och hade energi och kände mig frisk i övrigt, men som all hosta har den hållit i extremt länge. Omotiverat länge! Nu är det nere på kanske tio hostningar om dagen och därför beslöt jag mig för att testa lungorna.

Jag och Tobias var på lunch hemma hos hans föräldrar på Nackagatan på Södermalm, där min cykel stått och frusit på balkongen sedan i höstas när vi skulle sälja lägenheten. Tobias och hans pappa pumpade däcken och sedan cyklade jag mycket lugnt hem den. Alltid lite skakigt att ta första turen, speciellt på en cykel som man kraschat med en gång och på väldigt grusiga vägar. Jag tyckte ändå inte att jag kände av någon sjukdom i kroppen så jag bestämde mig för att springa en kort runda för att testa löparlungorna.

Jag sprang exakt två kilometer på 6.42-tempo (enligt ständigt berusade och vingliga Runkeeper), och det kändes som förväntat tungt. Men inte tyngre än förväntat vilket kändes extremt positivt. Ska ta en till kort runda imorgon förmiddag innan skolan och sedan får jag öka distanserna pö om pö.

Det är verkligen grejen för mig. Om jag väl kommer ur löparrutinen och inte springer på några veckor är jag direkt tillbaka på ruta ett. Det är klart att ruta ett för tre år sedan var över sju minuters-tempo och inkluderat en sträcka av gång, vilket förbättrats, men jag kan aldrig dra på mig löparskorna och gå ut med en härlig känsla i kroppen. Det är alltid en slakt. Men men, jag vet att det kommer tillbaka. Det är bara att ta sig igenom de där första rundorna. Om och om igen.

--------------------------------------------

Jag har givetvis pratat mycket om Vasaloppet med intresserade människor. Det leder alltid in på psyket. "Man måste ha starkt psyke för att klara en sån grej". Jag har dock alltid sett mig själv som en som absolut inte har ett starkt psyke när det gäller träning. Snarare har jag alltid bara velat sluta när jag blir trött. Jag tror kanske att det är därför jag fastnat för tävlingarna; jag har lärt känna en sida av mig själv som jag verkligen aldrig trott existerat.
Jag tycker också att detta med "starkt psyke" är så generaliserat. Jag tänker direkt på härliga citat som "what doesn't kill you makes you stronger", "pain is weakness leaving the body" och andra gamla godingar. Jag tänker på människor som njuter av smärta, och av att pressa sig igenom den. Jag tänker absolut inte på mig själv.

Så vad innebär det då att jag har ett "starkt psyke"? Alltså... Jag skulle snarare säga att jag har "rätt" psyke för långdistans snarare än att jag har ett starkt psyke. Och vad innebär detta "rätta" psyke? Jo, att jag har en naturlig förmåga att fokusera på nuet under tävlingarna. Jag tänker inte på att det är nio mil kvar. Jag tänker på att åka till nästa depå som att den depån är slutdestinationen. Och där emellan åker jag till nästa kilometermarkering. Och mellan kilometermarkeringarna åker jag den här raksträckan, upp för den här backen, ner för den här backen, runt det där krönet. Och där emellan åker jag bara. Alltså punkt. Jag åker bara och tänker på ingenting egentligen. Bara åker. Det är bara att fortsätta åka. Jag tänker på att jag är trött, och jag undrar om jag kommer klara det, och jag tänker på att det är väldigt långt kvar. Men de tankarna går liksom aldrig ner i kroppen. Jag tror att det i slutänden återkommer till det pappa sa:

"Det är bara att fortsätta springa".

Jag kan ju liksom inte göra mer än att åka vidare. Fastnar jag på repet så fastnar jag, och bryter jag något så gör jag det. Men tills dess kan jag liksom inte göra annat än att bara åka, staktag för staktag.

Jag tror faktiskt att tävlingarna är de enda tillfällena när jag bara lever i nuet konstant. Tiden blir en helt annan än den är i övriga livet. När min kompis utbrister "men du höll på i tolv timmar", kan jag liksom inte förklara det på annat sätt än att säga att det inte känns som tolv timmar. Det är inte så att tiden känns som att den går snabbare. Det är mer som att tiden inte finns. När jag insåg att det innebar att jag åkt i sju timmar när klockan var två kunde jag inte riktigt uppleva vad sju timmar innebar. Det är inte som att det kändes kortare än sju timmar, eller längre än sju timmar, eller som att jag inte åkt långt. Det är som att de sju timmarna bara är en enda konstant, som ett enda tillfälle som jag kan bryta upp i delmoment, i minnen, men som ändå upplevs som att allt skedde samtidigt på något sätt. Det är en extremt skön känsla som jag verkligen bara upplevt på tävlingar.

Fan vad jag älskar tävlingar.

I efterdyningarna av Vasan

Med tanke på hur outhärdligt mör och öm och trött jag var i måndags trodde jag att det bara skulle bli värre i tisdags, men det har faktiskt gradvis blivit bättre varje dag. Vilket är tur eftersom jag ska till Andorra för en veckas utförsåkning imorgon bitti.

I måndags kunde jag inte riktigt lyfta mina ben högre än ett knappt trappsteg, och jag har varit tvungen att lyfta benen med händerna om jag vill lägga dem i kors när jag sitter. Förutom att jag har lite ont i lungorna ibland när jag andas, och att det känns som att jag hostat sönder mina stämband om jag springer fem meter är jag nu tillbaka i normal form. Hoppas på att detta med lungorna mest är en följd av att jag andades på så hög puls i så kalla temperaturer så länge, alternativt bara var ansträngd så länge, snarare än att jag håller på att bli sjuk på något sätt. Jag har trots allt aldrig varit igång i tolv timmar tidigare, sju på Halvvättern, och det var nog inte riktigt lika ansträngande för andningen som Vasan och definitivt inte lika kallt.

Hoppas på ingen sjukdom nu när jag hållit mig frisk i två månader, och en underbar vecka i Andorra!

Etapp 1 - Vasaloppet

Okej, då var det dags för första och värsta etappen: Vasaloppet. För att avlasta både mig själv och andra från stressen av att vara i vägen valde jag att göra Öppet Spår istället för "riktiga" Vasaloppet. Vi åkte på söndagen den 28 februari. Med mig på färden var Tobias, min bror Lucas och våra barndomsvänner Johan och Martin. Vi hämtade de vallade skidorna i Mora på lördagskvällen och åkte till Sälen. Vi bodde cirka en kilometers promenad (över isen) från starten vilket var väldigt skönt. De serverade buffé på kvällen och vi tryckte lasagne och annat kolhydratrikt.
På rummet lade jag fram allting jag behövde, stoppade lypsyl, mandlar, solglasögon och pannband i fickorna på skidjackan och Lucas preppade midjeväska och camelback. Jag staplade alla kläder jag skulle ha och gjorde i ordning en väska som mamma skulle få att ta med till depåerna med torr mössa, vantar, halsduk och strumpor samt geler och bars ifall vi skulle göra slut på våra.
Vi gick och la oss vid nio, halv tio och både jag och Tobias somnade ganska omgående. Johan, Lucas och Martin fick in ett par timmar i alla fall. Vi steg upp vid femtiden och åt frukost i stora matsalen innan vi klädde oss och packade in oss i bilen. Johan – som gjorde Vasan med Lucas förra året och gick in i år med målsättningen att klara det under åtta timmar – var överdrivet taggad. Nästan så att han vibrerade. Jag blev lite stressad och hoppade därför över att kissa när det var dags att dra.
Vi tog bilen en dryg kilometer och parkerade på andra sidan älven från starten och gick därifrån. Mamma kom senare dit och hämtade bilen vilket var väldigt smidigt för oss.

Tobias och jag inför start

Väl på plats vid halv sju-tiden var det hur mycket folk som helst. Vi sprang till slutet av "kön" till starten och lade ner våra skidor innan vi gick för att gå på toa och lämna påsar med överdragskläder. Johan – duracellkaninen – och Lucas försvann som ett pistolskott, och i jakten på dem tappade jag och Martin bort Tobias också, så det var tur att vi lagt skidorna i spåret så att vi hade en uppsamlingsplats. Jag och Martin ställde oss i kön till Bajamajorna, men alltså... Alla går ju in för att provskita, och det tar väldigt mycket längre tid än om alla bara ska in och kissa. Det hände ingenting i kön och jag blev mer och mer stressad. Vi hade sagt att vi skulle stå i spåret kvart i (starten gick klockan sju), och klockan var nu tjugo i. Vi struntade därför i toa – trots att jag var väldigt kissnödig – och gick och kastade våra påsar i containrarna som skulle till Mora.

Väl i startfållan igen träffade vi Tobias, och ungefär fem i sju kom Johan och Lucas också. Ingen av oss hade hunnit till toaletterna. Startskottet gick klockan sju och det hände ingenting. Vi var nog några hundra eller tusen pers som stod på skidorna i spåren, men sedan trängde sig folk in från sidorna med skidorna i händerna så vi kom inte iväg över startlinjen förrän klockan 07:13:10. I början var det folk överallt som skulle in i spåren, folk som ramlade och blockerade spåren, folk som ville förbi och bytte spår. Lätt kaos. Jag kunde knappt göra en diagonalspark för jag höll på att kissa på mig och var därför lagom stressad av hetsen runt mig.

Sedan kom backen, ni vet den där kända backen som är typ tre kilometer lång och uppför? Där är det bara att gott stå och vänta och promenera i sann Jan Boklöv-anda uppför i typ 40 minuter. Jag och Lucas stannade vid ett ställe där en väg "korsade" spåren och där jag kunde parkera skidorna. Jag sprang in bakom en gran i diket och kissade i typ en minut. Sen behövde jag inte kissa mer på hela dagen.

Efter backen följde i princip enbart raksträcka i de resterande kilometerna. Det var några mindre nedförsbackar och jag blev vid de första tre, fyra gråtfärdig när jag såg dem. Kände verkligen skräck inför att åka utför, framför allt med så mycket folk runt omkring mig som skulle kunna ramla framför mig eller köra in i mig bakifrån. Men jag satsade nedför och det gick bra, spåren höll fint.

11 kilometer in i loppet kommer man till den första depån, Smågan. Redan här kände jag mig väldigt trött i benen. Jag pustade ut det i en utandning efter en mil drygt och Lucas sa med skräck i rösten: "redan?". Jepp, redan efter kanske sju kilometer började jag bli redigt trött i ljumskarna. Jag kände dock att stakmaskinen hade gjort sitt, och att jag tack vare PT-Tom lärt mig en annan stakteknik där jag krummar ryggen istället för att ha den rak. Fick mycket mer kraft och blev inte alls trött i triceps som jag brukar bli. Orkade därför staka mycket, mycket mer än jag brukar.

I Smågan (reptid 10:30 - inne 08:52) stannade vi inte mer än några minuter och åkte sedan vidare mot Mångsbodarna som var 13 kilometer bort. Det var ganska mycket lätta nedförsbackar dit och spåren var fantastiska! Krispiga och hårda så man fick fantastiskt glid och så många meter gratis när man hukade sig ner och bara gled med som i en berg-och-dalbana. Det behövde jag verkligen, för jag var så trött. Började tappa orken och pallade inte riktigt åka ordentligt utan tog mig bara fram på två staktag, några meter diagonalt, någon stakning med benspark, diagonal någon meter till. Bara det som drev mig framåt, utan att vara vackert. När vi precis skulle in i Mångsbodarna kom den första nedförsbacken som kunde ses som en utmaning; inga spår och en skarp högerkurva. Och tänka sig, jag stod hela vägen!

Jag kom in vid gott mod i Mångsbodarna (reptid 12:15 - inne 10:30) efter att för första gången någonsin klarat av 2,5 mil utan att ramla. Mamma mötte oss i depån och det kändes fantastiskt att se henne. Hon hade kokat någon "häxbrygd" med honung och ingefära och salt och magnesium och jag vet inte vad som hon hällde i oss. Sedan sa hon att i slutet av depån började kön till en brant nedförsbacke som var helt uppkörd. Jag funderade en stund på om jag skulle gå ner, men jag beslöt mig för att möta mina demoner. Jag tog ett spår som mamma pekade ut som bra och väntade tills att gubben framför var halvvägs ner innan jag började ploga ner. Gubben ramlade så klart. Jävla gubbe. Jag var tvungen att slänga mig åt vänster utan att hamna i spåret som gick där. Lyckades väldigt bra med det, slog bara i lilltån lite, men det kände jag inte av förrän senare och då väldigt lite. Flera backar följde, men jag lyckades hålla mig på benen. Dagen då jag började våga "hoppa" på skidorna, lyfta på fötterna, förändrade verkligen mitt skidliv. Så otroligt mycket lättare att stå på benen.

Dessutom var snön en dröm. Spåren var hårda, men där de var upplogade var de som strösocker. Om man åkte igenom vallarna med skidorna fastnade de inte i snön utan gled ganska lätt igenom snön så det var enormt mycket lättare att styra än om det hade varit tung snö som huggit i skidorna. Jag kunde inte ha drömt om bättre förutsättningar vad gäller spåren. Tack alla vädergudar!

Vi åkte vidare mot Risberg, en sträcka på 11 kilometer. Efter de branta nedförsbackarna vände det. Uppåt. Backe uppför följdes av ännu en backe uppför följdes av ännu en backe uppför.

Jag kan nog inte ens beskriva hur otroligt trött jag var. Här tröt hela mitt psyke. Jag var så trött i hela kroppen. I benen, armarna, skuldrorna, ryggen, nacken. Och jag hade varit trött. Så. Himla. Länge. Jag kunde liksom inte se framför mig att jag skulle återfå någon kraft för jag hade varit trött och haft ont i ljumskarna i flera timmar. Jag började inse att jag nog aldrig egentligen hade trott att det skulle gå. Jag kände att jag förmodligen kommer behöva bryta – och vad hade jag egentligen förväntat mig?
Samtidigt sa jag till mig själv att detta är hur det alltid är. Jag är alltid trött i början, och sedan blir jag stark efter ett tag. Men kunde jag verkligen bli starkare när jag varit trött i tre timmar? När skulle det egentligen vända? Skulle det någonsin göra det den här gången? Jag hade gråten i halsen och bara gick fram på skidorna, knappt utan en ambition att ens försöka glida.
Jag beslöt mig för att jag måste göra en deal, så som jag alltid gör. Jag sa att jag enbart skulle bryta om jag själv bröt något, eller om jag fastnade på ett rep. Annars skulle jag bara fortsätta åka tills jag inte kunde stå på benen längre.
Jag sa på väg upp för en backe till Lucas att min största motivation med att klara loppet idag var att jag då aldrig mer skulle behöva göra om det, varpå en man som stod i diket börjat asgarva. Antar att han kände igen sig i det jag sa.

Efter alla uppförsbackar kom några nedförsbackar och här började jag ramla. Inte alls så ofta som jag brukar, men lite då och då. Innan Risberg kom backen jag tror att åskådare brukar filma i då så många ramlar. Backen var brant, upplogad, svängde på två ställen och jag kunde inte se vad som hände efter den. Jag tog därför beslutet att gå ner. Lucas råkade halka till i botten av backen när han stod och väntade och bröt då sönder bindningen på ena skidan (Madshus kanske inte har de bästa bindningarna trots allt...).

Vi kom in till Risberg (reptid 13:45 - inne 12:04) där mamma stod och väntade och jag kramade henne och grät utan tårar mot hennes axel och snyftade "mamma, jag är så trött..." och hon svarade "ja, det är de där jobbiga uppförsbackarna va?" och jag snyftade "jaaaaaaaa....". Lucas kom åkande på en skida och mamma tog hans trasiga skida och slängde in den i en bod där de bytte bindning medan vi drack buljong, sportdryck och vatten. Jag var hungrig och försökte äta en mealbar, men allt jag åt växte i munnen på mig. Jag sa att jag var stressad över reptiderna, men både mamma och Lucas sa att vi hade gott om tid.

När Lucas fått en ny bindning åkte vi vidare, men jag var måttligt road. Det var 13 kilometer till Evertsberg och jag försökte harva på. Jag kände mig positiv inför tanken att jag skulle vara mer än halvvägs när jag kom till Evertsberg. Jag började även känna mig ett uns piggare och bättre till mods, förmodligen mycket för att det var en del nedför och jag började bli bättre på att ta mig an nedförsbackarna. Jag passade även på att prata lite med folk i spåren, bland annat en äldre herre som fått hjärnskakning för en månad sen och skulle kliva av i Evertsberg, och en kvinna som startat med sin sambo men som åkt själv nästan sedan starten. Jag var väldigt glad att jag slapp det, att jag hade Lucas med mig.

Väl framme i Evertsberg (reptid 14:30 - inne 13:55) var jag på helt okej humör. Mamma hade åkt och köpt pasta med köttsås som vi började glufsa i oss. Dock hade jag väldigt svårt att äta fortfarande och mamma fick tvinga i mig den sista pastan. Hon sa att vi var beräknade i Oxberg 16:02 och att det skulle gå jättebra. Så vi åkte på där och pratade inte så mycket, bara gled fram i ett okej tempo. Lucas log mot mig och sa att vi nog skulle bli tvungna att åka nio mil idag trots allt.
Vi missade två skyltar med kilometermarkeringar vilket ju alltid är en god överraskning, att hoppa från sju kilometer, till fem, till tre. Mot slutet av sträckan började det komma några rejäla uppförsbackar och musten för dessa var slut. Jag gick upp i makligt tempo. Helt plötsligt står Lucas i toppen av en backe och tittar på klockan och säger att vi börjar få lite ont om tid. Jag blev skitskraj. Hade ingen aning om vad klockan var eller när repet skulle dras. Jag försökte trycka på lite extra, men det var bara två kilometer kvar eller så.
När jag kom in mot Oxberg går vägen i en u-sväng för att komma in i depån och mamma stod och skrek som en galning: "kom igen nu Fanny, kör på, glid på skidorna, kör!" och jag fattade inte varför hon var så jävla hetsig, men mamma är mamma och hon tenderar att vara hetsig ibland. Hon och Lucas stod en bit innan chip-kontrollen och jag stannade någon sekund innan mamma manade på mig att åka genom kontrollen innan vi möttes upp på andra sidan. De sa ingenting till mig då, men mamma hade ringt Lucas och varnat för att vi höll på att fastna på repet. Tiden för repet i Oxberg var 16:05, och vi kom in 15:55, alltså med cirka tio minuters marginal. Puh!

I villervallan här förstod jag i alla fall att det inte alls var gott om tid längre. I själva verket har jag bara en timme och femton minuter på mig att åka de nio kilometerna till Hökberg. Jag fick lite panik. Jag kände ju i kroppen och huvudet att jag skulle klara det, och att fastna på repet i Hökberg, efter att ha åkt sju mil, kändes outhärdligt. Jag stack ifrån Oxberg som ett skott och insåg att jag måste pressa mig själv hela milen till Hökberg för att ha en chans.

Det tog emot så mycket. Jag hade så ont i kroppen. Vid ett tillfälle tänkte jag: "jag har ont i ryggen", och direkt svarade jag mig själv med: "du, det skiter jag i. Kör nu!". Jag tryckte på, genom smärtan i musklerna, stakade hårdare, tryckte ifrån bättre i diagonalåkningen, gled uppför backarna trots att jag ville gå på skidorna. Fokuset var bara framåt, framåt, framåt. Lucas åkte i förväg och stod i toppen av backarna med vatten och Enervit-tabletter med energi som smälter i munnen redo för mig att slänga i mig. Jag hade – fortfarande – svårt att svälja mat, inklusive tabletterna. Jag tuggade dem sakta med öppen mun och bitar föll ur munnen och ner i spåret. Kände mig sjukt läcker.

Kvart över fem skulle de dra repet i Hökberg och jag kände att jag var tvungen att fråga Lucas hur mycket klockan var när det var typ tre kilometer kvar. Klockan var då kvart i fem när jag önskade att den skulle vara halv fem. Jag tryckte på hela vägen in och vi kom in i Hökberg (reptid 17:15) klockan 16:58, alltså med en kvart till godo. Nu hade jag bara en depå, Eldris, kvar. Detta är den sista reptiden man har att förhålla sig till, och jag hade en timme och fyrtiofem minuter på mig att ta mig de tio kilometerna som jag från tidigare lopp vet är väldigt plana och lättåkta. Trots detta ville jag inte chansa och körde därför på i samma tempo. Efter Hökberg kommer två branta backar rakt på varandra som jag vurpat i båda gånger jag åkt lopp tidigare. Även denna gång, dock bara i den första backen och jag landade på sidan med skidorna i rätt färdriktning så det var bara att ställa sig och åka vidare. Jag stod på benen i nästa backe och fick därmed en jävla skjuts när det planade ut igen.

Ungefär här, efter nio timmar i spåren, började jag komma in i andra andningen. Efter att ha pressat kroppen på nästan maximal nivå i en mil (och efter att ha fått en ipren intryckt i käften av mamma i Hökberg) började jag känna mig stark igen. Jag orkade räta upp kroppen, staka mer och skjuta ifrån bättre med benen i diagonalåkningen. Jag började åka om andra trötta motionärer och kunde hålla ett hyfsat tempo utan att ligga nära max på smärttröskeln.
Mamma hade lyckats ta sig till spåret mitt på sträckan någonstans, och kom springande ut mot mig med sin häxbrygd i högsta hugg. Jag försökte förklara att jag inte vill ha, jag ville fortsätta åka, Lucas hade drickat i camelbacken och vi drack då och då, men mamma kom ändå älgande över spåren mot mig. "Måste du vara så jävla pushig!?" skrek jag, och mamma svarade: "Ja, det måste jag!" och gav mig flaskan. När jag slutade dricka fortsatte hon att hålla upp flaskan mot munnen på mig så att det rann gelaktig dricka nerför hakan på mig. Jag och Lucas åkte vidare och jag frågade honom när mamma skulle inse att jag är 29 år gammal och kan fatta egna beslut?

Kilometerskyltarna gled förbi en efter en och det började skymma ganska rejält. När vi närmade oss Eldris var det nästan helt mörkt och vi såg lamporna från depån i mörkret och hörde musiken och rösterna från högtalarna. På väg in i depån är det lätt nedförslutning och jag stakade mig fram. Insåg att jag klarat det. Jag kanske hade nio kilometer kvar in i mål, men jag visste att enbart en skada skulle kunna hindra mig nu.

Jag grät. Jag grät hela vägen in i Eldris (reptid 18:45 - inne 18:08). När jag mötte Lucas hade han plockat upp filmkameran och jag pep fram "jag kommer klara det" mellan tårarna. Vi unnade oss ett lite längre stopp, men Lucas var blöt och kall om fötterna så jag skyndade mig lite för att komma iväg. Vi körde på i ett hyfsat tempo, inte lika högt som till Hökberg men nära. Spåren var superfina. Det var som att folk tröttnat på att ploga och bara brände mot mål. Nedförsbackarna var som en skänk från ovan. Bara att huka sig ner och bränna längs med spåren i säkert tjugo kilometer i timmen. Hundratals meter gratis.

Den här gången kändes det inte absurt att se de ensamma siffrorna på kilometerskyltarna. Dagen hade varit så oändligt lång att jag liksom inte ens mindes hur den börjat. Fokus låg hela tiden mellan den förra depån och nästa, jag hade aldrig tänk på mil till mål utan bara på kilometer till nästa depå. Och nu var nästa målet. Jag var så oändligt förundrad och in awe of my body. Jag kan inte fatta att denna kropp, som aldrig framhävt sig i någon idrott, aldrig varit exceptionellt snabb eller stark och som aldrig sprungit milen under en timme, klarar av att köra NIO MIL på skidor med en usel teknik och knappt någon skidträning. Hur den kan glida in på någon form av grundfysik, allmän träning och sötsaksdiet och ändå klara det. Tackade den här stora, klumpiga kroppen för hur jävla fantastisk den är, så otroligt imponerad av dess oväntade styrka.

Lucas frågade om han skulle åka före mig i mål och filma, men jag sa att jag ville åka in tillsammans med honom. Han filmade mig från sidan istället. I kröken innan upploppet stod folk och hejade halvengagerat och jag skrek "jag klarade det! Det är helt sjukt!" och de började skrika och heja helt frenetiskt. Jag insåg att jag skulle få min medalj, att jag skulle få bocka av denna första tävling i klassiker-försöket, den tävling jag fruktat så mycket i flera år... och jag började gråta igen. Jag hade knappt några tårar, men känslan av gråt var där, blandat med lycka och trötthet och förundran och overklighetskänslor. Mamma, Tobias och Martin stod och hejade in mig, och när jag gled över mållinjen sträckte jag händerna i luften och skrek "JAAAAAAA!".

Jag nästan skakade och försökte få av mig stavarna snabbt så att jag kunde ge Lucas en kram. Jag är på riktigt inte säker på om jag klarat det utan honom. Bara energin och tiden jag sparat in på att slippa ha midjeväska, fippla med vattenflaska och geler och energitabletter (i brist på bättre ord) och att hålla koll på tider och klockan. Nu kunde jag bara åka och han såg till att jag fick i mig energi och vätska regelbundet och snabbt. Detsamma gäller mamma i depåerna, trots att hon kan vara störigt pushig ibland.

Jag kunde heller inte ha haft mer perfekta förhållanden. Sol och några minusgrader. Hårda, krispiga spår. Sockeraktig lössnö där spåren var borta. Perfekt valla från proffsen som höll utmärkt hela vägen. Bra klädd, varken för varm eller för kall (underställ, en funktions-t-shirt jag lånat av Tobias över, kompressionsstrumpor och överdragsställ, mössa, tubhalsduk och vantar). Jag blev inte blöt. Jag fick inte skavsår. Jag slog mig aldrig hårdare än en smäll på höften. Ingen körde in i mig och jag körde inte in i någon annan. Kunde alltså knappt varit bättre förutsättningar.

Så nu är det gjort. Jag har klarat Vasaloppet, något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra utan att ha tränat massor inför. Nu känner jag verkligen till etthundra procent:

INGENTING ÄR OMÖJLIGT!!