Det finns nog ingenting svårare än att upprätthålla en träningsrutin medan man pluggar och var tredje vecka är tenta-vecka där pluggandet går före allt annat (säger hon som ännu inte har barn). Även fast jag är långt ifrån klar med tentan som ska in på måndag morgon, och även fast jag tog på mig ett arbetspass imorgon så bokade jag in mig på cycling interval i Liljeholmen klockan fem denna strålande majdag.
Detta pass är så jävla brutalt. Jag fattar inte ens varför instruktören bemödar sig att förklara rutinernas olika stegringar när man bara ska köra på max. Hela tiden. I en timme. Instruktören är dessutom en sådan person som säger "30 sekunder kvar!" och tio sekunder senare har de trettio sekunderna magiskt gått. Detta är väldigt bra när man försöker pressa sig igenom en sex minuter lång låt på 85% av maxpuls. Det är mindre bra när man vill vila en minut efter den sex minuter långa låten innan den fem minuter långa låten där man ska köra lika hårt igen börjar.
Efter en timme var benen slut, och då hade jag planerat att jogga hem. Jag la cykelskorna i ryggan och tog på mig löparskorna istället. Promenerade upp till stora vägen och började springa där. Mina ben var dock väldigt otympliga. De var liksom Prins Daniel-ål åver the plejs. Kändes superstela och lite krampaktiga. Dessutom passade Tobias ryggsäck - som är väldigt bra för cykling - inte så bra på mig när jag sprang eftersom mina breda höfter gjorde att den gled upp i midjan och skumpade omkring en massa så att jag fick skavsår på sidan av halsen.
Plan ett var att gå till Midsommarkransens tunnelbana.
Plan två var att jogga/gå till Midsommarkranses tunnelbana.
Plan tre var att gå hela vägen hem (ca tre kilometer).
Plan fyra blev att jogga/gå hela vägen hem.
Benen piggnade på sig och jag stängde av runkeepern och lunkade hem i ett behagligt tempo, på en för mig relativt låg puls (ca 175). Mimade med i Sia-låtar och lät benen göra vad de ville. Riktigt skönt med såna joggingpass ibland, helt prestigelösa men ändå där.
Detta pass är så jävla brutalt. Jag fattar inte ens varför instruktören bemödar sig att förklara rutinernas olika stegringar när man bara ska köra på max. Hela tiden. I en timme. Instruktören är dessutom en sådan person som säger "30 sekunder kvar!" och tio sekunder senare har de trettio sekunderna magiskt gått. Detta är väldigt bra när man försöker pressa sig igenom en sex minuter lång låt på 85% av maxpuls. Det är mindre bra när man vill vila en minut efter den sex minuter långa låten innan den fem minuter långa låten där man ska köra lika hårt igen börjar.
Efter en timme var benen slut, och då hade jag planerat att jogga hem. Jag la cykelskorna i ryggan och tog på mig löparskorna istället. Promenerade upp till stora vägen och började springa där. Mina ben var dock väldigt otympliga. De var liksom Prins Daniel-ål åver the plejs. Kändes superstela och lite krampaktiga. Dessutom passade Tobias ryggsäck - som är väldigt bra för cykling - inte så bra på mig när jag sprang eftersom mina breda höfter gjorde att den gled upp i midjan och skumpade omkring en massa så att jag fick skavsår på sidan av halsen.
Plan ett var att gå till Midsommarkransens tunnelbana.
Plan två var att jogga/gå till Midsommarkranses tunnelbana.
Plan tre var att gå hela vägen hem (ca tre kilometer).
Plan fyra blev att jogga/gå hela vägen hem.
Benen piggnade på sig och jag stängde av runkeepern och lunkade hem i ett behagligt tempo, på en för mig relativt låg puls (ca 175). Mimade med i Sia-låtar och lät benen göra vad de ville. Riktigt skönt med såna joggingpass ibland, helt prestigelösa men ändå där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar