I torsdags samlades jag, Tobias och hans kompis Linus vid stora rondellen vid Thorildsplan och cyklade över Tranebergsbron och ut mot Ekerö. Jag har vissa problem med att inte veta hur långt/länge jag ska träna. Det sabbar min motivation på ett delvis medvetet, delvis omedvetet plan. Idag visste jag till exempel inte hur långt vi skulle cykla, och jag blir dessutom alltid lite psykad av att träna långdistans med folk som är väldigt mycket snabbare än jag. Jag försöker att inte låta det påverka mig, men jag kan inte låta bli att känna mig som en fotboja.
Det var ganska kallt i torsdags och jag hade långa tights under cykelbyxorna och skidjackan över linnet. Trots detta var det iskallt. En o-charm med cykling är ju att det blåser, och blåst är det naturelement jag tycker absolut minst om. Jag hade tagit mina ofodrade 2XU-byxor (misstag) och inte satt på mig den långärmade tröjan jag hade i ryggsäcken (misstag). Vi cyklade drygt 3,5 mil i en riktning och stannade sedan på en pizzeria och åt middag. Jag var fullkomligt stelfrusen och hade ingen känsel i fötterna från hålfoten och framåt.
Trots att jag tog av mig skorna och bytte till gympaskor medan jag åt, samt masserade fötterna och vickade på tårna, fick jag inte tillbaka känseln. Jag krängde på mig alla tröjor jag hade - totalt fyra lager - och satte på mig tunna vantar ovanpå cykelhandskarna (vilket är läskigt då man tappar grepp). Men eftersom jag hade tunna byxor, bara anklar och inget överdrag på skorna var mina fötter totalt och övermäktigt stelfrusna.
Hemåt visste jag i alla fall hur långt det var, och mina kalla, stumma fötter drev på tempot hela vägen. Linus och Tobias cyklade på lugnt och pratade om prinsesstårta och gjorde trick på cykeln som man gjorde när man var liten. Vi kan väl säga att ansträngningen varierade mellan deltagarna.
Linus svängde av när vi närmade oss Bromma, och jag och Tobias körde hem ASAFP (As Soon As Fanny Possible). Vi var, inkluderat paus, ute i drygt fyra timmar och kom ca 6,5 mil.
Väl hemma hade jag tappat känseln i hela foten, inte bara i framfötterna. Mina tånaglar var dessutom blå. Jag tappade upp ljummet vatten i badkaret och det kändes som att kliva ner i 44-gradersbassängen på laugardalslaug i Reykjavik (badhus - uttalas typ löjgardalslöjg).
Tobias föreslog att vi ska flytta fram clipsen på skorna för att jag ska slippa tappa känseln. Provar det till nästa gång och hoppas att det funkar. Tänkte även köpa lite bättre strumpor för att underlätta blodflöde.
I fredags var jag på SATS Sveavägen och skrev upp mig på ett medlemskap. Jag trodde att det skulle vara mycket dyrare än att träna på Saga, men med studentrabatt var det bara drygt femtio kronor dyrare, och då har jag dessutom tillgång till alla gym i Stockholm.
I söndags eftermiddag hade jag drygt 40 minuter på mig att träna, så jag åkte till Liljeholmen och sprang åtta hårda intervaller på löpband och körde tre varv med utfall på balansbräda, tådopp och squats x10. En kort och intensiv träning som inte desto mindre ledde till grava svettningar och tomatröd fejja. Kanske hjälpt av att det var tretusen grader inne på gymmet.
Igår gick jag efter skolan på passet Shape på Odenplan. För att påminna mig om att jag inte tränat styrka sedan innan Vasaloppet hade jag träningsvärk i låren från dagen innan. Den är mycket värre idag. Shape ser nog olika ut beroende på vem som är instruktör, men igår var det någon flummig norrman som körde mycket som kändes inspirerat av yoga och pilates fast svinhårt för musklerna. Mycket egen vikt och balans. Jobbigt, men inte så roligt. Blir nog inget återkommande pass.
 |
| Man är ju så stört snygg när man cyklar! |
Det var ganska kallt i torsdags och jag hade långa tights under cykelbyxorna och skidjackan över linnet. Trots detta var det iskallt. En o-charm med cykling är ju att det blåser, och blåst är det naturelement jag tycker absolut minst om. Jag hade tagit mina ofodrade 2XU-byxor (misstag) och inte satt på mig den långärmade tröjan jag hade i ryggsäcken (misstag). Vi cyklade drygt 3,5 mil i en riktning och stannade sedan på en pizzeria och åt middag. Jag var fullkomligt stelfrusen och hade ingen känsel i fötterna från hålfoten och framåt.
Trots att jag tog av mig skorna och bytte till gympaskor medan jag åt, samt masserade fötterna och vickade på tårna, fick jag inte tillbaka känseln. Jag krängde på mig alla tröjor jag hade - totalt fyra lager - och satte på mig tunna vantar ovanpå cykelhandskarna (vilket är läskigt då man tappar grepp). Men eftersom jag hade tunna byxor, bara anklar och inget överdrag på skorna var mina fötter totalt och övermäktigt stelfrusna.
Hemåt visste jag i alla fall hur långt det var, och mina kalla, stumma fötter drev på tempot hela vägen. Linus och Tobias cyklade på lugnt och pratade om prinsesstårta och gjorde trick på cykeln som man gjorde när man var liten. Vi kan väl säga att ansträngningen varierade mellan deltagarna.
Linus svängde av när vi närmade oss Bromma, och jag och Tobias körde hem ASAFP (As Soon As Fanny Possible). Vi var, inkluderat paus, ute i drygt fyra timmar och kom ca 6,5 mil.
Väl hemma hade jag tappat känseln i hela foten, inte bara i framfötterna. Mina tånaglar var dessutom blå. Jag tappade upp ljummet vatten i badkaret och det kändes som att kliva ner i 44-gradersbassängen på laugardalslaug i Reykjavik (badhus - uttalas typ löjgardalslöjg).
Tobias föreslog att vi ska flytta fram clipsen på skorna för att jag ska slippa tappa känseln. Provar det till nästa gång och hoppas att det funkar. Tänkte även köpa lite bättre strumpor för att underlätta blodflöde.
I fredags var jag på SATS Sveavägen och skrev upp mig på ett medlemskap. Jag trodde att det skulle vara mycket dyrare än att träna på Saga, men med studentrabatt var det bara drygt femtio kronor dyrare, och då har jag dessutom tillgång till alla gym i Stockholm.
I söndags eftermiddag hade jag drygt 40 minuter på mig att träna, så jag åkte till Liljeholmen och sprang åtta hårda intervaller på löpband och körde tre varv med utfall på balansbräda, tådopp och squats x10. En kort och intensiv träning som inte desto mindre ledde till grava svettningar och tomatröd fejja. Kanske hjälpt av att det var tretusen grader inne på gymmet.
Igår gick jag efter skolan på passet Shape på Odenplan. För att påminna mig om att jag inte tränat styrka sedan innan Vasaloppet hade jag träningsvärk i låren från dagen innan. Den är mycket värre idag. Shape ser nog olika ut beroende på vem som är instruktör, men igår var det någon flummig norrman som körde mycket som kändes inspirerat av yoga och pilates fast svinhårt för musklerna. Mycket egen vikt och balans. Jobbigt, men inte så roligt. Blir nog inget återkommande pass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar