Hemligheten är att ju mer jag tränar, desto starkare blir jag. Och jag menar inte i tråkig traditionell mening. Jag menar att när jag lägger in tunga pass tätt inpå varandra, när jag tränar med jobbig träningsvärk eller när kroppen körts slut på – jag vet inte om det är att musklerna är vakna eller om adrenalindepåerna kickar in men jag blir stark.
Efter intervallerna och KBAT (killer buns and thighs) igår cyklade jag idag istället för att ta tunnelbanan. Det kan knappast kallas träning eftersom det är så SJUKT mycket folk som cyklar inne i stan på morgnar och eftermiddagar (alltså trettio meter lång kö med cyklister i dubbelled vid rödlysena). Jag känner mig dessutom färdig med att cykla snabbt inne i stan och riskera att krascha igen just på grund av hur mycket som kan gå fel – bilar, fotgängare och andra cyklister överallt, och en massa dåligt vägunderlag. Inte värt det!
Så smidigt ändå att cykla, även fast det är ett jävla krångel med upp och ner på cykelbanor, över vägar och förbi rödlysen. Jag behövde åka till jobbet på HDR i Värtahamnen innan skolan började klockan tolv. Det finns inga direkta och bra kollektiva färdmedel mellan Socialhögskolan, som ligger på Sveaplan (bredvid Wennergren Center, "Z-huset"), och Värtahamnen som har Gärdet som närmsta T-bana. Bara promenad till och från t-banan tar totalt 25 minuter. Med cykel bara swish! Tjugo minuter från dörr till dörr inklusive trafikrelaterade fördröjningar.
Så efter dubbelpass igår och cykling idag provade jag ett nytt pass på gymmet idag som heter Fight Club, träning (inte överraskande) inspirerat av boxning och MMA. Det var lite sparringövningar, men i huvudsak dynamisk styrketräning med hög hjärtfrekvens. Mycket träning med femkilos sandsäckar som skulle slängas runt, slås på, hållas över huvudet och kramas medan man tog sig upp och ner från golvet och så vidare. Brottningsövningar mot partner och sprintrusher. Sjukt jobbigt, roligt, nytt, utmanande. Jag hade ett riktigt Tara-moment där jag kände hur jag bara fortsatte köra istället för att ge upp när jag blev trött och svetten forsade och rann in i min mun och jag bara svalde den som en bad ass.
Kvinnan jag parades ihop med var också grym! Någonstans mellan 40-50 år och så sjukt fokuserad. Vi skulle göra tio sit-ups i ena änden av rummet och high-five:a vår partner på varje, sedan rusha över rummet och byta när vi kom tillbaka. Hon bara "hjälp mig upp sen!", och jag tog tag i hennes händer på sista high-fiven och drog upp henne och hon bara satte av för allt vad hon var värd. När vi sparrade så stod hon och bara "kom igen, upp med garden, kör kör kör!". Sjukt rolig partner, hoppas jag stöter på henne igen.
När jag gick hem tog jag gympåsen i ena handen och spurtade upp för Blecktornsgränd, 50 meter backe och 50 meter trappa. Bara för att.
Jag kände mig så stark och grym, en 360 från förra veckan! Känner att jag är tillbaka, jag är taggad, jag är fokuserad, nu kör jag!!!
Efter intervallerna och KBAT (killer buns and thighs) igår cyklade jag idag istället för att ta tunnelbanan. Det kan knappast kallas träning eftersom det är så SJUKT mycket folk som cyklar inne i stan på morgnar och eftermiddagar (alltså trettio meter lång kö med cyklister i dubbelled vid rödlysena). Jag känner mig dessutom färdig med att cykla snabbt inne i stan och riskera att krascha igen just på grund av hur mycket som kan gå fel – bilar, fotgängare och andra cyklister överallt, och en massa dåligt vägunderlag. Inte värt det!
Så smidigt ändå att cykla, även fast det är ett jävla krångel med upp och ner på cykelbanor, över vägar och förbi rödlysen. Jag behövde åka till jobbet på HDR i Värtahamnen innan skolan började klockan tolv. Det finns inga direkta och bra kollektiva färdmedel mellan Socialhögskolan, som ligger på Sveaplan (bredvid Wennergren Center, "Z-huset"), och Värtahamnen som har Gärdet som närmsta T-bana. Bara promenad till och från t-banan tar totalt 25 minuter. Med cykel bara swish! Tjugo minuter från dörr till dörr inklusive trafikrelaterade fördröjningar.
Så efter dubbelpass igår och cykling idag provade jag ett nytt pass på gymmet idag som heter Fight Club, träning (inte överraskande) inspirerat av boxning och MMA. Det var lite sparringövningar, men i huvudsak dynamisk styrketräning med hög hjärtfrekvens. Mycket träning med femkilos sandsäckar som skulle slängas runt, slås på, hållas över huvudet och kramas medan man tog sig upp och ner från golvet och så vidare. Brottningsövningar mot partner och sprintrusher. Sjukt jobbigt, roligt, nytt, utmanande. Jag hade ett riktigt Tara-moment där jag kände hur jag bara fortsatte köra istället för att ge upp när jag blev trött och svetten forsade och rann in i min mun och jag bara svalde den som en bad ass.
Kvinnan jag parades ihop med var också grym! Någonstans mellan 40-50 år och så sjukt fokuserad. Vi skulle göra tio sit-ups i ena änden av rummet och high-five:a vår partner på varje, sedan rusha över rummet och byta när vi kom tillbaka. Hon bara "hjälp mig upp sen!", och jag tog tag i hennes händer på sista high-fiven och drog upp henne och hon bara satte av för allt vad hon var värd. När vi sparrade så stod hon och bara "kom igen, upp med garden, kör kör kör!". Sjukt rolig partner, hoppas jag stöter på henne igen.
När jag gick hem tog jag gympåsen i ena handen och spurtade upp för Blecktornsgränd, 50 meter backe och 50 meter trappa. Bara för att.
Jag kände mig så stark och grym, en 360 från förra veckan! Känner att jag är tillbaka, jag är taggad, jag är fokuserad, nu kör jag!!!
Stor jävla LIKE =)
SvaraRadera