Det kan vara så att jag är på väg att bränna ut mig. Jag vet inte riktigt, för jag är väldigt bra på att stänga av känslor och bara fokusera på nuet när allt känns övermäktigt. Men just nu är jag helt knäckt över att jag måste jobba imorgon. Jag tänker att det är som den sista kilometern på löpningen. Man kan kliva över trösklar och tvinga sig vidare hur många gånger som helst, men när det bara är en kilometer kvar så ser man slutet och då är det som att krafterna rinner ut ur näsborrarna och ner på de neonfärgade skorna. Man bara klappar ihop.
I skolan har jag läst två kurser parallellt senaste månaden, jag har jobbat massor och jag och Tobias har i två omgångar försökt sälja lägenheten utan resultat. Nu är tentan på ena kursen inlämnad, och den andra kursen börjar ljumna inför juluppehållet.
Nästa vecka skulle jag ha jobbat onsdag, men jag ska tyvärr på begravning då och tog ledigt. Nästa helg är det skidläger i Orsa.
Jag ser slutet. Snart får jag lite paus i jobbet och uppehåll i skolan. Snart är hetsen med lägenheten över, antingen för att vi lyckas sälja, eller för att vi ger upp tills vidare.
Snart får jag vila. Så nu kollapsar jag.
Har inte orkat träna mer än onsdag förmiddag denna vecka. Jag bara orkar inte. Jag bara vill inte. Jag vill bara ligga hemma. Och sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar