Jogging och feminism

Okej... Dags att börja träna igen då. Nu har jag kurerat min förkylning tills att alla spår var borta, haft några påfrestande arbetsdagar och en tenta i kvantitativa forskningsmetoder (statistik och tabeller). Det är alltså dags att börja drömma om min Klassiker igen.

Jag kom precis hem från en joggingrunda på 6,5 km. Jag var faktiskt ute i måndags också och sprang 3,6 och så var jag på pilates i onsdags. Jag säger bara DAMN om pilatesen. Nu har jag visserligen inte kört på länge, och instruktören Adam fokuserade väldigt mycket på just bålstyrka, men satan vilken träningsvärk jag hade i magen, sidan och höfterna dagarna efter. Det är det jag gillar så mycket med pilates, att man tränar en massa pyttesmå muskler på konstiga ställen som man aldrig annars tränar (typ musklerna i fötterna och höftböjaren). Samt att man får mycket stretching och rörlighetsträning.

Jag jobbade i vanlig ordning på travet idag mellan 10-19 och åt därför middag vid åtta. Det blir ju lite sent att springa då, närmare 22-tiden, men jag tycker ändå bättre om att träna på kvällarna. Däremot begränsas mina rutt-alternativt väldigt mycket eftersom jag, tja, inte vill bli överfallen.

Nu är detta en träningsblogg, men jag tänkte mycket på samhällsstrukturer när jag sprang. Så jag måste tala lite om feminism här.

Jag vill börja med att säga att jag inte tyckte att feminism berör mig innan jag började läsa om feminism och genus i skolan. Jag - likt nästan alla man diskuterar feminism med - trodde att det handlade om att jag tjänar minsann lika mycket som mina manliga kollegor, och jag har fått jättebra jobb inom sport-tv på ett företag med nästan enbart män och får jättemycket respekt där, och jag är uppvuxen i en familj där min mamma hade svart bälte i karate och det var hon som var coola föräldern och därför var det här med feminism helt irrelevant, för det berörde ju faktiskt inte mig.

Men feminism handlar inte bara om de där uppenbara sakerna som lika löner och delat hushållsarbete och att klä tjejer i blått och killar i rosa. Det handlar om samhället och om hur vi uppfostrar våra barn utefter könsnormer på ett så subtilt sätt att vi själva inte ens är medvetna om det. Hur vi lär våra döttrar att tänka på sin omgivning och låter våra söner härja eftersom "pojkar är så vilda". Jag ska inte gå in på någon lång harang här, men jag kan starkt rekommendera att man om man på riktigt vill kunna diskutera feminism och genus faktiskt läser någonting om det, t.ex. i Lena Gemzöes bok "Feminism". Det är vansinnigt intressant hur mycket som sker utan att vi tänker på det.

Feminism för mig handlar bland annat om att jag sprang ner mot Hornstull och verkligen inte var sugen på att springa på Södermälarstrand, men ju inte kunde springa i Tanto för att... ja, duh. Det är mörkt och buskage och en massa bra ställen att bli överfallen på. Så då kunde jag ju springa upp för Heleneborgsgatan och bakom Münchenbryggeriet, men bakom München var det nog inte så mycket folk nu, och det är ett mörkt parkvägsparti dit där jag inte riktigt ville springa. Då skulle jag ju kunna springa upp till Midsommarkransen via Liljeholmsbron och långa backen vilket kändes frestande eftersom det är en utmaning, men samtidigt är det parkväg med ganska lite "trafik" så här dags och skogsparti på ena sidan av parkvägen där någon skulle kunna dra in mig. Men det går nog bra ändå, gångvägen går ju precis bredvid bilvägen så det är nog en ganska liten risk att något skulle hända där.

Så jag väljer den vägen, men jag ser in i buskagen lite, och när jag möter två killar tar jag en liten lov runt dem. Och när jag kommit halvvägs upp i långa backen har de ställt upp betonggrisar och riktat om cykel- och gångbanan in mot skogspartiet och bort från vägen. Betongstaketet är någon meter högt, och jag tänker att om någon skulle försöka dra in mig i skogen skulle jag kanske kunna kämpa emot, men om jag ramlar bakom staketet där skulle inte någon på bilvägen se mig även om jag lyckades hålla mig kvar på vägen. Så jag hoppade istället över betongstaketet och sprang bland stenarna och kvistarna på den avstängda gångvägen. För att jag inte ville riskera att bli överfallen och indragen i skogen utan att någon såg mig.

När jag sprang ner igen såg jag att det stod "Safeway" på betonggrisarna vilket kändes omåttligt ironisk eftersom jag kände mig otroligt mycket mer otrygg med dem där än utan.

När jag kom ner för backen igen kom en kille från vägen framme till höger springandes emot mig. Han såg ut som att han kanske likt jag var ute och joggade, men han hade stora baggy kläder och inte alls vanliga löparkläder och han sprang väldigt fort. Det var i det där ögonblicket när det högg till i bröstkorgen precis när han passerade mig som jag verkligen blev medveten om hur mycket jag hade stålsatt mig och förberett mig på att han skulle kunna ta tag i mig och att jag måste kämpa emot. Så som jag ofta gör när jag möter en man sent på kvällen och måste gå tätt förbi honom.

Och det är bland annat det här feminism och genus handlar om för mig. Det handlar om att det är en helt naturlig företeelse för mig som kvinna att fundera över var, när, hur och av vem jag skulle kunna bli överfallen och utnyttjad. Att ha en massa olika strategier för var man går och på vilket sätt man gör det. Att man inte lyssnar på musik för att kunna höra om någon kommer. Att ha nycklarna i handen. Att ha mobilen redo med pojk/flickvännens nummer redo. Att inte jogga där man vill jogga för att det är mörkt ute. För att vem som helst, när som helst, kan våldföra sig på dig. Och att det är på ditt ansvar att se till att det inte händer. För du måste ju ha varit medveten om riskerna...?