Stockholm Triathlon 2015

Då var det avklarat och som beräknat var det skitjobbigt. Jag märkte på mer än ett sätt att det var mycket svårare att hålla fokus uppe när jag inte hade något mål, och heller inte ville köra max eftersom jag inte riktigt visste vad max är just nu. Jag ville inte ta slut på mig själv innan löpningen, och det var därför lite svårt att veta hur mycket jag kunde satsa på simning och cykling. Jag körde därför ganska lojt vilket gjorde det tråkigare än förra året då jag hela tiden tänkte strategi och visste när jag kunde trycka på och när jag måste vila.

Tobias - pojkvän - och Lucas - storebror - startade 8:30 och 8:40 respektive och jag gick efter att ha installerat mig på räcke L2 för att heja in dem från simningen. Tobias simmade riktigt snabbt för att inte ha tränat simning (typ någonsin) på strax under 37 minuter. Lucas simmade på 45 och var lite förvirrad när han kom till växlingsområdet, men annars såg han fräsch ut.

Tobias växlar från simning till cykling

Själv startade jag klockan tio och gick halv tio på obligatoriska toabesöket innan jag gick till min plats för att byta om och lägga i ordning sakerna. Tog en selfie och kände mig taggad. Medan jag drog på mig våtdräkten råkade jag dra vänsterfoten över högerfoten och jag insåg att... tånageln ramlade av. Efter nästan tre jävla månader ramlar nageln av 20 minuter innan start på triathlon. Yuck! Som tur var gjorde det inte ont.

Vid startlinjen i vattnet träffade jag Micaela som jag hängde med innan starten förra året. Hon har börjat blogga för Stockholm Triathlon sedan dess och kom in som 23:e tjej i år. Hon är gaaanska mycket bättre än jag alltså, vilket gör att det känns extra lustigt att jag guidade henne lite förra året då hon aldrig gjort ett triathlon innan. Sjukt duktig tjej!

Simningen var för övrigt horribel. Det var så jävla långt till den första vändpunkts-bojen. Jag bara simmade och simmade och kom fan ingenstans. Och så hade jag två kvinnor som crawlade i jämnhöjd med mig väldigt ofta, men som ändå simmade lika snabbt som jag simmade bröstsim. Men eftersom de crawlade och inte såg något simmade de in framför mig hela tiden och störde min rytm, och jag var tvungen att simma runt dem vilket var jävligt störande.
Riddarfjärdens vatten smakar illa och är väldigt vågigt, och det är inte bara vågigt åt ena hållet. Nej nej, först kommer fem vågor från vänster, och sen antar jag att de slår emot kajen och vänder för efter en stund kommer fem vågor från höger.
Jag simmade till slut på 46:14 och tappade då lite mer än fem minuter jämfört med förra året. Jag kan säga att 46 minuter i det där vattnet känns som en och en halv timme minst. När jag skulle upp ur vattnet snubblade jag i trappan och fick nästan en kallsup, och då hade dessutom nästa grupps supermotionärer hunnit ikapp och jag kände mig som en riktig sopa bland dem.

Cyklingen gjorde jag i vanliga gympaskor och utan mina kamikaze-pedaler. Tobias hade skruvat på de vanliga pedalerna som jag fick med när jag köpte cykeln. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga om cyklingen, så jag sammanfattar i lite punkter:
- Dåligt väglag som vanligt. Massa ojämn väg, djupa vattenbrunnar, lagningar, hål och bucklig asfalt.
- Asskönt på sista varvet när de flesta männen var borta från banan. De är så jävla hetsiga på sina tempocyklar med velodrom-hjälmar.
- Fortfarande rätt missnöjd med att det inte varnas mer för hur smalt det blir vid botten av Västerbron. Jag hade lagt mig i mitten eftersom jag vet att trottoaren går ut i vägen i slutet av bron (när man kommer i världens fart) och precis när det smalnade av, ungefär 1,5 meter brett, kommer en tjej bakom och skriker "kommer vänster!". Inte läge att köra om här!!!
- Kändes som att det tog en fucking evighet att cykla, men jag försämrade mig bara sju minuter från förra året.
Totaltid: 1:36:57.

Löpningen. Fuck löpningen. Jag hade sån jävla krampkänsla i mitt högra lår nästan hela vägen. Gav mig själv en paus på varje varv där jag vid vätskedepån drack ett glas energidryck och ett glas vatten, dels för att få vila lite och dels för att få i mig vätska för att slippa kramp.
Mamma, pappa och Tobias stod vid Kornhamnstorg och hejade. När jag sprungit i värmen i tusen och en natt kändes det så grymt skönt att snart vara i mål. Det var ungefär då jag började dividera om hur många gånger jag egentligen sprungit upp för slottsbacken.

Ni vet det jag sa i början, att jag hade lite svårt att fokusera. Det gällde även att hålla koll på varvräkningen. Jag hade redan varit tvungen att dividera lite på cyklingen. Jag vet att jag måste springa upp för slottsbacken fyra gånger, men jag kunde verkligen inte minnas om jag sprungit två eller tre gånger upp. Jag stannade och frågade två volontärer om det fanns något sätt att ta reda på hur många varv man kört (nej) och sprang sedan fram till publiken och bad att få låna en mobiltelefon. Jag ringde pappa och frågade hur många gånger jag sprungit förbi dem.

Två.

Skit.

Tog det sista varvet, men energin var verkligen slut. Jag hade varit så inställd på att jag skulle gå i mål, och att då springa ett varv till, 2 km eller vad det nu är, var verkligen inte lätt mentalt. Jag verkligen lunkade fram och när jag äntligen kom till slottsbacken fanns det ingen must att klämma ur benen, ingen depå att hämta en slutspurt ur. Jag nästan gick över mållinjen och slängde mig på mattan.

Totaltiden blev 03:48:53 vilket var ungefär tjugo minuter sämre än förra året. Inte helt uselt med tanke på hur lite jag tränat och hur pass dålig jag är även när jag tränar kontinuerligt.

Tobias tid blev imponerande 02:45:56, och Lucas tid blev 03:01:28

Jag och Tobias firar vår årsdag den 24 augusti, och arrangerar vartannat år. I år var det Tobias tur, och han fick skynda på mig lite på hemvägen. Mina ben var verkligen helt slut och det sista jag kände för att göra var att cykla hem, även om det var skonsamt kort. På vägen hem sa jag att om han hade fixat en nybörjarlektion i break dancing skulle jag inte följa med. Han frågade vad jag skulle vilja göra, om jag fick välja, och jag svarade direkt: "jag skulle vilja gå på spa".

Och det var precis vad vi skulle göra. Awesome. Vi checkade in på Clarion vid T-centralen och jag var så trött och slut att jag skulle ha kunnat somna stående. Vi började med 25 minuters massage, sen gick vi till poolen och jag stod vid super-jetstrålen som sprutar ut nytt vatten och lät den massera mina ben. Fruktansvärt skönt. Lite bastu och frukt och sen en dusch. Lite powernap innan middagen och vi tog notan innan klockan tio. Tobias däckade nästan direkt när vi kom upp på rummet, och jag somnade vid 22:20. Vi åt världens brakfrukost i morse, och jag kände mig pigg och ganska fräsch. I typ en timme. Resten av dagen har jag varit supertrött och seg i kroppen. Det var en fröjd att komma hem från jobbet och slänga sig på soffan.

Nu när tån är ordentligt tvättad kan man se att en ny nagel redan växt ut en bit

Under löpningen igår mötte jag Shahrzad fyra gånger och fy fan vad hon kämpade! Jag såg att hon hade ont, och misstänkte att det var svårt att springa på kullerstenen. Första gången ropade jag "Heja Shahrzad" och hon log lite mot mig, andra gången hade hon stannat för att fixa med proteserna och reste sig precis när jag sprang förbi henne. Jag sa "Kämpa på!" och hon log igen, men jag såg hur trött hon var. De andra två gångerna ville jag inte störa henne.

Det sjuka var att det enda roliga med löpningen var att se henne springa. Jag vet inte varför, men jag är så otroligt berörd av henne vad gäller den här tävlingen. Jag föreställer mig hur otroligt det måste kännas att göra detta efter det hon gått igenom, efter att ha velat ta livet av sig eftersom livet känns ovärdigt att leva. Faktiskt höll jag på att börja gråta tre gånger när jag tänkte på henne under löpningen, jag var verkligen tvungen att rycka upp mig.

Jag såg henne aldrig gå i mål, och hennes chip hade tydligen inte registrerats eftersom hon hade det på handleden, därför gick det inte att se om hon gått i mål på nätet. I morse googlade jag och hamnade då på hennes instagram och såg ett kort klipp där hon får medaljen, och självklart blev jag blödig igen. Så glad för hennes skull, och tacksam för att hon delat sin resa med oss andra så att vi fått en chans att uppleva allt tillsammans med henne.