Hjärtligt ihjälkomna ska ni voras (Nile City-skämt) till min klassiker-blogg.
Vem skriver jag denna blogg till egentligen? Jag har ju faktiskt redan en aktiv blogg här. Dock tänkte jag att mina fåtal läsare på den anekdot-och-allmänt-trams-bloggen förmodligen inte är så intresserade av att läsa om min träning. Men jag tycker väldigt mycket om att skriva, och att hålla igång en blogg om min träning blir ett sätt för mig att kunna koppla bort jobb, skola och övrigt som då och då ger mig ångest (ångest är mitt mellannamn). Dessutom blir det som en interaktiv dagbok, med både text och bild och förhoppningsvis lite video som jag kan återvända till om lite drygt ett år då Klassikern (förhoppningsvis) är erövrad.
Om någon inte vet vad en svensk klassiker innebär kan jag snabbt informera att det innebär att man ska genomföra Vasaloppet (9 mil skidor), Vätternrundan (30 mil cykling), Vansbrosimningen (3 km simning) och Lidingöloppet (3 mil löpning) på ett år. Jag kommer att börja med Vasaloppet av två anledningar:
1) Då gör jag hela klassikern under "ett" år, alltså alla loppen genomförs 2016.
2) Jag är usel på skidor, och får därför en till chans om jag inte klarar det första gången.
Så hur har jag egentligen hamnat i det här läget? Jag är uppvuxen med en mamma som var med i landslaget i karate och en pappa som sprang marathon varje år. Jag och min bror var tvungna att idrotta som barn, men han slutade i nedre tonåren och jag slutade med karate när jag var 17. Efter det tränade ingen av oss egentligen alls.
Sen gick jag upp lite i vikt eftersom jag blev vuxen. När jag var 23 vägde jag 72 kilo och ville då väga 64 - samma vikt jag hade haft på gymnasiet. Vilket idag känns sinnessjukt. Idag är min idealvikt runt 68, då är jag smal men ser sund ut (jag är väldigt lång - 182 cm).
Jag har även övervikt i släkten och tänkte långsiktigt; att det är bättre att få in rutinen att träna redan nu än när jag redan blivit tjock och äldre och har svårare att gå ner i vikt.
Hur som helst köpte jag ett gymkort. Och det var ungefär då jag insåg det som min brors kollega sa: det svåraste lyftet är från soffan. Så satans svårt att ta sig till gymmet. Jag är ju nästan den lataste människa jag känner.
Jag har alltid tyckt att detta med att betala en massa pengar för att få plåga sig själv på en dag där ens egna och vädrets omständigheter kanske är at yours/it's lowest - alltså tävlingar - känns helt sinnessjukt.
Men jag insåg att jag inte är en motiverad människa: jag springer inte emot någonting.
Jag är en hotiverad människa: jag springer ifrån någonting.
Därför funderade jag över om det fanns en tävling jag skulle kunna tänka mig att göra, och det var triathlon sprintdistanser. Det som "lockade" var att det är ombytligt och att jag därför inte behöver stå och nöta samma sak i en evighet. Samt att distanserna kändes möjliga.
Jag anmälde mig och stack ut för att springa. Jag sprang ungefär tre kilometer. Jag höll på att dö. Jag var så sämst. Min kropp var gjord av modellera. Mina lungor var som en 104-årig rökares. Det pep wiiii-woooo-wiiii-woooo ur halsen när jag försökte andas. Jag nästan rullade fram. Jag bara "huärghhh, faaaaan!!!" och jag ville verkligen aldrig springa igen.
Men jag var ju tvungen. Ju mer jag tränade, desto mindre jobbigt skulle det vara på triathlon. Jag beslöt mig för att träna fyra gånger i veckan. Jag tränade två. Då bestämde jag mig för att träna varje dag. Jag tränade då ungefär fyra-fem gånger i veckan.
Jag sprang rätt mycket och märkte snabbt att jag orkade lite längre. Jag blev inte direkt snabbare, jag orkade bara längre. Jag började springa som längst 8,5 km.
Sen stack jag ut en dag och kände direkt att benhinnorna gjorde ont. Jag tänkte att jag inte är någon jävla pussy, jag kan fan take the pain.
Då fick jag sån benhinneinflammation att jag inte kunde gå normalt på flera dagar. Efter det hade jag återkommande inflammationer i nästan två år. Till slut orkade jag inte mer och slutade springa helt i nästan ett år. När jag sen började igen gick det bättre, men jag får känningar ibland och har som regel att springa som mest två gånger i veckan. Dessa inflammationer lärde mig verkligen att aldrig misshandla en skada. Steady does it.
I alla fall gjorde jag triathlon med benhinneinflammation (och kunde inte gå på två dagar) och jag blev helt hooked. Känslan av att se mål och veta att jag gjort triathlon sprint var så fantastisk och jag började nästan gråta. Min familj gjorde tävlingen med mig och det var superkul.
Därefter föreslog min mamma, som just då gjort tjejklassikern, att hela familjen skulle göra halvklassikern. Jag hade nyligen blivit tillsammans med min nuvarande sambo Tobias, men mitt tjat fick inte med honom. Mamma behövde dock bara prata med honom i 30 sekunder innan han gick med på att köra med oss. Detta skulle visa sig bli ett mönster.
Vi gjorde halva Lidingö. Det var pissjobbigt, men jag gjorde det på strax under två timmar. Vi gjorde halva Vasaloppet. Jag började nästan gråta sju gånger. Jag tänkte seriöst på att bryta tre gånger. Jag ramlade sjuttiotre gånger, och jag tror inte ens att jag överdriver. Jag tänkte låta mig själv grina när jag gått i mål, men det tog sex timmar att komma dit och då hade jag redan hunnit gå igenom alla faserna - förnekelse, frustration, ilska, sorg, uppgivenhet, ljuset i tunneln o.s.v. - och jag gick i mål rätt tom och bara allmänt trött. Berättade för speakern som intervjuade mig att jag inte alls skulle komma tillbaka nästa år, jag skulle istället sälja skidorna på Blocket så fort jag kom hem.
Jag behöll dock skidorna och gjorde sedan halva Vätternrundan på min vanliga 21-växlade touringcykel. Wow, jag har alltid avskytt att cykla men fy fan vad nice det var! Det enda som inte var nice var hur fruktansvärt ont i rumpan jag fick. Jag tänkte att ingen förutom Beyoncé var lika medveten om sin rumpa som jag var just då. Jag drevs av tanken att ju snabbare jag cyklade, desto snabbare skulle jag få hoppa av sadeln. Allt annat var kanon vilket var oväntat.
Vi avslutade med halva Vansbro som var svinkallt; ca 15 grader. Jag tyckte dock inte att det gjorde så mycket och tävlingen kändes mest som ett vanligt träningspass, fast istället för att simma i 50-metersbassängen simmar man i lek-poolen med 2000 personer som simmar på en hela tiden.
Nästa utmaning blev olympiska distansen av triathlon, där den avslutande milen löpning är det som avskräckt mig tidigare. Jag började dock känna mig mer vältränad och hade kommit upp i längre distanser på löpningen igen. Visst var det svinjobbigt, men också fantastiskt!
Jag sprang i november förra året Stockholm Tunnel Run på 1.03.35, som då var personbästa på milen. Loppet var en julklapp från mig till familjen och jag tyckte i alla fall att det var jätteroligt. Mamma var lite mer skeptisk till att springa i en tunnel i en timme...
Sedan har jag även rätt nyligen bränt av en tjejklassiker tillsammans med bland andra mamma och två kompisar. Jag avslutade i juli med Vansbrosimningen med brutet nyckelben. Mer om det sen.
Så nu har jag gjort
halvklassikern, tjejklassikern och olympiska distansen på triathlon och
för ungefär ett år sedan kom det krypandes.
För första gången känner jag mig duktig på att träna. Jag har nämligen alltid varit sämst. Både på skolgympan och i karatedojon. Det är som att min kropp inte kan hantera sin egen enormhet. Jag blev bara svag och andfådd och hade högst puls jämt. Och noll kämpaglöd. När det blev jobbigt så ville jag alltid sluta. Det är heller inte så att skallen motiveras när man jämt är sämst heller. Men förra året började jag liksom bli bra. Och viktigast; jag började gilla att träna.
Jag tror att Attila på gymmets löpskola verkligen gjorde den största skillnaden. Tack vare hans intervaller och hårda löppass, och kommentaren om att jag har sjukt bra kondition som klarar av att springa på puls över 180 i en timme, har jag både blivit en snabbare löpare och fått en helt ny syn på mig själv som idrottare.
Jag bestämde mig för att göra en svensk klassiker. Jag bestämde mig till och med för att inte bara klara det, utan dessutom göra det på en bra tid.
Jag är så jävla taggad. När jag cyklade tjejvättern och det kändes lätt blev jag så jävla taggad inför nästa år när jag ska göra tredubbla distansen. Och när Tobias och Lucas gjorde hela vansbro dagen innan jag gjorde tjejvansbro var jag avundsjuk.
Det har gått så snabbt, hur träning förvandlats från ett nödvändigt ont till något som är min fristad. Om allt känns jobbigt och övermäktigt tänker jag på ett bra löppass, eller på en tävling jag gjort eller på taktiken inför en tävling jag har framför mig.
Nu kan jag sitta och söla och sen bara bli SÅ JÄVLA SUGEN på att springa. Jag har blivit en sån där jävel som LER när de springer, som i alla störiga reklamfilmer.
Det är inte så att jag bara älskar att träna varje gång och varje minut. Oftast är det fett tråkigt och jobbigt. Men andra gånger går jag ut och kör hårt och lyssnar på pepp musik och jag känner mig DUKTIG. Jag är stolt över mig själv, för att jag orkade springa så snabbt, eller långt, eller bara att jag orkade fastän jag var så jävla trött i början.
All den där tråkiga och jobbiga träningen är värt det när jag går till tunnelbanan och lyssnar på en pepp låt och plötsligt känner det där... draget i bröstet. Det som drar mig framåt när jag springer.
Den känslan är glädje och upphetsning och upprymdhet och envishet och trötthet allt i ett.
Det är en unik känsla som är helt frikopplad från allt vad ansvar och ångest heter. Det är ingen annan, det är bara jag. Det har inte med något eller någon annan att göra. Det är bara jag och vägen.
Vem skriver jag denna blogg till egentligen? Jag har ju faktiskt redan en aktiv blogg här. Dock tänkte jag att mina fåtal läsare på den anekdot-och-allmänt-trams-bloggen förmodligen inte är så intresserade av att läsa om min träning. Men jag tycker väldigt mycket om att skriva, och att hålla igång en blogg om min träning blir ett sätt för mig att kunna koppla bort jobb, skola och övrigt som då och då ger mig ångest (ångest är mitt mellannamn). Dessutom blir det som en interaktiv dagbok, med både text och bild och förhoppningsvis lite video som jag kan återvända till om lite drygt ett år då Klassikern (förhoppningsvis) är erövrad.
Om någon inte vet vad en svensk klassiker innebär kan jag snabbt informera att det innebär att man ska genomföra Vasaloppet (9 mil skidor), Vätternrundan (30 mil cykling), Vansbrosimningen (3 km simning) och Lidingöloppet (3 mil löpning) på ett år. Jag kommer att börja med Vasaloppet av två anledningar:
1) Då gör jag hela klassikern under "ett" år, alltså alla loppen genomförs 2016.
2) Jag är usel på skidor, och får därför en till chans om jag inte klarar det första gången.
Så hur har jag egentligen hamnat i det här läget? Jag är uppvuxen med en mamma som var med i landslaget i karate och en pappa som sprang marathon varje år. Jag och min bror var tvungna att idrotta som barn, men han slutade i nedre tonåren och jag slutade med karate när jag var 17. Efter det tränade ingen av oss egentligen alls.
Sen gick jag upp lite i vikt eftersom jag blev vuxen. När jag var 23 vägde jag 72 kilo och ville då väga 64 - samma vikt jag hade haft på gymnasiet. Vilket idag känns sinnessjukt. Idag är min idealvikt runt 68, då är jag smal men ser sund ut (jag är väldigt lång - 182 cm).
Jag har även övervikt i släkten och tänkte långsiktigt; att det är bättre att få in rutinen att träna redan nu än när jag redan blivit tjock och äldre och har svårare att gå ner i vikt.
Hur som helst köpte jag ett gymkort. Och det var ungefär då jag insåg det som min brors kollega sa: det svåraste lyftet är från soffan. Så satans svårt att ta sig till gymmet. Jag är ju nästan den lataste människa jag känner.
Jag har alltid tyckt att detta med att betala en massa pengar för att få plåga sig själv på en dag där ens egna och vädrets omständigheter kanske är at yours/it's lowest - alltså tävlingar - känns helt sinnessjukt.
Men jag insåg att jag inte är en motiverad människa: jag springer inte emot någonting.
Jag är en hotiverad människa: jag springer ifrån någonting.
Därför funderade jag över om det fanns en tävling jag skulle kunna tänka mig att göra, och det var triathlon sprintdistanser. Det som "lockade" var att det är ombytligt och att jag därför inte behöver stå och nöta samma sak i en evighet. Samt att distanserna kändes möjliga.
Jag anmälde mig och stack ut för att springa. Jag sprang ungefär tre kilometer. Jag höll på att dö. Jag var så sämst. Min kropp var gjord av modellera. Mina lungor var som en 104-årig rökares. Det pep wiiii-woooo-wiiii-woooo ur halsen när jag försökte andas. Jag nästan rullade fram. Jag bara "huärghhh, faaaaan!!!" och jag ville verkligen aldrig springa igen.
Men jag var ju tvungen. Ju mer jag tränade, desto mindre jobbigt skulle det vara på triathlon. Jag beslöt mig för att träna fyra gånger i veckan. Jag tränade två. Då bestämde jag mig för att träna varje dag. Jag tränade då ungefär fyra-fem gånger i veckan.
Jag sprang rätt mycket och märkte snabbt att jag orkade lite längre. Jag blev inte direkt snabbare, jag orkade bara längre. Jag började springa som längst 8,5 km.
Sen stack jag ut en dag och kände direkt att benhinnorna gjorde ont. Jag tänkte att jag inte är någon jävla pussy, jag kan fan take the pain.
Då fick jag sån benhinneinflammation att jag inte kunde gå normalt på flera dagar. Efter det hade jag återkommande inflammationer i nästan två år. Till slut orkade jag inte mer och slutade springa helt i nästan ett år. När jag sen började igen gick det bättre, men jag får känningar ibland och har som regel att springa som mest två gånger i veckan. Dessa inflammationer lärde mig verkligen att aldrig misshandla en skada. Steady does it.
I alla fall gjorde jag triathlon med benhinneinflammation (och kunde inte gå på två dagar) och jag blev helt hooked. Känslan av att se mål och veta att jag gjort triathlon sprint var så fantastisk och jag började nästan gråta. Min familj gjorde tävlingen med mig och det var superkul.
 |
| Inför start: två triathleter och två latexkondomer |
 |
| Efter målgång på Stockholm Triathlon - sprintdistanser 2010 |
Jag gjorde ett
sprint-triathlon till året därpå, men var inte ett dugg motiverad och
tränade oengagerat. Det gick uruselt. Jag var trött och fick kramp.
Musklerna kändes som lera. Tog rygg på en kvinna som enligt nummerlappen
hette Görel och tänkte att ingen som heter Görel ska få slå mig. Görel
slog mig med typ en kvart. Jävla Görel.
Därefter föreslog min mamma, som just då gjort tjejklassikern, att hela familjen skulle göra halvklassikern. Jag hade nyligen blivit tillsammans med min nuvarande sambo Tobias, men mitt tjat fick inte med honom. Mamma behövde dock bara prata med honom i 30 sekunder innan han gick med på att köra med oss. Detta skulle visa sig bli ett mönster.
Vi gjorde halva Lidingö. Det var pissjobbigt, men jag gjorde det på strax under två timmar. Vi gjorde halva Vasaloppet. Jag började nästan gråta sju gånger. Jag tänkte seriöst på att bryta tre gånger. Jag ramlade sjuttiotre gånger, och jag tror inte ens att jag överdriver. Jag tänkte låta mig själv grina när jag gått i mål, men det tog sex timmar att komma dit och då hade jag redan hunnit gå igenom alla faserna - förnekelse, frustration, ilska, sorg, uppgivenhet, ljuset i tunneln o.s.v. - och jag gick i mål rätt tom och bara allmänt trött. Berättade för speakern som intervjuade mig att jag inte alls skulle komma tillbaka nästa år, jag skulle istället sälja skidorna på Blocket så fort jag kom hem.
Jag behöll dock skidorna och gjorde sedan halva Vätternrundan på min vanliga 21-växlade touringcykel. Wow, jag har alltid avskytt att cykla men fy fan vad nice det var! Det enda som inte var nice var hur fruktansvärt ont i rumpan jag fick. Jag tänkte att ingen förutom Beyoncé var lika medveten om sin rumpa som jag var just då. Jag drevs av tanken att ju snabbare jag cyklade, desto snabbare skulle jag få hoppa av sadeln. Allt annat var kanon vilket var oväntat.
Vi avslutade med halva Vansbro som var svinkallt; ca 15 grader. Jag tyckte dock inte att det gjorde så mycket och tävlingen kändes mest som ett vanligt träningspass, fast istället för att simma i 50-metersbassängen simmar man i lek-poolen med 2000 personer som simmar på en hela tiden.
 | |
| Sambo Tobias, pappa Gunnar, jag, bror Lucas och mamma Lotta |
Nästa utmaning blev olympiska distansen av triathlon, där den avslutande milen löpning är det som avskräckt mig tidigare. Jag började dock känna mig mer vältränad och hade kommit upp i längre distanser på löpningen igen. Visst var det svinjobbigt, men också fantastiskt!
 | |
| Efter Stockholm Triathlon - olympiska distanserna 2014 |
 |
| Stockholm Tunnel Run 2014 |
Jag sprang i november förra året Stockholm Tunnel Run på 1.03.35, som då var personbästa på milen. Loppet var en julklapp från mig till familjen och jag tyckte i alla fall att det var jätteroligt. Mamma var lite mer skeptisk till att springa i en tunnel i en timme...
Sedan har jag även rätt nyligen bränt av en tjejklassiker tillsammans med bland andra mamma och två kompisar. Jag avslutade i juli med Vansbrosimningen med brutet nyckelben. Mer om det sen.
 |
| Glada tjejer inför start på Tjejvättern 2015. Jag står längst till vänster och har absolut fulast outfit. |
För första gången känner jag mig duktig på att träna. Jag har nämligen alltid varit sämst. Både på skolgympan och i karatedojon. Det är som att min kropp inte kan hantera sin egen enormhet. Jag blev bara svag och andfådd och hade högst puls jämt. Och noll kämpaglöd. När det blev jobbigt så ville jag alltid sluta. Det är heller inte så att skallen motiveras när man jämt är sämst heller. Men förra året började jag liksom bli bra. Och viktigast; jag började gilla att träna.
Jag tror att Attila på gymmets löpskola verkligen gjorde den största skillnaden. Tack vare hans intervaller och hårda löppass, och kommentaren om att jag har sjukt bra kondition som klarar av att springa på puls över 180 i en timme, har jag både blivit en snabbare löpare och fått en helt ny syn på mig själv som idrottare.
Jag bestämde mig för att göra en svensk klassiker. Jag bestämde mig till och med för att inte bara klara det, utan dessutom göra det på en bra tid.
Jag är så jävla taggad. När jag cyklade tjejvättern och det kändes lätt blev jag så jävla taggad inför nästa år när jag ska göra tredubbla distansen. Och när Tobias och Lucas gjorde hela vansbro dagen innan jag gjorde tjejvansbro var jag avundsjuk.
Det har gått så snabbt, hur träning förvandlats från ett nödvändigt ont till något som är min fristad. Om allt känns jobbigt och övermäktigt tänker jag på ett bra löppass, eller på en tävling jag gjort eller på taktiken inför en tävling jag har framför mig.
Nu kan jag sitta och söla och sen bara bli SÅ JÄVLA SUGEN på att springa. Jag har blivit en sån där jävel som LER när de springer, som i alla störiga reklamfilmer.
Det är inte så att jag bara älskar att träna varje gång och varje minut. Oftast är det fett tråkigt och jobbigt. Men andra gånger går jag ut och kör hårt och lyssnar på pepp musik och jag känner mig DUKTIG. Jag är stolt över mig själv, för att jag orkade springa så snabbt, eller långt, eller bara att jag orkade fastän jag var så jävla trött i början.
All den där tråkiga och jobbiga träningen är värt det när jag går till tunnelbanan och lyssnar på en pepp låt och plötsligt känner det där... draget i bröstet. Det som drar mig framåt när jag springer.
Den känslan är glädje och upphetsning och upprymdhet och envishet och trötthet allt i ett.
Det är en unik känsla som är helt frikopplad från allt vad ansvar och ångest heter. Det är ingen annan, det är bara jag. Det har inte med något eller någon annan att göra. Det är bara jag och vägen.
Det här är min nya favoritblogg, den andra är såklart också grym, men jag gillar ju träningsbloggar rätt hårt :) Du är bäst gumman! Du har även fått lite ordning på mig på sista tiden, dragit med mig på diverse lopp och sagt åt mig att jag är tjock (bra motivator) :P Puss och lycka till med klassikern!
SvaraRadera