Det var faktiskt innan hon blev ett ansikte utåt för Stockholm Triathlon som jag läste om Shahrzad i en modetidning, av alla ställen. Hon blev år 2012 efter en vanlig arbetsdag och ett träningspass sjuk, vilket snabbt urartade och hennes organ slutade ett efter ett att fungera. Läkaren gav henne initialt 5-10% chans att överleva. Hon hade drabbats av "meningokocksepsis, en blodförgiftning som börjar med en bakterie. Hos
dem som drabbas rapporteras dödligheten överstiga 40 procent."
Hon var nedsövd i 13 dagar, var tvungen att amputera båda fötterna och låg sedan på sjukhus i sju månader. När det blev dags att prova proteser, som gjorde fruktansvärt ont, övervägde hon att ta livet av sig. Men hon bestämde sig istället för att satsa på sitt nya liv och använde träning som både fysisk och psykisk rehabilitering.
En dag föreslog hennes tränare att hon skulle sätta upp ett mål, och det var så Shahrzad hamnade på banan mot Stockholm Triathlon 2015, och hur hon fick en plats på min uppstartade inspirationsvägg hemma.
Nu ska jag alltså tävla "mot" henne på söndag, i samma distanser - vet dock ej vilken tid hon startar. Men jag vet säkert att om jag möter henne på sträckan ska jag skrika heja Shahrzad!!! så att jag blir blå i ansiktet. Jag njuter för hennes skull, eftersom jag minns hur grym känslan var när jag gick i mål på mitt första triathlon. Och jag kan inte ens föreställa mig hur känslan kommer att vara för henne.
Läs mer om och av Shahrzad på hennes blogg: www.shahrzad.nu
Detta är min outfit på söndag:
Hon var nedsövd i 13 dagar, var tvungen att amputera båda fötterna och låg sedan på sjukhus i sju månader. När det blev dags att prova proteser, som gjorde fruktansvärt ont, övervägde hon att ta livet av sig. Men hon bestämde sig istället för att satsa på sitt nya liv och använde träning som både fysisk och psykisk rehabilitering.
En dag föreslog hennes tränare att hon skulle sätta upp ett mål, och det var så Shahrzad hamnade på banan mot Stockholm Triathlon 2015, och hur hon fick en plats på min uppstartade inspirationsvägg hemma.
Nu ska jag alltså tävla "mot" henne på söndag, i samma distanser - vet dock ej vilken tid hon startar. Men jag vet säkert att om jag möter henne på sträckan ska jag skrika heja Shahrzad!!! så att jag blir blå i ansiktet. Jag njuter för hennes skull, eftersom jag minns hur grym känslan var när jag gick i mål på mitt första triathlon. Och jag kan inte ens föreställa mig hur känslan kommer att vara för henne.
Läs mer om och av Shahrzad på hennes blogg: www.shahrzad.nu
Detta är min outfit på söndag:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar