Jag har haft en horribel träningssommar. Jag hann knappt bestämma mig för att göra en Svensk Klassiker förrän jag kraschade med min nya cykel och var oförmögen att träna i en månad. Efter det var det lite sån där slö semesterträning som egentligen bara är ett försök att upprätthålla någon typ av rutin. Och den absolut sista dagen av semestern fick jag jordens bihåleinflammation som höll i sig i nästan två veckor. Och sen började jobbet som inbegrep ett nytt projekt och därav väldigt intensivt arbete med högt fokus.
Puh.
Jag har därför sen en vecka försökt att komma igång igen. Tagit små löprundor och lite intervallpass. Tränat styrka hemma eftersom jag fryst gymkortet under augusti för att spara lite pengar.
På söndag är det dags för Stockholm Triathlon igen. Förra året direkt efter mål bestämde jag mig för att göra olympiska distanserna på under tre timmar 2015. Det kan jag direkt säga, att det kommer inte hända. Målsättningen blir istället realistiskt att bara orka ta mig runt.
För att öka mina chanser tänkte jag att jag ska försöka klämma in en mil löpning nu i veckan. Eventuellt idag - planen var att i alla fall springa ungefär sju kilometer. Omständigheterna var dessa:
- Matintag senaste tre dygnen: hamburgare, pizza, pommes frites, ostig risotto, godis, gifflar, vin och öl.
- Sömn senaste tre dygnen: mellan sex och sju timmar per natt vilket är okej, dock sömn med drömmar fulla av jobbhaverier och stress inför stora premiärdagen som var igår.
- Status i kroppen: ont i huvudet hela dagen, jättestel i nacken efter att ha suttit stilla tio timmar i sträck igår. Grymt seg i benen.
- Status i huvudet: "jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte springa. Jag vill springa noll procent gärna. Jag vill inte i kroppen, jag vill inte i huvudet. Det finns inget jag vill göra mindre än att springa".
- Utomhusförhållanden: supervarmt och strålande sol. Jag hatar att vara varm när jag tränar och att springa med solen i ögonen.
Inte grymma förhållanden alltså, men jag sa till mig själv att jag bara behövde springa två kilometer. Så jag stack ut och lyckades ta mig fem kilometer. Men fan vad långsamt det gick; 6:50 min/km. Men - jag sprang i alla fall, och är därför ett steg närmare att återkomma till min träningsrutin. Baby steps.
Puh.
Jag har därför sen en vecka försökt att komma igång igen. Tagit små löprundor och lite intervallpass. Tränat styrka hemma eftersom jag fryst gymkortet under augusti för att spara lite pengar.
På söndag är det dags för Stockholm Triathlon igen. Förra året direkt efter mål bestämde jag mig för att göra olympiska distanserna på under tre timmar 2015. Det kan jag direkt säga, att det kommer inte hända. Målsättningen blir istället realistiskt att bara orka ta mig runt.
För att öka mina chanser tänkte jag att jag ska försöka klämma in en mil löpning nu i veckan. Eventuellt idag - planen var att i alla fall springa ungefär sju kilometer. Omständigheterna var dessa:
- Matintag senaste tre dygnen: hamburgare, pizza, pommes frites, ostig risotto, godis, gifflar, vin och öl.
- Sömn senaste tre dygnen: mellan sex och sju timmar per natt vilket är okej, dock sömn med drömmar fulla av jobbhaverier och stress inför stora premiärdagen som var igår.
- Status i kroppen: ont i huvudet hela dagen, jättestel i nacken efter att ha suttit stilla tio timmar i sträck igår. Grymt seg i benen.
- Status i huvudet: "jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte springa. Jag vill springa noll procent gärna. Jag vill inte i kroppen, jag vill inte i huvudet. Det finns inget jag vill göra mindre än att springa".
- Utomhusförhållanden: supervarmt och strålande sol. Jag hatar att vara varm när jag tränar och att springa med solen i ögonen.
Inte grymma förhållanden alltså, men jag sa till mig själv att jag bara behövde springa två kilometer. Så jag stack ut och lyckades ta mig fem kilometer. Men fan vad långsamt det gick; 6:50 min/km. Men - jag sprang i alla fall, och är därför ett steg närmare att återkomma till min träningsrutin. Baby steps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar