I somras lyckades jag med konststycket att skada mig med min cykel två gånger på två veckor. Första gången var inte så dramatisk och berodde på vätskebrist; jag hade jobbat natt och druckit en massa kaffe och väldigt lite vatten. När jag efter fyra timmars sömn skulle cykla till Solvalla stannade jag för att vända cykeln i Alvik och fick då superkramp i vänstra vaden. När jag försökte sätta ner foten för att trycka ut krampen hade även utsidan av smalbenet krampat och foten var vänd inåt. Jag klev därför ner på fotens utsida, tappade balansen och ramlade åt vänster med cykeln mellan benen. Det måste ha sett fruktansvärt roligt ut. Jag slog i vänstra knät och insidan av höger smalben, men det var mest krampen som hade gjort ont. Jag fick ett väldigt snyggt blåmärke som jag likt ett barn visade upp för alla i tid och otid.
På lördagen samma vecka cyklade jag tjejvättern på 4:01.33 med ett åtta minuters depåstopp. Jag och min kompis Elin körde tillsammans hela vägen vilket var jätteroligt, framför allt att få gå i mål tillsammans. Jag var så stolt över Elin som var med mig hela vägen och klarade det under vår målsättning, som var fyra timmar och tio minuter, trots att hon började bli trött redan efter fyra mil och vid mer än ett tillfälle grät på cykeln.
På tisdagen efter tjejvättern, den 9:e juni, skulle jag cykla till jobbet ute i Värtahamnen. Jag hade precis fått upp lite fart på cykelbanan på Strandvägen när min högra fot flög av pedalen. Det tog helt plötsligt stopp och jag kände mig som alla videos på Americas Funniest Homevideos, för det var bara brak och skrap och allting jag såg skakade. Jag uppfattade att jag gled på asfalten och "tänkte" att jag inte skulle försöka stanna eller ta emot mig, utan bara ligga still tills att jag slutat glida.
När jag stannade konstaterade jag snabbt att jag tappat andan, så det första projektet var att bara ta djupa, lugna andetag. Detta måste ha varit fruktansvärt för de turister och svenskar som kom fram för att hjälpa mig. Jag låg i fosterställning och brölade som en döende val: hhhhhnöööööööööögh (försök till inandning) hhhhhnnöööööööööögh (försök till inandning). Jag vet inte varför, men jag kunde verkligen inte sluta göra det där ljudet. Jag hörde en man som på engelska frågade om jag var ok och om han kunde hjälpa mig, och jag svarade hhhhhhnnnöööööööööögh! Sen kände jag att krampen runt solar plexus släppte och jag kunde ta ett djupt andetag. Jag sa så snabbt jag kunde att jag var okej och att jag tappat andan. Jag kände att någon drog undan cykeln från mina fötter och de sträckte fram händerna för att hjälpa mig upp. Jag ville dock känna efter i lugn och ro, så jag låg kvar i några sekunder och satte mig sen upp på sidan. En tjej pekade skakat på min axel och jag såg att den var helt uppskrapad, vilket inte störde mig så mycket faktiskt. Hon frågade om hon skulle ringa ambulans, men jag sa att det var bättre att hon ringde en taxi.
Jag kände snabbt att jag mådde helt okej, inget kändes brutet eller allmänt trasigt, förutom huden, och jag tog emot de utsträckta händerna och tog mig upp på fötter. När jag kom upp började det dock svartna och flimra för vänster öga, och eftersom jag slagit i just vänster sida av huvudet tänkte jag att det var dumt att chansa. Tjejen med telefonen ringde därför istället efter en ambulans, och hon och ett par stannade med mig tills att den kom och hjälpte mig att låsa fast cykeln i en stolpe.
Det var överhuvud taget väldigt mycket folk som kom fram för att kolla att jag var okej. Vissa gick när de såg att de inte behövdes, vissa erbjöd vatten för att tvätta av axeln. En kille påpekade att jag borde flytta cykeln lite eftersom däcket snuddade en röd Ferrari...
Ambulansen kom och en av killarna gjorde en snabb koll på ryggraden, huvudet och axeln. Jag fick sen promenera upp och sätta mig på båren och vi hade ett trevligt samtal om cykling och Mips-hjälmar på väg till SÖS, där Tobias skulle möta mig.
Väl på sjukan skrev ambulanskillen in mig och jag blev då lämnad själv i tjugo minuter. Då höll jag på att börja gråta. Jag hade ont i huvudet på vänster sida och var rädd att jag fått någon skallskada. Hjälmen var uppskrapad vid vänster tinning och hade tre sprickor i frigoliten. Axeln hade även hunnit stelna lite eftersom jag hållit den stilla så länge och det gjorde fruktansvärt ont att röra armen.
Tobias kom snabbt och höll mig sällskap. Jag fick promenera bort till röntgen för att röntga axeln och en läkare gjorde tester för att se att jag inte fått några neurologiska skador (röra fingertopparna mot tummen, hålla emot när hon tryckte in händerna o.s.v.) och hon upptäckte ingenting oroväckande vilket var skönt. Däremot hade jag en spricka (som ortopeden fyra veckor senare kallade ett benbrott) i yttre delen av nyckelbenet. Min högra tå hade också tagit en jävla smäll och gjorde väldigt ont samt var knallblå (faktiskt det som freaked me out the most).
Jag hade haft långbyxor och linne när jag ramlade, och självklart hjälm vilket jag aldrig skulle cykla utan. Tack vare byxorna klarade sig benen rätt bra, men jag fick två sår på och ovanför knäskålen som mamma förklarade som "slagsår" och inte skrapsår. Hon menade att kraften i slaget blir så stor så att vävnaden dör, och det är därför de inte gick att torka ut genom att inte ha plåster som det gick med de andra såren. Samma sätt var det på ovansidan av axeln, där jag var tvungen att ha plåster i två veckor för att det inte skulle svida outhärdligt. Såren på knäna var små, men gjorde fruktansvärt ont eftersom de sprack om jag suttit med knät rakt och sen böjde det, och trycktes ihop om jag suttit med knät böjt och sen sträckte ut det.
Ironiskt nog var det min lilla, lilla stortå som ledde till mest besvär. Jag kunde inte belasta den och till och med att ha en strumpa gjorde ont. Jag kunde inte böja den på nästan en månad vilket gjorde att jag haltade hela tiden. Det tog dock två veckor innan jag kunde gå överhuvud taget eftersom tån blev svullen, blå, bultande och gjorde fruktansvärt ont om jag gick i mer än fem minuter.
Jag kunde framför allt inte träna de två första veckorna eftersom jag hade ont i så separata delar av kroppen att det immobiliserade hela mig. Jag hade dessutom efter några dagar så ont i ryggen av att bara kunna ligga och luta mig på höger sida att filén kändes som ett blödande sår.
Efter två, tre veckor började jag träna lite smått. Jag cyklade utan skor på de värdelösa motionscyklarna och körde bålträning på golvet. Efter exakt en månad sprang jag för första gången, tre kilometer på löpband. Varken tån eller nyckelbenet satte några större käppar i hjulet och jag var så överlycklig att jag spontant gick in på en spinningklass när jag var på väg från gymmet.
Cykeln hamnade på verkstad och jag fick tillbaka den för två veckor sen. Förra söndagen beslöt jag mig för att cykla igen, när jag skulle möta upp några vänner och bada. Jag tog mina gympaskor och cyklade lugnt och försiktigt iväg. Jag är en ganska kylig människa, men jag kände mig lite skakig när jag skulle hoppa upp på cykeln utanför porten, och sen cykla ner för hela Hornsgatan ner mot Hornstull.
Jag kände absolut ingen stress utan rullade mest så att jag verkligen skulle känna att jag hade kontroll. Sen, på bron över Rålambshovsparken, hände det som gjorde att jag äntligen fattade varför jag ramlat. Jag trodde att det varit för att jag hade skor med dålig sula. Men nu hade jag gympaskor med grov sula, och plötsligt när jag tryckte ner pedalen vickade den framåt och foten höll på att glida av.
Jag har nämligen nya pedaler som är anpassade för cykelskor på ena sidan och för vanliga skor på andra sidan. De är dock designade så att pedalen ska tippa så att delen med clips hamnar uppåt. Jag måste alltså ha tryckt lite för hårt frampå pedalen och gjort att balansen rubbades och pedalen vickade framåt, varpå min fot i den höga farten flög av och in i/på framhjulet. Båda mina fötter hade dessutom innan kraschen på Strandvägen flugit av pedalerna i Slussen, men då tappade jag bara balansen en aning.
Inget mer cyklande med vanliga skor på dessa pedaler alltså. Helt jävla livsfarligt. Känner mig nästan manad att maila Shimano och klaga. De kunde ju om inte annat betala för mina taxi-utlägg eftersom jag visst inte hade någon olycksfallsförsäkring för personskador. Woops.
På lördagen samma vecka cyklade jag tjejvättern på 4:01.33 med ett åtta minuters depåstopp. Jag och min kompis Elin körde tillsammans hela vägen vilket var jätteroligt, framför allt att få gå i mål tillsammans. Jag var så stolt över Elin som var med mig hela vägen och klarade det under vår målsättning, som var fyra timmar och tio minuter, trots att hon började bli trött redan efter fyra mil och vid mer än ett tillfälle grät på cykeln.
På tisdagen efter tjejvättern, den 9:e juni, skulle jag cykla till jobbet ute i Värtahamnen. Jag hade precis fått upp lite fart på cykelbanan på Strandvägen när min högra fot flög av pedalen. Det tog helt plötsligt stopp och jag kände mig som alla videos på Americas Funniest Homevideos, för det var bara brak och skrap och allting jag såg skakade. Jag uppfattade att jag gled på asfalten och "tänkte" att jag inte skulle försöka stanna eller ta emot mig, utan bara ligga still tills att jag slutat glida.
När jag stannade konstaterade jag snabbt att jag tappat andan, så det första projektet var att bara ta djupa, lugna andetag. Detta måste ha varit fruktansvärt för de turister och svenskar som kom fram för att hjälpa mig. Jag låg i fosterställning och brölade som en döende val: hhhhhnöööööööööögh (försök till inandning) hhhhhnnöööööööööögh (försök till inandning). Jag vet inte varför, men jag kunde verkligen inte sluta göra det där ljudet. Jag hörde en man som på engelska frågade om jag var ok och om han kunde hjälpa mig, och jag svarade hhhhhhnnnöööööööööögh! Sen kände jag att krampen runt solar plexus släppte och jag kunde ta ett djupt andetag. Jag sa så snabbt jag kunde att jag var okej och att jag tappat andan. Jag kände att någon drog undan cykeln från mina fötter och de sträckte fram händerna för att hjälpa mig upp. Jag ville dock känna efter i lugn och ro, så jag låg kvar i några sekunder och satte mig sen upp på sidan. En tjej pekade skakat på min axel och jag såg att den var helt uppskrapad, vilket inte störde mig så mycket faktiskt. Hon frågade om hon skulle ringa ambulans, men jag sa att det var bättre att hon ringde en taxi.
Jag kände snabbt att jag mådde helt okej, inget kändes brutet eller allmänt trasigt, förutom huden, och jag tog emot de utsträckta händerna och tog mig upp på fötter. När jag kom upp började det dock svartna och flimra för vänster öga, och eftersom jag slagit i just vänster sida av huvudet tänkte jag att det var dumt att chansa. Tjejen med telefonen ringde därför istället efter en ambulans, och hon och ett par stannade med mig tills att den kom och hjälpte mig att låsa fast cykeln i en stolpe.
Det var överhuvud taget väldigt mycket folk som kom fram för att kolla att jag var okej. Vissa gick när de såg att de inte behövdes, vissa erbjöd vatten för att tvätta av axeln. En kille påpekade att jag borde flytta cykeln lite eftersom däcket snuddade en röd Ferrari...
Ambulansen kom och en av killarna gjorde en snabb koll på ryggraden, huvudet och axeln. Jag fick sen promenera upp och sätta mig på båren och vi hade ett trevligt samtal om cykling och Mips-hjälmar på väg till SÖS, där Tobias skulle möta mig.
Väl på sjukan skrev ambulanskillen in mig och jag blev då lämnad själv i tjugo minuter. Då höll jag på att börja gråta. Jag hade ont i huvudet på vänster sida och var rädd att jag fått någon skallskada. Hjälmen var uppskrapad vid vänster tinning och hade tre sprickor i frigoliten. Axeln hade även hunnit stelna lite eftersom jag hållit den stilla så länge och det gjorde fruktansvärt ont att röra armen.
Tobias kom snabbt och höll mig sällskap. Jag fick promenera bort till röntgen för att röntga axeln och en läkare gjorde tester för att se att jag inte fått några neurologiska skador (röra fingertopparna mot tummen, hålla emot när hon tryckte in händerna o.s.v.) och hon upptäckte ingenting oroväckande vilket var skönt. Däremot hade jag en spricka (som ortopeden fyra veckor senare kallade ett benbrott) i yttre delen av nyckelbenet. Min högra tå hade också tagit en jävla smäll och gjorde väldigt ont samt var knallblå (faktiskt det som freaked me out the most).
 | ||
| Inspekterar hjälmen i väntan på röntgenresultatet |
 | |
| Tåhelvetet som tvingade mig att ta taxi ÖVERALLT i två veckor. Nu gör den inte ont längre men är helt svart och har börjat "höja sig" över huden. Jag väntar bara på att den ska trilla av, och jag antar att upphöjdheten innebär att en ny nagel håller på att växa ut där under. |
 |
| Axeln, som läkte förvånansvärt snabbt, förutom området med plåstret över. |
 |
| Såret under knät från första fallet fick sällskap av två slagsår som tog en evighet på sig att läka. |
Ironiskt nog var det min lilla, lilla stortå som ledde till mest besvär. Jag kunde inte belasta den och till och med att ha en strumpa gjorde ont. Jag kunde inte böja den på nästan en månad vilket gjorde att jag haltade hela tiden. Det tog dock två veckor innan jag kunde gå överhuvud taget eftersom tån blev svullen, blå, bultande och gjorde fruktansvärt ont om jag gick i mer än fem minuter.
Jag kunde framför allt inte träna de två första veckorna eftersom jag hade ont i så separata delar av kroppen att det immobiliserade hela mig. Jag hade dessutom efter några dagar så ont i ryggen av att bara kunna ligga och luta mig på höger sida att filén kändes som ett blödande sår.
Efter två, tre veckor började jag träna lite smått. Jag cyklade utan skor på de värdelösa motionscyklarna och körde bålträning på golvet. Efter exakt en månad sprang jag för första gången, tre kilometer på löpband. Varken tån eller nyckelbenet satte några större käppar i hjulet och jag var så överlycklig att jag spontant gick in på en spinningklass när jag var på väg från gymmet.
Cykeln hamnade på verkstad och jag fick tillbaka den för två veckor sen. Förra söndagen beslöt jag mig för att cykla igen, när jag skulle möta upp några vänner och bada. Jag tog mina gympaskor och cyklade lugnt och försiktigt iväg. Jag är en ganska kylig människa, men jag kände mig lite skakig när jag skulle hoppa upp på cykeln utanför porten, och sen cykla ner för hela Hornsgatan ner mot Hornstull.
Jag kände absolut ingen stress utan rullade mest så att jag verkligen skulle känna att jag hade kontroll. Sen, på bron över Rålambshovsparken, hände det som gjorde att jag äntligen fattade varför jag ramlat. Jag trodde att det varit för att jag hade skor med dålig sula. Men nu hade jag gympaskor med grov sula, och plötsligt när jag tryckte ner pedalen vickade den framåt och foten höll på att glida av.
Jag har nämligen nya pedaler som är anpassade för cykelskor på ena sidan och för vanliga skor på andra sidan. De är dock designade så att pedalen ska tippa så att delen med clips hamnar uppåt. Jag måste alltså ha tryckt lite för hårt frampå pedalen och gjort att balansen rubbades och pedalen vickade framåt, varpå min fot i den höga farten flög av och in i/på framhjulet. Båda mina fötter hade dessutom innan kraschen på Strandvägen flugit av pedalerna i Slussen, men då tappade jag bara balansen en aning.
Inget mer cyklande med vanliga skor på dessa pedaler alltså. Helt jävla livsfarligt. Känner mig nästan manad att maila Shimano och klaga. De kunde ju om inte annat betala för mina taxi-utlägg eftersom jag visst inte hade någon olycksfallsförsäkring för personskador. Woops.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar