Pilates och löpbandsintervaller

Igår blev det dubbelpass igen. Jag skulle iväg på pilates och passade på att komma tidigare och köra löpbandsintervaller. Jag körde standarden av 10 intervaller i 70 sekunder med 20 sekunders vila emellan. Mycket svettigt. Hade fruktansvärd, fruktansvärd träningsvärk från tisdagens upptåg. Hade min klassikertröja för inspiration för att trycka genom smärtan. Lyckas på något magiskt sätt regna svett över alla förutom simmaren som ändå kommer bli blöt. Dålig planering.

Trippelpass

Igår gjorde jag något som antingen var väldigt starkt eller väldigt idiotiskt. Jag körde ett trippelpass, trots att jag är relativt otränad just nu.

Jag hade inbokat att jag skulle köra Bootylicious och Barre med Elin och Desi, men jag kände mig pigg och fräsch så jag stack även ut på en femkilometersrunda på eftermiddagen. Jag och Tobias pratade lite efter min horribla löptur i söndags och jag kom fram till att jag ska springa en kortare runda, en längre runda och ett intervallpass i veckan. Även om den kortare rundan kanske inte ger lika mycket som de andra passen behöver jag få känna mig som en stark och stabil löpare, vilket jag inte gjort på väldigt länge.
Vi har också talat om att sätta upp en utmaning för oss innan Lidingöloppet, vilket är att springa tio varv runt elljusspåret i närheten av vårt hus. Spåret är 1,8 km långt och väldigt kuperat, med jord- och stenunderlag. Det borde därför vara en ganska bra uppvärmning inför Lidingö.

Löpturen igår gick därför runt spåret, och jag sprang två varv. Rune har talat om att springa avslappnat, och det kan jag tänka mig kan vara en anledning till att jag har känt mig så tung och trött på sista tiden. Jag försöker ju förändra min löpstil genom att lyfta mer på benen, vara mer stabil i höfter och bål samt att hålla händerna annorlunda med tummarna uppåt istället för inåt.
Jag vet ju att jag spände mig på cykeln och att det var därför det kändes så uruselt när jag cyklade i våras, så det är ju inte osannolikt att jag även är i samma fälla med löpningen. Jag fokuserade därför på att springa avslappnat igår, framför allt i nedförsbackarna. Tyckte jag kände mig mycket fräschare än tidigare pass, men det kan ju bero på en massa saker. Fick i alla fall ett km-tempo på 6.33 vilket är mer likt mig än runt sju som jag legat på mycket på sista tiden.

Efter de två kvällspassen som bara fokuserar på ben kan jag idag berätta att jag har rumpmuskler och benmuskler. Jag känner dem väldigt väl. Idag blev alltså en vilodag. Imorgon ska det dock bli någonting, beroende på hur benen mår.

Löpning på landet

Jag kom som förutspått aldrig iväg på någon distanslöpning i fredags på grund av att jag hade Adolf. På kvällen fick jag dock feeling och Tobias fick hitta på fem övningar till mig, bestämma hur många repetitioner jag skulle göra av varje och hur många set. Det blev tre set med:

1) 10 burpees (byttes sedan ut mot utfall för mina knän protesterade mot burpees)
2) 20 armhävningar (på knä)
3) 30 tådipp
4) 50 axelrotationer (ni vet, när man står med armarna rakt utåt och rör dem i cirklar)
5) 10 tricepdips med stöd på soffarmstödet

Ingen mästerlig workout, men alltid något! Adolf blir ju också lyrisk när någon ligger på golvet, så han kom och peppade mig och slickade svett ur pannan när jag gjorde tådipp.

Kan för övrigt tipsa om mina träningsbyxor här. De är från Aim'n som säljs bland annat på nelly.com. Jag har två par och tycker de är supersköna. Har använt dem lika mycket som mjukisbyxor som jag använt dem som träningsbyxor. De är en aning varma och ger ju absolut inte lika mycket kompression som 2XU, så jag har dem generellt inte när jag ska springa, men väl för annan funktionsträning och framför allt pilates. Dessutom är de ju skitsnygga!

I helgen var vi på landet för att fira en släktings åttioårsdag. Min familj åkte upp i lördags, men jag var av någon anledning halvt deprimerad i lördags. Hade ingen energi i kroppen överhuvudtaget, fick konstant blodtrycksfall och var helt sänkt mentalt. Ingen träning.
I söndags gick jag och Tobias upp "tidigt" (typ halv åtta) och gav oss ut på ett distanspass. Jag kände att det gick väldigt långsamt trots att jag försökte hålla tempot uppe. Ändå gick det på nästan sju minuter per kilometer. Vi hittar inte riktigt runt i Spillersboda och chansade på att en väg skulle leda oss runt, och det gjorde den till slut. Men jag totaldog efter typ sex kilometer. Jag orkade nästan inte springa alls, och absolut inte trycka på någon fart. Jag kände mig som världens sämsta idrottare. Började lista allt som var emot mig:
1) Det var varmt (det värsta jag vet när jag springer)
2) Det var mycket gräs, grus och sten (jag gillar asfalt)
3) Det var på morgonen med bara en pyttefrukost i magen (jag tränar helst sent på kvällen)
4) Jag var trött i låren från tidigare träning redan i starten
5) Jag har typ slutat stretcha sen jag fick lära mig att man inte behöver göra det direkt, och jag känner mig mycket stelare sedan dess
6) Huvudet var inte med ÖVERHUVUDTAGET. Hjärnpower: 0%. Kämpaglöd: nada. Självömkan: 100%

Det blev till slut en mil ganska precis på en timme och en kvart. Snittempo typ 7:20 per kilometer (vi frågade om vägen lite så blev av med några minuter på det). När jag var på kilometer sju typ, och var helt knäckt, sa jag till Tobias att jag inte har musklerna att springa så långt sedan jag ändrat min löpstil i ett försök att bli snabbare. Men Rune (Larsson, som skrivit boken jag läser) har berättat för mig att om jag bara fortsätter springa långdistans så kommer de musklerna byggas upp. Så jag kommer falla tillbaka på Bob och Biggest Losers gamla slagord:

TRUST THE PROCESS!

Långdistanslöpning

Just nu läser jag Löparglädje - Från motion till ultradistans av Rune Larsson som jag spontanshoppade på Pocket Shop för några veckor sedan. Det känns som att jag lärt mig väldigt mycket om löpning redan baserat på hur mina konversationer om löpning numer fortlöper. Men man kan alltid plocka upp något nytt. Efter att ha läst Malin Ewerlöfs bok började jag till exempel med fartlek, alltså att springa improviserade intervaller istället för att springa i ett jämt tempo. Jag kör detta oftast antingen om jag inte har tid att springa längre än några kilometer eller om jag börjar på en runda och känner mig som en 75-kilos kettelbell som försöker springa. Då känns det bara onödigt att jogga på i vanligt tempo, så istället går jag och varvar med spurtar som jag bestämmer allt eftersom, typ "nu ska jag springa till den där lyktstolpen" eller "vid det där krönet börjar jag springa och stannar vid det där elskåpet".

Jag har ännu inte kommit så långt i Runes bok, men jag gillar honom än så länge. Stor förespråkare för att springa utefter sin egen smak och inte baserat på olika forskningsresultat och/eller andra människors instruktioner. Han säger dock att långdistans är det man ska satsa på om man vill bli snabbare. Det går ju fint hand i hand med att jag ändå ska springa långdistans, så jag lyssnar på Rune just nu och satsar på att springa fler pass mellan 1,5-2 timmar.

I tisdags var jag på The Trip på SATS med Elin och Desi, ett spinningpass där man cyklar framför en stor skärm med en animerad väg. Ja, lite poppigare spinning alltså, inte så mycket roligare än vanlig spinning som ju heller inte är någon favorit. Igår var jag på pilates, men i onsdags fick jag in mitt "första" distanspass. Det är ju inte så att jag inte sprungit distans tidigare, men sedan jag bestämde mig för att göra det till en träningsstrategi.

Jag har ju tyvärr inte lärt mig området så superbra ännu, men jag satte runkeeper att ge mig tid var tjugonde minut och började irra omkring i Huddinge. Den första sträckan jag sprang, förbi Källbrinks IP och ner till Gömmaren och tillbaka, har jag sprungit förut och den är ganska backig. Jag har ändrat min löpstil lite för att försöka bli snabbare. Nu lyfter jag mer på knäna och koncentrerar mig mycket på att ha en stolt hållning och att vrida mina händer så att tummarna kommer uppåt. Jag har alltid sprungit med handryggarna uppåt.
Jag märker tydligt av att jag ännu inte har benmuskler för att hålla länge i denna typ av löpning. Min lår värkte efter ungefär sex kilometer, och efter ytterligare några backar var jag tvungen att dra ner på tempo, stil och hållning. Sprang som en potatissäck sista halvtimmen. Gick även ungefär tio minuter mitt i för att vila och kolla kartan var fan jag skulle för att komma hem.

13 kilometer blev det i alla fall, och även fast det sög musten ur mig är jag glad att det var ganska backigt eftersom det är den typen av bana jag har som målsättning (fast i terräng).


Nu vet jag i alla fall vilka muskler jag behöver träna upp för att kunna hålla löpstilen längre, men Rune lovar å andra sidan att man bygger de musklerna när man springer långdistans. Jag ska försöka ge mig ut på en runda idag också, men vi får se hur det går med tanke på att jag är hundvakt till Adolf som trots allt är tolv år nu och inte så superbra på att gå i koppel. Dessutom är hans ben typ två decimeter höga, och då har han ändå långa ben för att vara en gårdshund.

I annat fall får jag ta långdistansaren när jag åker till landet i Spillersboda utanför Norrtälje imorgon.

Etapp 3 - Vansbrosimningen

I lördags bar det av mot Vansbro. Lucas skulle som sagt iväg på bröllop och kunde inte följa med, och Johan var opepp att åka upp hela vägen från Malmö för att simma (förståeligt). Tobias var supergullig och tog Lucas plats för att jag skulle ha sällskap. Det kändes väldigt skönt med tanke på hur orolig jag varit för att få panikångest medan jag simmar.

Bilresan upp var outhärdlig. Eftersom jag fått panik i bilen två gånger har det förmodligen satts en trigger där, så om jag sätter mig i bilen medan jag är stressad så känns det som att luften har en densitet fem gånger så hög som vanligt. Jag måste liksom aktivt dra in varenda andetag för att luften känns tjock och svår att andas. Detta är givetvis inte fallet, det är väl snarare så att jag spänner varenda muskel jag har runt bröstkorgen.
Det var i alla fall väldigt obehagligt och jag låg på bristningsgränsen till att få panik flera gånger. Vi stannade till två gånger och jag var helt skakig i benen när jag gick ut, men det var skönt att få andas lite frisk luft och röra på sig.

Vi kom i alla fall fram i god tid vid halv tolv. Gick till tävlingsområdet och hämtade nummerlapparna och utnyttjade sedan matbiljetterna inför loppet istället för efter. Kletig potatissallad och påläggskalkon... Blä. Varför spanade jag inte in det vegetariska alternativet för? Jag äter ju veg 95% av tiden nu, framför allt när jag inte vet var köttet kommer från.

Efter maten gick vi i lugn takt till starten, och åskan började smått rulla över himlen. Efter ett toabesök gick vi för att vänta ut vår start klockan 14:03 vid tågrälsen. Vi hade knappt hunnit sätta oss när det började regna. Jag drog snabbt som attan av mig kläderna för att de inte skulle bli blöta, och satte på mig våtdräkten. Sedan kurade jag och Tobias ihop oss med grejerna under våra stora plastpåsar som man lämnar in grejerna i. Det började hagla, åska och blixtra.

Vi bytte om helt till våtdräkt och packade ner alla saker i plastpåsarna för att hålla de torra. Sedan stod vi och kramades i säkert en halvtimme för att hålla värmen. De höll flera startgrupper för att se om ovädret blåste förbi, vilket det till slut gjorde vid tvåtiden. Ungefär 14:20 släpptes vi iväg tillsammans med två andra startgrupper. Det var alltså skitmycket folk i fållan och jag blev lite nojig för att det skulle bli hetsigt och trångt. Jag och Tobias gick ner i mitten av folkmassan, men det var lite som att alla köpte läget. Det var ett lugnt och sansat tempo ner i vattnet, som var varmt och skönt eftersom det var samma temperatur som i luften (17-18 grader). Jag simmade till höger nära repet med flytbojar för att ha något att hålla i om jag skulle få panik.
När jag blev andfådd påminde det mycket om panikkänslan och jag blev därför lite stressad av det. Jag bestämde mig därför för att helt enkelt ta det lugnt och stadigt, hitta ett bra tempo och hålla det. Inte bli för andfådd eller trött, utan bara glida på så som kändes bekvämt.

Min fördel här var att det finns många saker med att simma i öppet vatten som folk tycker är obehagligt. Följer lista:
1) Att vattnet är mörkt.
2) Att det är djupt.
3) Att det finns vass, fiskar och annat som man kommer åt ibland.
4) Att det är trångt och att folk simmar på en ibland.
5) Att det är strömt.
Och så vidare. Inget av detta har jag dock problem med, vilket kändes väldigt bra.

Efter ungefär 500 meter hittade jag en tjej som höll exakt samma tempo som jag och jag la mig bakom henne. Jag och Tobias småpratade lite ibland, och tjejen föll in lite i vårt samtal. Ibland kom det folk hetsigt crawlandes bakom oss, men det är ju bara att försöka göra sig så liten som möjligt och låta dem simma förbi. Jag förstår inte riktigt varför de simmar till höger där det är mest folk om de är så snabba. Det är väl mer medströms ju närmare mitten av älven man är, men det kan ju inte vara tidseffektivt när man samtidigt måste ta sig förbi flera hundra simmare som simmar bröstsim?

Hur som, vi upplevde den vanliga kylan och motströmmen när vi svängde in i Västerdalälven. Det var dock inte jätteströmt så jag låg längre ut från bryggan under längre perioder än tidigare lopp då det känns som att jag knappt kommit någonstans när jag varit långt från bryggan. Jag försökte dock hålla mig nära bryggan så fort det fanns en bra lucka. Simmade om den andra tjejen lite om vartannat, men jag hann faktiskt med att ge henne lite backträningstips med 400 meter till mål.

Jag slängde handen på plattan efter 1 timme, 20 minuter och 21 sekunder. Väldigt nöjd med den tiden för hur pass lugnt jag tog det. Tror knappt jag hade puls över 150, det kände inte som det i alla fall. Alltid lika spännande att gå upp ur vattnet efter en lång stunds bröstsim, det är som att kroppen rör sig framåt fastän jag inte har för avsikt att gå framåt. Tobias fick stabilisera mig lite.

Dusch och hemfärd, sen film i soffan.

Nya hoods

Jag och Tobias bor ju sedan drygt sex veckor i Fullersta i Huddinge. Jag har inte riktigt haft tid att undersöka området förrän nu. Jag och Tobias hade tänkt köra intervaller i måndags, men vi beslöt oss istället för att köra en lugn löprunda ner till sjön Gömmaren, ungefär 7 km. Jag var dock otroligt seg i benen. När vi kommit runt två kilometer hade jag en kilometertid på 6:57 ungefär, vilket är grymt dåligt för att vara jag. Jag brukar åtminstone kunna ligga på runt 6:40 en seg dag och upp emot 6:10 på en bra dag.

Jag försökte därför med att trycka upp tempot lite. Jag gör det genom att lyfta mer på låren när jag springer, skapa mer av en cirkelrörelse med benen. Det funkade. Jävligt bra. Fick upp farten massor och kände mig tusen gånger starkare än när jag hasat fram på benen. Kilometersnittet droppade stadigt. I slutet av rundan, men ungefär 500 meter kvar, högg det till i axeln på mig. Det kändes ungefär som att någon stack ner en fet kanyl rakt ner i axeln. Jag hade råkat ut för det förut och jag antar att det är en nerv som kommer i kläm eller nåt. Stannade i alla fall och masserade axeln lite och sedan gick vi hem. Kilometertiderna enligt Runkeeper blev:

1 - 06:56
2 - 06:59
3 - 06:43
4 - 06:34
5 - 06:16
6 - 06:17
7 - 06:17

Väldigt härligt att springa i grönska och natur, även om det är på asfaltsvägar. Skönt att komma bort från stan!

Igår hade jag bokat in mig på pilates i Älvsjö, men jag var ganska knäckt igår och extremt stressad trots att jag knappt gjorde någonting på hela dagen. Ställde därför in passet. Idag är jag ledsen och inte alls sugen på att träna, men jag tänkte sätta på mig löparstuss och gå ut på en promenad. Om jag känner för att börja springa gör jag det. Annars blir det bara en promenad i solen.

Igång med träningen + panikångest

Efter intervallerna i måndags körde jag lite spontan, slö styrketräning på SATS i Huddinge i tisdags. Första besöket där, fy fan vad många spänniga människor! Det är typ som att man inte får träna på SATS om man inte redan är supervältränad. Roligaste var en kille som gnällde på att det var varmt och att de borde sätta in en fläkt. Hans kompis svarade att han kanske borde ta av sig tjocktröjan. My thought exactly.

I onsdags var jag tillbaka på gymmet och körde crosstraining, vilket är cirkelträning. Självklart ställde jag mig på benstationen först och var helt slut efter fem minuter. En annan sak: varför är alltid uppvärmningarna så jävla jobbiga? Den var typ jobbigare än alla "riktiga" övningar vi skulle göra sen. Burpies och snabba fötter, ner och ny burpie, snabba fötter. Maxpuls deluxe.
Mot slutet av passet var jag på stationerna som mer fokuserade på överkropp och kunde ge lite mer.

I torsdags körde jag och Sophie backträning i vackra Klubbens Borg. Vi körde sex gånger tre distanser som en kompromiss mellan fem - eftersom hon hade lite tidsbrist - och sju - eftersom det är mitt vanliga set. Det kändes bra även om jag fortfarande var trött i benen.

Jag jobbade förberedelser i fredags, vanliga kontorstider, och sedan sändning i lördags i Eskilstuna. Igår jobbade jag på kontoret i Stockholm med två olika sändningar och åkte hemifrån vid halv nio på morgonen.

För en dryg månad sen fick jag en panikattack när jag satt på motorvägen själv på väg hem från Malmö. Jag skulle göra en omkörning och blev lite överrumplad av hur kort sträckan för omkörning var, men det var inga problem vilket jag snabbt märkte. Men när jag väl kört om höll den där adrenalin-skräck-känslan i sig och eskalerade. Hjärtat slog stenhårt och fort, det kändes som att det inte fanns något syre i luften, jag domnade av i armar och ben och det såg ut som att synen gled bort från mina ögon. "Svimmar jag nu?" tänkte jag och fokuserade bara på att andas stadigt och hålla ratten stenhårt. Jag svängde så fort jag kunde av på en rastplats, och när jag släppte ratten skakade händerna jättemycket. Jag pratade med Tobias medan det hände och sa bara "vad sjukt, vad är det som händer, jag fick panik, jag bara skakar". Jag gick ur bilen och gick omkring lite, men så fort jag satte mig bakom ratten kom känslan tillbaka. Jag ringde mamma, som är personlig coach, och med henne i handsfree körde jag tillbaka ut på motorvägen och körde vidare, ibland under lugna former, ibland hyperventilerandes och gråtandes hela vägen tillbaka till Stockholm i fyra timmar.

Så vadan detta? Jo, stress så klart. Jag har alltid varit bra på att hantera stress och att ta det lugnt när jag är ledig, men på sista tiden har det var dubbelt så stressigt i skolan och på jobbet, en krånglig lägenhetsförsäljning, boende i pappas källare och flytt till hus, knackigt mellan mig och Tobias på grund av den stökiga livssituationen, arrangerande och deltagande i kompisens bröllop och tillhörande aktiviteter då jag är tärna samt en del annat. Dessutom klassikern på det. Det har helt enkelt blivit för mycket. Jag har inte fått panik igen sedan jag körde hem från Malmö, men får ibland känslan av att det inte finns tillräckligt med syre i luften, det känns som att jag befinner mig på 6000 meters höjd.

Igår då, när jag körde till jobbet, började jag tänka på att jag borde simma borta i sjön Gömmaren i veckan som en mjukstart inför Vansbro (som är på lördag). Men jag erkände för mig själv att jag inte vågar simma ensam eftersom jag är rädd att få panik och drunkna. Jag hade redan den där 40%-känslan (säger så eftersom det känns som att det bara är 40% syre i luften jämfört med normalt) och började genast känna att jag blev rädd för att få panik. Och varför får jag panik? För att jag är rädd för att få panik och försöker trycka undan känslan. Alltså fick jag panik. Igen. På Essingeleden.
Jag märkte förra gången att det hjälpte att prata högt med mig själv, så jag satt och sa "jag är okej, jag är okej, jag kan köra den här bilen, jag har luft i mina lungor, jag har syre i kroppen, jag är okej". Jag ville inte köra av vägen och stanna eftersom jag är rädd att om jag gör det kommer jag utveckla en skräck för att köra som bara kommer förvärra situationen. Så jag fortsatte köra och pratade med mig själv och lugnade snart ner mig, men min vänsterfot hoppade på kopplingen för att jag var så skakig.

Jag satt en stund i bilen när jag kommit till jobbet och pratade med Tobias. Kändes extremt jobbigt att gå in och veta att jag skulle sitta i två direktsändningar idag. Jag har varit rädd att få panik på jobbet, dels för att det inte är så kul att bryta ihop framför sina kollegor, dels för att det påverkar sändningen om jag helt plötsligt tappar fattningen. Jag hoppades att jag skulle bli av med olustkänslan i och med att jag fick annat att fokusera på, och det kändes bättre efter ett tag. Men mot slutet av den första sändningen kom känslan tillbaka, och trots att jag vet att det egentligen är bättre att ge känslorna utrymme tryckte jag ner paniken i fyrtio minuter tills att vi gått off air. Jag messade med en kollega som var snäll nog att komma in för att köra den andra sändningen, och jag gick direkt in på toaletten för att jag inte kunde hålla emot paniken längre. Stod och grät och ringde Tobias och bad honom komma och hämta mig. Jag vågade inte köra hem själv ifall jag skulle få panik igen.
Mina kollegor var väldigt snälla och sa åt mig att krya på mig och ta det lugnt, och Tobias åkte över en timme kommunalt för att köra hem mig och bilen. I det läget känns det ju så dumt, för då mådde jag ju bra igen. Men jag vet också att det som gör att detta känns så obehagligt är att det kommer så oprovocerat och att jag inte kan avstyra det. Kommer det så kommer det. Och det håller i sig i flera timmar.

Jag har aldrig tidigare haft problem med detta, och för mig är det verkligen en signal på att min kropp ligger på en så hög stresströskel att den inte klarar av mer. Jag vill verkligen inte bli utbränd och ska lägga allt mitt fokus på att hitta lugn och harmoni i vardagen. Träning är - i alla fall till stor del - en avkoppling för mig, ett fokus på något som inte handlar om ekonomi, relationer, framtid eller livsavgörande beslut, utan bara på mig och vad jag tycker är kul: att göra lopp. På sista tiden, med klassikern i sikte, har väl träningen kanske blivit mer av ett måste. Fokus får därför ligga på att träna efter lust och inte plikt. Inte räkna antal pass i veckan och si och så många intervallpass och intervaller under intervallpassen. Bara träna så som jag njuter av.

Förhoppningsvis kommer jag snart känna att luften alltid innehåller 100% syre. Tills dess får jag ta dagen som den kommer.