Årstaviken runt

Idag valde jag att hoppa upp i sadeln och utmana mig själv igen. Jag sprang ut för att ta mig runt Årstaviken, vilket är väldigt backigt och dessutom är halva vägen på grusunderlag vilket jag tycker är extremt jobbigt att springa på.

Nu råkar jag gilla att springa i backig terräng, med två reservationer: jag vill att det ska vara branta backar, och jag vill att det ska komma nedförsbackar efter uppförsbackarna. Bland det värsta jag vet är att springa i lätt uppförslutning. Att däremot ta i för kung och fosterland i en brant uppförsbacke och sedan få en lång återhämtningsperiod är perfekt. Om nedförsbacken är tillräckligt lång känner jag mig helt förfriskad och full av energi när jag kommer ner.

Årstaviken är inte riktigt så eftersom nedförsbackarna är ganska korta, men det är fortfarande ganska bra. Dock blir jag väldigt slutkörd på denna runda och idag körde jag dessutom en typ av intervaller som jag läste om i min avdammade bok om löpning av Malin Ewerlöf.

Rundan är 8,9 km och tanken var att jag skulle springa i normalt tempo och sedan kötta på i uppförsbackarna. Det gick bra. Mitt enda problem med denna träningsform är att om jag väl kommit upp i så hög puls (194), så återhämtar jag mig aldrig. När jag väl passerat delen med backarna och kom ut på en två kilometer lång raksträcka joggade jag väldigt lugnt, och ändå låg min puls aldrig under 180. När jag därför läser om tips för löpning blir jag jävligt nedslagen. Malin Ewerlöf talar till exempel om att ett bra "normaltempo" är när man fortfarande kan prata obehindrat med en medlöpare. Nej. Nej, nej, nej, jag kan aldrig prata obehindrat medan jag springer. Och att "springa lite långsammare" i min värld är att gå.

Även fast jag hade ett helt okej löpningspass var jag nedslagen när jag kom hem. Så deppigt att alltid vara så jävla dålig. Tobias fick ta denna stöt när han kom hem från badminton och han tycker självklart att jag är jätteduktig och att jag inte ska hålla på att upprepa att jag är dålig och sämst. Och det är klart att det påverkar mig, men jag är trött på att hur mycket jag än tränar är jag aldrig bättre än någon som tränat i ett halvår. Min motivation är verkligen inte på topp just nu.

Totaldistans: 8.91 km
Totaltid: 58:44
Min/km: 06:36

Diagram över pulsen från mitt aktivitetsarmband/pulsband:

Playlists

Jag, likt väldigt många, blir riktigt pepp av att lyssna på bra musik när jag springer. Jag har ungefär samma playlist när jag springer som när jag festar. Förut började jag alla löppass med Martin Solveigs låt Hello som gjorde mig extremt pepp. Nu har jag tappat min peppiga känsla när jag hör den, men har som tur var hittat en ny låt med samma effekt; Lady Gaga's Applause.

Playlist "Spring glatt!"

• Martin Solveig - Hello
• Bruno Mars - Marry you
• Alina Devecerski - Flytta på dig
• AronChupa - I'm an albatraoz
• Avicii - Addicted to you
• Thomas Stenström - Slå mig hårt i ansiktet
• Ellie Goulding - Anything could happen
• Martin Tungevaag - Wicked wonderland
• Medina - Miss Decibel
• Robin Thicke - Blurred lines
• David Guetta feat Sia - She Wolf (Falling to pieces)
• John Newman - Love me again
• Icona Pop - I love it
• Katrina & the Waves - Walking on sunshine
• Pitbull - Timber
• Avicii - Wake me up
• Mumford & sons - I will wait
• Alex Gaudino feat Crystal Waters - Destination Calabria
• Asaf Avidan - One day / reckoning song
• Familjen - Det snurrar i min skalle
• DEV - In the dark
• David Guetta feat Akon - Sexy bitch
• George Ezra - Cassy O'
• Suzie McNeil - Believe (låten från Taras tributevideo)
• Galantis - Peanut butter jelly
• Icona Pop - Emergency
• Lady Gaga - Applause
• Jessie J - Bang Bang

Jag har även en playlist med arga låtar för dagarna när jag inte alls är pepp på att träna och jag kanske behöver få utlopp för negativa känslor. Denna playlist kommer oftare fram på backträningen än någon annan träningsform.

Playlist "spring argt"

• AWOLNATION - Sail
• Johnossi - What's the point
• The Hives - Hate to say I told you so
• Johnossi - Gone forever
• Wolfmother - Woman
• The Cranberries - Zombie
• Johnossi - Man must dance
• The Hives - Main offender
• Johnossi - Into the wild
• Woldmother - Joker and the thief
• The Hives - Die, all right!

Kom gärna med förslag på nya låtar!

Morgon-trappträning

Jag tänkte reprisera gårdagens pass idag. Ursäkter för att inte träna när jag vaknade:

- Jag har en lång och mentalt ansträngande dag framför mig som jag behöver all energi för.
- Jag somnade närmare elva och klockan ringde kvar i sju. En timme till skulle inte skada.
- Den extra timmen skulle inte skada eftersom jag ska direkt på en kräftskiva och röja efter jobbet. Dumt att gå upp för tidigt och somna i en soffa klockan elva.

Jag ignorerade alla ursäkter och gick upp. Kände inte så mycket för en joggingtur, så jag bestämde mig för att köra trappträning i Maria Trappgränd. Vanligtvis kör jag i Tanto, men det är ca 1,5 km dit, och dessutom brukar jag bli störd av fyllona som hänger i Tanto och tycker att det är kul att jag hoppar jämfota, så de kommer fram och pratar och "kör med mig". Suck.

Maria Trappgränd ligger i kvarteret, så jag körde en liten omväg ner på Södermälarstrand som uppvärmning innan. Trappträningen går inte till historien. Även om det var kyligare idag, faktiskt så att jag domnade lite i smalbenen när jag hoppade jämfota, så var jag mer loj i benen idag än igår. Jag hade inte mycket juice att trycka ut, och upplevde redan i andra rundan vad jag börjat kalla Vätterneffekten ("ju snabbare jag kör, desto snabbare får jag sluta").

Men är ändå nöjd med mig själv att jag kom ut, känns bra eftersom jag misstänker att jag kommer vara för bakis för att träna imorgon.

Morgonjogg

Min utmaning just nu är att återgå till att sluta med ursäkter. I våras var jag motiverad och ställde väldigt sällan in ett planerat träningspass. Nu är jag tillbaka i gamla mönster av ursäkter.

Ursäkter för att inte träna igår:
- Vattnet var avstängt i huset fram till sen eftermiddag, så jag ville inte träna på förmiddagen eftersom jag inte skulle kunna duscha efter (legitim ursäkt).
- Jag var ute på stan längre än jag trott att jag skulle vara, och ville därför söla på soffan lite när jag kom hem (inte legitim ursäkt).
- Jag började laga kalops klockan sju och därför var det för nära inpå middagsdags för att springa innan, och för sent efter (inte legitim ursäkt). Dessutom insåg jag lite väl sent hur länge kalopsen skulle stå på spisen (1,5 timme) och åt till slut yoghurt och müsli till middag.
- Det hade blivit mörkt och då måste jag springa på tråkiga vägar (inte legitim ursäkt).
- Jag vill inte köra styrketräning hemma eftersom jag ska prova att inte köra benstyrka innan Lidingöloppet (halvlegitim ursäkt).
- Jag pallar inte torka och fixa håret efter att jag duschat så sent på kvällen (verkligen inte legitim ursäkt, men jag tror att ni tjejer förstår vad jag menar).

Så eftersom jag missbrukat mina icke-legitima ursäkter till att inte springa fick jag kompensera genom att springa i morse. Jag har några gånger provat att träna på morgonen, och det är verkligen inte min grej. Jag är trött och svag och brukar dessutom vara vrålhungrig. Därför blev jag förvånad över hur fräsch jag kände mig i morse. Jag gick upp kvar över sex och stack ut tio i sju och sprang drygt 4,5 km i lugnt tempo. Det blev lite väl varmt i långbyxor, men annars var det trevligt.

Kanske var det på grund av den arla timmen det gick så pass bra, jag har märkt att jag lustigt nog blir mer pigg ju tidigare jag går upp (gräns 06:00). Dessutom grymt skönt att ha tränat klart för dagen. Ska försöka ge mig på någon tidig löprunda även i framtiden och se om jag kan få in någon typ av rutin där.

Simma lugnt

Jag skulle vilja lära mig att crawla ordentligt. Jag har fått lära mig lite grunder, men för mig är det verkligen omöjligt att crawla längre sträckor eftersom jag blir så fruktansvärt andfådd. Jag tror att jag har lite samma symtom vad gäller simning som jag har med cykling.

Huvudet i början av cyklingen:
Så, vad härligt. Nu ska jag i lugnt och stilla tempo cykla till jobbet. Jag har tagit väldigt gott om tid på mig, så jag behöver verkligen inte stressa. Jag vill inte bli svettig, så jag cyklar bara lugnt och fint och utan större ansträngning de fyra kilometerna till jobbet.

Kroppen under cyklingen:
Men vad i hela helvete, jag har ju en hel jävla hjord blodtörstande, köttätande zombier efter mig! Shit, nu måste jag verkligen trampa på för allt jag är värd. Kadens 700, brassa brassa brassa! Lång uppförsbacke, mjölksyranivå på max! KÄMPA!

Huvudet till kroppen:
Men tagga ner nu, jag sa ju att jag inte vill bli svettig.

Kroppen till huvudet:
Svett väger 1 gram som jag nu blir lättare när jag måste fly från bakomvarande fara!

Jag vet inte om någon annan känner igen detta, men jag kan verkligen inte bara ta det lugnt när jag cyklar. Jag bränner på utav bara helvete även fast jag inte planerat att göra det. Och samma sak är det under simningen de få gånger jag försökt träna crawl.

Huvudet i början av simningen:
Okej, nu ska jag simma tvärs över den här 50-meterbassängen. Lugna, fina tag nu.

Kroppen under simningen:
Shit, shit, shit, hela bassängen är ju full av pirayor! Step on it, Jackson! Jag måste simma så att jag spräcker kaklet i andra änden av bassängen!

Huvudet till kroppen:
Men vad fan, ska vi vara tvungna att ha denna konversation även vad gäller simning. Det är ingen som försöker äta upp dig. Simma nu bara lugnt, eeeeeen, tvåååååå, treeeee och andas.

Kroppen till huvudet:
Jag är Therese Alshammar!

Tjugofem meter senare kommer jag frustande upp ovanför ytan och kippar efter andan. Förstår inte varför jag trots försök efter försök verkligen inte kan simma i lugnt tempo. I dagsläget känns det som en omöjlighet att kunna crawla, säg en triathlondistans på 1 500 meter, i ett sträck. Förhoppningsvis kan lite ihärdig träning åstadkomma detta inför Vansbrosimningen nästa år. Jag hoppas även, om jag får in mer simträning, att detta kan förbättra min kondition vid löpning och cykling betydligt också.

Stockholm Triathlon 2015

Då var det avklarat och som beräknat var det skitjobbigt. Jag märkte på mer än ett sätt att det var mycket svårare att hålla fokus uppe när jag inte hade något mål, och heller inte ville köra max eftersom jag inte riktigt visste vad max är just nu. Jag ville inte ta slut på mig själv innan löpningen, och det var därför lite svårt att veta hur mycket jag kunde satsa på simning och cykling. Jag körde därför ganska lojt vilket gjorde det tråkigare än förra året då jag hela tiden tänkte strategi och visste när jag kunde trycka på och när jag måste vila.

Tobias - pojkvän - och Lucas - storebror - startade 8:30 och 8:40 respektive och jag gick efter att ha installerat mig på räcke L2 för att heja in dem från simningen. Tobias simmade riktigt snabbt för att inte ha tränat simning (typ någonsin) på strax under 37 minuter. Lucas simmade på 45 och var lite förvirrad när han kom till växlingsområdet, men annars såg han fräsch ut.

Tobias växlar från simning till cykling

Själv startade jag klockan tio och gick halv tio på obligatoriska toabesöket innan jag gick till min plats för att byta om och lägga i ordning sakerna. Tog en selfie och kände mig taggad. Medan jag drog på mig våtdräkten råkade jag dra vänsterfoten över högerfoten och jag insåg att... tånageln ramlade av. Efter nästan tre jävla månader ramlar nageln av 20 minuter innan start på triathlon. Yuck! Som tur var gjorde det inte ont.

Vid startlinjen i vattnet träffade jag Micaela som jag hängde med innan starten förra året. Hon har börjat blogga för Stockholm Triathlon sedan dess och kom in som 23:e tjej i år. Hon är gaaanska mycket bättre än jag alltså, vilket gör att det känns extra lustigt att jag guidade henne lite förra året då hon aldrig gjort ett triathlon innan. Sjukt duktig tjej!

Simningen var för övrigt horribel. Det var så jävla långt till den första vändpunkts-bojen. Jag bara simmade och simmade och kom fan ingenstans. Och så hade jag två kvinnor som crawlade i jämnhöjd med mig väldigt ofta, men som ändå simmade lika snabbt som jag simmade bröstsim. Men eftersom de crawlade och inte såg något simmade de in framför mig hela tiden och störde min rytm, och jag var tvungen att simma runt dem vilket var jävligt störande.
Riddarfjärdens vatten smakar illa och är väldigt vågigt, och det är inte bara vågigt åt ena hållet. Nej nej, först kommer fem vågor från vänster, och sen antar jag att de slår emot kajen och vänder för efter en stund kommer fem vågor från höger.
Jag simmade till slut på 46:14 och tappade då lite mer än fem minuter jämfört med förra året. Jag kan säga att 46 minuter i det där vattnet känns som en och en halv timme minst. När jag skulle upp ur vattnet snubblade jag i trappan och fick nästan en kallsup, och då hade dessutom nästa grupps supermotionärer hunnit ikapp och jag kände mig som en riktig sopa bland dem.

Cyklingen gjorde jag i vanliga gympaskor och utan mina kamikaze-pedaler. Tobias hade skruvat på de vanliga pedalerna som jag fick med när jag köpte cykeln. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska säga om cyklingen, så jag sammanfattar i lite punkter:
- Dåligt väglag som vanligt. Massa ojämn väg, djupa vattenbrunnar, lagningar, hål och bucklig asfalt.
- Asskönt på sista varvet när de flesta männen var borta från banan. De är så jävla hetsiga på sina tempocyklar med velodrom-hjälmar.
- Fortfarande rätt missnöjd med att det inte varnas mer för hur smalt det blir vid botten av Västerbron. Jag hade lagt mig i mitten eftersom jag vet att trottoaren går ut i vägen i slutet av bron (när man kommer i världens fart) och precis när det smalnade av, ungefär 1,5 meter brett, kommer en tjej bakom och skriker "kommer vänster!". Inte läge att köra om här!!!
- Kändes som att det tog en fucking evighet att cykla, men jag försämrade mig bara sju minuter från förra året.
Totaltid: 1:36:57.

Löpningen. Fuck löpningen. Jag hade sån jävla krampkänsla i mitt högra lår nästan hela vägen. Gav mig själv en paus på varje varv där jag vid vätskedepån drack ett glas energidryck och ett glas vatten, dels för att få vila lite och dels för att få i mig vätska för att slippa kramp.
Mamma, pappa och Tobias stod vid Kornhamnstorg och hejade. När jag sprungit i värmen i tusen och en natt kändes det så grymt skönt att snart vara i mål. Det var ungefär då jag började dividera om hur många gånger jag egentligen sprungit upp för slottsbacken.

Ni vet det jag sa i början, att jag hade lite svårt att fokusera. Det gällde även att hålla koll på varvräkningen. Jag hade redan varit tvungen att dividera lite på cyklingen. Jag vet att jag måste springa upp för slottsbacken fyra gånger, men jag kunde verkligen inte minnas om jag sprungit två eller tre gånger upp. Jag stannade och frågade två volontärer om det fanns något sätt att ta reda på hur många varv man kört (nej) och sprang sedan fram till publiken och bad att få låna en mobiltelefon. Jag ringde pappa och frågade hur många gånger jag sprungit förbi dem.

Två.

Skit.

Tog det sista varvet, men energin var verkligen slut. Jag hade varit så inställd på att jag skulle gå i mål, och att då springa ett varv till, 2 km eller vad det nu är, var verkligen inte lätt mentalt. Jag verkligen lunkade fram och när jag äntligen kom till slottsbacken fanns det ingen must att klämma ur benen, ingen depå att hämta en slutspurt ur. Jag nästan gick över mållinjen och slängde mig på mattan.

Totaltiden blev 03:48:53 vilket var ungefär tjugo minuter sämre än förra året. Inte helt uselt med tanke på hur lite jag tränat och hur pass dålig jag är även när jag tränar kontinuerligt.

Tobias tid blev imponerande 02:45:56, och Lucas tid blev 03:01:28

Jag och Tobias firar vår årsdag den 24 augusti, och arrangerar vartannat år. I år var det Tobias tur, och han fick skynda på mig lite på hemvägen. Mina ben var verkligen helt slut och det sista jag kände för att göra var att cykla hem, även om det var skonsamt kort. På vägen hem sa jag att om han hade fixat en nybörjarlektion i break dancing skulle jag inte följa med. Han frågade vad jag skulle vilja göra, om jag fick välja, och jag svarade direkt: "jag skulle vilja gå på spa".

Och det var precis vad vi skulle göra. Awesome. Vi checkade in på Clarion vid T-centralen och jag var så trött och slut att jag skulle ha kunnat somna stående. Vi började med 25 minuters massage, sen gick vi till poolen och jag stod vid super-jetstrålen som sprutar ut nytt vatten och lät den massera mina ben. Fruktansvärt skönt. Lite bastu och frukt och sen en dusch. Lite powernap innan middagen och vi tog notan innan klockan tio. Tobias däckade nästan direkt när vi kom upp på rummet, och jag somnade vid 22:20. Vi åt världens brakfrukost i morse, och jag kände mig pigg och ganska fräsch. I typ en timme. Resten av dagen har jag varit supertrött och seg i kroppen. Det var en fröjd att komma hem från jobbet och slänga sig på soffan.

Nu när tån är ordentligt tvättad kan man se att en ny nagel redan växt ut en bit

Under löpningen igår mötte jag Shahrzad fyra gånger och fy fan vad hon kämpade! Jag såg att hon hade ont, och misstänkte att det var svårt att springa på kullerstenen. Första gången ropade jag "Heja Shahrzad" och hon log lite mot mig, andra gången hade hon stannat för att fixa med proteserna och reste sig precis när jag sprang förbi henne. Jag sa "Kämpa på!" och hon log igen, men jag såg hur trött hon var. De andra två gångerna ville jag inte störa henne.

Det sjuka var att det enda roliga med löpningen var att se henne springa. Jag vet inte varför, men jag är så otroligt berörd av henne vad gäller den här tävlingen. Jag föreställer mig hur otroligt det måste kännas att göra detta efter det hon gått igenom, efter att ha velat ta livet av sig eftersom livet känns ovärdigt att leva. Faktiskt höll jag på att börja gråta tre gånger när jag tänkte på henne under löpningen, jag var verkligen tvungen att rycka upp mig.

Jag såg henne aldrig gå i mål, och hennes chip hade tydligen inte registrerats eftersom hon hade det på handleden, därför gick det inte att se om hon gått i mål på nätet. I morse googlade jag och hamnade då på hennes instagram och såg ett kort klipp där hon får medaljen, och självklart blev jag blödig igen. Så glad för hennes skull, och tacksam för att hon delat sin resa med oss andra så att vi fått en chans att uppleva allt tillsammans med henne.

Inspiratör #2 — Shahrzad Kiavash

Det var faktiskt innan hon blev ett ansikte utåt för Stockholm Triathlon som jag läste om Shahrzad i en modetidning, av alla ställen. Hon blev år 2012 efter en vanlig arbetsdag och ett träningspass sjuk, vilket snabbt urartade och hennes organ slutade ett efter ett att fungera. Läkaren gav henne initialt 5-10% chans att överleva. Hon hade drabbats av "meningokocksepsis, en blodförgiftning som börjar med en bakterie. Hos dem som drabbas rapporteras dödligheten överstiga 40 procent."

Hon var nedsövd i 13 dagar, var tvungen att amputera båda fötterna och låg sedan på sjukhus i  sju månader. När det blev dags att prova proteser, som gjorde fruktansvärt ont, övervägde hon att ta livet av sig. Men hon bestämde sig istället för att satsa på sitt nya liv och använde träning som både fysisk och psykisk rehabilitering.

En dag föreslog hennes tränare att hon skulle sätta upp ett mål, och det var så Shahrzad hamnade på banan mot Stockholm Triathlon 2015, och hur hon fick en plats på min uppstartade inspirationsvägg hemma.

Nu ska jag alltså tävla "mot" henne på söndag, i samma distanser - vet dock ej vilken tid hon startar. Men jag vet säkert att om jag möter henne på sträckan ska jag skrika heja Shahrzad!!! så att jag blir blå i ansiktet. Jag njuter för hennes skull, eftersom jag minns hur grym känslan var när jag gick i mål på mitt första triathlon. Och jag kan inte ens föreställa mig hur känslan kommer att vara för henne.

Läs mer om och av Shahrzad på hennes blogg: www.shahrzad.nu

Detta är min outfit på söndag:

Två stockar till ben

Jag har aldrig direkt träningsvärk längre om jag inte går på ett nytt pass på gymmet jag aldrig tidigare provat på. Men efter backträningen i måndags har jag träningsvärk i höfterna av alla ställen. Jag känner mig även extremt tung i benen.

Inför triathlon känner jag en enorm press att
1) träna så mycket som möjligt för att komma tillbaka i någon typ av form så att jag ens klarar av att ta mig igenom det.
2) vila tillräckligt mycket så att jag har energi när det väl gäller.

Dessa två är inte så enkla att kombinera när jag bara haft drygt två veckor på mig att förbereda mig eftersom jag fick bihåleinflammation i början av augusti. Jag hade tänkt springa en mil i tisdags, men eftersom jag kände mig så trött i benen och dessutom tror att intervaller är mer utvecklande träning valde jag att vila i tisdags och istället springa platta intervaller igår innan jobbet.

Detta kombinerade mina tre stora don't:s för optimal löpning: springa tidigt på dagen i värme och strålande sol. Tack och lov för att jag investerat i en ful men funktionell skärmmössa som hela tiden skuggar ögonen. Så. Skönt.

Men det var verkligen hemskt. Jag vet inte om detta är sammankopplat med att jag börjat träna mer benstyrka, men jag är så trött i benen. Tidigare har alltid kroppen varit pigg eller trött men alltid starkare än min kondition. Nu tar istället benen slut innan andhämtningen gör det. Och jag blir inte bara trött, jag får ont i benen, ont som i att benen är slutkörda.

Är det någon som vet om detta är kopplat till styrketräning? Jag har som sagt aldrig upplevt det innan jag började träna styrkeövningar för benen, och jag upplever det inte bara nu efter denna horribla sommar, utan även i våras när jag var i bra form och började gå på bodypump mellan löppassen. Jag vill i så fall inte träna mer benstyrka förrän efter tjejlidingö.

Trött tjej idag!

Min cykelolycka

I somras lyckades jag med konststycket att skada mig med min cykel två gånger på två veckor. Första gången var inte så dramatisk och berodde på vätskebrist; jag hade jobbat natt och druckit en massa kaffe och väldigt lite vatten. När jag efter fyra timmars sömn skulle cykla till Solvalla stannade jag för att vända cykeln i Alvik och fick då superkramp i vänstra vaden. När jag försökte sätta ner foten för att trycka ut krampen hade även utsidan av smalbenet krampat och foten var vänd inåt. Jag klev därför ner på fotens utsida, tappade balansen och ramlade åt vänster med cykeln mellan benen. Det måste ha sett fruktansvärt roligt ut. Jag slog i vänstra knät och insidan av höger smalben, men det var mest krampen som hade gjort ont. Jag fick ett väldigt snyggt blåmärke som jag likt ett barn visade upp för alla i tid och otid.

På lördagen samma vecka cyklade jag tjejvättern på 4:01.33 med ett åtta minuters depåstopp. Jag och min kompis Elin körde tillsammans hela vägen vilket var jätteroligt, framför allt att få gå i mål tillsammans. Jag var så stolt över Elin som var med mig hela vägen och klarade det under vår målsättning, som var fyra timmar och tio minuter, trots att hon började bli trött redan efter fyra mil och vid mer än ett tillfälle grät på cykeln.

På tisdagen efter tjejvättern, den 9:e juni, skulle jag cykla till jobbet ute i Värtahamnen. Jag hade precis fått upp lite fart på cykelbanan på Strandvägen när min högra fot flög av pedalen. Det tog helt plötsligt stopp och jag kände mig som alla videos på Americas Funniest Homevideos, för det var bara brak och skrap och allting jag såg skakade. Jag uppfattade att jag gled på asfalten och "tänkte" att jag inte skulle försöka stanna eller ta emot mig, utan bara ligga still tills att jag slutat glida.

När jag stannade konstaterade jag snabbt att jag tappat andan, så det första projektet var att bara ta djupa, lugna andetag. Detta måste ha varit fruktansvärt för de turister och svenskar som kom fram för att hjälpa mig. Jag låg i fosterställning och brölade som en döende val: hhhhhnöööööööööögh (försök till inandning) hhhhhnnöööööööööögh (försök till inandning). Jag vet inte varför, men jag kunde verkligen inte sluta göra det där ljudet. Jag hörde en man som på engelska frågade om jag var ok och om han kunde hjälpa mig, och jag svarade hhhhhhnnnöööööööööögh! Sen kände jag att krampen runt solar plexus släppte och jag kunde ta ett djupt andetag. Jag sa så snabbt jag kunde att jag var okej och att jag tappat andan. Jag kände att någon drog undan cykeln från mina fötter och de sträckte fram händerna för att hjälpa mig upp. Jag ville dock känna efter i lugn och ro, så jag låg kvar i några sekunder och satte mig sen upp på sidan. En tjej pekade skakat på min axel och jag såg att den var helt uppskrapad, vilket inte störde mig så mycket faktiskt. Hon frågade om hon skulle ringa ambulans, men jag sa att det var bättre att hon ringde en taxi.

Jag kände snabbt att jag mådde helt okej, inget kändes brutet eller allmänt trasigt, förutom huden, och jag tog emot de utsträckta händerna och tog mig upp på fötter. När jag kom upp började det dock svartna och flimra för vänster öga, och eftersom jag slagit i just vänster sida av huvudet tänkte jag att det var dumt att chansa. Tjejen med telefonen ringde därför istället efter en ambulans, och hon och ett par stannade med mig tills att den kom och hjälpte mig att låsa fast cykeln i en stolpe.

Det var överhuvud taget väldigt mycket folk som kom fram för att kolla att jag var okej. Vissa gick när de såg att de inte behövdes, vissa erbjöd vatten för att tvätta av axeln. En kille påpekade att jag borde flytta cykeln lite eftersom däcket snuddade en röd Ferrari...

Ambulansen kom och en av killarna gjorde en snabb koll på ryggraden, huvudet och axeln. Jag fick sen promenera upp och sätta mig på båren och vi hade ett trevligt samtal om cykling och Mips-hjälmar på väg till SÖS, där Tobias skulle möta mig.

Väl på sjukan skrev ambulanskillen in mig och jag blev då lämnad själv i tjugo minuter. Då höll jag på att börja gråta. Jag hade ont i huvudet på vänster sida och var rädd att jag fått någon skallskada. Hjälmen var uppskrapad vid vänster tinning och hade tre sprickor i frigoliten. Axeln hade även hunnit stelna lite eftersom jag hållit den stilla så länge och det gjorde fruktansvärt ont att röra armen.

Tobias kom snabbt och höll mig sällskap. Jag fick promenera bort till röntgen för att röntga axeln och en läkare gjorde tester för att se att jag inte fått några neurologiska skador (röra fingertopparna mot tummen, hålla emot när hon tryckte in händerna o.s.v.) och hon upptäckte ingenting oroväckande vilket var skönt. Däremot hade jag en spricka (som ortopeden fyra veckor senare kallade ett benbrott) i yttre delen av nyckelbenet. Min högra tå hade också tagit en jävla smäll och gjorde väldigt ont samt var knallblå (faktiskt det som freaked me out the most).

Inspekterar hjälmen i väntan på röntgenresultatet

 

 

Tåhelvetet som tvingade mig att ta taxi ÖVERALLT i två veckor. Nu gör den inte ont längre men är helt svart och har börjat "höja sig" över huden. Jag väntar bara på att den ska trilla av, och jag antar att upphöjdheten innebär att en ny nagel håller på att växa ut där under.

Axeln, som läkte förvånansvärt snabbt, förutom området med plåstret över.

Såret under knät från första fallet fick sällskap av två slagsår som tog en evighet på sig att läka.

Jag hade haft långbyxor och linne när jag ramlade, och självklart hjälm vilket jag aldrig skulle cykla utan. Tack vare byxorna klarade sig benen rätt bra, men jag fick två sår på och ovanför knäskålen som mamma förklarade som "slagsår" och inte skrapsår. Hon menade att kraften i slaget blir så stor så att vävnaden dör, och det är därför de inte gick att torka ut genom att inte ha plåster som det gick med de andra såren. Samma sätt var det på ovansidan av axeln, där jag var tvungen att ha plåster i två veckor för att det inte skulle svida outhärdligt. Såren på knäna var små, men gjorde fruktansvärt ont eftersom de sprack om jag suttit med knät rakt och sen böjde det, och trycktes ihop om jag suttit med knät böjt och sen sträckte ut det.

Ironiskt nog var det min lilla, lilla stortå som ledde till mest besvär. Jag kunde inte belasta den och till och med att ha en strumpa gjorde ont. Jag kunde inte böja den på nästan en månad vilket gjorde att jag haltade hela tiden. Det tog dock två veckor innan jag kunde gå överhuvud taget eftersom tån blev svullen, blå, bultande och gjorde fruktansvärt ont om jag gick i mer än fem minuter.

Jag kunde framför allt inte träna de två första veckorna eftersom jag hade ont i så separata delar av kroppen att det immobiliserade hela mig. Jag hade dessutom efter några dagar så ont i ryggen av att bara kunna ligga och luta mig på höger sida att filén kändes som ett blödande sår.

Efter två, tre veckor började jag träna lite smått. Jag cyklade utan skor på de värdelösa motionscyklarna och körde bålträning på golvet. Efter exakt en månad sprang jag för första gången, tre kilometer på löpband. Varken tån eller nyckelbenet satte några större käppar i hjulet och jag var så överlycklig att jag spontant gick in på en spinningklass när jag var på väg från gymmet.

Cykeln hamnade på verkstad och jag fick tillbaka den för två veckor sen. Förra söndagen beslöt jag mig för att cykla igen, när jag skulle möta upp några vänner och bada. Jag tog mina gympaskor och cyklade lugnt och försiktigt iväg. Jag är en ganska kylig människa, men jag kände mig lite skakig när jag skulle hoppa upp på cykeln utanför porten, och sen cykla ner för hela Hornsgatan ner mot Hornstull.
Jag kände absolut ingen stress utan rullade mest så att jag verkligen skulle känna att jag hade kontroll. Sen, på bron över Rålambshovsparken, hände det som gjorde att jag äntligen fattade varför jag ramlat. Jag trodde att det varit för att jag hade skor med dålig sula. Men nu hade jag gympaskor med grov sula, och plötsligt när jag tryckte ner pedalen vickade den framåt och foten höll på att glida av.

Jag har nämligen nya pedaler som är anpassade för cykelskor på ena sidan och för vanliga skor på andra sidan. De är dock designade så att pedalen ska tippa så att delen med clips hamnar uppåt. Jag måste alltså ha tryckt lite för hårt frampå pedalen och gjort att balansen rubbades och pedalen vickade framåt, varpå min fot i den höga farten flög av och in i/på framhjulet. Båda mina fötter hade dessutom innan kraschen på Strandvägen flugit av pedalerna i Slussen, men då tappade jag bara balansen en aning.

Inget mer cyklande med vanliga skor på dessa pedaler alltså. Helt jävla livsfarligt. Känner mig nästan manad att maila Shimano och klaga. De kunde ju om inte annat betala för mina taxi-utlägg eftersom jag visst inte hade någon olycksfallsförsäkring för personskador. Woops.

Backträning - nypremiär

Dags för en av mina favoritträningar idag: backträning.

HUUUUÄÄÄRGH tänker du. Men nej, backträning är fantastiskt, och tillåt mig att förklara på vilket sätt:

1) Man har kortsiktiga mål vilket får tiden att gå snabbare.
2) Det finns ingen risk att pusha sig själv för hårt eftersom det är ens egna begränsningar som sätter högstanivån. Alltså kan man inte bortförklara sina lama omgångar med motiveringen att man vill "orka hela vägen". Det går enbart ut på att kötta så hårt man kan hela tiden.
3) Det är extremt bra konditionsträning och förbättrar ens vanliga löpning enormt.
4) Det är även väldigt krävande för alla kroppens muskler, främst ben och bål.
5) Man bränner massor av kalorier.

Jag kör backträningen jag fick lära mig av Attila, och jag kör i en av backarna nere i Tantolunden. Den är brutal, cirka hundratjugo meter lång och riktigt brant på sina ställen. Jag kör totalt 21 intervaller uppdelade i tre delar om sju.

1) Sju gånger så snabbt jag kan ungefär 30 meter.
2) Sju gånger fortfarande snabbt, men aningen långsammare ca 50 meter.
3) Sju gånger ganska långsamt hela vägen till toppen. Målet är att kunna hålla ungefär samma tempo hela vägen.

På vägen ner varvar jag mellan att gå och jogga beroende på hur det känns. Mellan distanserna har jag stående vila tills att pulsen är nere under 125. Idag klockade jag för första gången hur lång tid alla intervaller tog för att kunna se om jag blir bättre inför tjej-lidingöloppet i slutet av september. Tiden blev 46:16.

Jag ser på ett sätt fram emot hösten eftersom jag tycker om att springa när det är relativt kyligt. Nu måste jag träna när det fortfarande är för varmt för min smak eftersom jag inte vill springa i Tanto när det blivit mörkt (överfallsskräck). Jag tycker heller inte om att springa i solsken, framför allt när jag har solen i ögonen. Idag fick jag dessutom en extra sommarrelaterad irritationsfaktor då det var stora klungor med knott i delar av backen. Minst en fick möta sitt öde i mitt svalg. RIP knottjävel.

Fruktansvärd löprunda - men dock en löprunda

Jag har haft en horribel träningssommar. Jag hann knappt bestämma mig för att göra en Svensk Klassiker förrän jag kraschade med min nya cykel och var oförmögen att träna i en månad. Efter det var det lite sån där slö semesterträning som egentligen bara är ett försök att upprätthålla någon typ av rutin. Och den absolut sista dagen av semestern fick jag jordens bihåleinflammation som höll i sig i nästan två veckor. Och sen började jobbet som inbegrep ett nytt projekt och därav väldigt intensivt arbete med högt fokus.

Puh.

Jag har därför sen en vecka försökt att komma igång igen. Tagit små löprundor och lite intervallpass. Tränat styrka hemma eftersom jag fryst gymkortet under augusti för att spara lite pengar.

På söndag är det dags för Stockholm Triathlon igen. Förra året direkt efter mål bestämde jag mig för att göra olympiska distanserna på under tre timmar 2015. Det kan jag direkt säga, att det kommer inte hända. Målsättningen blir istället realistiskt att bara orka ta mig runt.

För att öka mina chanser tänkte jag att jag ska försöka klämma in en mil löpning nu i veckan. Eventuellt idag - planen var att i alla fall springa ungefär sju kilometer. Omständigheterna var dessa:
- Matintag senaste tre dygnen: hamburgare, pizza, pommes frites, ostig risotto, godis, gifflar, vin och öl.
- Sömn senaste tre dygnen: mellan sex och sju timmar per natt vilket är okej, dock sömn med drömmar fulla av jobbhaverier och stress inför stora premiärdagen som var igår.
-  Status i kroppen: ont i huvudet hela dagen, jättestel i nacken efter att ha suttit stilla tio timmar i sträck igår. Grymt seg i benen.
- Status i huvudet: "jag vill verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte springa. Jag vill springa noll procent gärna. Jag vill inte i kroppen, jag vill inte i huvudet. Det finns inget jag vill göra mindre än att springa".
- Utomhusförhållanden: supervarmt och strålande sol. Jag hatar att vara varm när jag tränar och att springa med solen i ögonen.

Inte grymma förhållanden alltså, men jag sa till mig själv att jag bara behövde springa två kilometer. Så jag stack ut och lyckades ta mig fem kilometer. Men fan vad långsamt det gick; 6:50 min/km. Men - jag sprang i alla fall, och är därför ett steg närmare att återkomma till min träningsrutin. Baby steps.

Inspiratör #1 — Tara Costa

För att hålla motivationen uppe använder jag mig av ett gäng inspirerande personer och saker. Min absolut största inspirationskälla är Tara Costa.

Så här ligger det till... Jag älskar Biggest Loser. En del tror att det är för att jag "tycker att det är roligt att se tjocka människor springa". Absolut inte, jag har aldrig förstått vad som är roligt med att se människor träna. Varför jag gillar programmet är för att jag tycker att det är så häftigt att se människor förändras, både fysiskt och psykiskt. De flesta deltagarna i programmet är människor som länge varit extremt olyckliga över hur deras vikt påverkar deras liv. Antingen för att de har problem med sin självkänsla, för att de vill vara aktiva med sina barn, för att de vill kunna få barn eller för att de är rädda för att få sjukdomar och i värsta fall dö i förtid som en effekt av sin övervikt.
Att då se dessa människor, efter år ut och år in, till slut bestämma sig för att förändra sin situation är så häftigt. Genom programmet får jag dela deras nya känslor av stolthet och självförtroende. De gör saker de aldrig trott att de kunde göra och vissa utvecklas till helt nya människor när de är klara.

En av de människorna är Tara Costa. Hon var med i USA:s sjunde säsong och visade sig snabbt vara en riktig vinnarskalle. Få gånger har jag sett någon som är så fokuserad och målinriktad, som verkligen tar uttrycket "mind over body" till nya gränser. Hon vann många av de tävlingar som arrangeras i programmet och tränade tills hon kräktes - flera gånger faktiskt. Samtidigt visade hon mycket känslor och var väldigt öppen med sin person.

Vid ett moment i tävlingen fick alla block som representerade olika vikter. De skulle i turordning placera sina vikter på de andra deltagarnas vågar. Tara fick överlägset mest, och medan de andra skämtade om det och skrattade blev Tara helt knäckt och övervägde att hoppa av programmet. Hennes lagkamrat övertalade henne att stanna och att inte låta sig påverkas.

Viktmomentet följdes av en tävling där deltagarna skulle dra varsin bil, plus de vikter de fått lagda på sina vågar. Taras bil var alltså tyngst av alla. Jag tror att du förstår vad som hände.

Så här såg Tara ut i finalavsnittet:

Hon har idag bland annat gjort en Ironman:

Varje gång jag planerat att träna men inte riktigt orkar tänker jag på Tara. Jag sitter hemma i soffan och segar och tänker att jag verkligen inte pallar att gå på bodypump. Då använder jag de magiska orden:

Tara skulle ha gått på bodypump.

Och allt Tara gör, det gör jag också. För att få mer känsla av Taras träningsmagi, se på denna fina tribute-video:

https://www.youtube.com/watch?v=xdGz4APr2h8

Eller varför inte se hela säsongen, som finns tillgänglig på youtube. Här är avsnitt ett:

https://www.youtube.com/watch?v=TBLYMEVcGk4

Min svenska klassiker

Hjärtligt ihjälkomna ska ni voras (Nile City-skämt) till min klassiker-blogg.

Vem skriver jag denna blogg till egentligen? Jag har ju faktiskt redan en aktiv blogg här. Dock tänkte jag att mina fåtal läsare på den anekdot-och-allmänt-trams-bloggen förmodligen inte är så intresserade av att läsa om min träning. Men jag tycker väldigt mycket om att skriva, och att hålla igång en blogg om min träning blir ett sätt för mig att kunna koppla bort jobb, skola och övrigt som då och då ger mig ångest (ångest är mitt mellannamn). Dessutom blir det som en interaktiv dagbok, med både text och bild och förhoppningsvis lite video som jag kan återvända till om lite drygt ett år då Klassikern (förhoppningsvis) är erövrad.

Om någon inte vet vad en svensk klassiker innebär kan jag snabbt informera att det innebär att man ska genomföra Vasaloppet (9 mil skidor), Vätternrundan (30 mil cykling), Vansbrosimningen (3 km simning) och Lidingöloppet (3 mil löpning) på ett år. Jag kommer att börja med Vasaloppet av två anledningar:
1) Då gör jag hela klassikern under "ett" år, alltså alla loppen genomförs 2016.
2) Jag är usel på skidor, och får därför en till chans om jag inte klarar det första gången.

Så hur har jag egentligen hamnat i det här läget? Jag är uppvuxen med en mamma som var med i landslaget i karate och en pappa som sprang marathon varje år. Jag och min bror var tvungna att idrotta som barn, men han slutade i nedre tonåren och jag slutade med karate när jag var 17. Efter det tränade ingen av oss egentligen alls.

Sen gick jag upp lite i vikt eftersom jag blev vuxen. När jag var 23 vägde jag 72 kilo och ville då väga 64 - samma vikt jag hade haft på gymnasiet. Vilket idag känns sinnessjukt. Idag är min idealvikt runt 68, då är jag smal men ser sund ut (jag är väldigt lång - 182 cm).
Jag har även övervikt i släkten och tänkte långsiktigt; att det är bättre att få in rutinen att träna redan nu än när jag redan blivit tjock och äldre och har svårare att gå ner i vikt.

Hur som helst köpte jag ett gymkort. Och det var ungefär då jag insåg det som min brors kollega sa: det svåraste lyftet är från soffan. Så satans svårt att ta sig till gymmet. Jag är ju nästan den lataste människa jag känner.

Jag har alltid tyckt att detta med att betala en massa pengar för att få plåga sig själv på en dag där ens egna och vädrets omständigheter kanske är at yours/it's lowest - alltså tävlingar - känns helt sinnessjukt.

Men jag insåg att jag inte är en motiverad människa: jag springer inte emot någonting.

Jag är en hotiverad människa: jag springer ifrån någonting.

Därför funderade jag över om det fanns en tävling jag skulle kunna tänka mig att göra, och det var triathlon sprintdistanser. Det som "lockade" var att det är ombytligt och att jag därför inte behöver stå och nöta samma sak i en evighet. Samt att distanserna kändes möjliga.

Jag anmälde mig och stack ut för att springa. Jag sprang ungefär tre kilometer. Jag höll på att dö. Jag var så sämst. Min kropp var gjord av modellera. Mina lungor var som en 104-årig rökares. Det pep wiiii-woooo-wiiii-woooo ur halsen när jag försökte andas. Jag nästan rullade fram. Jag bara "huärghhh, faaaaan!!!" och jag ville verkligen aldrig springa igen.

Men jag var ju tvungen. Ju mer jag tränade, desto mindre jobbigt skulle det vara på triathlon. Jag beslöt mig för att träna fyra gånger i veckan. Jag tränade två. Då bestämde jag mig för att träna varje dag. Jag tränade då ungefär fyra-fem gånger i veckan.

Jag sprang rätt mycket och märkte snabbt att jag orkade lite längre. Jag blev inte direkt snabbare, jag orkade bara längre. Jag började springa som längst 8,5 km.

Sen stack jag ut en dag och kände direkt att benhinnorna gjorde ont. Jag tänkte att jag inte är någon jävla pussy, jag kan fan take the pain.

Då fick jag sån benhinneinflammation att jag inte kunde gå normalt på flera dagar. Efter det hade jag återkommande inflammationer i nästan två år. Till slut orkade jag inte mer och slutade springa helt i nästan ett år. När jag sen började igen gick det bättre, men jag får känningar ibland och har som regel att springa som mest två gånger i veckan. Dessa inflammationer lärde mig verkligen att aldrig misshandla en skada. Steady does it.

I alla fall gjorde jag triathlon med benhinneinflammation (och kunde inte gå på två dagar) och jag blev helt hooked. Känslan av att se mål och veta att jag gjort triathlon sprint var så fantastisk och jag började nästan gråta. Min familj gjorde tävlingen med mig och det var superkul.

Inför start: två triathleter och två latexkondomer

Efter målgång på Stockholm Triathlon - sprintdistanser 2010

Jag gjorde ett sprint-triathlon till året därpå, men var inte ett dugg motiverad och tränade oengagerat. Det gick uruselt. Jag var trött och fick kramp. Musklerna kändes som lera. Tog rygg på en kvinna som enligt nummerlappen hette Görel och tänkte att ingen som heter Görel ska få slå mig. Görel slog mig med typ en kvart. Jävla Görel.

Därefter föreslog min mamma, som just då gjort tjejklassikern, att hela familjen skulle göra halvklassikern. Jag hade nyligen blivit tillsammans med min nuvarande sambo Tobias, men mitt tjat fick inte med honom. Mamma behövde dock bara prata med honom i 30 sekunder innan han gick med på att köra med oss. Detta skulle visa sig bli ett mönster.

Vi gjorde halva Lidingö. Det var pissjobbigt, men jag gjorde det på strax under två timmar. Vi gjorde halva Vasaloppet. Jag började nästan gråta sju gånger. Jag tänkte seriöst på att bryta tre gånger. Jag ramlade sjuttiotre gånger, och jag tror inte ens att jag överdriver. Jag tänkte låta mig själv grina när jag gått i mål, men det tog sex timmar att komma dit och då hade jag redan hunnit gå igenom alla faserna - förnekelse, frustration, ilska, sorg, uppgivenhet, ljuset i tunneln o.s.v. - och jag gick i mål rätt tom och bara allmänt trött. Berättade för speakern som intervjuade mig att jag inte alls skulle komma tillbaka nästa år, jag skulle istället sälja skidorna på Blocket så fort jag kom hem.
Jag behöll dock skidorna och gjorde sedan halva Vätternrundan på min vanliga 21-växlade touringcykel. Wow, jag har alltid avskytt att cykla men fy fan vad nice det var! Det enda som inte var nice var hur fruktansvärt ont i rumpan jag fick. Jag tänkte att ingen förutom Beyoncé var lika medveten om sin rumpa som jag var just då. Jag drevs av tanken att ju snabbare jag cyklade, desto snabbare skulle jag få hoppa av sadeln. Allt annat var kanon vilket var oväntat.
Vi avslutade med halva Vansbro som var svinkallt; ca 15 grader. Jag tyckte dock inte att det gjorde så mycket och tävlingen kändes mest som ett vanligt träningspass, fast istället för att simma i 50-metersbassängen simmar man i lek-poolen med 2000 personer som simmar på en hela tiden.

Sambo Tobias, pappa Gunnar, jag, bror Lucas och mamma Lotta

Nästa utmaning blev olympiska distansen av triathlon, där den avslutande milen löpning är det som avskräckt mig tidigare. Jag började dock känna mig mer vältränad och hade kommit upp i längre distanser på löpningen igen. Visst var det svinjobbigt, men också fantastiskt!

Efter Stockholm Triathlon - olympiska distanserna 2014

Stockholm Tunnel Run 2014

Jag sprang i november förra året Stockholm Tunnel Run på 1.03.35, som då var personbästa på milen. Loppet var en julklapp från mig till familjen och jag tyckte i alla fall att det var jätteroligt. Mamma var lite mer skeptisk till att springa i en tunnel i en timme...

Sedan har jag även rätt nyligen bränt av en tjejklassiker tillsammans med bland andra mamma och två kompisar. Jag avslutade i juli med Vansbrosimningen med brutet nyckelben. Mer om det sen.

Glada tjejer inför start på Tjejvättern 2015. Jag står längst till vänster och har absolut fulast outfit.

Så nu har jag gjort halvklassikern, tjejklassikern och olympiska distansen på triathlon och för ungefär ett år sedan kom det krypandes.

För första gången känner jag mig duktig på att träna. Jag har nämligen alltid varit sämst. Både på skolgympan och i karatedojon. Det är som att min kropp inte kan hantera sin egen enormhet. Jag blev bara svag och andfådd och hade högst puls jämt. Och noll kämpaglöd. När det blev jobbigt så ville jag alltid sluta. Det är heller inte så att skallen motiveras när man jämt är sämst heller. Men förra året började jag liksom bli bra. Och viktigast; jag började gilla att träna.

Jag tror att Attila på gymmets löpskola verkligen gjorde den största skillnaden. Tack vare hans intervaller och hårda löppass, och kommentaren om att jag har sjukt bra kondition som klarar av att springa på puls över 180 i en timme, har jag både blivit en snabbare löpare och fått en helt ny syn på mig själv som idrottare.

Jag bestämde mig för att göra en svensk klassiker. Jag bestämde mig till och med för att inte bara klara det, utan dessutom göra det på en bra tid.

Jag är så jävla taggad. När jag cyklade tjejvättern och det kändes lätt blev jag så jävla taggad inför nästa år när jag ska göra tredubbla distansen. Och när Tobias och Lucas gjorde hela vansbro dagen innan jag gjorde tjejvansbro var jag avundsjuk.

Det har gått så snabbt, hur träning förvandlats från ett nödvändigt ont till något som är min fristad. Om allt känns jobbigt och övermäktigt tänker jag på ett bra löppass, eller på en tävling jag gjort eller på taktiken inför en tävling jag har framför mig.

Nu kan jag sitta och söla och sen bara bli SÅ JÄVLA SUGEN på att springa. Jag har blivit en sån där jävel som LER när de springer, som i alla störiga reklamfilmer.

Det är inte så att jag bara älskar att träna varje gång och varje minut. Oftast är det fett tråkigt och jobbigt. Men andra gånger går jag ut och kör hårt och lyssnar på pepp musik och jag känner mig DUKTIG. Jag är stolt över mig själv, för att jag orkade springa så snabbt, eller långt, eller bara att jag orkade fastän jag var så jävla trött i början.

All den där tråkiga och jobbiga träningen är värt det när jag går till tunnelbanan och lyssnar på en pepp låt och plötsligt känner det där... draget i bröstet. Det som drar mig framåt när jag springer.

Den känslan är glädje och upphetsning och upprymdhet och envishet och trötthet allt i ett.

Det är en unik känsla som är helt frikopplad från allt vad ansvar och ångest heter. Det är ingen annan, det är bara jag. Det har inte med något eller någon annan att göra. Det är bara jag och vägen.